Religion – Sida 5

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Video borttagen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Religion, Yttrandefrihet, Lars Vilks, Konst, Ideologi, Islam.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.