Juldikt

På julaftonskväll skaldade jag lite och åstadkom en juldikt som faktiskt skulle kunna överträffa Viktor Rydbergs Tomten och till skillnad från den dessutom fångar julens sanna väsen. Observera att jag höjt ambitionerna för min diktning och numera skriver på vers.

Min nya pappa ser på Sällskapsresan, ler förnöjt

I mitt huvud spelas julsånger på enerverande djävulsflöjt

Se, tomten har stulit mina tankar för några dagar

Men ack, vad skönt att slippa lyss till när de klagar

Liknande inlägg på denna blogg:
Höstkvällsångestdikt – en dikt om hösten, mörkret, döden och tandhygien.
SJ, min musa – en dikt triggad av pendlarångest om de bästa vänner som tänkas kan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Fotografiska museet revisited

I torsdags blev det ännu en vända till Fotografiska museet där de hunnit byta ut alla utställningar sedan mitt senaste besök. En av de nya var Martin Bogrens Lowlands där han med kameran i hand återvänt till den lilla skånska by där han tillbringade sin barndom. Jag fann hans bilder vara fyllda med ångest och skräck. Om detta berodde på fotografens relation till den håla han växte upp i eller min egen relation till den håla jag växte upp i vet jag icke.

Joanna Rytel lyckades inte provocera mig med sitt verk The Seal då jag i förväg stålsatt mig. Jag visste nämligen vad hon var ute efter.

Intressantast var nog Nick Brandts On this earth, A shadows falls om Afrikas fantastiska djurliv och hoten mot dess fortlevnad. Han har bland annat valt att föreviga djuren med porträttfotografens angreppssätt snarare än naturfotografens. Vidare var hans panoramafotografier storslagna och magiska. Brandts tålmodiga väntande på den perfekta bilden och noggranna hantverk stod i skarp kontrast till den siste fotografen Helen Levitts spontana bilder på New Yorks gator.


Det är människan som skymmer bilden.

Liknande inlägg på denna blogg: Penisbilderna och apokalypsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Höstkvällsångestdikt

När höstmörkret nu blivit riktigt kompakt och kvävt det sista av ens glädje, då är det läge att dikta litegrann. Här är ännu ett stycke poesi från min penna.

Jag tittar ut genom fönstret, in i höstmörkret.

Höstmörkret tittar tillbaka, in i det svarta i min själ.

Någonstans därute ligger kadavren efter harungarna som den feta katten dödade i påskas.

”Borsta tänderna innan du går och lägger dig” säger hon jag bor ihop med och mörkret får glömmas för ett slag.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Deprimerade har roligare

För någon vecka sedan såg jag bitar ur en dokumentär om Eddie Meduza. Det produktiva och kreativa geniet visade sig inte helt oväntat ha ett själsligt mörker som drev honom. Det tycks faktiskt vara ganska vanligt att produktiva medlemmar av den skapande klassen har Bergmanångest, som om mörkret vore en själens motor.

Tyvärr är jag själv alltför sorglös och därmed är min själ också motorlös. Jag önskar ofta att jag blev deprimerad, då skulle jag vara lycklig. En del tycker kanske att det är lite bakvänt att säga så, men mycket är än mer bakvänt i Sverige idag. Moderaterna kallar sig arbetarparti, Moderaterna får högst stöd i undersökningar av väljarsympatier och Moderaterna leder landets regering för att nämna några exempel.

Vore jag deprimerad skulle man få lite mera gjort, kanske skulle man till exempel blogga lite oftare än varannan vecka. Det är lite märkligt att till och med något som man tycker är skoj skuffas undan för att man inte kan motivera sig. Nej, en rejäl depression skulle göra susen men det är ju precis som kärlek något man tyvärr inte kan köpa för pengar.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

SJ, min musa

I veckan när jag satt på tåget hem från jobbet kände jag att det plötsligt bara spritte i kroppen utav poesi. Lidandet är ju skapandets moder och lidandet för en frisk svensk blir sällan så stort som vid det dagliga pendlandet med före detta statens järnvägar. Tack vare pendlarångesten lyckades jag, som annars aldrig ägnar mig åt poesi, klämma ur mig några rader stor diktning. Läs och njut.

De döda äro mina vänner

De giva mig icke namn eller skratta åt mig som de levande göro

Nej, de som ligga stela och kalla i marken äro i sanning de enda man kan lita till

Att de levande icke vilja vara mina vänner bekomma mig alls ej

Ja, så göra pendlande med människornas sinnen. Håll tummarna för att det fortsätter krångla för SJ och vi har bara sett början på något riktigt stort, vars like inte skådats sedan Goethes dagar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .