Ny nazistchock i nationalsocialistiska podden Radio Regeringen

I podden Radio Regeringen kan man lyssna till Elin och Rebecca (tidigare kallad Rivka) som båda är öppna nationalsocialister och medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen. De kan stundtals framstå som karikatyrer av nazistkvinnor, exempelvis när Rebecca berättar om sina nationalsocialistiska pysselstunder under vilka hon bland annat gör sin egen Hitlerbyst.

Elin och Rebecca brukar i podden ibland ha med sig någon aktuell gäst som de intervjuar. Jag har tidigare skrivit om hur de två programvärdarnas sympatier för nationalsocialismen kommit som en obehaglig överraskning mitt i intervjun med en av deras gäster, gotländskan Camilla Sandelius som på ön varit med och dragit igång både Sverigedemokratisk ungdom och ett medborgargarde men absolut inte ville associeras med nationalsocialister och Nordiska Motståndsrörelsen.

Nu senast var det dags för någon på andra kanten av den politiska skalan att få sig en nazistchock i Radio Regeringen, nämligen radikalfeministen Fanny Åström. I nästan två timmar fick Fanny så gott som oemotsagd berätta om sina feministiska åsikter, så det var faktiskt ändå inte så jättemärkligt att det under programmets gång inte gick upp för henne vilken typ av sammanhang hon hamnat i. Intervjun får dock ett abrupt slut när Fanny plötsligt informeras av Rebecca om att hon är med i en nationalsocialistisk podd. I klippet nedan kommer vi in i sändningen en och en halv minut innan Fannys nazistchock under en utläggning om varför hon ogärna vill prata om kulturskillnader.

Jag kan tycka att ansvaret för den uppkomna situationen faktiskt är båda sidors. Fanny borde ha varit intresserad av att få veta vilket sammanhang hon skulle vara med i, en snabb googling hade räckt för att få veta vilken typ av podd det rörde sig om. Jag tycker dock också att Elin och Rebecca efter den tidigare incidenten med Camilla Sandelius borde insett vikten av att informera gästerna om sina sympatier för Adolf Hitler, nationalsocialismen och Tredje riket; om det nu inte är så att de i hemlighet faktiskt njuter av att nazistchocka sina gäster men jag tycker inte så verkar vara fallet.

Bonusmaterial: I avsnittet som Radio Regeringen sände efter Nordiska Motståndsrörelsens uppmärksammade demonstration i Stockholm den tolfte November gästades de av Lisa som tillsammans med bland andra nazistveteranen Vera Oredsson var en av de äldre damer som deltog i tillställningen. När Lisa ska berätta om likheterna mellan Putin och Hitler och hur de båda behandlat en viss semitisk folkgrupp gör hon trots sin aktningsvärda ålder ett i nazistkretsar riktigt nybörjarmisstag. Den betydligt yngre Elin får lov att hjälpa Lisa och ger henne några av sina bästa tips på hur man undviker att bli anmäld för hets mot folkgrupp. Det kan man lyssna till i bonusklippet nedan.

         

         

Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

         

         

Kärringstaten

Nästa bok att läsa ur högen jag införskaffade på högerradikala seminariet Identitär Idé blev Lars Holger Holms Kärringstaten utgiven av högerextrema bokförlaget Arktos.

Ska man tro baksidestexten så handlar det om en kampskrift med udden mot den svenska statsfeminismen men det är inte riktigt sant. Boken är nämligen väldigt spretig och den har betydligt fler måltavlor än vad man i förstone förmåtts tro. Holm vevar vilt med armarna och slår åt alla håll när han från sin exil i södra Frankrike på distans angriper den svenska politiska korrekthetens olika delar; främst feminism, mångkultur och hbtq-propaganda. Ett helt kapitel ägnas också åt Sveriges Författarfond som Holm menar enbart premierar politiskt korrekta författare. Holm klarar faktiskt inte ens av att hålla sig inom Sveriges gränser utan tittar också kort på USA vars utveckling han menar kontrollerats av ”judiska intressen”. Att författaren befinner sig mycket långt ute på högerflanken råder det knappast någon tvekan om.

Boken är ingalunda dåligt skriven men spretigheten, den lite spirituella stilen och de hätska angreppen på allt som kan uppfattas som politiskt korrekt ger känslan av att boken författats under inflytande av några glas rödvin.

I en inledande idéhistorisk bakgrund får protestantismen faktiskt en stor del av skulden för den enligt Holm verklighetsfrånvända jämlikhetstanke som det politiskt korrekta samhällsbygget vilar på. I bokens sista kapitel får vi slutligen veta vad Holm anser behöver göras för att Sverige ska räddas. Det handlar bland annat om att störta media- & kulturetablissemanget samt att återupprätta manligheten. Det sistnämnda tycks vara det viktigaste för det är nödvändigheten av manlighetens återupprättande som Holm ägnar pamflettens skälvande avslutande ord. Som en högerradikalernas Braveheart talar han i avslutningen direkt till sina läsare, eller i alla fall de av mankön:

vänder jag mig således beslutsamt till alla kloka män i riket med den envetna maningen att – oavsett de skillnader som i övrigt råder mellan era åsikter, erfarenheter och temperament – sluta er samman i aktiv kamp mot den förgiftande, reptilartade, tanketomma och känslolösa statsideologi, vilken idag, i kraft av den generella handlingsförlamning dess bett förorsakat, hotar att oåterkalleligen paralysera den svenska nationen för att därefter sluka den hel och hållen.

(Källa: Holm, L. H., Kärringstaten, s. 112)

En satirisk pamflett av Lars Holger Holm

         

         

Penisstegar och sånt

Jag har precis läst Handen som gungar vaggan, en rykande färsk nyutgiven bok direkt från tryckeriet. Författaren Jonas Nilsson är nog dock egentligen betydligt intressantare än sin bok. Han tycks länge ha rört sig inom den högerextrema miljön, på senaste tiden i kretsen kring mediaprojektet Motgift. Boken är för övrigt också utgiven på deras förlag. Nilsson har dock många strängar på sin ideologiska lyra och förenar tydligen sina högerextrema böjelser med att vara både libertarian och jämställdist, det senare en sorts antifeminist. Han har dessutom nyligen åkt till Ukraina för att göra högerextremisten Mikael Skillt sällskap. Denne har ju under en längre tid stridit för Ukraina i högerextrema Azovbataljonen. När det uppdagades att Nilsson rest till Ukraina fick han skarp kritik på nynazistiska Svenska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Svenska Motståndsrörelsen hör ju till de inom den högerextrema miljön som nog tydligast tagit ställning för Ryssland i den pågående konflikten eftersom de menar att Ukraina är judekontrollerat. Att strida för Ukraina är närmast att betrakta som förräderi mot den nationella rörelsen tycks de mena. Det är dock oklart exakt vad Nilsson ska göra i Ukraina, det är faktiskt inte alls säkert att han ska strida. Detta är för övrigt inte första gången Nilsson hamnat i en intern konflikt inom den svenska högerextrema miljön.

I boken Handen som gungar vaggan är det dock inte högerextremisten Nilsson vi möter utan det är istället jämställdisten Nilsson som fått hålla i pennan. Det handlar alltså om någon sorts antifeministisk kampskrift. Redan i bokens inledning låter Nilsson oss få veta vilken hans grundläggande inställning till feminismen är.

Då feminismen som politisk ideologi baseras på (bortsett från möjligen liberalfeminismen, beroende på tolkning och definition) initierande av våld via tvång så är den att betrakta som ond per definition. Det är alltså korrekt att säga att desto mer feminism (radikalfeminism) desto mer ondska.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 11)

Nilssons syn på förhållandet mellan man och kvinna är vidare inte direkt tidsenligt och i flera av bokens resonemang verkar sådant som kvinnors inträde på arbetsmarknaden faktiskt gått honom helt förbi.

Man kan sammanfatta det med att kvinnan bidrar med skönhet (fertilitet och sex) till förhållandet och mannen med resurser. Mannen som alfahane karakteriseras just som statusfylld, resursstark och självklart gärna snygg, men det är mer ett önskemål än ett måste, samtidigt som alfahonan kan kännetecknas som den 19-åriga hejaklacksledaren, som alla fotbollsspelare suktar efter.

Kvinnans skönhet avtar med åldern och mannens resurser ökar istället, vilket medför att kvinnor är som mest attraktiva på marknaden upp till cirka 25 års ålder och för män från cirka 30 år och uppåt utan en egentlig övre gräns, vilket om något faktiskt skulle kunna tillskrivas som ett verkligt ”manligt privilegium”.

Kvinnan har därmed ett ganska smalt tidsfönster för att få så mycket valuta för pengarna som möjligt. Efter 25 riskerar de att inte längre vara förstahandssorteringen, så det gäller att göra det bästa av tiden.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 36-37)

Boken består dock inte bara av kritik mot feminismen och pläderande för ett föråldrat förhållande mellan man och kvinna. I baksidestexten utlovas att boken ska ge ”värdefull inblick i det kvinnliga psyket” och jag tycker att Nilsson då och då faktiskt går över gränsen till ren misogyni. Ofta beskrivs kvinnor som förslagna och opålitliga, som till exempel i resonemanget nedan angående fejkade graviditeter.

Man kan se det som att den unga kvinnan som attraherar männen via sin skönhet, vilket resulterar i en massa erigerade penisar runtomkring sig som hon kan klättra uppför, likt en stege.

Målet är att komma högst upp till den mest resursstarka penisen som hon tror att det är möjligt för henne att få. Men när hon blir äldre, när hon passerar 25-årsåldern och skönheten och attraktionen börjar avta, minskar också antalet chanser till vidare klättring, hennes förmåga till att få erigerade penisar har avtagit och kvar finns det bara några slaka alternativ. Hon gick från att klättra på en stege till att nu klättra på ett rep, och alla som har sett tjejer försöka klättra uppför ett rep vet att det inte längre handlar om att klättra, utan enbart att hålla sig kvar, att inte ramla ner.

Det händer att män ibland råkar ut för kvinnor som är beredda att lura och bedra eller gå över lik för att inte tappa taget om den slaknande penisen och trilla ner.

Att kvinnan hävdar att hon är gravid är en strategi som använts stundom. Bara i min egen bekantskapskrets har det hänt flertalet gånger med gravida flickvänner, som plötsligt får missfall. Det i sig är inget konstigt, det händer ibland att kvinnor blir gravida och får missfall, vilket givetvis är tragiskt om paret önskade en tillökning.

Det är inte det som är oroväckande, utan det är det först när det används som ett vapen mot killen för att antingen pressa honom, eller att ha en förevändning för att kunna bli sambo eller att hon vill få den där efterlängtade ringen.

Falskgraviditetsindustrin stannar inte bara vid lögner och svek, den omsätter även pengar. Kvinnor som känner att deras förtroendekapital är lågt gentemot deras man, kan nu stärka sitt påstående om sin graviditet med ett falskt graviditetstest. Ett test som visar positivt då kvinnan kan köpa urin från gravida kvinnor över internet.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 52-54)

Man kan givetvis undra hur vanligt förekommande det är att man över nätet beställer urin från gravida kvinnor, det torde väl inte röra sig om någon omfattande handel. Tankar kring graviditet är faktiskt något Nilsson ägnar flera kapitel åt. Han argumenterar bland annat för det något udda förslaget att kvinnor i konsekvensens namn under vissa omständigheter ska kunna tvingas till abort av mannen om denne inte vill bli förälder eftersom kvinnan ju har det valet. Det skulle vara intressant att få veta hur det skulle gå till när något sådant verkställs i praktiken.

Nilsson måste sägas vara ganska rabiat och målar med bred pensel boken igenom. Ej heller verkar han dra sig för att göra kvinnor kollektivt ansvariga för diverse saker.

Vill ni kvinnor istället inte bli objektifierade, vilket man får höra stup i kvarten att ni inte vill, eller den ständiga sexualiseringen eller att man först och främst kommenterar kvinnans utseende för att sen möjligtvis i andra hand att man kommenterar vad hon fört fram.

Det hela är väldigt enkelt; vill ni inte längre bli ”utsatta” för denna hemska behandling av iakttagande män som klär av er med blicken – det är bara att sluta med er förbaskade fördumning av er själva. Sluta framhäva att era främsta attribut skulle vara er putmun, rumpa och bröst. Sluta spexa ut er till sexiga clowner vars enda trick är att locka till er en resursstark penis.

Sluta med era statussymboler som visar att ni är för fina för förvärvsarbete, med era långa naglar, höga klackar, tajta kjolar. Allt för att visa männen att ni är så fina att ni inte behöver arbeta, ni är så fina så andra är beredda att arbeta åt er – vilket mannen gladeligen anmäler sig frivilligt till, och visar sig fullt kapabel till uppgiften genom att bjuda på drinken.

Grattis, du får saker ”gratis” och han får sex.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 40-41)

Inte ens i den här sortens litteratur saknas ju dock helt poänger. Ibland pekar Nilsson faktiskt på situationer där män är förfördelade på grund av sitt kön. Alltsomoftast är det dock resonemang som, likt i citaten ovan, känns som om de härrör från ett gäng berusade grabbar med knepig kvinnosyn.

Handen som gungar vaggan

         

         

Har feminismen gjort att hundratusentals barn gått under på dagis?

Maranatarörelsen under Arne Imsen var en sekteristisk kristen församling med kontroversiella åsikter rörande sådant som homosexualitet och abort. Mest ökända var de dock kanske för sitt vurmande för barnaga. Arne Imsen dog 1999 men församlingen lever vidare även om det varit ganska tyst om dem på senare år.

För ett antal år sedan beställde jag en liten bunt böcker från Maranatarörelsens bokförlag. En av böckerna var Fortsätt kampen! i vilken man samlat några av de sista bibelstudier Arne Imsen höll i. Först nu har det blivit av att läsa boken i sin helhet. Att ta sig igenom boken gick faktiskt förvånansvärt lätt. Imsen har ett väldigt högtravande, teatraliskt språk vilket gör det till ganska underhållande läsning.

Förutom favoritämnena homosexualitet, abort och barnaga avhandlas i boken också den kristna församlingens roll, dess problem med interna slitningar och hur man ska undvika den förtappade omvärldens påverkan. Vidare tycker jag mig mellan raderna då och då kunna utläsa Imsens försök till kontroll över församlingsmedlemmarna.

Bokens höjdpunkt är nog de två bibelstudier i vilka Imsen avhandlar feminismen. Det visar sig faktiskt att feminismen är roten till allt ont i världen och dessutom har uråldriga anor.

En del nedbrytande och upplösande ting som är orsaken till det vi nu ser ta gestalt ute i världen på vissa områden har sin upprinnelse, förutsättning och utveckling i feminismen.
Feminismen är en faktor att räkna med, för det var feminismen som slet barnen från deras mödrar. Det var feminismen som slet makarna från varandra, och gjorde dem till produktionsfaktorer i vårt samhälle, bl.a. med jämlikhetsideal på programmet. Det var feminismen som skapade löje och förakt för skapelsens ordning, och det var feminismen som förde fram kraven om fria aborter.
Feminismen står bakom att sjuhundratusen människoliv under de senaste decennierna har släckts redan i moderlivet. Så fientligt, så primitivt, så vidrigt att det finns ingen möjlighet för vår hjärna eller vår känsla att omfatta det. Det är feminismen som uttalat sitt djupa förakt för aga och som är upprinnelsen till den nya agalagstiftningen.
Det är feminismen som också drivit fram antidiskrimineringslagen. Vi skulle kunna räkna upp flera ting. Men för att göra det kort: Feminismen har sin upprinnelse i Sodom och feminismens moder är Lots hustru.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 86)

Puh! Men det slutar inte där.

Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 97)

Av ovanstående två citat kan man sluta sig till att Imsen inte gillar feminismen. Något annat han inte gillar är långhåriga män och det är han inte ensam om. Det tycks nämligen, enligt Imsen, ha blivit ett arbetsmiljöproblem för Vår Herres anställda.

Det finns en feminism som egentligen är väldigt obehaglig, fastän den blivit bejakad och idag är ett kulturmönster. Det är väldigt obehagligt upptäcka att männen låter sitt hår växa så det blir långt. Och så sätter de olika ringar i öronen. Det där tycker många inte är någon fara. Och det är det väl inte, om man nöjer sig med det korta tidsperspektivet så att man ser till horisonten. Men om vi ska blicka bortom horisonten och ha evighetsperspektivet över vårt liv så är det inte likgiltigt.
Om man i sitt livsmönster demonstrerar ett påtagligt förakt mot skapelsens ordning så hånar man i realiteten, om man än inte bekämpar, Skaparen, som gjort oss till man och kvinna för att vi skulle vara det.
Vi ska ju ha en miljö så att änglarna trivs ibland oss. Men om vi hånar Skaparen, så kan det inte leda till annat än att dessa som han utvalt till tjänsteandar för dem som ska ärva frälsning, blir bedrövade och rapporterar hem till höjden.
Man märker nästan på atmosfären när himlen sörjer, Anden är bedrövad och änglarna inte trivs. Änglarna trivs inte där mannen gör sig till kvinna och kvinnan till man, för det är ett förakt mot könet. Könet är inget som vi fixat eller hittat på. Det har Gud skapat och skapelsens ordning ska upprätthållas ända till slutet. I denna skapelsens ordning heter det att mannen är kvinnans huvud såsom Gud är Kristi huvud och Kristus är församlingens huvud. Här kommer problemen.
Vi måste be om nåd att kunna ta emot detta budskap utan att känna oss personligt attackerade. Men om vi öppnar vårt hjärta för sanningens ord, då finns alla möjligheter att bli befriade, för sanningen gör fri!
Med feminismen kommer det inställsamma smickret, lismandet, smilet; kort sagt, allt detta oäkta som vi är mästare på att spela. Då börjar den religiösa teatern. Men också hotet och det brutala våldet. Det finns ingen gräns på vad vi kan åstadkomma. Vi behöver verkligen sanningens ord.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 90-91)

Hoppsan! Det tycks kunna få fruktansvärda konsekvenser om man inte ber frisören klippa kort i nacken.

Det är inte bara så att männen blir feminiserade, vilket i och för sig är äckligt – dessa feminina män med långt hår. Det är något med dessa feminina män som gör att de är mycket farliga. På ett alldeles särskilt sätt kommer de genom sin sentimentalitet att skapa relationer som är förödande, därför att de är baserade på lögn och leder fram till förljugenhet.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 94)

Jag har faktiskt lite svårt att förstå Imsens agg mot långhåriga, feminina män. Kristus, frälsaren själv, brukar ju avbildas med långt hår och en förhållandevis androgyn framtoning.

Fortsätt kampen

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare läst och skrivit om teologie doktor Sylvanus Stalls kampskrift mot självbefläckelse, Hvad en gosse bör veta.

Inlägg på andra bloggar om Maranatarörelsens produktioner:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Arne Imsens bok Kärleksfull aga eller kränkande misshandel.
På bloggen Katastrofala omslag kan man titta på två av maranatarörelsens festliga skivor: Jesus kommer! – Arne Imsen sjunger med församlingen och Åter till Bibeln – Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping.

         

         

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Herr Berg och historien om hur många faktiskt fick det betydligt bättre

I mars kom Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, tredje delen i Lasse Bergs trilogi om människan och dess utveckling. Jag beställde boken ganska omgående men det blev inte av att läsa den förrän nu i början av juni vid en poolkant på Cypern under en av mina rara utlandsvistelser.

Jag uppskattade de två tidigare delarna i trilogin, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa om vår arts ursprung och natur samt Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro om övergången från ett jämförelsevis problemfritt jägar- och samlarliv till en betydligt hårdare tillvaro som jordbrukare. Den senare av de två böckerna skrev jag för övrigt ett inlägg om på bloggen.

I den avslutande delen tittar Lasse Berg på det senaste halvseklets utveckling och vad den betytt för det stora folkflertalet. Han tillåter sig att bli personlig och berättar om de resor han gjorde i Afrika och Asien för decennier sedan och hur saker och ting för det mesta förändrats till det bättre när han nu återvänder. Man får också en rejäl dos utvecklingsekonomi på köpet.

Lasse Berg uppskattar givetvis utvecklingen och att fattigdomen är på väg att utplånas. Samtidigt menar han ändå att, trots att vi fått det bättre materiellt sett, på många sätt blivit olyckligare av den senaste tidens utveckling eftersom den är på kollisionskurs med vår natur. Lasse Berg skriver:

Även om vi är osannolikt flexibla så mår människan dåligt, för att uttrycka det modernt, när hon avlägsnar sig alltför långt bort från de värden hon under evolutionen fått präglade i sitt inre. När en del av mänskligheten i stället för det naturliga arbetet på ett par tre timmar om dagen sliter livet ur sig, medan en annan del ställs utanför detta sammanhang, ja då blir alla olyckliga. När vårt människovärde inte längre är självklart, utan dagligen och livet igenom måste återerövras med till exempel rätt märke på väskan, eller en hög lön, får vi problem med vår natur. När vi inte längre får chansen att göra en annan lycklig förlorar vi en grundläggande del av vår mänsklighet. Då dör människans medfödda optimism.

(Källa: Berg, L. (2014), Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, s. 337)

Jag tänker mig dock att det på en del sätt kan vara tvärtom, att vi faktiskt är på väg att anamma vår natur mer än vad vi tidigare gjort. Redan när jag läste den första boken i trilogin tänkte jag att den avslutande Lasse Berg-bok jag skulle vilja läsa vore en som knöt ihop säcken och betonade att den senaste tidens utveckling på många sätt innebär att vi hittat tillbaka till ursprunget efter den långa och tärande utflykt vår art inledde när vi lämnade jägar- och samlarlivet för att istället börja leva som jordbrukare. Utan att idealisera ursprungstillvaron var den ju ändå på många sätt att föredra framför det hårda livet som jordbrukare.

Om jag ska skjuta från höften och lite snabbt lista sådant där vi under modern tid kanske rört oss mot sådant som är mer i harmoni med vårt ursprung och vår natur så gäller det för det första kvinnornas frigörelse. I många av de jordbrukssamhällen som uppstod kom ju kvinnor att ha en sämre ställning än i den tidigare jägar- och samlartillvaron. När rättigheterna för kvinnor nu stärks världen över är det alltså i harmoni med vårt ursprung. Sammankopplat med detta är vår tids friare sexualmoral och acceptans för sådant som en seriemonogam livsstil. Det var ju främst i jordbrukssamhällen som det uppstod ett starkt behov av att tygla människors sexualitet, ett behov som antagligen inte var lika starkt under människans förhistoria. Vidare har vi den demokratiseringsvåg som dragit över världen och gjort vårt samhälle mindre hierarkiskt, likt de jägar- och samlargrupper vi en gång levde i. Världen har också blivit fredligare vilket kan sägas vara något som passar den leende apan utan vassa hörntänder. Hur fredligt jägar- och samlartillvaron egentligen var tvistar väl förvisso de lärde om. Slutligen har vi också den moderna tekniken som innebär att människan, den sociala apan, får enklare att tillfredsställa behovet av kontakt med sina medmänniskor. Lasse Berg är förvånande nog mer pessimistisk när det gäller den nya tekniken och tycks snarare mena att den gör människan olyckligare.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Lasse Bergs böcker. Den tredje boken skiljer sig förvisso en del från de två tidigare men de är alla klart läsvärda.

Ut ur Kalahari

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Feministisk saudisk film på Uppsala Filmstudio

I många år hade jag för vana att på torsdagar besöka Uppsala Filmstudio som visar alternativ film av alla de slag. Efter att i ett par år haft ett uppehåll från denna goda vana så var det i torsdags dags att återuppta den igen.

