Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

       

       

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

       

       

Tvenne böcker om tidningsannonser

Under en ganska välförtjänt veckolång fjällsemester har jag bland annat unnat mig att läsa två ganska olika böcker som båda har tidningsannonser i blickpunkten.

Tvenne annonsböcker

I Damen utan underkropp – och andra roliga annonser är annonser publicerade mellan 1875 och 1922, främst näringsidkares dito, i fokus. Boken är en ganska rättfram historia. På varje sida finns en gammal annons som idag ter sig absurd och komisk. Det kan exempelvis handla om märkliga alternativmedicinska preparat eller förevisande av människor från andra delar av världen mot betalning på ett sätt som idag hade uppfattats som minst sagt rasistiskt. Under varje annons har författaren sedan skrivit en rad eller två som förklarar eller understryker det roliga i annonsen.

En vild man
(Annons ur Damen utan underkropp, sidan 8)

Boken Öronbrosk önskas – Livsöden, brott och humor i annonser genom tiderna går mer på djupet och humorn i annonserna spelar blott en biroll. Författarna har systematiskt gått igenom diverseannonser i Dagens Nyheters 150-åriga historia och man försöker se annonserna som tidsdokument i vilka man kan skåda ett Sverige statt i förändring. Så gott det går har man strukturerat upp det spretiga materialet i skilda kapitel. Märkliga mirakelpreparat samt hur kriminella har använt sig av annonserna har exempelvis tillägnats två kapitel vardera. Vidare har annonser från personer som sökt resesällskap tillägnats ett eget kapitel och exemplet nedan är hämtat därifrån.

En vanlig mänska
(Annons ur Öronbrosk önskas med författarnas kommentar under, sidan 87)

       

       

Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, Ekonomisk liberalism, Science fiction, Kärlek, Artificiell intelligens.

       

       

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Musik, Högerextremism, Sverigedemokraterna, Bert Karlsson, Kommunism, Feminism.

       

       

Fulltid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Det har blivit dags att summera andra halvan av Uppsala Filmstudios vårprogram, första halvan skrev jag ju om i slutet av mars. Precis som under den tidigare delen hann jag under den senare med att se fyra av de filmer som bjöds.

På palmblad och rosor är en filmatisering från 1976 av Slas roman med samma namn. Det är 70-tal, det är lite naket men framförallt är det Janne ”Loffe” Carlsson som far ut i långa absurda existentiella monologer. Handlingen kretsar kring en gammal lam tant som ”Loffes” karaktär hittar i en stuga i skogen. Stundtals känns det som stor film men lite störande är samtidigt några episoder som verkar vara inlagda för att roa men närmast andas pilsnerfilm. I slutändan får dock Slasmonologerna, omisskännliga för den som vuxit upp med statstelevisionens barnprogram, fälla avgörandet och betyget blir därför en fyra. (Betyg 4/5)

Ett av säsongens teman var westernfilmer. Det blev dock bara en sådan för min del, Harmonica – En hämnare, en klassiker från slutet av 60-talet. Filmen är den typ av western där männen är hårda som flinta och eventuella kvinnliga karaktärer är prostituerade. Harmonica – En hämnare fixar knappast bechdeltestet. Filmen är dock mycket välgjord med vackert foto ackompanjerat av Ennio Morricones särpräglade musik. (Betyg 4/5)

Man skulle nästan kunna tro att filmen Storstadshamn från 1954 med Marlon Brando i huvudrollen fått sitt manus skrivet av Uppsalas mörkblått borgerliga studentförening Heimdal. I filmen är facket en maffiaorganisation som belönar de som lyder dem med jobb där de inte behöver göra något och de goda människorna är kyrkans folk. (Betyg 3/5)

När det gäller Flugan, en annan klassiker från 50-talet i vilken en vetenskapsman råkar förvandla sig till delvis fluga, skulle man om man vill fortsätta spekulera i konspirationer kunna mena sig se att den amerikanska kristna högern haft ett finger med i spelet. Filmen handlar nämligen om hur vetenskaplig strävan kan vara destruktivt och farligt. Kanske är det lite långsökt, men vidare skulle man i filmen också kunna finna en kritik av gränsöverskridande och förvirrande mellanformer, såsom den österrikiska schlagervinnaren häromsistens. (Betyg 4/5)

Slottsbiografen exteriör

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, Genus, Science Fiction, Slas, Konspirationsteorier.

       

       

Har du önskat någon Glad Alice-Dag idag?

Många av våra högtider är djupt stötande och perverterade. Som exempel kan nämnas lucia och midsommarafton. Den ena högtiden går man upp okristligt tidigt för att med en mindre eldsvåda på huvudet fira att en ung italiensk kvinna som vägrade prostituera sig blev torterad till döds för längesedan. Den andra högtiden dansar man bland annat djurdanser kring något som vissa menar är en stor fallossymbol.

Det finns dock en, förvisso föga känd och firad högtidsdag, som är vida värre än alla andra och som firas just idag, den 25:e april. Den internationella högtidsdagen kallas Alice Day och är faktiskt, hör och häpna, någon sorts motsvarighet till julafton för de som gillar småflickor.

Namnet Alice syftar på den lilla flicka som inspirerade författaren Lewis Carroll till boken Alice i Underlandet. Trots att det inte verkar finnas några belägg för att Carroll hade något sexuellt intresse av den lilla Alice så har flickälskande pedofiler tydligen ändå av någon anledning funnit författarens och flickans relation rörande och därför uppkallat sin alldeles egna dag efter henne.

På den norska pedofiliförespråkarsajten pedofili.info skriver man om högtidsdagen, och på något sätt blir texten faktiskt än mer absurd just för att den är skriven på hurtig norska.

Endelig er Alice-dagen de pedofiles dag, en spesiell dag for oss til å markere solidaritet og våre følelser for de unge. Da ser vi på vår seksuelle legning i en større sammenheng og er stolte over hvem vi er. Pedofili har alltid eksistert. Pedofili har skapt mye godt mellom mennesker og gjort at mange har kjent seg elsket opp gjennom tidene. Vi bruker dagen til å arbeide for større toleranse i samfunnet, til å markere at også vi er en del av samfunnet, at vår seksualitet ikke er en trussel mot noen men inngår i vår felles menneskelighet. Vår seksualitet må finne sin naturlige plass og være noe vi deler sammen med de unge, på deres premisser, og med viten og tillatelse fra foreldrene.

Av någon outgrundlig anledning verkar inte flickpedofilerna vilja dela högtid med de bögiga pojkpedofilerna. Det är faktiskt lite märkligt. Som pedofil lär man ju ändå ha få allierade så man borde väl ändå kunna samsas med andra pedofiler på samma dag kan man tycka.

Hjärta-i-hjärta
Ett litet hjärta som omges av ett stort hjärta. De flickälskande pedofilernas symbol är skrämmande nog exakt densamma som glassföretaget GB Glace.

Liknande inlägg på denna blogg: För några år sedan skrev jag om det hårresande pedofilikapitlet i extreme sexliberalen och pedofilapologeten Dick Wases märkliga bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om <Kultur, Pedofili, Traditioner, Barn, Norge, Lewis Carroll, Vansinne.

       

       

Halvtid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.

Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)

Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)

Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)

Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)

Slottsbiografen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, HBTQ, Science fiction, Döden, Kärlek.

       

       

Och nu lite serier

I följetongen fult tecknade serier från vänster som jag inledde för ett år sedan med Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi är det nu dags för Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

Fördomar

Full sysselsättning inleds med en metaserie som handlar om rabaldret kring Lundkvists grova satirserie Golfarupproret som fick ett antal borgerliga debattörer och politiker att gå i taket. I Golfarupproret, som också den finns med i slutet av seriealbumet, genomför Reinfeldtkontrollerade golfare efter en borgerlig valseger ett folkmord på arbetslösa, invandrare och sjukskrivna. Efter att ha läst skandalserien och metaserien om densamma kan man sätta sig i lotusställning och kontemplera satirens gränser om man känner för det.

Tärarupprensning

Ett annat guldkorn i Full sysselsättning är Lundkvists redan klassiska nytolkning av samhällspyramiden, Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden.

Pontus Lundkvists alster är politiska, provokativa och stundtals riktigt osmakliga, men framförallt är de roliga. Seriealbumet var därför väl värt de blott 49 kronor det kostade på Bokus bokrea.

Full sysselsättning

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Satir, Borgerligheten, Sverigedemokraterna, Fredrik Reinfeldt.

       

       

Vad gör din dvärg just nu

Den enda skönlitteratur jag läste förra året var SDU:aren, sedermera nationaldemokraten, Jimmy Windeskogs novell Dit älgarna inte längre går om Sveriges möte med mångkulturen samt den svenska översättningen av nynazistiska klassikern The Turner diaries. Möjligen skulle jag på 2013 års skönlitteraturlista även kunna tillgodoräkna mig Karl Sundbloms I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”. Det är nämligen inte helt klarlagt hur mycket av den 320-sidiga uppgörelsen med arbetarklassen som är skönlitteratur och hur mycket som är självbiografi. Även om jag skulle få räkna I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” så är det dock fortfarande pinsamt lite skönlitterära alster som konsumerats på ett helt år. I år ska det bli bättring och jag ville börja året med ett säkert kort, någon av litteraturens klassiker. Även om The Turner diaries som sagt kan sägas vara en klassiker inom sin specifika genre så kände jag dock ändå för att läsa en äkta klassiker. Valet föll på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Bokens huvudperson, dvärgen, är en liten hatisk person. Han betraktar noga sin omvärld men hatar allt. Han hatar barn, han hatar kärlek, han hatar vetenskap och han hatar sig själv. Det enda han egentligen tycks finna någon glädje i är krig och ond bråd död. Ska jag dra paralleller till andra litterära verk jag läst på senare tid så påminner han faktiskt ganska mycket om de hatfyllda huvudpersonerna i alla tre böckerna jag nämnde i inledningen.

Dvärgen tjänar hos en intrigerande machiavellisk furste i renässansens Italien och utför lydigt hans minsta vink. Den ondsinta dvärgen och hans herre lever i en sorts symbios och de tycks ofta vara vara en och samma. De övriga karaktärerna kring dvärgen, som den nyfikne renässansmänniskan Bernardo och den sorglöse sprätten don Riccardo, är så tydligt utmejslade att de närmast känns som en sorts arketyper, utan att för den skull vara klichéer.

Som all stor litteratur ska väl också Dvärgen ha något att säga var och en av oss. Huvudpersonen i boken är inte blott en illvillig individ, han är även en symbol för något annat. Han är den ondsinta dvärg som vi säkerligen alla har inneboende i oss och ständigt bör vara medvetna om och vakta på. Samtidigt som jag läser boken kommer en obehaglig tanke smygande. Tänk om det är som så att det är min egen illasinnade dvärg som skriver alla hånfulla, nedlåtande inlägg om nyandlighet och annat på denna blogg.

Dvärgen
Dvärgen gavs ut 1944 och man kan spekulera i hur den bemötts om den getts ut idag. Vem vet, kanske hade man anklagat Pär Lagerkvist för att skapa fördomar om småväxta personer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Machiavelli, Romaner, Bloggande, Ondska, Pär Lagerkvist, Kärlek.