Fotografiska museet revisited

I torsdags blev det ännu en vända till Fotografiska museet där de hunnit byta ut alla utställningar sedan mitt senaste besök. En av de nya var Martin Bogrens Lowlands där han med kameran i hand återvänt till den lilla skånska by där han tillbringade sin barndom. Jag fann hans bilder vara fyllda med ångest och skräck. Om detta berodde på fotografens relation till den håla han växte upp i eller min egen relation till den håla jag växte upp i vet jag icke.

Joanna Rytel lyckades inte provocera mig med sitt verk The Seal då jag i förväg stålsatt mig. Jag visste nämligen vad hon var ute efter.

Intressantast var nog Nick Brandts On this earth, A shadows falls om Afrikas fantastiska djurliv och hoten mot dess fortlevnad. Han har bland annat valt att föreviga djuren med porträttfotografens angreppssätt snarare än naturfotografens. Vidare var hans panoramafotografier storslagna och magiska. Brandts tålmodiga väntande på den perfekta bilden och noggranna hantverk stod i skarp kontrast till den siste fotografen Helen Levitts spontana bilder på New Yorks gator.


Det är människan som skymmer bilden.

Liknande inlägg på denna blogg: Penisbilderna och apokalypsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Penisbilderna och apokalypsen

I söndags besökte jag Fotografiska museet. Det var nämligen sista dagen för fotografen Edward Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.

Jag skyndade förbi Mapplethorpes kukbilder på våningen nedanför ty hade jag velat se dylikt kunde jag loggat in på vilken sexchatt som helst. Låt vara att de penisbilderna inte hade varit tekniskt fulländade som i fallet med Mapplethorpes fotografier.

Burtynsky har länge varit intresserad av att dokumentera teknologin och vad den gör med landskapet. Med tiden har hans fascination mer och mer övergått i oro över vad vi egentligen gör med planeten. Att finna det sköna i teknologin är dock inte något han övergett. I hans bilder på hur vi utvinner, förfinar och förbrukar oljan finns en storslagen skönhet. Under ytan finns dock alltid något ödesmättat och apokalyptiskt. Den här ambivalensen i bilderna tyckte jag gav mig en finfin sammansatt konstupplevelse, som en god öl där bryggaren kombinerat de olika humlesorterna riktigt bra. Inte alls som de där single hop-varianterna som blivit så populära, de där man bara använder en enda humlesort. De blir ju så platta och tråkiga. Verkligheten är mer som en välhumlad amerikansk India Pale Ale, komplex och motsägelsefull. Detta fångade Burtynsky mycket väl.


Ett av Burtynskys verk fotat med kass mobilkamera. Platon menade att en avbildning av något är sämre än det verkliga föremålet för avbildningen som i sin tur är sämre än idévärldens motsvarighet. Anammar man Platons konstsyn kan man dra slutsatsen att Burtynskys avbildning av en däckhög antagligen är överlägsen min avbildning av hans avbildning eftersom min skapelse ovan är ännu ett steg längre bort från det verkliga föremålet för avbildningen. Hans avbildning är ju, enligt Platon, underlägsen den verkliga däckhög han avbildat. Verklighetens däckhög är slutligen sämre än idévärldens fulländade däckhög. Detta om man tror att världshistoriens mest överskattade tänkare ska kunna tillföra något i sammanhanget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.

       

       

Mitt premiärinlägg och jag

Jag har satt mig ner och noga funderat över vad jag vill uppnå med denna blogg. Det är viktigt med tydliga målsättningar så att det inte blir någon intetsägande katt- eller mammablogg av det hela. Nu är jag inte mamma och har ingen katt så det föreligger kanske inte någon större risk, men man kan ju alltid se till att gardera sig. På något sätt har jag velat fånga människans hela väsen i inriktningen på mina målsättningar. Jag har därför satt upp förhållandevis tydliga mål inom tre områden som jag anser tillsammans innefattar människans essens. Det första målet är politiskt, det andra är filosofiskt/vetenskapligt och det tredje är konstnärligt.

Mitt första mål, det politiska, är att se till att den borgerliga regeringen inte blir omvald. Trots att jag kallar mig vänster hade jag förvånande nog inte odelat negativa känslor när regeringen Reinfeldt tillträdde, det var i alla fall någon form av förändring. Att bli med borgerlig regering var faktiskt i mångt och mycket som när jag rakade röven första gången. I början kändes det fräscht på något sätt, men efter ett tag började det svida, och det ganska ordentligt. Enda skillnaden var att i det förra fallet var Sveriges röstberättigade de som stod att anklaga för tråkigheterna, i det senare fallet var det istället egen förskyllan. Hur som helst ska denna blogg rätta till den svenska väljarkårens misstag, 2010 byter vi regering och denna blogg ska vara den direkta orsaken.

Mitt andra mål, det filosofiskt/vetenskapliga, är att besvara frågan om vad som finns utanför universum, bortom rummet och tiden. Immanuel Kant menade att det mänskliga sinnet inte var kapabelt att dra några slutsatser om sådana ting men jag ska visa att han hade fel. Till skillnad från många filosofiska hårklyverier anser jag att denna fråga är en i sanning värdig uppgift. Måhända innebär detta att jag bland annat måste sätta mig in i modern kvantfysik. Ja, jag måste nog faktiskt lägga mig en bra bit före forskningsfronten för att klara uppgiften. Men låt så vara, då är det väl det jag får göra. Jag tänker lösa detta spörsmål och jag tänker gå dithän frågans lösning kräver att jag ska gå.

Mitt tredje mål, det konstnärliga, är att posta bilder på min penis sedd från olika vinklar, i varierande ljussättningar, i skilda miljöer, i olika grad av upprördhet. Mången stor konstnär har haft ett tema i sitt skapande, utrustningen i mina nedre regioner skall bli mitt tema. Obscent, säger kanske en del. Möjligen, svarar jag. Jag är dock ej att beskylla för detta, det är vårt översexualiserade samhälle som är boven, det har även besmittat konstvärlden. Jag skulle gärna posta stilleben istället men ingen skulle uppskatta eller ens lägga märke till mig för detta. Den förste att beklaga att jag måste fota mina intima regioner och lägga ut dem på internet, det är faktiskt jag.

Dessa är mina tre målsättningar med bloggen och jag kommer att bocka av dem allteftersom jag anser dem vara fullbordade. Då jag är renässansmänniska ska det inte vara några problem att avhandla så vitt skilda ting.

Slutligen något om namnet på bloggen som jag faktiskt lät en bekant välja åt mig. Prefixet PK före mitt namn är en förkortning för politiskt korrekt, måste jag påpeka för den som inte är bekant med rabiata högermänniskors debatteknik. Min bekante tyckte att detta var passande då mina åsikter vid tidpunkten var att klassificera som i allra högsta grad politiskt korrekta. Problemet är bara att en alltför lång tid förflutit sedan jag registrerade mitt domännamn. Jag har genomgått en metamorfos där en tilltagande cynism gjort att jag glidit alltmer bort från det politiskt korrekta. Dock, låt gå för att jag numera bara är 80% PK, det är fortfarande gott nog, men skulle min politiska korrekthet sjunka under 50% blir jag nödgad att byta domän.

Väl mött i bloggosfären!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .