Och nu lite sport

Fotbolls-VM har dragit igång men jag har ännu inte lyckats bli uppslukad av tillställningen. Eftersom jag för tillfället är pappaledig finns det ju faktiskt möjlighet att avnjuta sport i en omfattning jag inte annars skulle kunna göra. Vid OS i vintras såg jag till exempel alla svenska medaljer live vilket inte varit något jag haft chansen till på länge. Efter detta frosseri i idrott kände jag mig dock smutsig och äcklig, likt en porrmissbrukare eller hetsätare som gett efter för sin last.

Jag är dock egentligen inte särskilt sportintresserad, numera är det faktiskt bara vid vinter & sommar-OS samt fotbolls-VM & EM som jag kan uppbringa något nämnvärt intresse. Mitt intresse peakade nog tyvärr redan för 20 år sedan, lagom till fotbolls-VM 94. Det var därför glädjande att SVT med anledning av jubileet sände en tvådelad dokumentär om den minnesvärda svenska bronsbragden för två decennier sedan. Jag tänkte att genom att se den kunde jag kanske låta min ungdoms hängivenhet smitta av sig på den äldre upplagan av mig och elda på intresset för sommarens turnering. Så blev det nog inte men dokumentären var i alla fall mycket sevärd. Den dramatiska matchen mot Rumänien gavs självklart stort utrymme. Utanför det sportsliga handlade det kanske främst om Klas Ingessons kamp mot cancern. Ingesson var lite ifrågasatt i landslaget när det begav sig men kämpen från Ödeshög var ändå min favorit och det var nog tyvärr sista gången jag tillät mig ha en idol.

Ett annat sätt varpå jag försökte underblåsa mitt intresse för denna sommars fotbolls-VM var genom att tippa vinnaren hos Unibet innan turneringen drog igång. Jag lade en hundring vardera på skrällarna Italien (26 gånger pengarna), Uruguay (28 gånger pengarna), Holland (35 gånger pengarna) och Elfenbenskusten (140 gånger pengarna). Hoppas det går bättre än när jag tippade på politik häromsistens. Alla utom Uruguay har hur som helst i skrivande stund sjunkit i odds.

Ingen ersättning har utgått för detta inlägg, jag låter mig icke köpas.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Dokumentären Scientologernas krig

I söndags sände Dokument utifrån dokumentären Scientologernas krig. Dokumentären handlar främst om Marty Rathbun, tidigare toppscientolog som efter brytningen med Scientologikyrkan utsatts för förföljelse och trakasserier.

Jag har nu sett dokumentären på SVT play i efterhand och har lite dubbla känslor inför den. De delar av dokumentären som avhandlar Scientologikyrkan och dess obehagliga metoder är sevärda även om det förvisso inte rör sig om några nyheter. Problemet med dokumentären är dock att den förhåller sig helt okritisk till den oberoende scientologirörelse som Marty är en del av och de pseudovetenskapliga terapier de behandlar människor med. Ungefär tjugo minuter in i klippet framställs det till exempel som någon sorts triumf när Marty efter flera års brytning med Scientologikyrkan återigen plockar fram e-metern och börjar auditera folk. Dokumentärens speakerröst berättar:

Marty hade varit en toppauditör, Scientologins motsvarighet till terapeut. Auditörer ställer frågor och mäter deltagarens känslomässiga reaktion på en e-mätare, en slags lögndetektor. När orsaken till problemet är identifierat hjälper auditören personen att bli av med blockeringen. Mosey (Martys hustru /Bloggarens anm.) märkte hur mycket Marty gillade att hjälpa folk och övertalade honom att börja på nytt.

[…]

Marty hade funnit sin plats i världen och insåg nu att det inte var religionen det var fel på utan kyrkan. Han började blogga och presenterade sig som en oberoende scientolog och folk kom flygande från hela världen för sessioner.

Det är en gåta hur det kan beskrivas som någon sorts triumf när Marty återigen kastar sig in i Scientologernas pseudovetenskapliga smörja bestående av reaktiva sinnen, engram, clears, undangömda minnen från moderlivet, undangömda minnen från tidigare liv med mera. Det skulle vara väldigt intressant att få en källa på speakerröstens påstående att auditörer hjälper personer att bli av med blockeringar.

Utläggningen om Martys återupptagna verksamhet som auditör är heller inte det enda som är problematiskt i dokumentären. I slutet är vissa delar faktiskt närmast reklaminslag för den oberoende scientologirörelsen.

Jag har ju tidigare skrivit om den i Sverige verksamma oberoende scientologen Stefan Tunedal och hans bok De hånfulla som precis som dokumentären kritiserar Scientologikyrkan och dess förtryck men inte de terapier de saluför. Föga förvånande gillade Tunedal dokumentären och menar att : ”man gjorde en klar skillnad mellan kyrkan och scientologin”. Man kan hålla med om att vore det så att scientologin fungerade så skulle det vara önskvärt att separera idéerna från den ökända organisationen. Det är dock upp till de oberoende scientologerna att skaffa fram belägg för att terapierna är något att ha. Hitintills har de tyvärr varit ointresserade av att så göra.

e-meter schme-meter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .