Sekter – PKJonas

Bok om obskyr nätgemenskap och samtidens förfall

Jag har precis läst ut e-boken Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse av pseudonymen Thomas C Berrian, som för övrigt denna blogg haft äran att erhålla kommentarer från.

Bokens fond är en planlös semesterresa som författarjaget företar sig på egen hand i centraleuropa. Under resans gång får man dock ta del av olika tankespår i hans huvud, exempelvis om det avancerade trollandet av flat earthers han tidigare ägnat sig åt. Tankespåren rör annars till stor del samhällsutvecklingen där Berrian i samtidens tendenser ser en dyster framtid komma mänskligheten till mötes. Tankespåren är också till viss del självbiografiska och handlar ofta om hur Berrian vantrivs i samtiden och med många av människorna runtomkring honom. Hans resa i centraleuropa tar honom också så småningom till Wien där Freud var verksam, och ett av Freuds viktigaste arbeten handlade ju faktiskt om hur den moderna människan vantrivs i kulturen.

Man får också följa författarjagets försök att på Tinder bryta sin ensamhet. Det är ganska självutlämnande, om allt nu är sant, för det rör sig knappast om någon rakt igenom dokumentär skildring utan Berrian har tagit sig en del konstnärliga friheter längs vägen.

Centralt i boken är Sällskapet, en liten alternativ sammanslutning som främst håller till på Facebook och som författarjaget är en del av.

Vi är inget parti, varumärke eller någon subkultur, vi är ingen politisk miljö eller en litterär klubb. Möjligen en sekt. Men bara i en ironisk mening. Att överhuvudtaget benämna sig själva som en sekt går emot begreppets själva premiss då sekt alltid är ett skällsord som används av utomstående. Just därför kallar vi oss ibland för sekt. En orden vore kanske ett mer neutralt namn men då kommer man till problemet med Sällskapets faktiska struktur som bäst låter sig beskrivas som anarkistisk. Vi har inga formella ledare även om vissa medlemmar är mer tongivande än andra, vi har inga stadgar, ingen programförklaring eller uttalat mål för verksamheten. Men ändå har vi förts samman, som av ett kall.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 3)

Sällskapet har en verklig förlaga och för den ganska snäva skara som har inblick i den lilla nätgemenskapen så är det ganska lätt att lista ut vem som är vem i boken, exempelvis profilen Mark.

Mark var en av de tongivande i början, han hade alltid en massa galna idéer och upptåg, att vi skulle infiltrera olika litterära föreningar, förslag på strikta sektliknande regler för vilken mat vi skulle äta, vilka böcker vi skulle läsa och vilken musik vi skulle lyssna på. Sen fick han nytt jobb, något med artificiell intelligens, vilket tog upp mycket av hans tid.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 11)

Man hatar när det händer.

Sällskapet blir hur som helst något av författarjagets flykt från samtiden och dess tendenser, och frågan är om Sällskapet kanske ska kunna förhindra samhällets urartning, ändra historiens gång och i slutändan till och med kunna hjälpa Berrian hitta en livspartner?

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

Bruna åsikter och bruna näsor

Jag skrev i förra inlägget om radikala nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsens nya podcast Radio Nordfront i vilken några personer ur ledarskiktet; Emil Hagberg, Martin Saxlind och Robin Palmblad, varje vecka tar emot en ny gäst med åsikter bortom synhåll från åsiktskorridoren.

Trots att podden är mycket färsk har den redan hunnit få en spinoff i podcasten Samtal med Klas Lund i vilken Emil Hagberg i entimmeslånga avsnitt intervjuar Svenska Motståndsrörelsens ledare Klas Lund på djupet rörande centrala frågor för organisationen. Frågorna till Lund är dock väldigt tillrättalagda och ganska inställsamma. Ett mer lämpligt namn på podden hade nog faktiskt varit Emil Hagberg slickar Klas Lunds röv. Hagberg är väl en av de som skulle kunna tänkas vara Lunds lilla kronprins och kanske stärker han sina aktier genom att ha en liten podd där den store ledaren får dela med sig av sina nazistvisdomar.

Del fyra av Samtal med Klas Lund var faktiskt mycket intressant. Ämnet som avhandlades denna gång var den nationalsocialistiska synen på organisering. Jag rekommenderar den som är intresserad av Svenska Motståndsrörelsens verksamhet att lyssna på avsnittet. Man får nämligen en hyfsad bild av vad organisationens interna konflikter handlat om och vilken kritiken från den övriga nationella rörelsen varit. Bland annat får man veta att Svenska Motståndsrörelsen med sin relativt hårda styrning och hierarkiska struktur anklagats för att vara en sekt av nationellt sinnade utanför organisationen. Lund berättar dock att han faktiskt också tycker att vissa av Svenska Motståndsrörelsens aktivister varit lite väl hängivna ibland.

Klas Lund: Nej, vi är ingen sekt. Och du Emil, du känner ju mig sedan många år så du lär ju känna till att jag inte vill att vi ska vara någon sekt och att jag ibland dessutom försöker trycka tillbaka vissa saker i organisationen som jag kan uppfatta som på gränsen till sekteristiska. Du lär ju till exempel ha hört mig klaga på det här uttrycket ”Hell Lund” ganska många gånger.

Emil Hagberg: Ja, jo, det kan jag bekräfta att det så är.

Klas Lund: Jag känner mig faktiskt ganska obekväm med det och har alltid gjort det. Det är ett faktum att jag till exempel har bett redaktionen på Nordfront radera den här frasen när den dyker upp i kommentarer.

Emil Hagberg: Jag kan ju bara flika in där att i Stockholm förr i tiden så hade vi ju sådana spraymallar. Du blev ju faktiskt ganska upprörd när det kom till din kännedom så att vi fick ju sluta med det.

Klas Lund: Ja, sedan kan man tillägga att de personer som man kunde misstänka kanske ville att vi skulle bli en slags sekt, de har lämnat den här organisationen för längesedan och är numera aktiva någon annanstans där vissa av dem faktiskt fått lite utrymme att dra in de här religiösa spörsmålen i sin verksamhet.

Som intresserad av obskyra marginalrörelser väckte denna sista information från Lund angående avhopparna min nyfikenhet och detta får utmynna i månadens läsarfråga eftersom jag inte vet vad han syftar på. Handlar det om att några före detta medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen anammat någon typ av esoterisk nationalsocialism eller kan det möjligen handla om den skruvade rasideologiska religionen kreativism i vilken, lite oväntat, raw food är en central del? Skulle någon veta svaret så lämna gärna detta i kommentarerna.

Förutom att få en inblick i interna och externa konfliktämnen får man i avsnittet också en god bild av vilken typ av personer som visat sig vara ett problem för Svenska Motståndsrörelsen. När Lund ger sig in i en utvikning angående vilka personer som är lämpliga som medlemmar får vi bland annat veta vilka speciella fester nationellt sinnade kan ha ibland.

Klas Lund: Vi har en del regler vid rekrytering, en del skrivna och en del oskrivna. De här reglerna bygger mycket på tidigare erfarenheter av människor och psykologiska slutsatser som vi har dragit. Vi accepterar till exempel inte personer som har fått någon psykologisk sjukdomsdiagnos som aktivister. Vi försöker hålla rent från till exempel personer med bristande självkontroll, personer som har allvarliga emotionella problem, sociala störningar eller människor som visar drag av sadism och så vidare. Jag har faktiskt för mig att du Emil, jag kommer i alla fall ihåg någonting, när du var nästeschef så uteslöt du någon som hade behandlat något djur illa.

Emil Hagberg: Ja, just det. Jag behöver inte säga var i landet det skedde men det kom till vår kännedom att individer på en nationell fest, någon hade bitit skallen av en levande mus och det här hade då filmats under det att folk hade hejat på varandra, ett urartat grabbgäng. En av de här individerna var med oss då, men så fort jag fick reda på det så slängdes han ut. Ja, så det stämmer faktiskt.

Klas Lund: Okej, så man kan ju säga att vi försöker hålla en viss moralisk standard helatiden. Vi accepterar till exempel inte heller vad vi betraktar som till exempel lösaktigt beteende inom organisationen och man kan uteslutas från organisationen om man uppfattas som moraliskt tveksam och vi kan vara ganska strikta i sådana här fall vilket kanske någon utomstående då tycker är lite löjligt men det är det inte. För den här moralen den finns där av en anledning och det är för att upprätthålla ordningen, för att minimera intriger och interna bråk och sålla bort sämre element. Vi vill ju som organisation ha lojala och pålitliga medlemmar som kan fokusera helhjärtat på vår uppgift. Och det här är kanske lite känsligt men jag skulle faktiskt kunna använda dig som exempel Emil. Du satt ju i fängelse för Kärrtorp och det säger sig självt till exempel att du ska kunna känna dig hundra procent säker med att lämna din familj i händerna på pålitliga kamrater. Och då bland annat att det inte ska finnas tillstymmelse till möjlighet att det finns någon sexuell predator bland oss som tänker försöka lägga in en stöt på din fru när du är fängslad till exempel. Så bara genom det exemplet kan man se att en hög moral är viktigt i en organisation som vår och att det inte bör finnas någon som helst plats för personer som inte går att lita på.

Pålitliga kamrater är såklart bra att ha, men vad är det egentligen Lund antyder angående pålitligheten hos Hagbergs hustru!?!

OBS, uppdatering 150621: Tävlingen månadens läsarfråga som utlysts i inlägget är härmed avblåst och jag behåller alla eventuella priser för mig själv. Efter att lite förstrött ha efterforskat saken på nätet kan jag sluta mig till att det mest troligt handlar om före detta medlemmen Magnus Söderman och kretsen kring honom. Söderman, som länge var en av Svenska Motståndsrörelsens ledande figurer, har tydligen pekats ut som identitetskristen även om han själv på Facebook förvisso hävdat att den etiketten inte är passande för honom.

Homosexmaffian och den kristna högerns svar på Björn Ranelid

Maranatarörelsen var en kontroversiell kristen sekteristisk rörelse som under de år Arne Imsen ledde den gjorde en hel del väsen av sig. De var bland annat minst sagt negativt inställda till homosexuella och man genomförde ett antal uppmärksammade manifestationer.

Maranatarörelsen existerar förvisso fortfarande men de måste sägas föra en tynande tillvaro och det har varit väldigt tyst om dem på sistone. För att stilla mitt maranatabehov är jag därför i färd med att läsa igenom maranataavdelningen i min bokhylla. Det har nu blivit dags för Arne Imsens lilla pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian i vilken han avhandlar ett av sina favoritämnen.

Jag läste kampskriften för ett antal år sedan och det är ytterst sällan jag dristar mig att återigen läsa litteratur jag redan läst. I fallet med Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian var jag dock tvungen att göra ett undantag. De som är överintresserade av klassisk litteratur brukar ju fråga sig vad de upplevde när de exempelvis läste Dostojevskijs Idioten eller Kafkas Processen för andra gången. Vad upptäckte jag då när jag läste Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian för andra gången. Ja, jag upptäckte att den är helt fantastiskt bra, till och med bättre än vad jag minns den. Redan skriftens baksidestext skvallrar om vilken episkt läsvärd liten pamflett man har i sin hand:

RIKSDAGENS PÅSTÅENDE att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel form för samlevnad, vittnar om en inkompetens utan historiskt motstycke och ger auktorisation åt en process som slutar i kaotiska revolter och anarki. Den laglöshet som har riksdagen som sitt främsta språkrör konkretiseras snabbt i perversa handlingar och egocentrerade levnadsformer.

VERKLIGHETEN ÄR JU DEN att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och all sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.

DE FLESTA HAR accepterat ett homosexuellt beteende utan att fördenskull äga en genomarbetad livsåskådning eller några etiska normer eller politiska ambitioner. De är helt enkelt mediala exponenter utan ideologisk förankring, exploaterade av en skrupelfri maktgalen ledarmaffia, vars hemlighållna privata intentioner kolliderar med alla officiella proklamationer och program.

Imsen tar verkligen i så han spricker i baksidestexten och faktiskt hela pamfletten igenom. Han sparar inte det minsta på krutet i angreppen på de homosexuella. Visst rör det sig om obehaglig hatpropaganda men det går samtidigt inte att låta bli att älska Imsens säregna stil. Han strävar efter att låta profetisk men det blir oftast teatraliskt och högtravande. Det går heller inte många sidor innan Godwins lag är uppfylld och Imsen kopplat homosexualiteten till nazismen. Imsen går faktiskt så långt som att mena att de homosexuella faktiskt inte bör ses som förintelsens offer på samma sätt som andra grupper som gick döden till mötes i förintelselägren utan de bör snarare anses vara en del av orsaken till nazisternas maktövertagande:

Det är sanning att tidpunkten kom, då Führern själv av flera välgrundade orsaker gav direktiv om att bekämpa de homosexuella till döds. Men det är också sanning att de homosexuella och andra asociala grupper marscherade fram i läderstövlar i ett initialskede och brutalt beredde väg för Hitler till den attraktiva makten.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 13)

Jämförelsen med andra drabbade minoriteter är inte korrekt, och det berättigade kravet på en likvärdig upprättelse kan minst sagt ifrågasättas. Vad som däremot är helt uppenbart för varje saklig bedömare är att i den homosexuella rörelsen har tendenserna från nationalsocialistiska partiets pionjärtid återuppstått. Vi har sett det i Stockholm, Oslo, Malmö och Uppsala, och vi har hört det i deras stämplingar mot oliksinnade.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 15)

Den homosexuella rörelsen är en säkerhetsrisk, långt farligare för en nation än den fruktade nazismen någonsin har varit eller kommer att bli. Inkörsporten till enskilda och kollektiva tragedier. Den bär genom sin tillbytta onatur katstrofen i sin perverseggande barm.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 31)

Ibland, måhända av en tillfällighet, utmynnar Imsens högtravande, lite styltiga stil ändå i någon sorts poesi. Ja, Imsen blir kanske något av den kristna högerns Björn Ranelid. Så är till exempel fallet i skriftens avslutande ord:

Supermänniskan med sitt hyper-komplex har snart lagt allt som är naturligt och normalt bakom sig och stressar vidare mot nya toppresultat och världsrekord. Spärrar, vallar och gränser forceras på livets alla tänkbara och otänkbara områden, men samtidigt degenereras skapelsens krona till teknokrater, animaliska driftvilddjur och muskelmaskiner.
Det är kamp om bråkdels sekunder, meter och planeter, mänskliga rättigheter och perversiteter. Nya övermänniskor matchas fram med vetenskaplig precision av penningstinna profitörer, korrumperade institutioner och organisationer samt tidens stora och små reklamdrakar.
Den ”mogna” människan erövrar ständigt nya världar men förlorar i språnget framåt – sig själv… Demonin grinar ur blixtrande ögon från hennes besatta själ; ockuperad av den fiende och förgörare hon förnekar i sin livsfilosofi men förhärligar med egoism och otrons döda gärningar.
Den moderna människan är uttråkad av alla heta lustretningar men tvingas ändå vidare för att inte duka under för plågsam livsleda. Ångan hålls uppe med kemisk förbränning av piller och preparat, som frigör all inre energi från hämningar och sätter lustarnas hjul i rörelse mot allt mer avancerade missbruk.
Det är illa ställt med det samhälle som tror sig eliminera olyckor genom att skrota ner beprövade normer för mänsklig samlevnad. Man uppskjuter endast kollisionen för en tid, men den blir samtidigt mycket värre då den inträffar.
En Sodomsnatt väntar obevekligt det folk, som istället för att bekämpa pornografi och homosexualitet, legaliserar och premierar abnormiteterna och integrerar det med sitt norm(löshets?)-system. Sunda människors helt berättigade motreaktioner neutraliseras, och det går till sist att grisa ned sig och andra med snusket utan något psykologiskt motstånd. Det är den sista fasen för sex- och njutningskulturen vars främsta kännetecken – nu som förr – kan ses i mängder av miljöskadade och ”könlösa” människotyper den alstrar och släpar fram.
Långhåriga veklingar av feminina män och snaggade tuffingar av maskulina kvinnor är sannerligen mer än oskyldiga och isolerade tillfälligheter. Det är allvarliga symptom på rubbade människors djupa anpassningsproblem. Ett fenomen, som oftast har religiös orsak och förklaring trots all ”expertis” akademiska bortrationaliseringar.
Synden trollar man inte bort genom att bagatellisera den eller ge den moderna och oanstötliga namn, och verkningarna blir ingalunda mindre för utövarna därför att samhället gör det lätt att leva ut i sedliga förvillelser och förbrytelser. Det ser faktiskt ut som om kloka gubbar på allvar menar att orgier och orgasmer är bästa terapin för personlighetens frigörelse och lycka.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 44-45)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian är så läsvärd att jag egentligen skulle vilja citera skriften i sin helhet men tyvärr förbjuder mig ju upphovsrätten att så göra. Innan jag avslutar blogginlägget vill jag dock klämma in ännu ett litet, litet Imsencitat. Han berättar om någon form av reklamkampanj som i alla fall jag hade missat:

För att locka, mana och förleda till homosexuella äventyr, sensuellt presenterade såsom ”det mjuka sättet att leva tillsammans, utan kladdiga kondomer och ovälkomna graviditeter”, garanteras riskfrihet åt osäkra, okunniga, svaga och nyfikna debutanter, vilka dras in i samma sfär av liderlighet och stinkande förrutnelse. Världsvant, fräckt och självsäkert propageras för en avvikande livsstil.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 7)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian

Tidigare inlägg på denna blogg om Maranatarörelsens publikationer:
I Fortsätt kampen ger sig Imsen bland annat i kast med ett av sina andra hatobjekt, nämligen feminismen.
Om boken Maktkamp har någon sagt att det är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. Det måste jag hålla med om men jag har nog förvisso bara läst en bok om ondskans andemakter.

Har feminismen gjort att hundratusentals barn gått under på dagis?

Maranatarörelsen under Arne Imsen var en sekteristisk kristen församling med kontroversiella åsikter rörande sådant som homosexualitet och abort. Mest ökända var de dock kanske för sitt vurmande för barnaga. Arne Imsen dog 1999 men församlingen lever vidare även om det varit ganska tyst om dem på senare år.

För ett antal år sedan beställde jag en liten bunt böcker från Maranatarörelsens bokförlag. En av böckerna var Fortsätt kampen! i vilken man samlat några av de sista bibelstudier Arne Imsen höll i. Först nu har det blivit av att läsa boken i sin helhet. Att ta sig igenom boken gick faktiskt förvånansvärt lätt. Imsen har ett väldigt högtravande, teatraliskt språk vilket gör det till ganska underhållande läsning.

Förutom favoritämnena homosexualitet, abort och barnaga avhandlas i boken också den kristna församlingens roll, dess problem med interna slitningar och hur man ska undvika den förtappade omvärldens påverkan. Vidare tycker jag mig mellan raderna då och då kunna utläsa Imsens försök till kontroll över församlingsmedlemmarna.

Bokens höjdpunkt är nog de två bibelstudier i vilka Imsen avhandlar feminismen. Det visar sig faktiskt att feminismen är roten till allt ont i världen och dessutom har uråldriga anor.

En del nedbrytande och upplösande ting som är orsaken till det vi nu ser ta gestalt ute i världen på vissa områden har sin upprinnelse, förutsättning och utveckling i feminismen.
Feminismen är en faktor att räkna med, för det var feminismen som slet barnen från deras mödrar. Det var feminismen som slet makarna från varandra, och gjorde dem till produktionsfaktorer i vårt samhälle, bl.a. med jämlikhetsideal på programmet. Det var feminismen som skapade löje och förakt för skapelsens ordning, och det var feminismen som förde fram kraven om fria aborter.
Feminismen står bakom att sjuhundratusen människoliv under de senaste decennierna har släckts redan i moderlivet. Så fientligt, så primitivt, så vidrigt att det finns ingen möjlighet för vår hjärna eller vår känsla att omfatta det. Det är feminismen som uttalat sitt djupa förakt för aga och som är upprinnelsen till den nya agalagstiftningen.
Det är feminismen som också drivit fram antidiskrimineringslagen. Vi skulle kunna räkna upp flera ting. Men för att göra det kort: Feminismen har sin upprinnelse i Sodom och feminismens moder är Lots hustru.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 86)

Puh! Men det slutar inte där.

Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 97)

Av ovanstående två citat kan man sluta sig till att Imsen inte gillar feminismen. Något annat han inte gillar är långhåriga män och det är han inte ensam om. Det tycks nämligen, enligt Imsen, ha blivit ett arbetsmiljöproblem för Vår Herres anställda.

Det finns en feminism som egentligen är väldigt obehaglig, fastän den blivit bejakad och idag är ett kulturmönster. Det är väldigt obehagligt upptäcka att männen låter sitt hår växa så det blir långt. Och så sätter de olika ringar i öronen. Det där tycker många inte är någon fara. Och det är det väl inte, om man nöjer sig med det korta tidsperspektivet så att man ser till horisonten. Men om vi ska blicka bortom horisonten och ha evighetsperspektivet över vårt liv så är det inte likgiltigt.
Om man i sitt livsmönster demonstrerar ett påtagligt förakt mot skapelsens ordning så hånar man i realiteten, om man än inte bekämpar, Skaparen, som gjort oss till man och kvinna för att vi skulle vara det.
Vi ska ju ha en miljö så att änglarna trivs ibland oss. Men om vi hånar Skaparen, så kan det inte leda till annat än att dessa som han utvalt till tjänsteandar för dem som ska ärva frälsning, blir bedrövade och rapporterar hem till höjden.
Man märker nästan på atmosfären när himlen sörjer, Anden är bedrövad och änglarna inte trivs. Änglarna trivs inte där mannen gör sig till kvinna och kvinnan till man, för det är ett förakt mot könet. Könet är inget som vi fixat eller hittat på. Det har Gud skapat och skapelsens ordning ska upprätthållas ända till slutet. I denna skapelsens ordning heter det att mannen är kvinnans huvud såsom Gud är Kristi huvud och Kristus är församlingens huvud. Här kommer problemen.
Vi måste be om nåd att kunna ta emot detta budskap utan att känna oss personligt attackerade. Men om vi öppnar vårt hjärta för sanningens ord, då finns alla möjligheter att bli befriade, för sanningen gör fri!
Med feminismen kommer det inställsamma smickret, lismandet, smilet; kort sagt, allt detta oäkta som vi är mästare på att spela. Då börjar den religiösa teatern. Men också hotet och det brutala våldet. Det finns ingen gräns på vad vi kan åstadkomma. Vi behöver verkligen sanningens ord.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 90-91)

Hoppsan! Det tycks kunna få fruktansvärda konsekvenser om man inte ber frisören klippa kort i nacken.

Det är inte bara så att männen blir feminiserade, vilket i och för sig är äckligt – dessa feminina män med långt hår. Det är något med dessa feminina män som gör att de är mycket farliga. På ett alldeles särskilt sätt kommer de genom sin sentimentalitet att skapa relationer som är förödande, därför att de är baserade på lögn och leder fram till förljugenhet.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 94)

Jag har faktiskt lite svårt att förstå Imsens agg mot långhåriga, feminina män. Kristus, frälsaren själv, brukar ju avbildas med långt hår och en förhållandevis androgyn framtoning.

Fortsätt kampen

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare läst och skrivit om teologie doktor Sylvanus Stalls kampskrift mot självbefläckelse, Hvad en gosse bör veta.

Inlägg på andra bloggar om Maranatarörelsens produktioner:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Arne Imsens bok Kärleksfull aga eller kränkande misshandel.
På bloggen Katastrofala omslag kan man titta på två av maranatarörelsens festliga skivor: Jesus kommer! – Arne Imsen sjunger med församlingen och Åter till Bibeln – Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping.

Dokumentären Scientologernas krig

I söndags sände Dokument utifrån dokumentären Scientologernas krig. Dokumentären handlar främst om Marty Rathbun, tidigare toppscientolog som efter brytningen med Scientologikyrkan utsatts för förföljelse och trakasserier.

Jag har nu sett dokumentären på SVT play i efterhand och har lite dubbla känslor inför den. De delar av dokumentären som avhandlar Scientologikyrkan och dess obehagliga metoder är sevärda även om det förvisso inte rör sig om några nyheter. Problemet med dokumentären är dock att den förhåller sig helt okritisk till den oberoende scientologirörelse som Marty är en del av och de pseudovetenskapliga terapier de behandlar människor med. Ungefär tjugo minuter in i klippet framställs det till exempel som någon sorts triumf när Marty efter flera års brytning med Scientologikyrkan återigen plockar fram e-metern och börjar auditera folk. Dokumentärens speakerröst berättar:

Marty hade varit en toppauditör, Scientologins motsvarighet till terapeut. Auditörer ställer frågor och mäter deltagarens känslomässiga reaktion på en e-mätare, en slags lögndetektor. När orsaken till problemet är identifierat hjälper auditören personen att bli av med blockeringen. Mosey (Martys hustru /Bloggarens anm.) märkte hur mycket Marty gillade att hjälpa folk och övertalade honom att börja på nytt.

[…]

Marty hade funnit sin plats i världen och insåg nu att det inte var religionen det var fel på utan kyrkan. Han började blogga och presenterade sig som en oberoende scientolog och folk kom flygande från hela världen för sessioner.

Det är en gåta hur det kan beskrivas som någon sorts triumf när Marty återigen kastar sig in i Scientologernas pseudovetenskapliga smörja bestående av reaktiva sinnen, engram, clears, undangömda minnen från moderlivet, undangömda minnen från tidigare liv med mera. Det skulle vara väldigt intressant att få en källa på speakerröstens påstående att auditörer hjälper personer att bli av med blockeringar.

Utläggningen om Martys återupptagna verksamhet som auditör är heller inte det enda som är problematiskt i dokumentären. I slutet är vissa delar faktiskt närmast reklaminslag för den oberoende scientologirörelsen.

Jag har ju tidigare skrivit om den i Sverige verksamma oberoende scientologen Stefan Tunedal och hans bok De hånfulla som precis som dokumentären kritiserar Scientologikyrkan och dess förtryck men inte de terapier de saluför. Föga förvånande gillade Tunedal dokumentären och menar att : ”man gjorde en klar skillnad mellan kyrkan och scientologin”. Man kan hålla med om att vore det så att scientologin fungerade så skulle det vara önskvärt att separera idéerna från den ökända organisationen. Det är dock upp till de oberoende scientologerna att skaffa fram belägg för att terapierna är något att ha. Hitintills har de tyvärr varit ointresserade av att så göra.

e-meter schme-meter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Skepticism, Dokumentärer, SVT, Pseudovetenskap.

Dogtooth

I helgen såg jag den prisbelönta och kritikerrosade grekiska filmen Dogtooth som handlar om en inte alltför vanlig familj på den grekiska landsbygden. Föräldrarna har byggt upp ett litet slutet universum med sina egna bisarra lagar åt de tre fullvuxna barnen som kontrolleras hårt. Världen utanför beskrivs som farlig och endast pappan lämnar hemmet för att sköta om fabriken han driver. För att inte göra barnen alltför nyfikna på världen utanför har föräldrarna bland annat ändrat ords betydelser. Ord som refererar till sådant som bara finns bortom trädgårdens staket ges en helt annan mening som barnen kan relatera till. Något som dock tycks värt att riskera allt för är sonens spirande sexualitet som pappan betalar en kvinna utifrån för att tillfredsställa. Filmen är värd att se och ställer frågor om sådant som frihet, kontroll och människans formbarhet.

Att skapa ett eget universum är nog en skruvad fantasi som väl säkert dykt upp i en och annan förälders huvud. Hur roligt vore det egentligen inte att skapa sin helt egna värld åt den lille, som dataspelet The Sims fast på riktigt och med betydligt fler valmöjligheter.

När man ser filmen går tankarna givetvis till sådana som Josef Fritzl. Förutom honom kommer man dock kanske också att tänka på personer som gjort liknande saker i större skala, till exempel religionsstiftarna L Ron Hubbard och Muhammed.

Jag tycker slutligen filmen påminner ganska mycket om den minst lika absurda och störande australiensiska filmen Bad Boy Bubby som handlar om en man som vuxit upp i en helt sluten, av modern skapad värld. Där Dogtooth utspelas i det absurda klaustrofobiska fängelset så handlar dock Bad Boy Bubby om tiden efter frigörandet från detsamma. Båda filmerna kan rekommenderas den som är ute efter något annorlunda men de är inte något för den lättstötte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Frihet, Sekter, Barn, Makt, Religion.

Tänk om L Ron Hubbard visste

När jag på den nyandliga mässan Harmoni-Expo i höstas stötte ihop med den avhoppade scientologen Stefan Tunedal passade jag på att köpa hans bok De hånfulla. Jag har nu tagit mig tid att läsa boken som handlar om hans brytning med scientologirörelsen.

Det intressanta med Tunedal är att trots att han övergett Scientologerna så har han inte övergett scientologin. Genom sitt Akademi Stortorp erbjuder han vägledning baserad på scientologigrundaren L Ron Hubbards idéer för 900 kronor per timme. (Webcite)

I boken berättar Tunedal om hur han går med i Scientologerna, om sin tid i rörelsen och hur han slutligen lämnar den. Han delar också med sig av en hel del intressanta berättelser som inte direkt berör honom själv, ofta om den nuvarande ledaren David Miscavige och dennes förtryck av medlemmarna. Boken har dock varken notapparat eller källförteckning så det blir tyvärr omöjligt för läsaren att kontrollera Tunedals uppgifter eller forska vidare på egen hand. I vissa fall kan det kanske vara förståeligt att han inte kan uppge källan men knappast i alla.

Tunedal menar att Scientologerna förändras i mitten av åttiotalet när grundaren L Ron Hubbard dör och Miscavige tar över rodret. Tunedal hävdar att rörelsen efter ledarskiftet blir otrevlig, girig, kontrollerande och förtryckande. Vidare dristar de sig dessutom att göra förändringar i den ursprungliga läran. Han känner därför inte alls igen den scientologirörelse han en gång gick med i.

Tunedal skriver om skillnaden före och efter Miscavige:

En del av de lögner som svensk media publicerade om Scientologikyrkan har i efterhand visat sig bli sanna. Det skrevs på sjuttiotalet och i början av åttiotalet att kyrkan sysslade med bedrägeri, men då fanns inget bedrägeri att tala om. Men kyrkan förändrades, och idag kan jag lugnt säga att jag sällan sett en rörelse som så hänsynslöst bedrar sina medlemmar.
Ett annat tema som var återkommande i svensk press var påståendena om att Scientologikyrkan manipulerade medlemmar. Jag minns hur det brukade reta mig eftersom scientologin är den raka motsatsen till manipulation. Idag däremot ser man medarbetare och medlemmar uppträda som om de vore under hypnos. Svensk press under sjuttio- och åttiotalen fungerade således som en ganska framgångsrik spåkärring. Ta fram löpsedlar från den tiden och du kommer att se en ganska korrekt beskrivning av hur Scientologikyrkan är idag.
Utvecklingen inom Scientologikyrkan går däremot åt det motsatta hållet. Det som kyrkan hävdade då var i stort sett sant alltihop, men det som högsta ledningen trumpetar ut idag är ytterst tveksamma uppgifter. Ibland undrar jag om de någonsin talar sanning.

(Tunedal, S. (2011), De hånfulla, s. 75 – 76)

Man behöver dock inte leta länge för att inse att rörelsen var en kontrollerande sekt långt innan Miscavige tog över och att L Ron Hubbard var den som åstadkom detta. Sedan kan det mycket väl vara så att Miscavige fördjupat och satt sin egen prägel på förtrycket.

Om det är så att Tunedal har fel när han hävdar att Scientologerna inte var en sekt före Miscavige så skulle han för övrigt inte vara den första avhoppade sektmedlem som idealiserar den första tiden och ser den som både lycklig och utvecklande.

Visst är det intressant att följa en svensk avhoppares väg ut ur sekten men personligen tycker jag att vissa saker han inte skriver om hade varit minst lika intressanta att som läsare få ta del av. Varför lämnar Tunedal till exempel inte allt bakom sig, inte bara organisationen utan också läran? Varför fortsätter han tillämpa teknikerna? Svaret är väl att han tror på läran och menar att teknikerna levererar någon sorts resultat. Men om han granskade läran med samma kritiska blick som han kommit att granska organisationen efter Miscavige, skulle han då icke finna att allt är ett absurt pseudovetenskapligt teoribygge? Man behöver inte ens gå in på de science fiction-artade delarna av läran, sådant som man måste gå många kurser och betala massor av pengar för att få veta. Nej, det räcker med att skrapa på ytan och bläddra i Dianetik: Den moderna vetenskapen om mental hälsa, en av Scientologernas bästsäljare. I och med att Quickskandalen nyligen vevats ännu ett varv har ju farligheten med tron på bortträngda minnen hamnat i blickfånget. Sådant förekommer också i Scientologernas läror men man tar det ännu ett steg längre. I Dianetikboken kan man läsa om hur man kan behandla bortträngda traumatiska minnen från moderlivet, till exempel av föräldrarnas misslyckade abortförsök. Det slutar dock inte där utan Scientologerna menar även att upplevelser i tidigare liv påverkar oss. Det hade varit intressant om Tunedal också resonerat kring sådant i ett kapitel vid sidan om de där han berättar om sina egna erfarenheter av avhoppet eller spyr galla över favorithatobjektet Miscavige.

Det sägs att i de sovjetiska Gulaglägren fanns det de som fortfarande trodde på den stalinistiska propagandan och vägrade inse att Josef Stalin kunnat skicka dem dit. ”Tänk om kamrat Stalin visste”, ska de ha sagt om sin prekära situation i fånglägret, övertygade om att någon rutten underhuggare var ansvarig. Kanske är Tunedal likadan när han inte vill kännas vid att L Ron Hubbard och hans idéer faktiskt är roten till det onda inom scientologirörelsen, snarare än Miscavige som bara vårdat arvet.

De hånfulla

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning om psykiatrins förbrytelser på Nytorv i Köpenhamn. En av Scientologernas frontorganisationer arrangerade utställningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp, Psykologi, Skepticism.

Ung, oerhört intelligent Columbo-wannabe

När jag häromsistens besökte den nyandliga mässan Harmoni-expo stannade jag till vid vissa av utställarnas bord och utbytte några ord. Ett av borden där jag stannade lite längre var det som tillhörde de avhoppade scientologerna i The Foundation som tagit avstånd från organisationen men ändå fortsätter tillämpa L Ron Hubbards idéer. Man skulle alltså kunna säga att de tror på scientologin men inte på Scientologerna.

Jag kom att samtala med en av The Foundations företrädare, grundaren Stefan Tunedal. Våra thetaners (scientologins namn på själen) möte den dagen måste ha varit något alldeles speciellt. Ty precis som jag fann det värt att skriva några rader om stunden vid montern så fann tydligen också den avhoppade scientologen det värt att skriva ett inlägg om vårt samtal på sin blogg. (WebCite) Detta gjorde vi oberoende av varandra. Även om vi tydligen var rörande överens om att mötet var minnesvärt så tycktes dock våra minnesbilder skilja sig åt på flera punkter.

Den frifräsande scientologen Tunedal inleder sitt inlägg om vårt möte i bästa ”historia framför brasan-stil”:

Jag har en historia från helgens harmonimässa.

Sedan jag började använda scientologin har jag stött på de som är genomkritiska. Det hör till. Håller man öppet på med scientologi då kommer man att stöta på dem. Inte ofta, men det händer. Jag har för länge sedan slutat bekymra mig över dessa typer och passar istället på att ha kul när de dyker upp.

Det hände på mässan.

Två unga män kom raskt fram mot vår monter och började snacka.

”Jaha, det är ni som lämnat Scientologikyrkan och fortsätter med scientologin?”

Frågan indikerar att de faktiskt var där för att kolla upp oss. Hur ska man annars förklara att de direkt kunde sätta den korrekta etiketten.

En första reflektion är att det inte kan vara en organisation med något vidare självförtroende om de blir misstänksamma när någon känner till dem. De verkar för övrigt ha bytt namn efter mässan från The Foundation till Akademi Stortorp. Om man byter namn då och då lär ju risken att de blir igenkända minska, så förhoppningsvis slipper de bli misstänksamma fler gånger.

Tunedal fortsätter hur som helst sitt inlägg med att teckna mitt personporträtt:

Och samtalet blev omedelbart komiskt. Den ena av dem hade mörkt hår och var den drivande. Det var tydligt att han ansåg sig själv som oerhört intelligent. Han betedde sig ungefär som Columbo, om du minns den där gamla tv-serien med Peter Falk i rollen som den skarpe detektiven. (bild).

Den mörkhårige unge mannens dilemma handlar egentligen om detta: Jag har lämnat kyrkan och fortsätter kalla mig scientolog. Det var därför han var där, för att ”avslöja” mig och finna svaret på gåtan.

Okej, det är mig han syftar på här. Jag tycks ha framstått som självgodheten personifierad. Jag minns dock inte samtalet som fullt så konfrontativt. Jag vill minnas att vi enades om att Scientologerna inte var något att ha men att vi nog hade olika uppfattningar om thetaner och e-metrar.

Något han hade helt rätt i var dock att jag var väldigt nyfiken på vad som gjorde att man inte släppte scientologin helt och hållet. Vad var det som gjorde att han fortfarande anammade idéerna?

Tunedal skriver vidare om vårt samtal:

Smart, tänkte de om mitt agerande. Jag har sett att Scientologikyrkan är en bluff. Smart, men varför gillar jag fortfarande filosofin? Är jag fortfarande hjärntvättad? Men vänta nu, om jag fortfarande är hjärntvättad, borde jag inte då vara kvar i kyrkan?

De som lämnar en sekt brukar inte bete sig som jag gör. Det är inte enligt det väntade mönstret. Om man lämnar en sekt då ska man också ta avstånd från allt det sekten representerade. Vem har t.ex. hört talas om ett före detta Jehovas Vittne som fortsätter knalla runt och knacka på dörrar?

Columbo-mannen försökte bena ut det här medan vi samtalade.

Jag vet inte om det verkligen är den allmänna uppfattningen att man som sektavhoppare alltid tar avstånd från hela sektens paket, och särskilt inte allt på en gång. Jag tror de flesta anar att det kan vara en tuff process att inse att man blivit lurad, att de idéer man höll så högt inte är värda ett vitten. Det kan hända att det tar lång tid. Kanske kan man inte släppa taget helt och hållet utan behåller delar av ideologin. Utanför Sverige finns ju en hel del avhoppade scientologer som kör på med scientologin, så det verkar inte vara alltför ovanligt.

Tunedal fortsätter sitt blogginlägg genom att göra vissa antaganden om mina förkunskaper i scientologi:

Han hade inte studerat scientologin. Hans åsikter grundade sig på vad han läst om scientologin. Men det hindrade honom inte. Han visste att det inte fanns någonting gott med scientologin, ingenting. Han hade inte studerat ämnet men det visste han. Är inte detta fantastiskt?

Egentligen tycker jag inte att det är något krav på att man måste läst originaltexter för att få ha en välgrundad uppfattning om något, om det nu är vad Tunedal menar. Det är faktiskt helt okej att förkasta något enbart baserat på andrahandskällor om de är vederhäftiga.

Huruvida man måste ha haft kontakt med originalkällorna eller ej spelar ingen roll denna gång. I min bokhylla har jag nämligen litteratur från Scientologerna. Förvisso har jag inte läst någon av böckerna från pärm till pärm. Jag har dock läst valda delar och inte funnit idéerna särskilt vettiga. I dianetikboken finns exempelvis utläggningar om hur någon sorts traumatiska undertryckta minnen från moderlivet av ens föräldrars misslyckade abortförsök kan vara orsaken till de problem man har som vuxen. Det låter kanske inte jätterimligt.

Och då har vi inte gått in på de allra galnaste delarna av den scientologiska idévärlden, sådant man inte finner i deras böcker utan måste betala stora summor pengar och ägna åtskilliga år åt scientologin för att få ta del av. Som exempel kan nämnas historier om ondskefulla intergalaktiska härskare som spränger övertaliga undersåtar i bitar och vars själar sedan fastnar på oss människor så att vi drabbas av diverse problem som vi måste behandla med scientologernas kostsamma metoder.

Att man anser idéerna ”korkade” behöver dock inte betyda att man tror att de människor som anammar dem är det. Vår scientologiske avfälling tycks dock dock anta att så är fallet. Han fortsätter:

Jag tror att vår Columbo wannabe till slut fick sitt svar. Jag tror att han bestämde sig för att jag var korkad, att det var därför som jag fortsatte gilla scientologin. Ingen i hans värld kan vara smart och fortsätta med scientologin efter att ha lämnat kyrkan.

Den här slutsatsen om min syn på hans kognitiva funktioner kan jag inte förstå att han kommer fram till eftersom jag svarade bestämt nej när han lite upprört frågade mig om jag ansåg att han var korkad som fortfarande höll på med scientologin.

Något tillfredsställande svar på varför han fortfarande tillämpade scientologin fick jag aldrig och Columbo fick tyvärr lämna fallet ouppklarat. Har ingen aning om det någonsin inträffade i TV-serien.

Tunedal avslutar hur som helst sitt inlägg om vårt möte genom att berätta om det bokköp som skedde mot slutet av vår lilla konversation:

Hans polare köpte boken De Hånfulla. Jag undrar hur det går för dem. Hoppas de dyker upp igen.

Denna sista minnesbild från vårt möte får bli kvittot på att karlns minne inte är att lita på. Det var nämligen jag som köpte boken av honom och inte min vän. Uppenbarligen är inte scientologernas tekniker något att ha då perfekt minne och förmågan att minnas allt man varit med om enligt L Ron Hubbard ska vara en av de egenskaper man får som ”clear”. Då Stefan Tunedal tydligen nått nivån OT VII, och alltså är på god väg att bli den halvgud L Ron Hubbard stakat ut vägen till, så har han passerat nivån ”clear” för längesedan. Minnessvårigheter borde alltså vara ett minne blott för herr Tunedal. Eftersom så inte verkar vara fallet är det måhända dags att fundera på om man kanske ändå borde slänga hela scientologin i papperskorgen och gå vidare.

Avhoppad scientolog

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning i Köpenhamn om psykiatrins brott mot mänskligheten. En av scientologernas frontorganisationer stod som arrangör.

Andra bloggar om samtal med utställare på höstens Harmoni-expo:
På Föreningen Vetenskap och Folkbildnings blogg berättar Christine Öberg om hur hon samtalat med företrädare för metoderna Healing Touch och PSYCH-K.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Sekter, Harmoni-expo, Skepticism, Pseudovetenskap, Akademi Stortorp.

Hitlerspäckad utställning om psykiatrins förbrytelser

De som när sig på överskottet av mitt arbete har börjat skicka mig till Köpenhamn då och då för att där utföra lite tärande arbete åt dem. Efter avslutad arbetsdag brukar kvällsnöjet bestå i att söka reda på ett mål mat att inta i min ensamhet. Därefter letar jag mig med nedsänkt huvud tillbaka till hotellrummet.

I måndags kändes det jobbigare än vanligt när jag traskade mot hotellet genom ett regnigt Köpenhamn. Det är dock märkligt, när man behöver det som mest är ljuset alltid som närmast. Jag fick plötsligt se en affisch som upplyste mig om en utställning om psykiatrins illgärningar. Jag behövde egentligen inte läsa mer än så för att inse vilka som låg bakom det hela, nämligen Scientologerna. De har ju i decennier bedrivit en hätsk kampanj mot psykiatrin, antagligen för att den ses som en konkurrent till rörelsens egna pseudovetenskapliga behandlingar för själen.

När jag tittade närmare på affischen visade det sig mycket riktigt vara Scientologerna som låg bakom utställningen. Det stod förvisso inte uttalat, istället var det en av rörelsens frontorganisationer i Danmark, Medborgernes Menneskerettighedskommission, som stod som arrangör. Eftersom Scientologerna är en av världens mest ökända sekter är det väl inte någon dum idé att ofta bedriva verksamheten genom olika frontorganisationer. Motsvarigheten till Medborgernes Menneskerettighedskommission i Sverige heter för övrigt Kommittén för Mänskliga Rättigheter och brukar då och då kampanja mot psykiatrin även om de inte fått något större genomslag.

I Danmark var dock rörelsen uppenbarligen mer aktiv och med raska steg skyndade jag mot Nytorv mitt i centrala Köpenhamn där de smällt upp ett stort tält för sin vansinnesutställning.

godwintältet

När jag gick in i tältet visste jag inte att därinne pågick ett ambitiöst försök att slå nordiskt rekord i Godwins lag. Psykiatrin och nazismen var nämligen ett om man skulle tro utställarna.

nazykiatri

Psykiatrin och rasismen var tydligen också ett. Hela utställningen handlade uppenbarligen om att kleta så mycket obehagligheter som möjligt på psykiatrin.

psykiatripiskad

Vidare fick man lära sig att psykiatri och psykologi leder till folkmord.

psykiatribensin

Danmark är tydligen ett fäste för Scientologerna och de verkar faktiskt inte bara genom frontorganisationer, ibland är de mer öppna. Scientologerna har till exempel en ganska stor och iögonfallande lokal på Vesterbrogade med sektens namn i guldskrift på fasaden. Om jag får tråkigt på nästa Köpenhamnsresa så bär det nog av dit för ett gratis personlighetstest som sekten ju så vänligt brukar erbjuda.

scientologlokal

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Scientologi, Psykiatri, Köpenhamn, Danmark, Nazireferenser, Sekter.