Tänk om L Ron Hubbard visste

När jag på den nyandliga mässan Harmoni-Expo i höstas stötte ihop med den avhoppade scientologen Stefan Tunedal passade jag på att köpa hans bok De hånfulla. Jag har nu tagit mig tid att läsa boken som handlar om hans brytning med scientologirörelsen.

Det intressanta med Tunedal är att trots att han övergett Scientologerna så har han inte övergett scientologin. Genom sitt Akademi Stortorp erbjuder han vägledning baserad på scientologigrundaren L Ron Hubbards idéer för 900 kronor per timme. (Webcite)

I boken berättar Tunedal om hur han går med i Scientologerna, om sin tid i rörelsen och hur han slutligen lämnar den. Han delar också med sig av en hel del intressanta berättelser som inte direkt berör honom själv, ofta om den nuvarande ledaren David Miscavige och dennes förtryck av medlemmarna. Boken har dock varken notapparat eller källförteckning så det blir tyvärr omöjligt för läsaren att kontrollera Tunedals uppgifter eller forska vidare på egen hand. I vissa fall kan det kanske vara förståeligt att han inte kan uppge källan men knappast i alla.

Tunedal menar att Scientologerna förändras i mitten av åttiotalet när grundaren L Ron Hubbard dör och Miscavige tar över rodret. Tunedal hävdar att rörelsen efter ledarskiftet blir otrevlig, girig, kontrollerande och förtryckande. Vidare dristar de sig dessutom att göra förändringar i den ursprungliga läran. Han känner därför inte alls igen den scientologirörelse han en gång gick med i.

Tunedal skriver om skillnaden före och efter Miscavige:

En del av de lögner som svensk media publicerade om Scientologikyrkan har i efterhand visat sig bli sanna. Det skrevs på sjuttiotalet och i början av åttiotalet att kyrkan sysslade med bedrägeri, men då fanns inget bedrägeri att tala om. Men kyrkan förändrades, och idag kan jag lugnt säga att jag sällan sett en rörelse som så hänsynslöst bedrar sina medlemmar.
Ett annat tema som var återkommande i svensk press var påståendena om att Scientologikyrkan manipulerade medlemmar. Jag minns hur det brukade reta mig eftersom scientologin är den raka motsatsen till manipulation. Idag däremot ser man medarbetare och medlemmar uppträda som om de vore under hypnos. Svensk press under sjuttio- och åttiotalen fungerade således som en ganska framgångsrik spåkärring. Ta fram löpsedlar från den tiden och du kommer att se en ganska korrekt beskrivning av hur Scientologikyrkan är idag.
Utvecklingen inom Scientologikyrkan går däremot åt det motsatta hållet. Det som kyrkan hävdade då var i stort sett sant alltihop, men det som högsta ledningen trumpetar ut idag är ytterst tveksamma uppgifter. Ibland undrar jag om de någonsin talar sanning.

(Tunedal, S. (2011), De hånfulla, s. 75 – 76)

Man behöver dock inte leta länge för att inse att rörelsen var en kontrollerande sekt långt innan Miscavige tog över och att L Ron Hubbard var den som åstadkom detta. Sedan kan det mycket väl vara så att Miscavige fördjupat och satt sin egen prägel på förtrycket.

Om det är så att Tunedal har fel när han hävdar att Scientologerna inte var en sekt före Miscavige så skulle han för övrigt inte vara den första avhoppade sektmedlem som idealiserar den första tiden och ser den som både lycklig och utvecklande.

Visst är det intressant att följa en svensk avhoppares väg ut ur sekten men personligen tycker jag att vissa saker han inte skriver om hade varit minst lika intressanta att som läsare få ta del av. Varför lämnar Tunedal till exempel inte allt bakom sig, inte bara organisationen utan också läran? Varför fortsätter han tillämpa teknikerna? Svaret är väl att han tror på läran och menar att teknikerna levererar någon sorts resultat. Men om han granskade läran med samma kritiska blick som han kommit att granska organisationen efter Miscavige, skulle han då icke finna att allt är ett absurt pseudovetenskapligt teoribygge? Man behöver inte ens gå in på de science fiction-artade delarna av läran, sådant som man måste gå många kurser och betala massor av pengar för att få veta. Nej, det räcker med att skrapa på ytan och bläddra i Dianetik: Den moderna vetenskapen om mental hälsa, en av Scientologernas bästsäljare. I och med att Quickskandalen nyligen vevats ännu ett varv har ju farligheten med tron på bortträngda minnen hamnat i blickfånget. Sådant förekommer också i Scientologernas läror men man tar det ännu ett steg längre. I Dianetikboken kan man läsa om hur man kan behandla bortträngda traumatiska minnen från moderlivet, till exempel av föräldrarnas misslyckade abortförsök. Det slutar dock inte där utan Scientologerna menar även att upplevelser i tidigare liv påverkar oss. Det hade varit intressant om Tunedal också resonerat kring sådant i ett kapitel vid sidan om de där han berättar om sina egna erfarenheter av avhoppet eller spyr galla över favorithatobjektet Miscavige.

Det sägs att i de sovjetiska Gulaglägren fanns det de som fortfarande trodde på den stalinistiska propagandan och vägrade inse att Josef Stalin kunnat skicka dem dit. ”Tänk om kamrat Stalin visste”, ska de ha sagt om sin prekära situation i fånglägret, övertygade om att någon rutten underhuggare var ansvarig. Kanske är Tunedal likadan när han inte vill kännas vid att L Ron Hubbard och hans idéer faktiskt är roten till det onda inom scientologirörelsen, snarare än Miscavige som bara vårdat arvet.

De hånfulla

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning om psykiatrins förbrytelser på Nytorv i Köpenhamn. En av Scientologernas frontorganisationer arrangerade utställningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Ung, oerhört intelligent Columbo-wannabe

När jag häromsistens besökte den nyandliga mässan Harmoni-expo stannade jag till vid vissa av utställarnas bord och utbytte några ord. Ett av borden där jag stannade lite längre var det som tillhörde de avhoppade scientologerna i The Foundation som tagit avstånd från organisationen men ändå fortsätter tillämpa L Ron Hubbards idéer. Man skulle alltså kunna säga att de tror på scientologin men inte på Scientologerna.

Jag kom att samtala med en av The Foundations företrädare, grundaren Stefan Tunedal. Våra thetaners (scientologins namn på själen) möte den dagen måste ha varit något alldeles speciellt. Ty precis som jag fann det värt att skriva några rader om stunden vid montern så fann tydligen också den avhoppade scientologen det värt att skriva ett inlägg om vårt samtal på sin blogg. (WebCite) Detta gjorde vi oberoende av varandra. Även om vi tydligen var rörande överens om att mötet var minnesvärt så tycktes dock våra minnesbilder skilja sig åt på flera punkter.

Den frifräsande scientologen Tunedal inleder sitt inlägg om vårt möte i bästa ”historia framför brasan-stil”:

Jag har en historia från helgens harmonimässa.

Sedan jag började använda scientologin har jag stött på de som är genomkritiska. Det hör till. Håller man öppet på med scientologi då kommer man att stöta på dem. Inte ofta, men det händer. Jag har för länge sedan slutat bekymra mig över dessa typer och passar istället på att ha kul när de dyker upp.

Det hände på mässan.

Två unga män kom raskt fram mot vår monter och började snacka.

”Jaha, det är ni som lämnat Scientologikyrkan och fortsätter med scientologin?”

Frågan indikerar att de faktiskt var där för att kolla upp oss. Hur ska man annars förklara att de direkt kunde sätta den korrekta etiketten.

En första reflektion är att det inte kan vara en organisation med något vidare självförtroende om de blir misstänksamma när någon känner till dem. De verkar för övrigt ha bytt namn efter mässan från The Foundation till Akademi Stortorp. Om man byter namn då och då lär ju risken att de blir igenkända minska, så förhoppningsvis slipper de bli misstänksamma fler gånger.

Tunedal fortsätter hur som helst sitt inlägg med att teckna mitt personporträtt:

Och samtalet blev omedelbart komiskt. Den ena av dem hade mörkt hår och var den drivande. Det var tydligt att han ansåg sig själv som oerhört intelligent. Han betedde sig ungefär som Columbo, om du minns den där gamla tv-serien med Peter Falk i rollen som den skarpe detektiven. (bild).

Den mörkhårige unge mannens dilemma handlar egentligen om detta: Jag har lämnat kyrkan och fortsätter kalla mig scientolog. Det var därför han var där, för att ”avslöja” mig och finna svaret på gåtan.

Okej, det är mig han syftar på här. Jag tycks ha framstått som självgodheten personifierad. Jag minns dock inte samtalet som fullt så konfrontativt. Jag vill minnas att vi enades om att Scientologerna inte var något att ha men att vi nog hade olika uppfattningar om thetaner och e-metrar.

Något han hade helt rätt i var dock att jag var väldigt nyfiken på vad som gjorde att man inte släppte scientologin helt och hållet. Vad var det som gjorde att han fortfarande anammade idéerna?

Tunedal skriver vidare om vårt samtal:

Smart, tänkte de om mitt agerande. Jag har sett att Scientologikyrkan är en bluff. Smart, men varför gillar jag fortfarande filosofin? Är jag fortfarande hjärntvättad? Men vänta nu, om jag fortfarande är hjärntvättad, borde jag inte då vara kvar i kyrkan?

De som lämnar en sekt brukar inte bete sig som jag gör. Det är inte enligt det väntade mönstret. Om man lämnar en sekt då ska man också ta avstånd från allt det sekten representerade. Vem har t.ex. hört talas om ett före detta Jehovas Vittne som fortsätter knalla runt och knacka på dörrar?

Columbo-mannen försökte bena ut det här medan vi samtalade.

Jag vet inte om det verkligen är den allmänna uppfattningen att man som sektavhoppare alltid tar avstånd från hela sektens paket, och särskilt inte allt på en gång. Jag tror de flesta anar att det kan vara en tuff process att inse att man blivit lurad, att de idéer man höll så högt inte är värda ett vitten. Det kan hända att det tar lång tid. Kanske kan man inte släppa taget helt och hållet utan behåller delar av ideologin. Utanför Sverige finns ju en hel del avhoppade scientologer som kör på med scientologin, så det verkar inte vara alltför ovanligt.

Tunedal fortsätter sitt blogginlägg genom att göra vissa antaganden om mina förkunskaper i scientologi:

Han hade inte studerat scientologin. Hans åsikter grundade sig på vad han läst om scientologin. Men det hindrade honom inte. Han visste att det inte fanns någonting gott med scientologin, ingenting. Han hade inte studerat ämnet men det visste han. Är inte detta fantastiskt?

Egentligen tycker jag inte att det är något krav på att man måste läst originaltexter för att få ha en välgrundad uppfattning om något, om det nu är vad Tunedal menar. Det är faktiskt helt okej att förkasta något enbart baserat på andrahandskällor om de är vederhäftiga.

Huruvida man måste ha haft kontakt med originalkällorna eller ej spelar ingen roll denna gång. I min bokhylla har jag nämligen litteratur från Scientologerna. Förvisso har jag inte läst någon av böckerna från pärm till pärm. Jag har dock läst valda delar och inte funnit idéerna särskilt vettiga. I dianetikboken finns exempelvis utläggningar om hur någon sorts traumatiska undertryckta minnen från moderlivet av ens föräldrars misslyckade abortförsök kan vara orsaken till de problem man har som vuxen. Det låter kanske inte jätterimligt.

Och då har vi inte gått in på de allra galnaste delarna av den scientologiska idévärlden, sådant man inte finner i deras böcker utan måste betala stora summor pengar och ägna åtskilliga år åt scientologin för att få ta del av. Som exempel kan nämnas historier om ondskefulla intergalaktiska härskare som spränger övertaliga undersåtar i bitar och vars själar sedan fastnar på oss människor så att vi drabbas av diverse problem som vi måste behandla med scientologernas kostsamma metoder.

Att man anser idéerna ”korkade” behöver dock inte betyda att man tror att de människor som anammar dem är det. Vår scientologiske avfälling tycks dock dock anta att så är fallet. Han fortsätter:

Jag tror att vår Columbo wannabe till slut fick sitt svar. Jag tror att han bestämde sig för att jag var korkad, att det var därför som jag fortsatte gilla scientologin. Ingen i hans värld kan vara smart och fortsätta med scientologin efter att ha lämnat kyrkan.

Den här slutsatsen om min syn på hans kognitiva funktioner kan jag inte förstå att han kommer fram till eftersom jag svarade bestämt nej när han lite upprört frågade mig om jag ansåg att han var korkad som fortfarande höll på med scientologin.

Något tillfredsställande svar på varför han fortfarande tillämpade scientologin fick jag aldrig och Columbo fick tyvärr lämna fallet ouppklarat. Har ingen aning om det någonsin inträffade i TV-serien.

Tunedal avslutar hur som helst sitt inlägg om vårt möte genom att berätta om det bokköp som skedde mot slutet av vår lilla konversation:

Hans polare köpte boken De Hånfulla. Jag undrar hur det går för dem. Hoppas de dyker upp igen.

Denna sista minnesbild från vårt möte får bli kvittot på att karlns minne inte är att lita på. Det var nämligen jag som köpte boken av honom och inte min vän. Uppenbarligen är inte scientologernas tekniker något att ha då perfekt minne och förmågan att minnas allt man varit med om enligt L Ron Hubbard ska vara en av de egenskaper man får som ”clear”. Då Stefan Tunedal tydligen nått nivån OT VII, och alltså är på god väg att bli den halvgud L Ron Hubbard stakat ut vägen till, så har han passerat nivån ”clear” för längesedan. Minnessvårigheter borde alltså vara ett minne blott för herr Tunedal. Eftersom så inte verkar vara fallet är det måhända dags att fundera på om man kanske ändå borde slänga hela scientologin i papperskorgen och gå vidare.

Avhoppad scientolog

Liknande inlägg på denna blogg:
I september besökte jag en utställning i Köpenhamn om psykiatrins brott mot mänskligheten. En av scientologernas frontorganisationer stod som arrangör.

Andra bloggar om samtal med utställare på höstens Harmoni-expo:
På Föreningen Vetenskap och Folkbildnings blogg berättar Christine Öberg om hur hon samtalat med företrädare för metoderna Healing Touch och PSYCH-K.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .