Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Första maj i Uppsala

Idag sades det mig att det var det arbetarnas dag så jag gick därför ut på Uppsalas gator för att beskåda de olika demonstrationstågen.

Kommunistiska partiets uppsalaavdelning hade i vanlig ordning ett demonstrationståg. Bland de allra främsta fanorna i tåget återfanns den nordkoreanska. Nu var det förvisso inte så många som slutit upp, men man kan undra hur någon människa med de kognitiva funktionerna i behåll kan ställa sig i ett följe bakom fanan tillhörande en av de mest bisarra diktaturer världen skådat. Mitt sällskap tillät mig tyvärr inte att lyssna länge till deras budskap men under de två minuterna jag fick ta del av så var det främst Libyeninsatsen som kritiserades. ”USA ut ur allt” sammanfattade nog deras budskap både i tal och på plakat.

Syndikalisternas demonstrationståg var som vanligt estetiskt tilltalande med sina rödsvarta fanor. Skönhet är ju alltid något att glädjas åt i brist på annat.

Kristdemokraternas konservativa manifestation ”Frihet för familjen” har ju blivit en återkommande första maj-tradition i Uppsala. Det är dock lite märkligt när konstellationer av människor ska ges frihet. ”Frihet för individen” kan jag förstå. ”Frihet för nationen”, ”Frihet för religionen” eller som i detta fall ”Frihet för familjen” har jag dock svårare att begripa. Jag fick hur som helst ett nummer av Livets Ordanknutna tidningen Världen Idag i handen och därmed hade jag åtminstone fått lite kvällslektyr.


Förlåt dem ty de veta icke vad de göra. Kommunistiska partiet bakom den nordkoreanska fanan.


Första maj-tågens svarta får i Uppsala, kristdemokraternas manifestation för familjen. Någon, oklart vem, är tydligen ute efter familjen så stadens kristdemokrater måste mobilisera ett försvar av den.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, Expressen5, Expressen7.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Jag har läst en bok

Jag hjälpte för en tid sedan till med en flytt och som tack för nyttjandet av mina muskler erhöll jag ett presentkort. För detta köpte jag senare en bok, nämligen Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Boken blev sedan liggande men när jag besåg och belyssnade författarinnan när hon höll ett föredrag om sin bok på Socialistiskt Forum i November blev jag sugen på att se vad hon plitat ned och bestämde mig för att läsa boken.

Prostitution och surrogatmödraskap är två företeelser som i förstone kanske inte tycks ha så mycket med varandra att göra. Även om det finns viktiga skillnader så är likheterna ganska många, i båda fallen görs till exempel kroppen till vara. Centralt i boken är begreppet reifikation. Både i prostitutionen och surrogatindustrin är det tänkt att man ska sälja sin kropps funktioner men det som låter som en enkel uppdelning i industrins propaganda visar sig inte fungera lika väl i verkligheten, människan låter sig inte så enkelt separeras från sin kropp.

Men det är faktiskt inte främst en bok om de båda företeelserna i sig utan snarare om argumentationen för att normalisera dem. Det är också här Ekman är som bäst, boken är ett stycke finfin argumentationsanalys där hon dissekerar förespråkarnas argumentation och visar på motsägelser. Bitvis är det väldigt raljant, utan att bli osakligt.

Även intressena bakom argumentationen synas. Man får bland annat stifta bekantskap med de märkliga fackföreningar som är så gott som tomma på de sexarbetare de säger sig företräda och till skillnad från vanliga fackföreningar aldrig är inblandade i några tvister med arbetsgivare. De tycks istället finnas till enbart för att underlätta en normalisering av verksamheten.

Hon är stringent och följer sina resonemang hela vägen. Ibland kan man tycka att det blir lite väl svartvitt. Är verkligen det surrogatmödraskap där inga pengar byter händer nödvändigtvis också något ont? Kan inte de undantagsfall där till exempel blivande mormödrar bär sina egna barnbarn åt sina infertila döttrar vara av ett annat slag än den där pengar byter händer? Nog för att det finns andra påtryckningsmedel än de likvida, men som överallt annars borde det väl finnas gråskalor.

Liknande inlägg på denna blogg: Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Jüri Lina, frimureriet och jag

Jag trodde länge att de som köper allsköns knäppa nyandliga fenomen och vansinniga konspirationsteorier i många fall hade någon form av politiskt korrekt spärr mot rasistiska teorier. Jag vill minnas att det för inte alltför länge sedan diskuterades huruvida den svenska delen av sanningsrörelsen och nätverket kring konspirationsforumet Vaken skulle släppa in rasistiska idéer i någon större utsträckning. Jag trodde naivt nog att Vakens initiativtagare Cromsjö faktiskt skulle lyckas hålla rent mot den typen av avarter. Det visade sig dock att jag skulle få fel, vilket bland annat Expo skrivit om. Det är tydligen så att tummar man på det kritiska tänkandet så är det risk att sådant som antisemitism också smiter med in, som till exempel den ökände konspirationsteoretikern, antisemiten och förintelseförnekaren Jüri Linas idéer.[1] Han hävdar att frimurarna kontrollerar världen och judarna kontrollerar frimurarna. Till sanningsrörelsenätverket kopplade Kulturföreningen gryning har haft Jüri Lina som föredragshållare och Fredsprojektet, även det en del av nätverket, har intervjuat honom.

Ett annat forum där Jüri Lina tydligen är hjärtligt välkommen är den nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum. Han höll i måndags i deras regi ett föredrag om frimurarnas konspirationer inför fullsatta lokaler. Jag hade faktiskt tagit på mig lösskägget för att bevittna tillställningen. Det blev en spännande resa in i Jüri Linas fantastiska värld, ett sammelsurium av snurriga tankar där allt i slutändan har en enda förklaring, frimurarna. Några antisemitiska utfall blev det dock inte från Linas sida denna kväll. Han nöjde sig med att kort förklara att frimureriet kapats av internationellt orienterade intressen. Lina hävdade förvisso, lite kontroversiellt, att vi hade Nazityskland att tacka för att vi satt där idag eftersom de räddat oss från Sovjet och de utrensningar som följt om de fått lägga vantarna på hela Europa. Kriget mot Sovjet var helt och hållet ett försvarskrig från Tyskland sida, förkunnade Lina.

Mycket av Linas förvirrade tankar kretsar kring Sovjetunionen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans estniska bakgrund och uppväxt bakom järnridån. Enligt honom hade Sovjet från tillblivelsen västvärldens stöd, både Lenin och Trotskij var dessutom frimurare. Lenin fick hjälp av tyska generalstaben att fly hem under första världskriget och Trotskij finansierades av Wall street, berättade Lina.

Frimurarnas slutliga mål är att förgöra alla stater och kulturer, lät Lina oss förstå. Enligt honom drar sig frimurarna inte för att gå över lik för att nå dessa mål. De dödade Mozart för att han avslöjade frimurarna i Trollflöjten, de dödade Franz Ferdinand för att sätta igång första världskriget och General Patton tog de av daga efter att han protesterat mot utlämningen av ryssar till Sovjetunionen. Dessa tre mord är förvisso småpotatis jämfört med de folkmord och krig som frimurarna påstås ligga bakom.

Frimurarna har dock inte blott lönnmord som verktyg. De kontrollerar även läkemedels-, musik- och filmindustrin, alla tre effektiva medel för att förslava världens medborgare, berättade Lina.

Läkemedelsindsutrin undanhåller oss information om de livsnödvändiga mineraler som vi i allt mindre utsträckning får i oss genom vår kost. Bland annat får vi inte i oss B12-vitamin i den utsträckning vi behöver, vilket gör oss deprimerade. Eftersom det finns pengar att tjäna på psykofarmaka hindras vi att få i oss de nödvändiga doserna. Vidare gör den molobdenbrist de flesta människor lider av att vi blir längre och längre för varje generation, menade Lina. Den ökade medellängden är alltså inget hälsotecken, snarare tvärtom. Slutligen är läkemedelsindustrin fräcka nog att vilja ge oss vaccin innehållande cancervirus.

När det gällde musikindustrin kunde Lina berätta om skadorna som den disharmoniska musiken ställde till med och hur Sveriges Radio inte lät oss ta del av det livselixir för själen som harmonisk musik sades vara för att istället fylla etern med skadlig musik.

Lina berättade också om frimurarnas svenska aktiviteter. I Sverige hade de bland annat iscensatt kuppen mot Gustav IV Adolf för att kunna sänka Sverige i fattigdom vilket senare skulle bana väg för Socialdemokratin och frimuraren Branting. Ett utmärkt exempel på frimurarnas snillrika förfarande att först skapa ett problem för att sedan komma med lösningen. Sedan kan man ju undra om folk verkligen hade det så fett på Gustav IV Adolfs tid och tycka att man hade exceptionellt god framförhållning.

