Rödgrönas rävsax rörande RUT-avdraget

En sanning om specifika offentliga utgifter är att de oftast är lättare att införa än att återkalla. Detta beror på att varje ny utgift, exempelvis ett bidrag, kommer att stödjas av det starka särintresse som gynnas av utgiften. Detta särintresse tenderar att segra över det svaga allmänintresse som skulle tjäna på utgiftens avskaffande. Politikerna förlorar nämligen mycket lite förtroende när de går emot ett svagt allmänintresse. När de å andra sidan går emot det starka särintresset riskerar de en stor del av sitt förtroende hos den gruppen. Detta är en av mekanismerna som vissa menar leder till att de offentliga utgifterna ständigt ökar. (Redan i samma ögonblick som jag författat detta stycke blir jag lite tveksam till om det är sant. Välfärdsstater har monterats ned utan större motstånd både här och där, så kanske detta bara är högerekonomers vinklade propaganda jag rapar upp. Nåväl, låt oss lämna denna min tvekan därhän och fortsätta resonemanget.)

Mekanismen som nämns i stycket ovan har lett till att de borgerliga under sina regeringsperioder inte kunnat reducera de offentliga utgifterna så mycket som de önskat eftersom de inte velat stöta sig med olika väljargrupper. Detsamma gäller för all del vänstern men det är inte orimligt att anta att de borgerliga oftare haft detta dilemma då de tenderar att favorisera skattesänkningar framför offentliga utgifter.

Nu kan det dock bli ombytta roller, samma mekanism gäller faktiskt för RUT-avdraget även om det tekniskt sett inte är en utgift. Vänstern kan komma att sitta i samma rävsax som en nedskärningskåt höger brukar sitta i. Om RUT-avdraget kan man tycka illa av många olika skäl men ett antal människor har hur det än är sin försörjning på grund av dess existens. Den effekten hade skatterabatten förvisso haft oavsett vilken verksamhet lydande under marknadsekonomiska lagar som välsignats med den. Vid en eventuell valseger måste de rödgröna våga stöta sig med vissa väljargrupper om de vill göra sig av med RUT-avdraget. Det är dessutom i många fall de allra svagaste som kommit in på arbetsmarknaden på grund av avdraget, de grupper som vänstern säger sig värna om. De tvetydiga signaler oppositionen sänt ut kan delvis bero på detta dilemma. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de rödgröna kommer att tackla problemet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen1, Expressen2, MND.

       

       

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

“”Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om. Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.