Fler små andliga guldkorn från Ibn Abbas Centret

Jag har plöjt igenom många timmar av wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar som de lagt ut på webben. Fram träder bilden av ett absurt universum med genomskinliga jungfrur man måste leva med i evighet, bajsätande andeväsen som bor i toaletten och en allsmäktig Gud som av någon anledning har åsikter om så banala saker som ”muspruttar”. Det låter såklart jätteskoj men till slut får man nog även av sådant och efter detta inlägg tänkte jag försöka ta det lite lugnt med islamkritiken ett tag. Jag vill ju heller inte att den här bloggen utvecklas till någon SD-blogg så det gäller att sluta i tid även av den anledningen. Jag kan dock inte låta bli att gå igenom ännu några guldkorn från deras undervisning i hur man lever som en god muslim.

I föreläsningen Umgänge får vi lära oss hur man bör förfara vid den allra första älskogen. Om man precis gift sig med en kvinna eller har köpt en sprillans ny slavinna så ska man innan den första älskogen lägga handen på hennes panna och säga: ”Åh Allah, jag ber dig om det bästa som finns i henne, de bästa naturliga egenskaperna i henne och jag söker skydd från de onda egenskaper som finns i henne” Detta skulle nog en modern nygift kvinna finna lite avtändande. Slavinnan får väl dock gilla läget som slavinnor brukar få göra, men nog känns det lite daterat att lära ut hur man bör göra innan man tvingar sig på sin slavinna för första gången.

Wahhabitisk romantik

I föreläsningen Vad säger egentligen Islam om musik? får vi veta vad Ibn Abbas Centret menar att Islam egentligen säger om musik. Svaret är att Islam säger att det är haram, leder till ondska och om man ägnat sig åt det ska ens vittnesmål inte räknas i en muslimsk domstol.

Föreläsaren lyfter dessutom fram ett antal historiska förebilder som han anser reagerat på musicerande på ett föredömligt sätt, bland annat en kalif som förutom att vara känd för att vara rättvis även verkade vara en flitig brevskrivare. Han skrev bland annat till sina barns lärare att det första denne skulle lära barnen var att hata musik vars ursprung var från satan. Detta är inget mål som återfinns i den nyaste svenska läroplanen Lgr 11. Samme kalif skrev också ett lite hotfullt brev till en ibn al-Walid som gjort honom upprörd: ”Och att du öppet använder instrument är en bidha (avvikelse från rätta tron) i Islam och som straff har jag avsett att sända någon som rakar av dig ditt onda hår”

Föreläsaren berättar också om några studenter tillhörande en av profetens efterföljare som brukade förstöra tamburiner och trummor för barn om de såg dem spela med dem på gatan. En annan lärd ska ha gått steget längre och uppmanat att slå sönder gitarrer mot ägarens huvud. Vidare, en central gestalt i rättsskolan Hanafi sade att om man hör musik från från ett hus så ska man gå in där utan att begära tillstånd och stoppa dem. Sedan ska man ta den skyldige till ledaren och om han envisas med att fortsätta så ska han fängslas eller piskas. Han kan sedan också förvisas från sitt hem.

Musikerns öde; flintskallig, piskad, hemlös, rättslös och med en trasig gitarr kring halsen. Och i vår tid, i vår del av världen finns det musiker som klagar över lite fildelning.

Ouppskattad musiker

I en föreläsning om hur Islam splittrats upp i olika kätterska sekter får vi veta hur man redan tidigt i Islams historia hade problem med splittring eftersom flera avvek från den enda rätta tron. Bland annat berättas om hur en av Profetens närmaste, Ali, hade anhängare som uppskattade honom lite för mycket. De upphöjde honom nämligen till Allah. Ali lät sig dock inte smickras av detta utan grävde gropar i vilka han anlade eld. I dessa gropar slängde han sedan ned sina fans eftersom de ju uttryckt kätterska tankar. Ibn Abbas Centrets föreläsare berättade då att den lärde ibn Abbas sagt att det faktiskt var fel av Ali att bränna dem. Äntligen, tänkte jag. Äntligen någon av de lärda som Ibn Abbas Centret hänvisar till som vågar tänka självständigt och ta avstånd från brutalitet trots att det rör sig om en av de de mest centrala gestalterna i Islam. Det visade sig dock att herr ibn Abbas menade att det var fel att döda dem just meddelst eldgrop. Bara Allah, eldens herre, får nämligen straffa med elden. Ali borde givetvis ha dödat dem med svärdet istället. Rätt straff alltså, men fel tillvägagångssätt.

Eldgrop

Andra inlägg på denna blogg om Ibn Abbas Centrets undervisning:
Underlivshygienens allvetande härskare, om hur Allah helst ser att du sköter det du har mellan benen.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om paradiset, Allahs morot.
Ett helvete på steroider, om elden, Allahs piska.
Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt, om de andeväsen som lever sida vid sida med oss människor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt

Jag har fortsatt min teologiska djupdykning i wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar på sidan www.islam.nu. Näst på tur att sammanfattas på min blogg är deras två utläggningar om djinner, den muslimska mytologins andeväsen.

Ibn Abbas Centrets föreläsare lär oss att djinnerna inte är spöken efter hädangångna människor utan snarare andeväsen som lever i sitt eget samhälle bredvid vårt. I en del saker är de lika oss människor; de äter, de gifter sig, de älskar med varandra och får barn. Djinnerna kan också tillhöra olika religioner. I mycket skiljer de sig dock från oss människor. De är ofta osynliga men kan ibland komma i skepnaden av djur. På djinnernas varierande meny återfinns gamla ben, avföring och mat man inte skyddat genom att säga ”bismillah” över den.

Även om vi lever åtskilda så möts ibland människornas och djinnernas världar. En människa kan till exempel reta upp djinnerna om denne kissar i ett stenröse där det bor en djinn eller av misstag råkar döda en djinn genom att till exempel hälla ut kokhett vatten över den.

Men våra världar kan ibland komma närmare varandra än så. Man kan faktiskt till och med gifta sig med djinner i undantagsfall. Den lärde imam Malik har dock sagt att han ogillar att kvinnor gifter sig med djinner. Om kvinnan blir gravid kan hon nämligen bli anklagad för otukt. Vidare kan kvinnor bedriva otukt och för att komma undan med det påstå att de är gifta med en djinn som gjort dem gravida. Därför ansåg imamen att det bör vara tillåtet för män men inte för kvinnor att gifta sig med djinner. Man kan dock undra om den viktigaste anledningen till att man inte ska tillåta kvinnor att gifta sig med osynliga, bajsätande väsen är att det kan underlätta slampigt beteende.

Eftersom djinner äter bajs så bor de gärna i kamelstall. Just kamelstall är ju inte så vanligt numera och bostadsbristen borde rimligen vara dålig för andeväsendena. De kan dock också bo i toaletterna vilket är en fara eftersom de kan bli förälskade i människor de ser nakna. Djinnerna måste alltså vara sällsynt perverterade då de tycks gå igång på åsynen av en ändalykt som pressar ut en kabel. Det är för att skydda sig mot djinnerna man bör säga ”bismillah” när man går in på toaletten för att därigenom få Allahs skydd. Gör man inte det kan det i värsta fall sluta med att en förälskad djinn besätter den stackars människa de förälskat sig i. I den ena föreläsningen berättas om ett sådant fall. Herr Wadud, som är den som håller de flesta av Ibn Abbas Centrets föreläsningar, verkar vara någon muslimsk motsvarighet till Max von Sydows karaktär i Exorcisten. Han har nämligen läst Koranen över djinnbesatta, bland annat över en man som var besatt av en djinnkvinna som förälskat sig i den stackars mannen.

Precis som när det gällde det muslimska paradisets lockelser var det som framkom under djinnföreläsningarna inte direkt några sofistikerade andliga insikter. Osynliga, bajsätande monster som bor i toaletten känns faktiskt snarare som en produkt av ett barns fantasi.

Djinn i toan

Liknande inlägg på denna blogg:
Underlivshygienens allvetande härskare, på Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se ges bland annat gudomligt inspirerade instruktioner i framstjärtshantering.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av paradisets olika lockelser.
Ett helvete på steroider, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av helvetets fruktansvärda plågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Ett helvete på steroider

Det ”moderna” Saudiarabien uppstod i en allians mellan kungahuset och wahhabismen, en konservativ, sunnimuslimsk inriktning. Som alla andra med den rätta läran försöker även wahhabiterna sprida sin tro. En av deras tentakler i Sverige är Ibn Abbas Centret som på webbsidan www.islam.nu lagt ut många av sina föreläsningar. Jag har gjort en djupdykning i materialet och skrev tidigare om hur de undervisade om lockelserna i paradiset. Den allsmäktige Allah använder dock inte bara morötter i form av saffran i mängd, hav med honung och megastora tält för att få oss att göra det han vill. Han kan faktiskt också plocka fram piskan i form av elden, det muslimska helvetet. Där får de som inte behagat den allsmäktige guden ett evigt, fruktansvärt straff. Ibn Abbas Centret redogör i detalj för eldens plågor i två föreläsningar och jag ska i detta blogginlägg försöka sammanfatta dem. Det är nog faktiskt viktigare att ta upp helvetet än paradiset eftersom inte mindre än 999 av 1000 kommer att hamna i elden enligt Ibn Abbas Centrets föreläsare.

Om paradiset lät otrevligt med genomskinliga kvinnor och enorma portioner fiskleverolja så är elden faktiskt ännu värre. Mycket kretsar kring hetta, och kanske är det inte förvånande att när män i den brännande öknen försökte fantisera ihop det mest plågsamma de kunde tänka sig så var det just hettan de kom att använda sig av. Man tar verkligen i och den som har det minsta straffet i helvetet kommer att ha glödande kolklot under fötterna som får hjärnan att koka som en gryta. Han kommer vidare att ha skor och skosnören av eld.

Elden kommer att förtära huden på de dömda men Allah kommer att återskapa den så att lidandet ska kunna fortgå. De som hamnat i helvetet kommer också att bli enorma, man blir så abnormt stor att det skulle ta tre dygn att rida från axel till axel. Detta påstås av någon outgrundlig anledning göra lidandet större. Vill man bli en osårbar megajätte så ska man alltså försöka hamna i helvetet.

Bränslet till elden ska bland annat vara det wahhabiterna menar är avgudabilder. Kors och buddhastatyer skall till exempel mata lågorna. Man borde därför oroas över att Ibn Abbas Centrets trosfränder i andra delar av världen slår sönder avgudabilder för glatta livet. Det skulle ju faktiskt så småningom kunna leda till bränslebrist i helvetet.

Straffen kommer dock inte enbart att vara flammorna. Man ska också bli slagna med järnpinnar samt bli biten av skorpioner och ormar med gift som bränner i decennier.

Precis som när man besöker Tyskland består annars en stor del av plågan i maten man serveras. En rätt man får att äta är en frukt som ser ut som satans huvud. Enbart en droppe från frukten skulle förstöra allt på jorden och när man äter den kommer den att sjuda som smält koppar i inälvorna. En annan rätt på helvetets meny ska vara vätskan som rinner från såren på de plågade i helvetet och från könsorganen på de dömda kvinnor som i jordelivet bedrivit otukt. Man kan med rätta undra hur den som hittat på allt detta egentligen är möblerad i huvudet.

I helvetet är även väntetiderna på eventuella överklaganden av straffet djävulskt långa. De dömda kommer först att vädja till Malik, helvetets väktare. Han väntar dock med att svara i 40 år innan han meddelar att ingen slipper undan straffet. De dömda kommer därefter att vända sig till Allah själv. Han kommer att vänta lika länge som jorden funnits innan även han meddelar att ingen nåd kommer att ges. Försäkringskassans handläggningstider bleknar faktiskt i jämförelse.

Jag undrar varför man måste ta i så man spricker när man ska skapa helvetet, och för all del även när det gäller paradiset. Hade man inte kunnat varit lite mer subtil och finstämd? Men det är klart, det finns väl ingen anledning att spara på krutet när det inte finns någon som helst möjlighet att syna bluffen.

Dagens meny

Liknande inlägg på denna blogg:
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om den allsmäktige gudens morot, paradiset.
Underlivshygienens allvetande härskare, på en av Ibn Abbas Centrets övriga webbresurser kan man läsa om hur Allah allrahelst ser att vi tar hand om vårt underliv.

Andra bloggar om det muslimska helvetets plågor: Lindenfors blogg – ”Detta bör stärka vår fruktan för att hamna i Helvetet och göra så att vi uppriktigt dyrkar Allah med hopp om Hans skydd ifrån dess hetta och smärta”, om hur det muslimska helvetet presenteras för de minsta på webbsidan islamforbarn.se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Paradiset – en enorm myskdoftande gyllene lussekatt

Wahhabism är den konservativa sunnimuslimska gren som är statsreligion i Saudiarabien. Bland annat tack vare sina oljepengar har de dock kunnat sprida sina misogyna och intoleranta idéer till andra länder, bland annat Sverige. I vårt land är föreningen Ibn Abbas Centret ett exempel på en sammanslutning som sprider wahhabismen.

Tidigare i månaden skrev jag om Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se och lärda muftis instruktioner för att ta hand om sitt underliv. Jag har dock fortsatt odla min andliga sida och tagit del av det konservativa wahhabitiska centrets olika webbresurser. Jag har bland annat lyssnat på deras fjorton delar långa föreläsningsserie om hur det muslimska paradiset kommer att te sig. Även om det blev över tio timmars lyssnande var det värt det, humorgänget bakom Ibn Abbas Centret levererade igen. Jag tänkte i detta inlägg plocka russinen ur kakan och berätta om det bästa deras paradis har att erbjuda.

I paradiset är allt gjort av det finaste män i öknen kunde fantisera om. Husen är av guld och sammanfogade med myskparfym, gruset består av ädelstenar och jorden är av saffran. Man kan dock fråga sig om man skulle värdesätta saffran, guld och mysk om det fanns överallt. Det borde rimligen gå inflation i sådana ting. Frågan är hur mycket man skulle uppskatta saffran när sandalerna är fulla med det och vinden blåser in kryddan i ögonen. Då känns det kanske inte lika lyxigt längre.

Gillar du litet och mysigt, glöm det. I paradiset är allt megastort. Man lovas bland annat ett tält som är 60 arabiska mil långt och skyhögt. Kan bostäder med sådana monstruösa proportioner verkligen bli hemtrevliga? Det finns dessutom enorma träd i vars skugga en ryttare kan rida under i hundra år och ändå inte komma bort från den.

Matportionerna man serveras är lika enorma även de. Man ska till exempel få en klase med vindruvor som är så stor att alla på vår jord skulle kunna äta sig mätta från den under resten av denna världs levnad utan att klasen skulle ta slut. Det ska också finnas hav med honung, mjölk och vin. Vidare ska man serveras en portion fiskleverolja som räcker åt 70.000 personer. Alla skulle kanske inte tycka att det sista lät som en belöning, snarare som en febrig mardröm hos något barn som av föräldrarna tvingats ta sin dos fiskleverolja var dag.

I paradiset ska man heller inte längre behöva smutsa ned sig med toalettbestyr men på något sätt måste ju ändå den uppätna maten ut. Det kommer att ske genom, hör och häpna, myskdoftande rapningar. Att rapa ut de enorma portionerna känns kanske inte så jättefräscht. Man kan i och för sig också svettas ut maten men det är väl egentligen inte mindre äckligt det även om svettningarna också ska dofta mysk.

När det gäller en del av belöningarna i paradiset känns de lite daterade. De imponerade säkerligen när man satt i en ring runt elden i öknen för något millenium sedan men numera känns de inte så fantastiska. Det berättas bland annat att de som står Allah närmast ska få speciella guldtroner som sänker sig när man ska sätta sig i dem och när man väl satt sig i dem åker de upp igen. Tyvärr har tekniken skämt bort oss moderna människor. När hissar är vardag så blir en sådan sak inte något man kommer att höja på ögonbrynen åt i paradiset.

I en av haditherna berättas också att det i paradiset ska finnas fönster där man kan blicka ned i helvetet för att njuta av att se sin fiende plågas. Vi som är vana vid förnedrande dokusåpor på TV kommer dock inte att roas nämnvärt av detta då våra krav på grym underhållning redan höjts till skyhöga nivåer.

Tyvärr är det inget jämlikt broderskap som väntar i paradiset. Man kommer faktiskt att få olika belöningar beroende på hur god muslim man har varit. Vissa har hem som är högre över de andras som stjärnorna över jorden och vissa kommer också att ha långt fler tjänare än andra. Vidare, den som njutit av musik, vin eller sidenkläder i detta liv kommer tyvärr inte att få ha sådant i himlen eftersom de brutit mot den allsmäktige gudens förhållningsregler. De kommer i paradiset att avundsjukt få åse andra, som varit mer ståndaktiga i jordelivet, avnjuta sådana ting. Vad var poängen med att förbjuda vin i detta liv om man ändå ska få det i himlen kan man dock fråga sig? Var det bara ett test för att se om man kunde låta bli?

Det paradis man får ta del av i Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie är som synes inte någon sofistikerad skapelse. Det känns snarare som en infantil barnfantasi om ett drömland med berg av glass och floder med kolasås. En femåring hade kunnat hittat på alltihop. Det finns dock en del barnförbjudna element i wahhabismens och Ibn Abbas Centrets paradis som en femåring inte skulle ha kunnat hittat på. För inget paradis är ju ett riktigt paradis om där inte finns oskulder att förlusta sig med.

Ibn Abbas Centret lär oss att de oskulder man kommer att tilldelas har stora mörka ögon och fasta, runda bröst som granatäpplen. De ska röra sig fantastiskt när de älskar med en och man ska sedan njuta av den genomförda älskogen i 70 år. Oskulderna ska dessutom vara fria från alla äckliga kroppsvätskor som urin, snor och menstruationsblödningar. Så långt låter ju allt jättebra men den allsmäktige guden ska nödvändigtvis skruva till det. Deras hud ska nämligen vara så vacker att den är genomskinlig och man ska faktiskt kunna se deras smalben genom den. Man undrar om det verkligen är något som tilltalar alla som kommer till paradiset. Att ha hustrur som ser ut som de där transparenta fiskarna man ser skelettet på låter minst sagt lite märkligt. Man har ju hört talas om många udda sexuella begär men genomskinliga tjejer är något jag aldrig stött på. Det som är droppen som får bägaren att rinna över är dock att enligt en av haditherna ska dessa jungfrur dessutom vara skapta av, ja just det, saffran. Ständigt denna saffran.

Liknande inlägg på denna blogg: Underlivshygienens allvetande härskare, om den allsmäktige gudens instruktioner för underlivsvård uttolkad i ett antal fatwor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Underlivshygienens allvetande härskare

Tack vare twitterflödet på bloggen Jag vill vara farlig hittade jag till hemsidan www.fatwa.se. Som hemsidans namn antyder är temat fatwor och är man vän av sådana så får man sitt lystmäte tillfredsställt flera gånger om. När man hör ordet fatwa tänker man på dödsdomar mot någon som skrivit eller ritat något som upprört. Den typen av fatwor hör dock till ovanligheterna. Det finns flera olika typer av fatwor men de är alla en sorts vägledande uttalande av en muslimsk lärd i en specifik fråga. Mer liberalt sinnade lärda och mer konservativa kan dock inte sällan komma med motstridiga fatwor.

Svenska Ibn Abbas Centret som står bakom www.fatwa.se anammar den wahhabitiska kvisten på den sunnimuslimska grenen på Islams stam. Wahhabiterna är fundamentalister och har tyvärr, bland annat tack vare saudiska oljepengar, ett alltför stort inflytande över vissa svenska moskéer där de kan sprida sitt kvinnoförakt och sin konservativa Korantolkning.

Med tanke på vilka som ligger bakom hemsidan finns föga förvånande många misogyna fatwor att uppröras över om man är ute efter det. Jag tänkte dock inte titta närmare på dem denna gång utan istället vända blicken nedåt, mot genitalierna. För av någon märklig anledning tycks enligt Ibn Abbas Centret denne Allah, universums visaste och mäktigaste varelse, vara mycket intresserad av vad som försiggår där nere i människornas underliv. Det gäller inte heller enbart när det är dags för älskog, de abrahamitiska religionerna har ju då historiskt varit snara med att plocka fram pekpinnen. Nej, de lärda som är satta att uttolka den allsmäktiges vilja har faktiskt också kommit med en rad fatwor rörande hur man till vardags ska ta hand om det man har mellan benen.

Man skulle kunna tro att borttagande av kroppsbehåring där nere är något som är av sent datum men skaparens budskap är tydligen tidlöst och det finns på hemsidan en fatwa rörande detta.

Fråga: Hur länge skall man som längst vänta innan man rakar sitt könshår?

Svar: Anas har berättat att Profeten (sallallahu aleyhi wa sallam) satte 40 dagar som den yttersta tidsgränsen som man måste raka könshåret innan. Den hadithen är autentisk [Sahih Muslim].

Och Allah vet bäst.

Shaykh ul-Islam Ibn Taymiyyah, Majmo al-Fatawa (21/115)

(Hadith = Episod ur profetens liv som används som vägledning)

Det finns också fatwor rörande pollutioner i sömnen. Dessa nattliga missöden måste dessutom rimligen vara oundvikliga eftersom en annan fatwa på hemsidan förbjuder onani. Ogifta förbjuds till och med att fantisera om sex i en tredje fatwa.

Fråga: Vad är bestämmelsen för den som vaknar och finner att det är vått i hans underkläder men inte kommer ihåg att han haft en våt dröm?

Svar: Om det våta han ser är sädesvätska så är det obligatoriskt för honom att göra ghusl vare sig han kommer ihåg att han haft en våt dröm eller inte.

Shaykh al-Albani, al-Masa’il al-’Ilmiyyah fil Qadaya al-Fiqhiyyah sida 67.

(Ghusl = den stora renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Att tvätta sig efter konstiga drömmar som slutat i våta kalsonger låter förvisso klokt. Den allsmäktige har också åsikter om hur man ska gå tillväga om samma vätska skulle komma i retur ur kvinnornas kön.

Fråga: Om en kvinna gjort ghusl, och därefter rinner det ut lite sädesvätska ur hennes kön (vad ska hon göra?)

Svar: Hon gör wudhû.

Imâm Ahmad bin Hanbal rahimahullâh 


Källa: Kitâb ul-Masâ’il ’an Imâmî Ahlil-Hadîth av Kawsadj

(Wudu = den lilla renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Ja, det finns till och med fatwor rörande så kallade ”muspruttar”. Någonstans har en av de lärde sökt uttolka skaparens vilja när det gäller hur luftutsläpp utur kvinnans sköte bör hanteras.

Fråga: Om en kvinna släpper luft ur sitt könsorgan, bryter det wudhû?

Svar: Detta bryter inte wudhû, eftersom det inte kommer ut ur en oren plats som att släppa sig som kommer ut ur bakdelen.

Majmû’ fatâwâ wa rasâ’il Shaykh Ibn Uthaymîn (4/147)

Man måste fråga sig vad deras Gud gör där nere mellan benen egentligen? Varför ska han nödvändigt intressera sig för samma regioner som Kamratpostens frågespalt? Som härskare över en värld fylld med lidande och förtryck borde han väl rimligen ha viktigare och större saker att engagera sig i, maken till missriktat gudomligt engagemang är svårt att finna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden

       

       

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.