Annars handlade mycket av Linas spretiga föredrag om USA. Han återgav bland annat den hos amerikanska kristna högern spridda myten att Barack Obama inte är född på amerikansk mark och sålunda egentligen inte kan bli amerikansk president. Tack vare sina kopplingar till frimureriet så kunde han ändock bli amerikansk president, påpekade Lina.

Som synes så kunde som vanligt allt förklaras inom ramen för den stora konspirationen, precis som det brukar vara hos de med en paranoid föreställningsvärld. I den avslutande frågestunden tydliggjordes också detta ännu en gång, när Lina hävdade att även relativt aktuella händelser som den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm city och den polska flygkatastrofen båda var en del av den stora konspirationen.

Jüri Linas regiassistent, före detta nationaldemokraten Steve Ahlberg, fick också någon minut på sig att berätta om sitt uppvaknande. Han menade att hans förmåga att se det fördolda nog var medfödd och banne mig, var inte detta de första sanna ord som yttrats den kvällen. Att upptäcka mönster är en förmåga som människan svårligen skulle klara sig utan. Likaså brukar man hävda att det varit en evolutionär fördel att vara överkänslig för att tolka in intentioner bakom skeenden, det har varit bättre att en gång för mycket tro att ett träd i mörkret är en främling som lurar på en än att någon gång missa någon som smyger på en. Man brukar förklara människans anlag för religiositet med denna överkänslighet och det är nog inte omöjligt att även benägenhet att snöa in på konspirationsteorier har samma orsak.

Att upptäcka mönster och vara överkänslig för att tolka in intentioner i händelser må vara saker som gynnat människor. Man kan dock verkligen se hur dessa nyttigheter helt gått överstyr på ett direkt osunt sätt hos vissa, särskilt när vissa etniska grupper pekats ut som syndabockar.

Fotnoter:
[1] Den som tvivlar på att Jüri Lina är antisemit eller förintelseförnekare kan läsa islamisten och antisemiten Mohamed Omars intervju med honom eller Expoanknutna Jonathan Lemans sammanfattning av Linas tankar.

OBS, uppdatering 150621: I fotnoten ovan pekas Mohamed Omar ut som varande islamist och antisemit. Detta inlägg skrevs ju för några år sedan och Omar har sedan länge tagit avstånd från dessa idéer.

Det är fascinerande hur inkompetenta konspirationsteoretiker är när det gäller teknik. Precis som när jag bevistade zeitgeiströrelsens dag i Uppsala blev saker och ting fördröjda på grund av strul med tekniken. Man kan stilla undra hur Lina & co ska kunna utmana en mäktig, världsomspännande organisation med tentakler överallt om de inte ens kan spela upp en videofil på en dator.

Liknande inlägg på denna blogg: Omaka vänner, Zeitgeist Scheissgeist.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.


Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).

       

       

Dr Phil och jag

Någon gång ibland brukar jag titta på Dr Phil. Även om han är en pop-psykolog tycker jag ofta att han har vettiga saker att säga. I början reagerade jag dock på hur hård han kunde vara mot sina klienter. Han verkar nämligen inte ta någon som helst hänsyn till yttre omständigheter utan lägger hela ansvaret på individen när det gäller att komma tillrätta med sina problem. Sociala förhållanden verkar faktiskt inte bekymra den gode doktorn det minsta. Huruvida man är född med eller utan silversked i mun verkar inte spela någon roll.

Först kan det verka hårt, men det är vid närmare eftertanke självklart att en psykolog oftast bör resonera på det viset. Individen har obefintliga möjligheter att påverka strukturerna i samhället. När det gäller att angripa sina problem så är det nog mer fruktbart att tänka sig att individen allena är ansvarig för det som drabbar honom eller henne. På mikronivå är det givetvis ett vettigt synsätt.

En politiker som applicerar samma tankesätt, å andra sidan, är både hjärtlös och blind för hur samhället är beskaffat. Någon som ska ha hand om helheten kan självklart inte enbart se individerna.

För att sammanfatta, på individnivå ska man ha ett Dr Phil-perspektiv och på strukturnivå ska man inte ha ett Dr Phil-perspektiv. Så enkelt kan det vara ibland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Småpartiernas riksdagsval 2010

Bortom allt ståhej kring mandatfördelning, vågmästare och regeringsbildning gjorde i skymundan ett stort antal partier utan minsta chans att nå riksdagen ett tappert val. Då talar vi inte om Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som med rätt fokus i valdebatten och lite mediaspinn kanske kunnat klara riksdagsspärren. Nej, vi tar och kikar bortom dem, ner i undervegetationen i den svenska partifloran för att se hur det gick för de obskyra partier som döljer sig där. Här kommer de, i tur och ordning med de som lyckades skrapa ihop mest röster först.

Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar plocka en del röster men för en tynande tillvaro. De backar som brukligt även i detta val men är ändå det klart största partiet utanför riksdagen efter utmanarna Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Därnäst har vi partiet som gick till val på att djur som äter andra djur inte ska få bo i skogen, nämligen Landsbygdsdemokraterna. De gjorde ett helt godkänt premiärval och plockade hem över femtonhundra röster. Man kan dock ifrågasätta deras beslut att bara satsa på riksdagsvalet. Även om det är så att de för dem viktiga besluten fattas i riksdagen så borde de givetvis ändå satsa på kommunerna först, särskilt som de troligen har starkt lokalt stöd på sina håll. Även Sverigedemokraterna har ju alltid siktat mot riksdagen men de insåg att de måste bli starka i kommunerna först, för att kunna använda dem som språngbräda mot riksdagen.

Rättvisepartiet Socialisterna går framåt några hundra röster i årets val och hamnar strax efter Landsbygdsdemokraterna. Ännu ett parti som delvis fokuserar på konflikten mellan stad och landsbygd, Norrländska Samlingspartiet, kommer därnäst.

Nationaldemokraterna fortsätter att backa trots framgångar som presstödet till deras tidning Nationell Idag. Man tappar två tredjedelar av sina väljare och slutar på dryga tusen röster. Frågan är om det finns utrymme mellan ett främlingsfientligt parti med polerad yta som Sverigedemokraterna och ett radikalt alternativ som Svenskarnas Parti. Nationaldemokraternas dilemma torde vara att de är för extrema för ett brett folkligt stöd men ändå inte tillräckligt radikala för att locka de som gillar uniformer och nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Därefter följer bokstavsliberalerna i Klassiskt Liberala Partiet som mer än tredubblar sina röster. Efter dem har vi Hells Angels-anknutna Frihetspartiet som gick till val bland annat på att banta och bakbinda polisen. De skrapade ihop nästan sjuhundra röster.

Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har till och med de sett sig tvungna att polera ytan litegrann. I Grästorp visade det sig tydligen vara ett vinnardrag men på riksplanet gick det inget vidare. De lyckades inte ens skrapa ihop hälften så många röster som de gjorde vid valet 2006 under sitt förra partinamn. Kanske har de samma problem som Kristdemokraterna som har en grupp väljare som inte röstar alls i den händelse partiet kompromissar alltför mycket.

Det nyandliga alternativet, Enhet, gör ett katastrofval och tappar över tvåtusen röster jämfört med det finfina valresultatet från 2006. Deras politik, som närmast får liknas vid Miljöpartiets på droger, verkar inte längre gå hem hos väljarna. Efter Enhet följer en uppsjö med mer eller mindre oseriösa mikropartier som kanske får bli föremål för ett framtida inlägg.

Man kan göra ett skojigt tankeexperiment och låtsas att alla dagens riksdagspartier plötsligt försvann. Dessa småpartier skulle sedan få fylla stolarna i Sveriges riksdag. Man kan undra vilka allianser som skulle formas. Skulle vi få en regering bestående av Landsbygdsdemokraterna, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Svenskarnas Parti som ville ta väl hand om de gamla men däremot utrota alla vargar och invandrare?

Man kan fråga sig om något av partierna är något framtida riksdagsparti. Tillhör något av de perspektiv som småpartierna lyfter fram morgondagen? Måhända antyder Norrländska Samlingspartiets och Landsbygdsdemokraternas små framgångar att konflikten stad kontra landsbygd är levande. Om det sedan är en pånyttfödelse för den konfliktlinjen eller dödsryckningarna får tiden utvisa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Tretton dagar senare

Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.

Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.

Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.

Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.

Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.

Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.

Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.


”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ‘arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .