Konst – PKJonas

Kristus har återvänt, han heter Daniel Lampinen

En av alla otaliga obskyra internetprofiler därute på webben heter Daniel Lampinen. Denne har länge försökt profilera sig på lite olika sätt, främst och mest ihärdigt som ”den öppna rasisten”. Den gammelmediakonsumerande allmänheten kan möjligen ha sett honom när han deltog i SVTs dokumentärserie Absolut svensk, eller möjligen i P1s dokumentärserie Rädda Sverige där jag själv för första gången stötte på honom. Vid båda public service-framträdandena var Lampinen med i egenskap av landsflyktig öppen rasist som övergett det mångkulturella Sverige för det mer etniskt homogena Åland.

Visst hyser Lampinen otvivelaktigt vissa rasistiska föreställningar men frågan är hur mycket av hans aktivism som är en genuin strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som är någon udda typ av varumärkesbyggande kombinerat med något märkligt försök att avstigmatisera rasism. Det är nämligen inte helt lätt att reda ut exakt vari Lampinens rasism består. Ställd mot väggen brukar han bland annat peka på att han anser att olika folkgrupper tenderar att bygga olika typer av samhällen samt poängtera att han alltid swipar bort svarta kvinnor på Tinder. Att inte få chansen att dejta Lampinen kan dock inte sägas vara någon särskilt problematisk rasistisk diskriminering av kvinnor med etniskt ursprung i subsahariska Afrika.

Alltihop känns som något av ett konstprojekt men Lampinen verkar inte ha några konstnärliga intentioner så många skulle mena att hans aktiviteter därmed inte kan klassas som konst. Egentligen skulle man faktiskt kunna betrakta Lampinens projekt som i grund och botten antirasistiskt, även om inte heller detta är hans intention. Ett första steg i att bli antirasist måste ju nämligen vara att erkänna ens egna rasistiska föreställningar, att likt Daniel Lampinen bli en öppen rasist. En genuin antirasist bör i och för sig försöka gå vidare därifrån och göra något åt de föreställningarna snarare än att verka för att avdramatisera dem.

Även om Lampinens manifest betitlats Den nya sekularismen har hans projekt faktiskt en hel del underliggande religiösa undertoner. Det är oväntat många egenskaper som gör att den öppna rasisten många gånger känns som en apart Kristusgestalt.

Jesus tog ju på sig mänsklighetens alla synder och som en sentida motsvarighet tar Lampinen som den öppna rasisten på sig det som i många sammanhang anses vara en av vår tids värsta synder, nämligen rasismen. Något religiöst är det också över Lampinens besatthet av tanken på evigt liv. Han har skapat en Facebookgrupp för ändamålet och tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna. (OBS: Se uppdatering 180219 i fotnot sist i inlägget)

Vidare är Lampinens budskap hyfsat universalistiskt även om han inte vänder sig till hela mänskligheten som Jesus gjorde. Lampinen har som sitt långsiktiga mål att ha alla svensktalande som sin målgrupp. Det är också något religiöst över den allergi mot empiri som Lampinen ofta kan visa prov på i diskussioner. Lampinen tycks istället i Platonsk anda härleda det mesta av sina slutsatser från någon sorts sublim idévärld.

Det är också något kristuslikt över Lampinens förmåga att uthärda allsköns otrevligheter. Han var länge någon sorts hustomte i Facebookgruppen Hatklubben som var någon sorts ”safe space” för folk som vill vara otrevliga på internet. Likt Kristus på korset kunde Lampinen i Facebookgruppen, till synes oberörd, uthärda ändlöst med hån, spott och spe från gruppens medlemmar.

Precis som Jesus har Lampinen vidare en märklig förmåga att samla människor runt sig. Förvisso har han knappast några hängivna lärjungar som anser att hans ord kommer från Gud men likväl finns där någon magisk dragningskraft. Lampinen drar igång projekt och skapar sammanslutningar som sedan får eget liv. Han är den typ av Gud som blåser liv i sina skapelser för att därefter överge dem. Han är primus motor till bland annat Podden Elevrådet, subkulturen Parkliv och Radarparspodden.

Det som kunde ha blivit Lampinens golgatavandring blev dock tyvärr aldrig av. Sommaren 2017 hade Lampinen långt i förväg utlyst paraden Stockholm Racist Pride mellan Telefonplan och Stureplan. Alla som kommit ut som öppna rasister uppmanades att delta. När det började dra ihop sig stod det dock klart att den enda deltagaren skulle bli Lampinen själv. När det väl var dags för parad drog sig dock också initiativtagaren själv slutligen ur. Anledningen var nog faktiskt inte att marschen skulle bli en flopp med bara en deltagare, utan snarare för att meningsmotståndare uppmärksammat evenemanget och Lampinen fruktade bråk.

Dagen innan hade en kvinna, som tycktes vara lika rädd som Lampinen, skrivit följande i en Facebookgrupp:

Rasist-parad på Telefonplan!

Hej alla! Och FÖRLÅT för denna skrämmande rubrik. Och FÖRLÅT att jag använder detta forum för detta meddelande jag nu ska skriva.

Imorgon lördag den 3:e juni är det en ”rasist-parad” som anordnas mellan Telefonplan och Stureplan. Den anordnas av en grupp som kallar sig för Stockholm Racist Pride, folk som kommit ut som öppna rasister. De har delat ut flyers på Konstfack och Konstfack har i sin tur meddelat polisen. Paraden börjar kl 12. Vart exakt den börjar vet jag inte.

En vän till mig föreslog att vi skulle dyka upp och visa vårt motstånd. Min reaktion var att jag gärna ville men inte vågade. Jag är så himla rädd för rasister. Jag är så rädd för att jag ska bryta ihop. Få panikångest. Börja skrika eller nåt. Men jag har tänkt om. Jag kanske ska gå dit ändå. För mina barns skull.

Kvinnan skulle komma att ta mod till sig och vid tiden för demonstrationen befann hon sig vid Telefonplan, oklart med hur många andra antirasister. Hon lade på Facebook upp en video på ett stillsamt Telefonplan där en piketbuss kunde skymtas i bakgrunden, samt följande text:

Allt frid och fröjd på Telefonplan. Polisen är närvarande under eftermiddagen. Koloni och Konstfack håller stängt. Om ni hör eller ser något ring polisen 114 14

Antirasister och poliser bevakar en inställd rasistisk enmansparad bredvid ett igenbommat Konstfack. Även om ingen haft konstnärliga intentioner så måste detta ändå sägas vara någon form av stor konst.

Uppdatering 180219: Daniel Lampinen har kontaktat mig och invänder mot min formulering att han ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna”. Han har dock på Facebook skrivit att han siktar på att ”Frysa ner mig själv hos Alcor i Scottsdale, Arizona i väntan på att tekniska landvinningar ska göra förlängt eller evigt liv möjligt.”, ”Det är inget snack om saken om att jag måste sikta mot detta.”, ”klart jag måste sikta på att ha råd och att ha alla papper som krävs.” och han har även pratat i Radarparspodden om att han vill leva för evigt. Jag anser att dessa citat innebär att Lampinen ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna” men Lampinen själv menar att så inte är fallet och poängterar att han ”hyser ingen tilltro, men tycker det är roligare att frysa ned än att begravas.” Med tanke på att minsta möjliga kostnad för proceduren är närmare miljonen borde man dock rimligen kunna göra roligare saker för en sådan summa.

Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester — People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg

John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum

Detta är del sju i min bloggserie om resorna till transmediet John of God. Länkar till de tidigare delarna återfinns i slutet av inlägget.

Från början var mina inlägg om healingresorna till John of God en medborgarjournalistisk granskning men har numera utvecklats till ett absurdistiskt konceptkonstprojekt som ska utforska spänningsfältet mellan nihilism, militant ateism och nyandlighet. När jag tänker efter har nog hela denna blogg utan att jag vetat om det varit ett sådant konstprojekt redan från början.

Precis som farbror Vilks måste gå dithän hans konstprojekt leder honom även om det är en konferens för konspirationsteoretiska antimuslimska agitatorer så måste också jag gå dithän mitt gränslösa konstprojekt leder mig om det så är ännu en informationskväll om healingresorna till John of God. Livet som medborgarkonceptkonstnär är dock varken särskilt glamouröst eller utvecklande. Vilks bjuds på flotta hotell i New York och får tala inför en massa människor. Jag får betala 130 kronor för att gå till nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum och där lyssna till sådant som jag redan hört till leda.

Föreläsare för kvällen var researrangören Anita vars affärsverksamhet jag skrivit om tidigare i min bloggserie. I del två berättade jag om hennes hemsida samt vilka förhoppningar hon gav en cancersjuk presumtiv resenär. I del sex skrev jag kort om hur hennes planer på ett healingcenter utanför Gävle gått i stöpet.

Jag hade inga högre förväntningar på tillställningen. Blott en sak gjorde dock att det kom att bli värt pengarna och tiden, nämligen när Anita inledningsvis berättade om uppmärksamheten som John of God-resorna fått. Beskrivningen av de senaste veckornas kritik av verksamheten präglades av överord. Det hade varit ”väldiga protester”, ”förföljelse” och en ”ful attack”. Den senaste tidens händelseutveckling begränsade naturligtvis också vad hon kunde säga eftersom hon inte visste vilka vi var, berättade Anita för oss. Jag satt och myste åt överorden, ett sådant där riktigt gott överordsmys som man kan ha när någon använder extrema överord om något man själv gett upphov till. Jag kände att det varit värt allt slit och att trycka på mediatipsarknappen så att pekfingret blev ömmande blått.

Överordsmyset drunknade dock tyvärr i skräcken för att bli upptäckt. När Anita pratade om den senaste tidens ”förföljelse” dunkade mitt hjärta snabbare och snabbare samtidigt som jag svettades och kände att jag blev högröd i ansiktet. Tänk om de förstod vem jag var, jag kände faktiskt igen en person från ett tidigare möte. Nyandliga damer är kanske inget man borde bli rädd för men min skräcktröskel är faktiskt skrämmande låg. Även om jag var fylld av panik inuti måste jag ha lyckats dölja det hyfsat utåt eftersom jag verkade undgå upptäckt.

Trots skräcken var det ändå värt det, även om jag inte nämndes vid namn så kände jag mig i alla fall på något sätt sedd. Hjalmar Söderbergs ord kändes lika sanna som alltid: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag känner mig nämligen lite som en bortglömd dokusåpakändis. Fjärran är tiden när jag tack vare John of God-inläggen fick mina femton minuter och figurerade i pappersversionen av Västerbottenkuriren samt i P3-programmet Verklighetens två radioreportage. Jag hade faktiskt börjat fundera över att följa den i överkant uppmärksamhetstörstande bloggaren och dokusåpakändisen Jockibois exempel och låta en bild på mig insmord i fekalier pryda bloggens header samt med jämna mellanrum posta videos där jag onanerar för att ånyo bli sedd. Uppmärksamheten på föredraget räddade mig dock temporärt från detta öde.

Läkaren Bezerra de Menezes som dog vid förrförra sekelskiftet verkar vara en andevärldens motsvarighet till stafettläkare. Han arbetade enligt Anita ibland på Casan och ibland på det spiritistiska centret Temple of Good Will i Brasilia.
Bildkälla: Wikimedia commons

Min fixering vid healingresorna är nog egentligen inte hälsosam på något sätt. Man kan undra hur många informationsföredrag jag måste besöka innan jag kvalificerar mig för TV3:s program Stalkers. Jag vet dock inte om man är galen för att man besöker den här typen av tillställningar eller om man blir galen av dem, måhända är det en kombination. Sådant som bidrar till det senare orsakssambandet är hur som helst utläggningarna om varför det som händer på Casan måste betraktas som äkta. De lama intäkterna de troende tar till intäkt för att det är på riktigt är nämligen ett blysänke för den mentala hälsan hos den stackare som måste lyssna på dem. Anitas informationskväll var inget undantag.

Hon hade flera olika utläggningar om varför man borde tro på Casans mirakel. Det handlade om de högst ordinära fakirtricken. Det handlade om hur John of God ändrade tonfall och kroppshållning när han kanaliserade olika andeläkare. Det handlade givetvis också om påstådda mirakulösa helanden som svårligen kunde kontrolleras i efterhand. Värst av allt var nog dock när hon visade foton från Casan med så kallade orber, dvs olika typer av fotofenomen. Fotona sades visa de andliga energierna på Casan. Sådant någon skulle kalla ett misslyckat foto är ibland en annans mirakel.

Anita hävdade vidare att Casan välkomnade nyfikna forskare. Det verkade dock inte röra sig om några vetenskapliga studier av det som försiggick där. Snarare verkade det ofta vara i form av att ”forskaren” stod och tittade över axeln på herr of God när denne gjorde något av sina fakirtrick på patienterna.

En fråga som dryftats på alla informationsmöten jag bevistat är varför inte alla som besöker John of God blir helade. Anita kunde tänka sig att en del faktiskt inte ville bli helade. Hon hade till exempel haft med sig en sjuk man på en av sina resor som var livrädd att bli av med sin sjukpension.

Anita berättade också att Casan drevs med donationer. Vi fick veta att alla ville ge när de kom till Casan. Det var lite motsägelsefullt eftersom Anita också berättade om flera som hade dåligt med pengar och egentligen inte hade råd att resa till Casan. Bland annat berättade hon om ett par föräldrar till ett cancersjukt barn som kände att de inte hade råd med de upprepade resorna till Brasilien. Till slut fick de dock besked av de kanaliserade andarna att cancern var borta så att de inte behövde åka tillbaka till Casan mera.

Anita berättade också en historia om en före detta cancersjuk kvinna som tydligen utsatts för samma utpressning som mig när jag träffade en researrangör och låtsades vara cancersjuk. Jag hade då fått veta att om jag inte gick till botten med mina tankar skulle cancern återkomma även om jag opererade bort den. Kvinnan som Anita berättade om hade rest till Casan just eftersom hon var orolig att hennes cancer skulle återkomma. Hon hade där fått veta att orsaken till sjukdomen fanns kvar i hennes energifält och att hon behövde åka tillbaka ett antal gånger till Casan för att rensa bort den. Genom en diabolisk utpressning kunde John of God därmed dra in några extra tusenlappar till Casan. Man behövde alltså inte vara direkt sjuk för att åka till Casan utan man kunde faktiskt åka dit och förebygga. Anita var inte rädd för att spela på folks rädsla utan sade att: ”Har du någon liten prick någonstans eller någonting i kroppen som kan bli någon konstig sjukdom eller någon svår sjukdom så naturligtvis så jobbar ju de på att få bort det”.

Men jag ska inte bara klaga över besöket. I vissa avseenden är den nyandliga världen faktiskt överlägsen världen utanför. Till exempel finns en rakhet och avsaknad av krusiduller som samhället i stort nog borde ta efter. En episod under kvällen som illustrerade detta var när damen som satt på raden bakom bad mig dra upp byxorna eftersom man kunde ”se rövhålet”, som hon så rättframt uttryckte det. Jag hade nog tyckt att mina jeans var lite väl lågt skurna men hade faktiskt inte trott att det var så illa. Skamset drog jag upp byxorna och intog en mindre avslöjande sittställning. Utan ironi så uppskattade jag dock verkligen informationen och kommer fortsättningsvis att korrigera min hållning och det sätt på vilket jag bär mina kläder. Kunskap är inget ok att bära.

Avslutningsvis lite inrikes John of God-nyheter i korthet.

Jag har skrivit en sammanfattning av John of God-affären på Vetenskap och Folkbildnings blogg. För den som läst alla mina inlägg om John of God på denna blogg framkommer inget nytt, förutom en liten utläggning om hur pålitlig siffran på femhundra svenska resenärer årligen är.

Cancersjuke Nils som bloggar om sin sjukdom har varit hos John of God. På sin blogg illustrerar han det jag i del fyra menade var mycket problematiskt med idéerna om tankarnas betydelse för sjukdomar som florerar bland Casans anhängare. Om man som cancersjuk förmås tro att sjukdomen har sin grund i de egna tankarna, hur stressande blir då inte de negativa tankar man oundvikligen har i en sådan situation? Nils skriver följande på sin blogg, fetningen är dock min.

Vet ännu inte hur jag ska hantera detta dilemma. Mitt bloggande och min öppenhet har gett avsevärt mer tillbaka i form av mänsklig omtanke och värme än vad det kostat. Men det är ett dilemma. Jag märker. Min ”friskinställning” mals ner och jag riskerar att bli alltmer ”min sjukdom” – vilket riskerar att bli självuppfyllande. En läskig kraft jag känner av.

Sydsvenskan har också tagit upp resorna till John of God. De har intervjuat filosofiprofessor Sven Ove Hansson och en utredare vid Socialstyrelsen. Tidningen har fokuserat på de skånska researrangörerna. De har därför också intervjuat researrangören Jannie. Hon vill i artikeln inte påstå att hennes healingreseverksamhet leder till botande av cancer. Jannie är dock en av de researrangörer som ändrat en del på sin hemsida efter mediauppmärksamheten. Där det tidigare stod ”Man kan ha olika anledningar att åka hit, epilepsi, cancer mm” (WebCite) står det nu ”Alla har olika anledningar att åka hit, hälsa, livsfrågor, relationsproblem, välmående mm.” (WebCite)

Vidare, när jag i del tre mejlade henne och låtsades vara cancersjuk och intresserad av att resa till John of God fick jag svaret: ”Om chansen att bota just en specifik sjukdom kan inte jag svara på, de enda som kan svara på den frågan är entiteterna som arbetar genom John of God. Det är något mellan dem och just dig. Vissa som kommer hit får hjälp direkt, medans andra tar lite längre tid.” Även om svaret är lite tvetydigt så antyder ju den sista meningen att det egentligen bara är en tidsfråga innan man blir helad.

Den nyandligt sinnade och alternativt tänkande läkaren Robert Hahn har på sin blogg bemött Sven Ove Hanssons kritik mot healingresorna i media.

Hansson tar ställning i dessa frågor på ett personligt emotionellt och strikt vetenskapligt sätt. Den medicinska etiken har dock utvecklat ett förhållningssätt till dessa fenomen med vetskap om att i praktiken alla kancersjuka patienter, förutom konventionell vård, även skaffar sig komplementär behandling. I korthet går den ut på följande:

En läkare skall inte rekommendera sina patienter att ta emot alternativa behandlingar. Om patienten ändå gör det kan man säga att man själv inte tror på den och framför allt avråda om den alternativa behandlingen är farlig för hälsan, eller interagerar med den konventionella behandlingen. Men hoppas och tror patienten på att en alternativ terapi, bön eller healing skall hjälpa så skall läkarens inställning vara neutral. Att förhindra och försvåra för patienten i det läget är att beröva en dödssjuk patient hoppet om att bli frisk. Det är klart oetiskt. Att förlora hoppet har inte bara en stor betydelse både för psyket och för förmågan att överleva. Förlust av hoppet skapar en svårbearbetad sorg.

(Källa)

För det första skulle det vara intressant med en källa på påståendet att i praktiken alla cancersjuka även tar emot komplementär vård.

För det andra, även om det knappast är så att ett förhindrande och försvårande med nödvändighet innebär att man berövar en patient allt hopp så låter det förvisso rimligt att en läkare i det enskilda fallet nog bör agera såsom Hahn beskriver. Sven Ove Hansson har ju dock i samhällsdebatten knappast samma roll som läkaren.

För det måste ju vara så att får patienten aldrig möjlighet att knyta sitt hopp till John of God och hans bluffmetoder så kan man ju inte beröva någon hoppet genom att problematisera mottagandet av metoder som saknar vetenskaplig grund. Patienten kan då lämpligen knyta sitt hopp till något som verkligen fungerar istället.

Robert Hahns hustru är för övrigt medial och hittar på budskap från andevärlden som denne ska tro på, alternativt hittar hennes hjärna på saker som de båda ska tro på. I slutet av sitt blogginlägg berättar Hahn hur som helst om hur han fick healing av ett annat medium trots att han egentligen inte trodde att det fungerade. Det visar sig dock att han får ompröva sin ståndpunkt. Fetningen i slutet av citatet är min.

Jag trodde nämligen inte alls på healing. Nu kände jag dock en märkligt kraft, som en långsamt fortskridande tämligen stark elektrisk stöt som gick från axlarna ända ner till fötterna. Den var verkligen mycket påtaglig. Därefter uppstod det mest förvirrande av allt. Benen började domna bort och tycktes efter 10-15 sekunder vara helt försvunna. Det kändes som om jag inte hade några ben längre! Mycket besynnerligt, jag har faktiskt aldrig varken förr eller senare varit med om något liknande. Men så fort Anna-Lena tog bort händerna började känslan komma tillbaka. Men det tog en stund. Fiffel? Knappast, min fru var med hela tiden.

(Källa)

Man kan alltså komma fram till att något inte är bluff genom att Hahns fru är närvarande.

Marie-Lousie Hahn, bluffdetektor.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om reklamföredraget i Studieförbundet Vuxenskolans regi.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några svenska arrangörer av healingresor till John of God.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, vidare om svenska healingresearrangörer.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om mina möten med en av researrangörerna. Jag låtsas vara cancersjuk för att se vilket bemötande man får.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, bland annat om Västerbottenkurirens artikel, reaktionerna på den samt om Verklighetens första reportage.
John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon, om Verklighetens andra reportage och lite John of God-nyheter i korthet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Konst, Jordstrålningscentrum, Cancer.

Gatukonst och en medborgarjournalistisk granskning av det sätt varpå vi bunta ihop våra tidningar

En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.

Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.

När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.

Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.

När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.

Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Konst, Vandalism, Olabo, Uppsala, Olyckor, Media.

Tom of Finland och konstvärldens dekadens

När jag igår fick höra att en finsk 1900-talskonstnär ställde ut på Kulturhuset begav jag mig dit för att avnjuta lite konst. Man tycks dock i dessa dagar inte kunna besöka en konstutställning utan att få manslemmar upptryckta i ansiktet. Denna gång var det dock värre än någonsin och då är jag ändå ganska härdad från tidigare konstutställningar. När jag besökte Fotografiska museet för att med utgångspunkt från Burtynskys panoramabilder kontemplera vårt beroende av oljan fick jag istället Mapplethorpes svartvita penisar fastbrända på näthinnan. På Nationalmuseums utställning Lust & Last kunde jag inte ens räkna fallosarna. När jag nu senast givit mig av till vackert belägna Waldemarsudde för att där beskåda konsten möttes jag av Eugène Janssons nakna atleter .

Tom of Finland, den finske konstnär som ställde ut på Kulturhuset, får sägas vara en sentida Eugène Jansson på steroider då han också tecknar nakna atleter som dock får Janssons dito att se mycket spensliga ut. Tom of Finland hade nämligen en förkärlek för att teckna abnormt muskulösa män, tillika med extrem utrustning mellan benen. Ofta var de dessutom inblandade i någon form av extravagant sexuell samvaro.

Detta inlägg blir av nödvändighet mycket kort då jag saknar ord för att beskriva vad jag såg. Jag kan i alla fall konstatera att man numera inte kunna besöka en konstutställning utan att riskera att få ögonen utpetade av oräkneliga manspålar.

Jag har för första gången i denna bloggs historia känt mig tvingad att censurera en bild på grund av stötande innehåll. Talande är att det blev nästan fler censurerade ytor än ocensurerade, så djupt har konstvärlden sjunkit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, HBTQ, Penisbilder, Tom of Finland, Eugène Jansson, Censur.

Död, genus och höjda armar på Fotografiska museet

Min bloggs sommaruppehåll blev lite längre än jag planerat men nu tänkte jag att det var dags att börja posta inlägg igen. Inleder med några korta rader om gårdagens besök på Fotografiska museet för att värma upp mitt sommarstela postaknappsklickarfinger.

En av museets två stora utställningar hade olympiska spelen som tema. Utställningen var komplett med genusavdelning och allt. De hade också en avdelning om tillfällen då politiken fått spelrum på OS-arenorna. Det var bilder på människor av olika kulörer som på prispallen höjde sina armar i olika vinklar. Det var vita människor som på 30-talet sträckte armen rätt ut och det var svarta människor som på 60-talet hade armen rakt upp.

Den andra stora utställningen var kontroversiella Sally Manns fotografier. Hennes foton av de egna barnen har beskyllts för att vara barnpornografiska. Annars var det mycket bilder där döden och alltings förgänglighet var i kamerans fokus. Är man vän av ruttnande människolik så är delar av hennes utställning rena julafton.

Slutligen hade de en utställning om bilden av Strindberg. Om han levt idag och fått bestämma över Fotografiska museet så hade det nog inte blivit några genusavdelningar.

Jag tog inga bilder av bilderna vid detta besök, vill man se dem så får man gå dit. Istället får det bli en bild ur det egna regnbågsarkivet. Då denna sommar var regnrik så har jag nämligen gott om dem och kan frikostigt dela med mig.

Mina tidigare blogginlägg om besök på Fotografiska museet:
Penisbilderna och apokalypsen, om Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.
Fotografiska museet revisited, om mitt andra besök då Nick Brandts utställning om Afrikas djurliv var dragplåstret.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Döden, Genus, Pedofili, August Strindberg, Sally Mann.

Eugène Jansson och de nakna arbetargossarna

Då jag skrivit några inlägg om konst skulle man kunna tro att jag är konstintresserad. Så är dock icke fallet men något måste jag ju skriva om. Tomheten måste undanträngas, något må ljuda och bryta tystnaden.

Igår begav jag mig till Waldemarsudde för att beskåda konstsamlingarna där. Som så ofta annars innebar konst även denna gång avbildade manslemmar. Den största utställningen var nämligen Eugène Janssons målningar från förra sekelskiftet. Han var främst intresserad av nakna unga män. Det bär mig dock inte emot att skriva om det då penisbilder lockar hit en del googlare. Man ska ge folk vad folk vill ha, som samtidsanalytikern Bert Karlsson brukar uttrycka saken.

Lite naket.

Innan Eugène Jansson helt snöade in på nakna unga män var han känd som ”Blåmålaren” på grund av sina blå Stockholmsmålningar. Jag skulle själv gärna en dag bli känd som ”Grönmålaren” på grund av mina gröna naivistiska bloggilustrationer.

Första maj-tåg. Eugène Jansson var mån om att de arbetarpojkar han porträtterade skulle ha en god framtid och han var övertygad socialist. Kanske ville Eugène att de en dag skulle få råd med kläder så att de kunde skyla sina slanka kroppar.

Liknande inlägg på denna blogg: Lust, last och jag, om Nationalmuseums utställning med temat sexualitet i konsten och debatten därikring.

Andra bloggar om Eugène Jansson och utställningen: Pyrrhonism: To have – or not to have – the blues. That is the question.

Media: MND, DN.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Penisbilder, Bert Karlsson, Eugène Jansson, HBTQ, Första maj.

Början på nya tapeter

Rösterna i mitt huvud har sagt åt mig att täcka alla väggarna i lägenheten med statsministerns ansikte för att hylla arbetslinjen.

Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Fredrik Reinfeldt, Konst, Inredning, Moderaterna, Arbetsmarknaden, Mindcontrol.

PKJonas-året 2011

Årskrönikan här på PKJonas blir extremt introvert, blott sådant som ägt rum innanför denna bloggs väggar är relevant. Bloggen PKJonas är dock, precis som bloggens ende skribent, mycket mångfacetterad. Så trots att det kanske inte författats så många inlägg har de avhandlat vitt skilda ämnen. Jag har dock försökt hitta några röda trådar på www.pkjonas.se under det gångna året.

Jag läste bland annat, och skrev om, flera böcker som avhandlade jordens miljö- & resursproblem och vår avsaknad av institutioner samt sunda ekonomiska incitament för att hantera problemen. Inlägget om Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons var årets första. I boken argumenterar Barnes för att det behövs en tredje sektor bredvid den statliga och den privata, nämligen allmänningarnas sektor med nya institutioner för att bevara våra gemensamma resurser. Torbjörn Tännsjös lösning i Global Democracy, en världsregering, visade sig vara en yrkesfilosofs lösning. Förvisso koherent och förnuftig men kanske något av en skrivbordsprodukt som skulle vara svår att omsätta i praktiken när världens länder inte ens verkar kunna komma överens om grundläggande saker som är avgörande för allas vår välfärd. I Plan B – 4.0 Uppdrag rädda civilisationen drog Lester R. Brown upp riktlinjerna för en ambitiös global plan för att rädda vår värld från miljöförstöring och resursbrist. Slutligen läste jag två nationalekonomers bok om grundläggande miljöekonomi.

2011 blev också ett diktandets år på PKJonas. Jag diktade om vänskap, hösten och julen. I det sista fallet lyfte jag till och med ambitionen för min diktning och skrev på vers.

Året ägnades dock inte bara åt eget kulturskapande, jag kikade också på andras försök. Det blev två besök på Fotografiska museet. Vid det första besöket var det Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan som var mest intressant. Vid mitt besök i höstas var nog Brandts fotografier på Afrikas djurliv det mest intressanta. Det blev också ett besök hos Nationalmuseum för att se deras utställning Lust & Last om erotisk konst.

Det blev också några alldeles galna besök på nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum under 2011. Vid mitt första besök i februari var det konspirationsteoretikern Jüri Lina som berättade om frimurarnas sammansvärjning mot mänskligheten. Vid mitt andra besök kanaliserade mediet Maria Bertram ett budskap från utomjordingar. Mitt tredje och sista besök för året blev kanske det vansinnigaste av alla. Jag fick då höra om hur Totalförsvarets forskningsinstitut opererade in mikrochips i svenska medborgare för att fjärrstyra dem.

Jag tittade också lite närmare på besöksstatistiken för att se vilka sökord som ledde nätsurfarna till min webbplats. Först gjorde jag en endimensionell studie av googlingarna, därefter en djupstudie där jag tittade på vilka nätverk de olika googlarna härrörde från.

När bara några dagar återstod av året inträffade dock det största av allt. Jag fick min första hotfulla kommentar. Inte oväntat var det i inlägget om Jüri Lina och frimurarnas konspirationer. Den typen av ämnen har ju en tendens att locka galenpannor. För mig som törstar efter all form av uppmärksamhet som en resande i öknen törstar efter vatten så var detta faktiskt högst välkommet. Så här vid årsskiften passar det ju att spå vad som hända skall och personen i fråga trodde inte min framtid skulle bli så trivsam.

PK Jonas Jag kan bara säga eftersom det inte går att prata med en sån som dig,vi får se vem som skrattet o hånet kommer att fastna i halsen på—du har tunga dagar att få brottas med i framtiden–mycket tunga

Om man ska vara otrevlig så är det några saker man måste tänka på, till exempel att inte posta från jobbet, i detta fall en stor kartong- och papperstillverkare i Gävletrakten. Till denne aningslöse siare, till min handfull regelbundna läsare samt alla de som hittar hit genom att googla på ”penisbilder” önskar jag ett Gott nytt PKJonas-år 2012!

Andra bloggars årskrönikor:
Supermiljöbloggen – Året med Supemiljöbloggen, om miljöpolitiken och bloggens verksamhet under året som gått.
Alliansfritt Sverige – 2011: Året med Alliansfritt, om alliansens bravader under det gångna året.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Årskrönikor, Jordstrålningscentrum, Poesi, Konst, Resurshantering.

Två rätt av tre för Axess magasin

I min brevlåda fann jag häromveckan ännu ett nummer av Axess magasin, tidskriften för de som menar att figurativ konst är det varpå vår civilisation bero.

Förutom det permanenta temat att vi ska backa konsten ett par hundra år brukar tidningen ha ett par tillfälliga teman. I detta nummer hade de tänkt på oss jordnära, sinnliga varelser och låtit något så futtigt och materialistiskt som vår framtida livsmedelsförsörjning vara ett av numrets teman.

I den inledande artikeln reder man ut förhållandet mellan livsmedels- & råvarupriser å ena sidan och interna konflikter & demokratiseringsprocesser å andra. Kopplingarna är mer komplexa än vad man i förstone skulle kunna tro. Dåliga tider gör att chansen att en demokratiseringsprocess ska sätta igång är större. Har man lite att förlora ligger nämligen revolten närmare till hands. Stigande livsmedelspriser minskar dock risken för intern konflikt om landet exporterar mat och intäkterna kommer folket till del. I slutändan verkar allt bero på oppositionens alternativkostnad till att göra revolution samt värdet av den politiska makten. Stigande priser på ett lands exporterade råvaror ökar till exempel risken för konflikt om staten har makten över inkomsterna från råvaruexporten eftersom värdet av att inneha politisk makt blir högre.

Den andra artikeln handlar om det bortglömda ”peak phosfor” som i mainstreammedia hamnat i skuggan av ”peak oil”. Man betonar vikten av att börja hushålla med det för vår jordbruksproduktion essentiella fosfor som vi faktiskt inte har någon ersättning för.

Axess magasin kunde dock inte låta det vara bra hela vägen, precis som George Lucas förstörde Star Wars skulle de också förstöra allt de byggt upp. I den sista artikeln försöker man sig nämligen på det hopplösa företaget att försvara det på senare år så bespottade etanolet. Man pekar på exemplet Brasilien och menar att etanolproduktionen inte behöver gå ut över livsmedelsproduktionen.

Artikeln om etanolet avslutas med några självsäkra ord.

”Om de rika inte stoppade majsen i tanken skulle de fattiga kunna äta upp den.” Det är en problemformulering som är lika falsk som den är förenklad.

Förenklad är problemformuleringen alldeles säkert, falsk är den inte. Jorden är nämligen tråkigt nog beskaffad som så att åkermark är en ändlig resurs. Vi kan inte använda den till att producera biodrivmedel och mat samtidigt. Vill vi ha mer odlingsbar yta måste vi röja mark för detta vilket innebär frigörande av bundet kol, jorderosion samt förlust av biologisk mångfald. Artikelförfattaren skulle gärna få berätta vad denne tänkt att etanolproduktionen skulle ske på bekostnad av.

Liknande inlägg på denna blogg:
Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen, om filosofen Roger Scrutons konservativa lösningar på miljöproblemen.

Andra bloggar om livsmedels- och naturresursfrågor:
Ekonomistas – Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling, om institutionernas betydelse i naturresursdominerade ekonomier.
Effektbloggen – Peak fosfor tvingar oss att sluta kretsloppet, om vikten av att åter sluta fosforns kretslopp.
Supermiljöbloggen – Efter oljan: peak fosfor, även det om vikten av att återupprätta fosforkretsloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Livsmedelsförsörjning, Resurshantering, Konst, Biologisk mångfald, Biodrivmedel.