Politik – Sida 4

Vägval 30-talet

Jag fortsätter sommarens högerextrema enmansbokcirkel med Björn Björkqvists bok Vägvalet. Att ge Björkqvist epitetet högerextremist måste betraktas som okontroversiellt då han senast var aktiv inom nyligen nedlagda Svenskarnas parti. Björkqvist är dock en av de verkliga veteranerna inom parlamentariskt inriktad svensk högerextremism då han ju även var en av de ledande figurerna i Svenskarnas partis tidigare inkarnation Nationalsocialistisk Front.

Björkqvist skrev Vägvalet strax efter förra höstens val när den nya regeringen tillträtt. Trots en storsatsning utan motstycke och stor uppmärksamhet i media hade hans Svenskarnas parti floppat i valet. Även om partiet förvisso ännu inte lagts ned hade deras verksamhet börjat rämna och man hade bland annat skrotat webbtidningen Realisten för vilken Björkqvist var chefredaktör. Det är nog i skenet av valbesvikelsen man ska se Björkqvists bok. Besvikelsen riktas främst mot Socialdemokraterna, som väl trots allt på något sätt måste betraktas som valets vinnare eftersom de ju erövrat regeringsmakten. Boken är dock även en uppgörelse med svensk arbetarrörelse i allmänhet och den har också undertiteln ”Om den svenska arbetarrörelsen”.

Även om Björkqvist medger att arbetarrörelsen tidigare gjort mycket gott för svenskarna så hävdar han att de alltsedan den obotlige internationalisten Olof Palme tog över rodret mestadels ägnat sig åt att riva ned vad som som tidigare byggts upp. Den svenska arbetarrörelsen har förvisso sedan den såg dagens ljus alltid varit mer eller mindre internationalistisk enligt Björkqvist. Han menar att Sverige istället behöver en nationalistisk arbetarrörelse som ger Sveriges arbetare sänkta skatter, ökad trygghet och lägre arbetslöshet genom att minska invandringen.

Boken är dock spretig och det är en hel del sidospår på vägen om andra saker än Socialdemokraterna och den svenska arbetarrörelsen, bland annat utläggningar om hur 68-generationen smugit in sina samhällsförstörande idéer i samhället samt lite oväntat om hur TV-profilen Lennart Hyland bidragit till att fördärva svenska folket.

Tv har redan från början använts av staten som ett propagandamedium. Ett exempel är hur den omåttligt populäre Lennart Hyland i tv-programmet Stora famnen redan 1959 lyfte fram en svart kvinna som Lucia, detta alltså i en tid då det knappt fanns några svarta alls i Sverige men nästan varje svensk följde Hylands upptåg i tv.
1962 började Hylands mest kända program, Hylands hörna, att sändas i tv. Programmet gick under kategorin underhållning men redan då var underhållningen politiserad och i första avsnittet deltog flera etniska främlingar. Producent var den inbitne sionisten Allan Schulman, far till Calle och Alex Schulman.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 34)

Visst skymtar lite illasinnade judar här och där i boken vilket väl också är att förvänta sig när en förhållandevis renlärig nationalsocialist håller i pennan. Det är dock ändå oväntat lite av den varan och Björkqvist blickar istället mestadels inåt när han söker orsaken till svenska folkets olycka. En ganska stor del av boken ägnas åt hur svenska folkets lynne orsakat den uppkomna situationen med ett mångkulturellt samhälle som undergräver svenskarnas existens. Det är dock inte helt oväntat att Björkqvist ger sig in i sådana resonemang. Att högerextremisternas idéer inte når någon nämnvärd framgång hos det egna folket är ju faktiskt något som ofta tycks vålla dem en del huvudbry och högerextremisterna landar inte sällan i slutsatsen att det ändå måste vara något fel på det folk man trots allt älskar så högt.

När man läser boken får man känslan av att Björkqvist i slutändan är någon sorts romantiker som längtar tillbaka till 30-talet, och det av mer än en anledning. Av bokens epilog att döma tycks han ofta strosa runt i trakterna kring det forna textilmeckat Borås och tänka på den tid som flytt. Faktiskt önskar han införa tullar så att vi återigen ska kunna ha sådant som en livaktig textil- och klädindustri i vårt land. Förvisso går det väl inte att säga att textilindustrin i Sverige är död och begraven för all framtid. En dag uppstår kanske ett behov av en egen textilindustri igen eller så ändrar teknikutvecklingen förutsättningarna för textilindustrin så att vårt land återigen är lämpligt att producera textilier. Det är dock svårt att se hur man skulle gå från den insikten till att bestämma sig för att vårt land omedelbart behöver en textilindustri. Hursomhelst kan Björkqvist när det gäller skattepolitiken vidare inte anklagas för att vara varken effektivitetssträvande eller teknikvänlig. Han vill ha en skattepolitik som inte ska ”göra det fullt lika attraktivt att byta ut människokraft med maskiner”.

I bokens epilog kopplar Björkqvist faktiskt samman den försvunna textil- och klädindustrin med sina rasideologiska värderingar när han skriver om en text från 1800-talet signerad Viktor Rydberg.

Under sent 1800-tal talades det om den gula faran. Hela Rydbergs text handlar om ett stundande krig mellan den vita och den gula rasen. Han pekar på hur den vita rasen försvagas medan den gula rasen ständigt stärks. Han pekar på att kriget kan komma att ske såväl ekonomiskt som väpnat. Ekonomiskt pågår detta krig just nu och som Rydberg förutspådde håller Europas folk på att förlora detta krig. Det ser man inte minst i Borås där kommunvapnet snart är det enda som minner om textil- och klädindustrin på orten.
Medan hela Europa håller på att tappa fotfästet och Sverige i synnerhet befinner sig i en befolkningsmässig katastrof med färre och färre svenskar och fler och fler etniskt främmande människor bygger Asien upp sin ekonomi och köper upp allt fler europeiska industrier och varumärken. Vi svenskar märker inte någon större skillnad men för varje företag som tas över av andra folkgrupper förlorar vi en del av vår rikedom. Maktbalansen rubbas. De innovationer som vi européer skapat delas ut till andra folk som vet att utnyttja dem.
Det pågår en civilisationernas kamp, eller rasernas kamp som man sa på Viktor Rydbergs tid, och i allra högsta grad stämmer än i dag. Att vi i Sverige beslutat oss för att det inte finns några raser ändrar inte på detta. Vi kan bestämma att det inte finns ebola och aids också om vi vill men det ändrar inte på verkligheten. Små barn tror att allt försvinner när de blundar, det tror svenska politiker också.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 118-119)

Och nynazister tycks tro att om man blundar och tänker på 30-talet och textilindustrin så kommer de tillbaka.

Vägvalet

En liten nynazistisk fabel på vers

Dags för ett litet tecknat album, nämligen The fable of the ducks and the hens som handlar om hur några ankor lever ett fridfullt liv vid en damm tills allt plötsligt en dag förändras då ett gäng förslagna hönor flyttar in. Texten är på vers och den som rimmat är ingen mindre än George Lincoln Rockwell, den amerikanska nynazismens centralgestalt på 50- & 60-talet och grundare av American Nazi Party.

Ankorna och hönorna

Inspirationskällan till albumet är med all sannolikhet ~~Orson Welles~~ George Orwells bok Animal farm som kom några år tidigare. Budskapet i The fable of the ducks and the hens är dock självklart i linje med Rockwells högerextrema agenda vilket redan baksidestexten skvallrar om:

Children and adults alike will enjoy reading this story of an endless struggle between kindly, hard-working, brave but rather naive DUCKS and pushy, scheming, greedy, power-mad HENS.

The reader´s enjoyment is enhanced by enchanting full-colour illustrations – 42 in all – which capture with poignancy and wit every incident as the saga unfolds.

This (at first glance) simple story will reveal, at each re-reading, further layers of meaning to those whose minds have not been conditioned by the ´politically correct´ outpourings of the current education system and mass media.

Our tale is set in the distant past – ”when animals could speak” – but could it take place in the future? Indeed, are we blind to the possibility that it is taking place NOW, before our very eyes…?

Det handlar dock inte alls, som antyds i baksidestexten, om några subtila allegorier. Det är faktiskt albumet igenom utan undantag mycket uppenbart vad som egentligen åsyftas. Ankorna är till exempel USA:s vita befolkning och hönsen representerar judarna. Hönsen inleder, precis som judarna påstås göra i den nynazistiska propagandan, med att ta kontroll över handel, media och utbildningssystemet.

Kontroll över handel, media och utbildning

Vissa av de mer klartänkta ankorna motsätter sig nyordningen men överröstas av skolväsendets hjärntvättade ankungar.

Ankor och hönor förenen eder

Gässen, som ska representera tyskarna, slänger ut hönorna från sina domäner när de försöker sig på samma saker som de utsatte ankorna för. Genom att köpa ankornas politiker och hetsa mot gässen i hönsstyrd media lyckas hönsen dock få ankorna att gå i krig mot gässen. Ankorna lyckas besegra gässen och hönsen får ta en gruvlig hämnd på gässen och deras ledare.

Avgåsifiering

Hönsen lyckas efter kriget manipulera till sig svanarnas (palestiniernas) land. Vidare har man hemma hos ankorna lyckats fördärva ankungarna helt och hållet med omoral och droger.

Knark är bajs

I fabeln förekommer också den hos amerikanska nynazister vanligt förekommande idén om att judarna använder amerikas svarta som ett demografiskt vapen mot de vita.

Kråkor som demografiskt vapen mot ankor

The fable of the ducks and the hens måste såklart klassas som en kuriositet och torde inte fått något större genomslag även om versen inte alls är dålig. Som en kort sammanfattning av den amerikanska nynazistiska rörelsens beskrivning av 1900-talets dryga första halva fungerar albumet dock faktiskt mycket bra.

Penisstegar och sånt

Jag har precis läst Handen som gungar vaggan, en rykande färsk nyutgiven bok direkt från tryckeriet. Författaren Jonas Nilsson är nog dock egentligen betydligt intressantare än sin bok. Han tycks länge ha rört sig inom den högerextrema miljön, på senaste tiden i kretsen kring mediaprojektet Motgift. Boken är för övrigt också utgiven på deras förlag. Nilsson har dock många strängar på sin ideologiska lyra och förenar tydligen sina högerextrema böjelser med att vara både libertarian och jämställdist, det senare en sorts antifeminist. Han har dessutom nyligen åkt till Ukraina för att göra högerextremisten Mikael Skillt sällskap. Denne har ju under en längre tid stridit för Ukraina i högerextrema Azovbataljonen. När det uppdagades att Nilsson rest till Ukraina fick han skarp kritik på nynazistiska Svenska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Svenska Motståndsrörelsen hör ju till de inom den högerextrema miljön som nog tydligast tagit ställning för Ryssland i den pågående konflikten eftersom de menar att Ukraina är judekontrollerat. Att strida för Ukraina är närmast att betrakta som förräderi mot den nationella rörelsen tycks de mena. Det är dock oklart exakt vad Nilsson ska göra i Ukraina, det är faktiskt inte alls säkert att han ska strida. Detta är för övrigt inte första gången Nilsson hamnat i en intern konflikt inom den svenska högerextrema miljön.

I boken Handen som gungar vaggan är det dock inte högerextremisten Nilsson vi möter utan det är istället jämställdisten Nilsson som fått hålla i pennan. Det handlar alltså om någon sorts antifeministisk kampskrift. Redan i bokens inledning låter Nilsson oss få veta vilken hans grundläggande inställning till feminismen är.

Då feminismen som politisk ideologi baseras på (bortsett från möjligen liberalfeminismen, beroende på tolkning och definition) initierande av våld via tvång så är den att betrakta som ond per definition. Det är alltså korrekt att säga att desto mer feminism (radikalfeminism) desto mer ondska.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 11)

Nilssons syn på förhållandet mellan man och kvinna är vidare inte direkt tidsenligt och i flera av bokens resonemang verkar sådant som kvinnors inträde på arbetsmarknaden faktiskt gått honom helt förbi.

Man kan sammanfatta det med att kvinnan bidrar med skönhet (fertilitet och sex) till förhållandet och mannen med resurser. Mannen som alfahane karakteriseras just som statusfylld, resursstark och självklart gärna snygg, men det är mer ett önskemål än ett måste, samtidigt som alfahonan kan kännetecknas som den 19-åriga hejaklacksledaren, som alla fotbollsspelare suktar efter.

Kvinnans skönhet avtar med åldern och mannens resurser ökar istället, vilket medför att kvinnor är som mest attraktiva på marknaden upp till cirka 25 års ålder och för män från cirka 30 år och uppåt utan en egentlig övre gräns, vilket om något faktiskt skulle kunna tillskrivas som ett verkligt ”manligt privilegium”.

Kvinnan har därmed ett ganska smalt tidsfönster för att få så mycket valuta för pengarna som möjligt. Efter 25 riskerar de att inte längre vara förstahandssorteringen, så det gäller att göra det bästa av tiden.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 36-37)

Boken består dock inte bara av kritik mot feminismen och pläderande för ett föråldrat förhållande mellan man och kvinna. I baksidestexten utlovas att boken ska ge ”värdefull inblick i det kvinnliga psyket” och jag tycker att Nilsson då och då faktiskt går över gränsen till ren misogyni. Ofta beskrivs kvinnor som förslagna och opålitliga, som till exempel i resonemanget nedan angående fejkade graviditeter.

Man kan se det som att den unga kvinnan som attraherar männen via sin skönhet, vilket resulterar i en massa erigerade penisar runtomkring sig som hon kan klättra uppför, likt en stege.

Målet är att komma högst upp till den mest resursstarka penisen som hon tror att det är möjligt för henne att få. Men när hon blir äldre, när hon passerar 25-årsåldern och skönheten och attraktionen börjar avta, minskar också antalet chanser till vidare klättring, hennes förmåga till att få erigerade penisar har avtagit och kvar finns det bara några slaka alternativ. Hon gick från att klättra på en stege till att nu klättra på ett rep, och alla som har sett tjejer försöka klättra uppför ett rep vet att det inte längre handlar om att klättra, utan enbart att hålla sig kvar, att inte ramla ner.

Det händer att män ibland råkar ut för kvinnor som är beredda att lura och bedra eller gå över lik för att inte tappa taget om den slaknande penisen och trilla ner.

Att kvinnan hävdar att hon är gravid är en strategi som använts stundom. Bara i min egen bekantskapskrets har det hänt flertalet gånger med gravida flickvänner, som plötsligt får missfall. Det i sig är inget konstigt, det händer ibland att kvinnor blir gravida och får missfall, vilket givetvis är tragiskt om paret önskade en tillökning.

Det är inte det som är oroväckande, utan det är det först när det används som ett vapen mot killen för att antingen pressa honom, eller att ha en förevändning för att kunna bli sambo eller att hon vill få den där efterlängtade ringen.

Falskgraviditetsindustrin stannar inte bara vid lögner och svek, den omsätter även pengar. Kvinnor som känner att deras förtroendekapital är lågt gentemot deras man, kan nu stärka sitt påstående om sin graviditet med ett falskt graviditetstest. Ett test som visar positivt då kvinnan kan köpa urin från gravida kvinnor över internet.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 52-54)

Man kan givetvis undra hur vanligt förekommande det är att man över nätet beställer urin från gravida kvinnor, det torde väl inte röra sig om någon omfattande handel. Tankar kring graviditet är faktiskt något Nilsson ägnar flera kapitel åt. Han argumenterar bland annat för det något udda förslaget att kvinnor i konsekvensens namn under vissa omständigheter ska kunna tvingas till abort av mannen om denne inte vill bli förälder eftersom kvinnan ju har det valet. Det skulle vara intressant att få veta hur det skulle gå till när något sådant verkställs i praktiken.

Nilsson måste sägas vara ganska rabiat och målar med bred pensel boken igenom. Ej heller verkar han dra sig för att göra kvinnor kollektivt ansvariga för diverse saker.

Vill ni kvinnor istället inte bli objektifierade, vilket man får höra stup i kvarten att ni inte vill, eller den ständiga sexualiseringen eller att man först och främst kommenterar kvinnans utseende för att sen möjligtvis i andra hand att man kommenterar vad hon fört fram.

Det hela är väldigt enkelt; vill ni inte längre bli ”utsatta” för denna hemska behandling av iakttagande män som klär av er med blicken – det är bara att sluta med er förbaskade fördumning av er själva. Sluta framhäva att era främsta attribut skulle vara er putmun, rumpa och bröst. Sluta spexa ut er till sexiga clowner vars enda trick är att locka till er en resursstark penis.

Sluta med era statussymboler som visar att ni är för fina för förvärvsarbete, med era långa naglar, höga klackar, tajta kjolar. Allt för att visa männen att ni är så fina att ni inte behöver arbeta, ni är så fina så andra är beredda att arbeta åt er – vilket mannen gladeligen anmäler sig frivilligt till, och visar sig fullt kapabel till uppgiften genom att bjuda på drinken.

Grattis, du får saker ”gratis” och han får sex.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 40-41)

Inte ens i den här sortens litteratur saknas ju dock helt poänger. Ibland pekar Nilsson faktiskt på situationer där män är förfördelade på grund av sitt kön. Alltsomoftast är det dock resonemang som, likt i citaten ovan, känns som om de härrör från ett gäng berusade grabbar med knepig kvinnosyn.

Handen som gungar vaggan

Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin är en reaktionär, nationalistiskt sinnad rysk ideolog som är mycket hårdför. Han har bland annat välkomnat kriget i Ukraina. Dugin påstås vidare stå Putin nära men det är oklart exakt hur stort hans inflytande över den ryska politiken är.

Någon som bara ens påstås ha Putins öra är självklart intressant blott av den anledningen men Dugin tycks faktiskt vara populär lite varstans, exempelvis hos den identitära rörelsen som väl får sägas vara något av extremhögerns bokmalar då de ju intresserar sig för nya och gamla tänkare i betydligt större utsträckning än andra högerextremister. Dugin var bland annat inbjuden till svenska evenemanget Identitär Idé 2012.

Jag har tagit mig tid att läsa en av Dugins böcker, nämligen The fourth political theory. Dugins syfte med boken är att bidra till skapandet av en fjärde politisk teori bortom liberalism, kommunism och fascism, de tre ideologier som präglade förra århundradet. Av de tre står nu blott liberalismen kvar men den har på sätt och vis segrat sig till döds, hävdar Dugin. Något sorts apolitiskt vakuum har istället uppstått, ett vakuum som Dugin menar bör fyllas med den fjärde politiska teorin. Boken The fourth political theory är dock inte bara ett försök att bidra till skapandet av ett alternativ till liberalismen, den är faktiskt också ett frontalangrepp på liberalismen, dess fokus på individen och den postmoderna värld ideologin skapat.

Även om Dugin avfärdar 1900-talets tre dominerande ideologier vill han ändå se att den fjärde politiska teorin lånar utvalda delar från dem. Av nationalsocialismen och fascismen vill han låna fokuset på folket och nationen i bredare bemärkelse. Från Marxismen vill Dugin plocka kritiken av kapitalismen och det borgerliga samhället. Från liberalismen, slutligen, vill han låna idén om frihet. Frågan är dock hur mycket det är liberalismens idé om frihet som lånas ty det handlar absolut inte om frihet för individen. Istället handlar det hos Dugin om någon sorts dunkel idé om frihet för ”Dasein”, ett begrepp Dugin hämtat från filosofen Heidegger.

Frågan är hur mycket i den fjärde politiska teori Dugin drar upp riktlinjerna för som verkligen är nytt, det tycks mig snarare ofta handla om redan existerande radikalkonservativt tankegods. Där finns ett fokus på nation, traditioner och familj samt angrepp på de krafter som verkar för desammas upplösning. Ett annat radikalkonservativt drag hos den fjärde politiska teorin är att den tydligen ska ha en betydligt mer skeptisk inställning till framstegsoptimismen som Dugin menar på olika sätt präglar de tre andra ideologierna. Detta känns faktiskt ganska märkligt, ska den fjärde politiska teorin inte vara en ideologi som pekar mot en bättre framtid? Det brukar ju ändå vara något ganska centralt hos en politisk ideologi.

Kritik av den amerikanska geopolitiska hegemonin är också en central del av teorin. USA och deras allierade är ju de som står i vägen när ett alternativ till liberalismen ska utformas. Detta knyter an till en av Dugins andra käpphästar, nämligen hans variant av eurasianismen som han kanske är mer känd för än för sin fjärde politiska teori. Målet för Dugins eurasianism är att ersätta dagens unipolära värld där USA och deras bundsförvanter dominerar med en multipolär dito där ingen civilisation tillåts dominera över de andra. När det gäller vilka civilisationer som ska utgöra världens olika maktpoler överlappar Dugin i mångt och mycket världsbilden hos Samuel P Huntington, känd för sin idé om civilisationernas kamp. Det finns dock en viktig skillnad de två emellan och det är att Dugin anser att när det gäller västmakterna är det inte självklart att de bör betraktas som en enhetlig civilisation. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan det atlanticistiska väst bestående av USA, Kanada & Storbritannien och det klassiska kontinentala Europa bestående av bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien & Italien tycks Dugin mena. En sådan spricka skulle givetvis geopolitiskt gynna ett revanschistiskt Ryssland.

Ganska motsägelsefullt är det att samtidigt som Dugin kritiserar den postmoderna tillvaro liberalismen frambringat så är faktiskt den världsordning han förespråkar att betrakta som närmast postmodernistisk. Dugin tycks nämligen plädera för en ganska extrem kulturrelativism och han menar att var och en av världens civilisationer ska finna sin egen väg.

There will be no universal standard, neither in the material nor in the spiritual aspect. Each civilisation will at last receive the right to freely proclaim that which is, according to its wishes, the measure of things. Somewhere that will be man, somewhere religion, somewhere ethics, somewhere materialism.

(Källa: Dugin, A., The fourth political theory, s. 120)

Avslutningsvis kan man konstatera att individen inte tillmäts något större värde i Dugins idébygge och man undrar hur tillvaron blir för de individer som hamnar utanför ramarna och inte passar in i hans traditionsstyrda idealsamhällen. Svaret är nog tyvärr att det inte skulle bli så skoj alls.

Den fjärde politiska teorin

Vidare läsning om Alexander Dugin:
Läsvärd är Michael Winiarskis intervju med Alexander Dugin i DN i samband med Dugins besök i Finland våren 2014.

VICE har en kortare artikel, också från våren 2014, om Dugin och artikeln fungerar utmärkt som en liten introduktion till hans geopolitiska idéer och eventuella inflytande över rysk politik.

Joakim Andersen, mer känd under pseudonymen Oskorei, har också läst och skrivit om Dugins The Fourth Political Theory på sin blogg. Notera att Andersen är en företrädare för den identitära rörelsen och alltså huserar långt ut på högerkanten. Han hyser också stor sympati för Dugins idéer. Likväl kan det han skriver vara läsvärt men man får såklart ha detta i bakhuvudet.

Ny högerextrem sportpodd

Det fina med poddosfären är att det finns så många nischade poddar. Mitt senaste fynd i djungeln av poddar är Passningen, en nationalistisk och högerradikal podcast om sport. Det låter som en ganska skruvad och oväntad kombination men tittar man på bakgrunden så är det faktiskt inte så märkligt ändå. Passningen är nämligen en del av högerextrema webradiokanalen Motgifts storsatsning. Motgift, som ju numera har dagliga sändningar, tillämpar en strategi det länge talats om bland yttersta högerns sympatisörer, nämligen att sträva efter att bygga sin egen samhälleliga struktur bortom den etablerade i vilken man inte längre tror sig kunna nå framgång med sina idéer. Dessa svårigheter att nå framgång i huvudfåran blev för övrigt väldigt uppenbara i och med Svenskarnas Partis kollaps, ett parti som Motgift ju också alltid stått väldigt nära och som försökte nå makten på hyfsat konventionellt vis. I den alternativa strukturen har hur som helst också en sportpodd varje vecka sin plats då sportintresserade högernationalister kan lyssna på den istället för mainstreammedias sportsändningar som man säkerligen menar är styrda och alltför politiskt korrekta.

Jag har nyligen lyssnat på avsnitt sju av Passningen och det var en på flera sätt intressant upplevelse. Det blir lite av Flashbacks underforum för integration och invandring möter valfri sportkrönikör. Efter lite inledande ordinärt kallprat kring hockey halkar man in på den nyvalde ordföranden för svenska hockeyförbundet, Anders Larsson. Denne blev tydligen vald på bland annat Peter Forsbergs bekostnad. Jimmy och Henrik, killarna bakom Passningen, tycks inte vara alltför förtjusta över valet av Larsson som ordförande.

Jimmy: Anders Larsson trettioåtta, han är bög såklart! Och därav att han går ut och säger att han är öppet homosexuell. Och ja, han anser ju att samhället förändras och att vi inom hockeyn har sagt i många år att mångfaldsfrågor ligger högt på vår agenda och han tycker att det här då är ett symboliskt värde och lite så där då va. Det som retar mig är… Alltså för det första skulle jag vilja säga att jag skiter i vem han ligger med och jag är inte intresserad av hans sexliv. Jag bryr mig inte speciellt mycket om han är bög eller inte heller för den delen. Men det som jag blir så jävla upprörd på är att man fattar att de tar honom på grund av hans läggning. Jag menar, vem ska konkurrera med Peter Forsberg?

Henrik: Nej, det är precis som du säger. Vem fan kan det? Jag menar, Foppa är ju en sådan hockeylegend i det här landet så det liknar ingenting. Han är den perfekta galjonsfiguren och allting, att ha som ordförande. Men, men, det dög ju inte. Nu är det ju så att Peter Forsberg är ju faktiskt heterosexuell så att han har ju uppenbarligen inte samma kvalifikationer som Anders Larsson.

De två herrarna på Passningen tycks alltså vara helt övertygade om varför Larsson valdes till ordförande. Frågan är dock om man ska tro Jimmy när han påstår att han inte bryr sig om den nye ordförandens sexuella läggning, han verkar faktiskt ha en del åsikter om den.

Jimmy: Han har ju varit verksam inom förbunden en herrans massa år, som han säger, och han har aldrig stött på någon som tyckt att det var konstigt att han är bög då va, utan tvärtom har han då snarare fått uppmuntrande ord från kollegor. Och där är det ju också så här: när går jag till mitt arbete och får uppmuntrande ord för att jag har barn och familj!?

Henrik: Hahaha. Men nej som sagt, du är ju en sådan där normupprätthållare du vet.

Jimmy: Ja, just det.

Henrik: Han är ju en normbrytare Anders Larsson.

Jimmy: En duktig människa med andra ord då alltså?

Henrik: Ja, men hela grejen är ju helt bisarr. Det står ju väldigt, väldigt klart faktiskt tyvärr, att hade han inte varit bög hade han inte blivit förbundsordförande för svenska ishockeyförbundet.

Jimmy: Inte en jävla chans, inte en chans!

Henrik: Då snackar vi faktiskt om att det förekommer en… Återigen så kommer det samma människor som står och hyllar det här och säger: ”Åh, vi är så förtryckta och vi blir så undantryckta på grund av heteronormen bla bla”. Fan heller! Då har vi ännu ett exempel på att ni får en sådan jädra silversked rätt i munnen! Eller ja, ni kanske inte vill ha den i munnen, men skit samma!

Jimmy: Hahaha

Att den nye ordföranden dessutom gjort uttalanden om att det behövs större etnisk mångfald inom hockeyn gör honom inte populärare hos Henrik och Jimmy. Den utvecklingen riskerar tydligen att förstöra något väldigt rent, fint och skört enligt Henrik.

Henrik: Han är ju uppenbarligen inte intresserad av att förbättra hockeyn. Han är intresserad av att få in mer bögar och invandrare i hockeyn, det är ju det han säger! Men nej som sagt, det här är ju genomgående för hela samhället och man ska inte vara förvånad att ishockeyförbundet är påverkat med. Just hockeyn är en väldigt, väldigt vit sport och det vet vi alla. Det är en väldigt, väldigt svensk sport och det är en sport som har den här lite machoattityden. Den finns väl lite överallt, men jag tycker inte hockeyn haft den riktigt på samma sätt för att man är liksom karlar fast mer på normalt sätt, inte det här uppblåsta som vissa fotbollsspelare kanske präglas av, utan det har varit väldigt naturligt med hockeyn som vit och tydligt manlig men ändå väldigt ödmjuk sport sådär, tycker jag, som har präglats mycket av en skön och öppen attityd. Och det är precis det som blir tvärtom nu när han vill tvinga på de här grejerna. Hur ska man få in de med annan etnisk bakgrund? De kommer väl att kvotera till slut där med då. Det kommer ju att vara en massa ”tokens” i landslaget, sådana som inte håller egentligen men de är av en annan etnisk bakgrund än svensk och då måste de få spela liksom.

Man undrar vad det är Henrik ser för sin inre blick när han i sin dystopi ser framtidens kvoterade svenska landslag. Måhända är det ett gäng nyanlända somaliska flyktingar som inte kan stå på ett par skridskor. Hur som helst tycks den nye ordföranden Larsson få skylla sig själv om han får en drös med hatmejl på grund av sina uttalanden.

Henrik: Han har valt att politisera det här nu något så in i helvete. Då ska han ju fan inte stå och vara förvånad om han får en massa skit. Skulle han nu få en massa tveksamma mejl, jag uppmuntrar ingen att skriva sådana, jag tänker inte skriva några heller men jag menar, man förstår ju folk som gör det och då får han ju ta det!

Efter att ha beklagat sig över valet av ordförande i hockeyförbundet är det istället dags för lite fotbollssnack och man fortsätter kampen mot gaylobbyns inflytande genom att ondgöra sig över IFK Göteborgs deltagande i Göteborgs pridefestival. Jimmy visar sig vara en mycket besviken blåvittsupporter och Henrik uttrycker sitt deltagande.

Henrik: Nuförtiden så stödjer du ett lag som helt öppet går med och hyllar prideparad, hyllar ett fenomen där vuxna karlar fan går och visar upp sig så gott som nakna för fan och viftar med sina könsorgan i ansiktet på alla som de kan tänkas gå förbi oavsett om de är män, kvinnor eller barn. Det är ju på den nivån, det är ju för jävligt! De tvingar ju dig liksom att du inte kan vara en vanlig supporter längre. Du får ju inte vara det för dem, utan du måste vara en del i deras gemenskap av kärlek och blablabla. Fy fan, det är ju ren splittring och hat de sprider!

Att klaga på damfotboll verkar för övrigt vara något av en favoritsyssla hos Jimmy och Henrik, de högerextrema sportpoddarnas motsvarighet till Beavis and Butthead. Så sker också i detta avsnitt och de inleder snacket om damfotboll genom några ”höhö” kring Sundhages sexuella läggning.

Henrik: Eftersom vi nu är inne på fotboll och homosexuella, Pia Sundhage, kommer hon att få sparken nu eller?

Jimmy: Jag vet inte om han kommer att få det?

Henrik: Hahaha, han!?

Även om damfotboll inte är de två herrarnas kopp av te skulle man kunna tro att två sporttokiga nationalister i alla fall är svenska herrlandslaget i fotboll trogna intill döden. Den samhälleliga utvecklingen i vårt land har dock tyvärr fått dem att bli quislingar och hålla på andra landslag än moder Sveas. Efter att ha försvarat någon italienare som klagat på för många svarta spelare i italienska fotbollsklubbar kommer Henrik och Jimmy osökt in på svenska landslagets etniska sammansättning.

Henrik: Man bygger inga trevliga och bra och positiva känslor runt klubben. Det blir artificiellt, till slut blir supportrarna artificiella också. Det är vad man får om man tar bort själen och hjärtat och det gör man genom att bara ha en massa utlänningar i laget, så enkelt är det, det är inte svårare än så. Vad gäller utlänningar i laget så var det ju faktiskt inte så många i Sveriges vinst över Montenegro ändå. Det var ju en ganska svensk startelva för första gången på länge i EM-kvalet som spelades i lördags va? Eller fredags va, eller vänta nu ska vi se, eller söndags menar jag. Fan, gud vad jag rör ihop dagarna. I söndags var det ja, Sverige vann mot Montenegro med 3-1, ligger nu tvåa i sin EM-kvalgrupp efter Österrike. Och ja, hur tror vi det går för landslaget? Vi följer ju inte det så slaviskt längre varken du eller jag, men jag såg matchen i alla fall.

Jimmy: Det gjorde inte jag.

Henrik: Du gjorde inte det? Du är en hårding. Jag följde inte matchen noga men jag hade på den och tittade lite sådär och ja, jag var inte så exalterad, kan jag ju inte säga.

Jimmy: Nej, jag skulle se matchen men tyckte det var roligare att spela dator. Det är ju ungefär de känslorna jag ligger inne med för tillfället mot landslaget, mot SVFF överhuvudtaget. För att jag känner ingen samhörighet med det, faktiskt. Jag tycker inte det är kul att titta på dem överhuvudtaget, då gör jag inte det. Jag kollade däremot på England istället som började två och en halv timma innan tror jag, 18:00.

Henrik: Det kan man ju göra. Jag har vissa andra lag som man tycker är roliga, Island till exempel följer jag med behållning och tycker är kul. De går ju väldigt bra också. Men det är skoj, jag håller mer på Island än på Sverige nästan. Hahaha.

Jimmy: Men det är ju lite så. Landslaget avspeglar ju samhället, det är ju uppenbart. Det är trasigt, det är trött och det är… Det finns ingen… Nej jag vet inte… Kärleken försvinner.

Henrik: Den gör det. Ja, usch ja.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att fylla en sportpodd varje vecka med främlingsfientlighet, homofobi och utfall mot politisk korrekthet. Nu har jag förvisso bara lyssnat på del sju i sin helhet, som också verkar vara det mest politiskt orienterade avsnittet. Jag har dock gjort lite kortare nedslag i andra avsnitt och man verkar faktiskt ro projektet i hamn. Det blir dock oftast väldigt förutsägbart. När man till exempel i avsnitt åtta pratar om en rugbyturnering i Sydafrika är det inte svårt att lista ut att det kommer att sluta i att man landar i slutsatsen att allt nog ändå var bättre under apartheidregimen.

Bruna åsikter och bruna näsor

Jag skrev i förra inlägget om radikala nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsens nya podcast Radio Nordfront i vilken några personer ur ledarskiktet; Emil Hagberg, Martin Saxlind och Robin Palmblad, varje vecka tar emot en ny gäst med åsikter bortom synhåll från åsiktskorridoren.

Trots att podden är mycket färsk har den redan hunnit få en spinoff i podcasten Samtal med Klas Lund i vilken Emil Hagberg i entimmeslånga avsnitt intervjuar Svenska Motståndsrörelsens ledare Klas Lund på djupet rörande centrala frågor för organisationen. Frågorna till Lund är dock väldigt tillrättalagda och ganska inställsamma. Ett mer lämpligt namn på podden hade nog faktiskt varit Emil Hagberg slickar Klas Lunds röv. Hagberg är väl en av de som skulle kunna tänkas vara Lunds lilla kronprins och kanske stärker han sina aktier genom att ha en liten podd där den store ledaren får dela med sig av sina nazistvisdomar.

Del fyra av Samtal med Klas Lund var faktiskt mycket intressant. Ämnet som avhandlades denna gång var den nationalsocialistiska synen på organisering. Jag rekommenderar den som är intresserad av Svenska Motståndsrörelsens verksamhet att lyssna på avsnittet. Man får nämligen en hyfsad bild av vad organisationens interna konflikter handlat om och vilken kritiken från den övriga nationella rörelsen varit. Bland annat får man veta att Svenska Motståndsrörelsen med sin relativt hårda styrning och hierarkiska struktur anklagats för att vara en sekt av nationellt sinnade utanför organisationen. Lund berättar dock att han faktiskt också tycker att vissa av Svenska Motståndsrörelsens aktivister varit lite väl hängivna ibland.

Klas Lund: Nej, vi är ingen sekt. Och du Emil, du känner ju mig sedan många år så du lär ju känna till att jag inte vill att vi ska vara någon sekt och att jag ibland dessutom försöker trycka tillbaka vissa saker i organisationen som jag kan uppfatta som på gränsen till sekteristiska. Du lär ju till exempel ha hört mig klaga på det här uttrycket ”Hell Lund” ganska många gånger.

Emil Hagberg: Ja, jo, det kan jag bekräfta att det så är.

Klas Lund: Jag känner mig faktiskt ganska obekväm med det och har alltid gjort det. Det är ett faktum att jag till exempel har bett redaktionen på Nordfront radera den här frasen när den dyker upp i kommentarer.

Emil Hagberg: Jag kan ju bara flika in där att i Stockholm förr i tiden så hade vi ju sådana spraymallar. Du blev ju faktiskt ganska upprörd när det kom till din kännedom så att vi fick ju sluta med det.

Klas Lund: Ja, sedan kan man tillägga att de personer som man kunde misstänka kanske ville att vi skulle bli en slags sekt, de har lämnat den här organisationen för längesedan och är numera aktiva någon annanstans där vissa av dem faktiskt fått lite utrymme att dra in de här religiösa spörsmålen i sin verksamhet.

Som intresserad av obskyra marginalrörelser väckte denna sista information från Lund angående avhopparna min nyfikenhet och detta får utmynna i månadens läsarfråga eftersom jag inte vet vad han syftar på. Handlar det om att några före detta medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen anammat någon typ av esoterisk nationalsocialism eller kan det möjligen handla om den skruvade rasideologiska religionen kreativism i vilken, lite oväntat, raw food är en central del? Skulle någon veta svaret så lämna gärna detta i kommentarerna.

Förutom att få en inblick i interna och externa konfliktämnen får man i avsnittet också en god bild av vilken typ av personer som visat sig vara ett problem för Svenska Motståndsrörelsen. När Lund ger sig in i en utvikning angående vilka personer som är lämpliga som medlemmar får vi bland annat veta vilka speciella fester nationellt sinnade kan ha ibland.

Klas Lund: Vi har en del regler vid rekrytering, en del skrivna och en del oskrivna. De här reglerna bygger mycket på tidigare erfarenheter av människor och psykologiska slutsatser som vi har dragit. Vi accepterar till exempel inte personer som har fått någon psykologisk sjukdomsdiagnos som aktivister. Vi försöker hålla rent från till exempel personer med bristande självkontroll, personer som har allvarliga emotionella problem, sociala störningar eller människor som visar drag av sadism och så vidare. Jag har faktiskt för mig att du Emil, jag kommer i alla fall ihåg någonting, när du var nästeschef så uteslöt du någon som hade behandlat något djur illa.

Emil Hagberg: Ja, just det. Jag behöver inte säga var i landet det skedde men det kom till vår kännedom att individer på en nationell fest, någon hade bitit skallen av en levande mus och det här hade då filmats under det att folk hade hejat på varandra, ett urartat grabbgäng. En av de här individerna var med oss då, men så fort jag fick reda på det så slängdes han ut. Ja, så det stämmer faktiskt.

Klas Lund: Okej, så man kan ju säga att vi försöker hålla en viss moralisk standard helatiden. Vi accepterar till exempel inte heller vad vi betraktar som till exempel lösaktigt beteende inom organisationen och man kan uteslutas från organisationen om man uppfattas som moraliskt tveksam och vi kan vara ganska strikta i sådana här fall vilket kanske någon utomstående då tycker är lite löjligt men det är det inte. För den här moralen den finns där av en anledning och det är för att upprätthålla ordningen, för att minimera intriger och interna bråk och sålla bort sämre element. Vi vill ju som organisation ha lojala och pålitliga medlemmar som kan fokusera helhjärtat på vår uppgift. Och det här är kanske lite känsligt men jag skulle faktiskt kunna använda dig som exempel Emil. Du satt ju i fängelse för Kärrtorp och det säger sig självt till exempel att du ska kunna känna dig hundra procent säker med att lämna din familj i händerna på pålitliga kamrater. Och då bland annat att det inte ska finnas tillstymmelse till möjlighet att det finns någon sexuell predator bland oss som tänker försöka lägga in en stöt på din fru när du är fängslad till exempel. Så bara genom det exemplet kan man se att en hög moral är viktigt i en organisation som vår och att det inte bör finnas någon som helst plats för personer som inte går att lita på.

Pålitliga kamrater är såklart bra att ha, men vad är det egentligen Lund antyder angående pålitligheten hos Hagbergs hustru!?!

OBS, uppdatering 150621: Tävlingen månadens läsarfråga som utlysts i inlägget är härmed avblåst och jag behåller alla eventuella priser för mig själv. Efter att lite förstrött ha efterforskat saken på nätet kan jag sluta mig till att det mest troligt handlar om före detta medlemmen Magnus Söderman och kretsen kring honom. Söderman, som länge var en av Svenska Motståndsrörelsens ledande figurer, har tydligen pekats ut som identitetskristen även om han själv på Facebook förvisso hävdat att den etiketten inte är passande för honom.

Radio Nordfront om nazistisk barnuppfostran

EXPO Idag skrev häromdagen om hur poddar på senare tid blivit ett allt viktigare medium för svenska högerextremister genom vilka de kan sprida sitt hatfyllda budskap. Även om jag själv förvisso är ohälsosamt fascinerad av tankar från yttersta högerkanten har det under åren dock ändå bara blivit att lyssna på enstaka avsnitt av etablerade Radio Framåt/Motgift samt några episoder av närradioveteranen Gunnar Anderssons mer obskyra podcast.

När den högerextrema poddhimlen nyligen fick två nya stjärnor på sin himmel såg jag dock till att följa de båda från avsnitt ett. Dels handlar det om identitära bloggportalen Motpols podcast som presenterar en högerextremism som faktiskt har visst intellektuellt djup. Dels handlar det om radikala Svenska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront i vilken organisationens Emil Hagberg, Robin Palmblad och Martin Saxlind tar emot en ny gäst varje vecka.

Senaste avsnittet av Radio Nordfront var kanske det intressantaste hitintills. Det var faktiskt också det första i vilket en kvinna var gäst, nämligen Paulina Forslund, åttabarnsmor och livsstilsredaktör på sajten Nordfront. Eftersom Paulina har en stor familj kom också en stor del av avsnittet att handla om barn och barnuppfostran.

Är det något som slår en när man lyssnar på dessa poddar från yttersta högerkanten är det att, med undantag för sina aparta åsikter och att vissa av dem ägnar sig åt politiskt motiverad våldsutövning, så tycks faktiskt de nynazistiska profilerna ändå vara som folk är mest. Svenska motståndsrörelsens Emil Hagberg verkar till exempel ha samma problem som många andra föräldrar med bråk kring TV-apparaten, om än av lite andra anledningar. Hagberg berättar lite upprört en bit in i avsnittet:

Det har hänt att mina barn har suttit och kollat på någonting, någon sådan här serie, och så har jag bara gått förbi och sett det och blivit rosenrasande och sagt: nu stänger ni av TV:n! Då har ju inte de någon förståelse för att det är en massa judiska producenter som sprider ett budskap som inte är direkt påtagligt. Sånt fattar ju inte de! Så jag tror att många kan ha svårt med den här pedagogiska biten, i alla fall har jag det, för man blir så tokig.

Att man inte uppskattar allt förskolan gör är ju inte heller alltför ovanligt. Robin Palmblad berättar om hur han faktiskt har lite problem med värdegrunden på förskolan där hans barn går:

På mina barns förskola där har de en stor logga i taket där det står ”Alla är lika värda” så det är precis som du säger, en hjärntvätt. De här budskapen pumpas in från barnsben så att säga.

Även om veckans gäst Paulina Forslund pläderar för ett starkt kvinnoideal påminner tydligen, om jag nu förstått allt rätt, hennes idealförhållande mellan man och kvinna om någon sorts uppgjord wrestlingmatch där den ene i slutändan ska visa sig vara lite starkare än den andra. Hon säger:

Jag vill uppfostra mina flickor till att vara riktigt starka också, för jag tycker att det är ett ideal för oss alla och att det alltid har varit det. Bara för att man är kvinna så behöver man ju inte vara vek och blid och tiga i församlingen utan man ska ju sträva efter att vara så stark som möjligt. Och då ska det ju förhoppningsvis, jag brukar säga det till min dotter som är åtta, att hon ska ju förhoppningsvis hitta en man när hon blir äldre som är starkare än vad hon är och hon ska ju utmana honom då. Eller hur? Det måste ju vara någon som man kan mäta sig med.

Det är faktiskt lite svårt att säga när nynazisterna i Svenska Motståndsrörelsen är ironiska, för de är faktiskt det ibland. Min kvalificerade bedömning efter att ha lyssnat på alla avsnitt av Radio Nordfront är dock att Emil Hagberg inte är ironisk när han i senaste avsnittet ger uttryck för ett missnöje med de lekar barnen av idag ägnar sig åt, eller snarare inte längre ägnar sig åt:

Det finns ju småpojkar som aldrig har lekt krig i vårt mesiga, urballade samhälle!

Förskola med inriktning mot krigslekar skulle kanske vara något för Hagberg?

Gratis frukostmacka med Anders Wijkman

Som representant för den nyfikna allmänheten var jag i förra veckan och lyssnade till miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman på ett frukostseminarium på Scandic Hotel Ariadne. Ambitionsnivån för timmen var hög, han skulle berätta hur Sverige skulle nå noll koldioxidutsläpp år 2050. Wijkman inledde med att rekapitulera Romklubbens välkända rapport från 1972, Tillväxtens gränser, som han menade blivit sannspådd på en rad punkter. Vi var på god väg mot den kollaps rapporten varnat för, menade Wijkman.

Wijkman ägnade också en stund åt att bemöta de så kallade klimatskeptikernas argument vilket väl är att ge dem betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. De som diskuterar klimatfrågans lösning tycks ju då och då känna sig tvungna att även bemöta klimatskeptikerna, vilket självklart bör göras men kanske inte i sådana sammanhang. Med tanke på den vetenskapliga konsensus som råder bland klimatforskare blir det lite som att NASA inför en resa till den internationella rymdstationen skulle bekymra sig om att bemöta argumenten från Flat Earth Society för att jorden faktiskt inte är rund.

När det gällde färdplanen mot ett klimatneutralt Sverige underströk Wijkman att vi hade skjutit upp omställningen alltför länge vilket gjorde att det skulle bli en onödigt dramatisk sådan. Hade vi börjat i tid hade det varit betydligt enklare att ställa om. Han menade dock att vårt land faktiskt hade unika möjligheter att vara ett föregångsland. Inför framtiden kände han sig nog optimistisk och pessimistisk på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Förra gången jag lyssnade till Anders Wijkman var på evenemanget Tillväxtforum för nästan exakt fyra år sedan. Böcker om storslagna planer för att lösa problemen med miljöförstöring och överutnyttjande av jordens resurser jag läst och skrivit om på bloggen är bland andra Lester R Browns Plan B och Peter Barnes Capitalism 3.0.

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

Vissen första maj i Uppsala

Den mest långlivade traditionen på denna blogg är ju att skriva om Uppsalas första maj-aktiviteter. Jag tycker det brukar vara väldigt uppfriskande att i vårvädret kika runt bland de olika partiernas manifestationer. Denna gång kändes det dock ganska visset, det regnade ganska ordentligt och jag var väl själv också lite hängig. Att vi vidare fått en vänsterregering utan att för den skull ännu skymta några radikala reformer gjorde väl sitt till för att lägga sordin på stämningen.

Jag och min kumpan iddes inte stå ute i regnet utan gick istället in och satte oss på Kafferummet Storken varifrån vi lite från ovan kunde beskåda några av de olika demonstrationstågen. Vi intog genast en tråkig von oben-attityd och satt bland annat och beklagade oss över den identitetspolitiska farsot som drabbat delar av vänstern. Våra cynismer fick tillsammans med regnet falla ned på de förbipasserande demonstranterna som ju, till skillnad från oss, faktiskt engagerade sig.

Vänsterpartiet möter Feministiskt Initiativ på Stora torget i Uppsala

Snart avtog dock regnet och vi lyckades i alla fall uppbåda tillräckligt med engagemang för att ge oss ut i duggregnet. Efter en liten avstickare för att kolla huruvida Kommunistiska Partiet återgått till sin gamla ovana att ha den nordkoreanska fanan främst i sitt tåg (det hade de inte) begav vi oss av mot området kring Carolina Rediviva där de två partier som hade tyngst talare skulle samlas. Det rörde sig om Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som båda mönstrat respektive partiledare att första maj-tala i Uppsala. Vänsterpartiet hade, precis som förra året, lyckats samla ganska talrika skaror i Slottsbacken. Kristdemokraterna hade för första gången sin årliga manifestation för familjen i Odinslund vilket kanske inte är så lämpligt för ett parti med kristendomen som ledstjärna då ju vissa menar att det gamla hednatemplets offerlund varit belägen just där.

Familjen först i Odinslund

Tidigare inlägg på denna blogg om andra årgångar av första maj i Uppsala: Anno 2011, Anno 2012, Anno 2013, Anno 2014.

Andra bloggar om årets första maj:
Ulf Bjereld skriver på sin blogg om årets första maj i Göteborg och om den vågade idén att samla flera partier i ett enda sort demonstrationståg.
Lars Wilderäng skriver i ett förhållandevis fradgatuggande inlägg om hur man bör bojkotta första maj och att ”De som går i 1:a majtågen stöder folkmord och förtryck, samt hatar demokrati”.