Dogtooth

I helgen såg jag den prisbelönta och kritikerrosade grekiska filmen Dogtooth som handlar om en inte alltför vanlig familj på den grekiska landsbygden. Föräldrarna har byggt upp ett litet slutet universum med sina egna bisarra lagar åt de tre fullvuxna barnen som kontrolleras hårt. Världen utanför beskrivs som farlig och endast pappan lämnar hemmet för att sköta om fabriken han driver. För att inte göra barnen alltför nyfikna på världen utanför har föräldrarna bland annat ändrat ords betydelser. Ord som refererar till sådant som bara finns bortom trädgårdens staket ges en helt annan mening som barnen kan relatera till. Något som dock tycks värt att riskera allt för är sonens spirande sexualitet som pappan betalar en kvinna utifrån för att tillfredsställa. Filmen är värd att se och ställer frågor om sådant som frihet, kontroll och människans formbarhet.

Att skapa ett eget universum är nog en skruvad fantasi som väl säkert dykt upp i en och annan förälders huvud. Hur roligt vore det egentligen inte att skapa sin helt egna värld åt den lille, som dataspelet The Sims fast på riktigt och med betydligt fler valmöjligheter.

När man ser filmen går tankarna givetvis till sådana som Josef Fritzl. Förutom honom kommer man dock kanske också att tänka på personer som gjort liknande saker i större skala, till exempel religionsstiftarna L Ron Hubbard och Muhammed.

Jag tycker slutligen filmen påminner ganska mycket om den minst lika absurda och störande australiensiska filmen Bad Boy Bubby som handlar om en man som vuxit upp i en helt sluten, av modern skapad värld. Där Dogtooth utspelas i det absurda klaustrofobiska fängelset så handlar dock Bad Boy Bubby om tiden efter frigörandet från detsamma. Båda filmerna kan rekommenderas den som är ute efter något annorlunda men de är inte något för den lättstötte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Frihet, Sekter, Barn, Makt, Religion.

       

       

Dr Phil och jag

Någon gång ibland brukar jag titta på Dr Phil. Även om han är en pop-psykolog tycker jag ofta att han har vettiga saker att säga. I början reagerade jag dock på hur hård han kunde vara mot sina klienter. Han verkar nämligen inte ta någon som helst hänsyn till yttre omständigheter utan lägger hela ansvaret på individen när det gäller att komma tillrätta med sina problem. Sociala förhållanden verkar faktiskt inte bekymra den gode doktorn det minsta. Huruvida man är född med eller utan silversked i mun verkar inte spela någon roll.

Först kan det verka hårt, men det är vid närmare eftertanke självklart att en psykolog oftast bör resonera på det viset. Individen har obefintliga möjligheter att påverka strukturerna i samhället. När det gäller att angripa sina problem så är det nog mer fruktbart att tänka sig att individen allena är ansvarig för det som drabbar honom eller henne. På mikronivå är det givetvis ett vettigt synsätt.

En politiker som applicerar samma tankesätt, å andra sidan, är både hjärtlös och blind för hur samhället är beskaffat. Någon som ska ha hand om helheten kan självklart inte enbart se individerna.

För att sammanfatta, på individnivå ska man ha ett Dr Phil-perspektiv och på strukturnivå ska man inte ha ett Dr Phil-perspektiv. Så enkelt kan det vara ibland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Psykologi, Dr Phil, Makt, Strukturer, Individen.