Kvällens film var Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al-Mansour. Filmen är frukten av ett tysk-saudiskt samarbete och handlar om en 10-årig flickas kamp för att få vara sig själv i en värld där man som flicka eller kvinna har mycket begränsade valmöjligheter. Wahhabismen, den strikta variant av Islam som är statsideologi i Saudiarabien, innebär nämligen i princip könsapartheid.

Det som i filmen får stå som symbol för flickans egenvalda liv är den gröna cykel hon trängtar efter. Problemet är dock att det inte alls anses passande för flickor att cykla.

Förutom de ständiga begränsningarna man möter som kvinna tycks det mesta dock vara som varsomhelst i världen. Den gröna cykeln lyckas fånga den stämning som Robert Gustafssons karaktär Roland i filmen Torsk på Tallin beskriver när han ser Estland för första gången: ”Det är ju som hemma, fast annorlunda”.

Haifaa Al-Mansour hade för övrigt lite problem när hon skulle regissera scenerna på Riyadhs gator eftersom det inte var okej att beblanda sig med männen i teamet. Hon fick därför finna sig i att med hjälp av monitor och walkie-talkie regissera från en skåpbil. Man kan dock se det som hoppingivande att regimen ens tillät att filmen spelades in i landet. Än mer hoppingivande är att Den gröna cykeln faktiskt är landets officiella bidrag till 2014 års Oscarsnomineringar. Kritik av könsförtrycket tycks faktiskt vara okej om det finns nationell stolthet att vinna.

Grön cykel

När vi ändå är inne på saudisk kultur så vill jag gärna slå ett slag för Saudiarabiens ölkultur som tyvärr är ännu fattigare än filmkulturen. På ölsajten RateBeer finns Saudiarabiens öl listade. Det rör sig om ett fåtal öl, alla i kategorin ”Low alcohol” och i dessa fall är ”Low” lika med ingen. Någon mikrobryggarkultur tycks inte existera, om det inte mäskas, lakas, vörtkokas och jäses i lönndom i Riyadhs källare det vill säga.

Liknande inlägg på denna blogg:
I våras skrev jag ett inlägg om kvinnosynen hos wahhabismens företrädare i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Axess magasin i retrospektiv

Jag såg senaste numret av Axess magasin i tidningsstället på Pressbyrån häromdagen. Temat var vår bild av döden, mycket passande nu när mörkret och kylan sänkt sig över Sverige. Trots det kommer jag inte att läsa numret. Axess magasin är nämligen numera död för mig, jag har avslutat prenumerationen och tidskriften trillar inte längre ned i min brevlåda. Det är kanske därför läge att blicka tillbaka och minnas den tid jag och publikationen hade tillsammans.

Förra hösten skrev jag i inlägget Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen om intervjun med filosofen Roger Scruton i tidskriften. Han var aktuell med en bok där han med utgångspunkt i konservatismen presenterade förslag till lösningar på vår tids miljöförstöring. Man kunde dock fråga sig hur kapabla de sammanslutningar han vurmade för, hembygd och nation, egentligen var när det gällde att ta itu med globala miljöproblem.

Mer naturresursproblematik, i Två rätt av tre för Axess magasin skrev jag om det nummer av Axess magasin som bland annat hade vår framtida livsmedelsförsörjning som tema. Två av artiklarna var mycket givande. Man gav sig dock i en tredje artikel i kast med att försöka försvara den på senare år så bespottade etanolproduktionen, ett ganska hopplöst företag.

I Axess magasin dissekerar feminismen som jag skrev i början av detta år tittade jag som hastigast på tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat. Jag var inte direkt saklig men det var inte de citerade harangerna från Axess magasin heller.

I det senaste inlägget, Axess magasin slår ett slag för porrberoende, skrev jag om när sexuella revolutioner var temat. I ledaren blev herr Lundberg närmast postmodernistisk när han menade sig ha genomskådat vår tids sexuella tabun. I en av temaartiklarna fick vi sedan lära oss av den kontroversielle populärvetenskaplige författaren Göran Burenhult varför kvinnor och män fungerar olika sexuellt.

Det är inte annat än att man blir lite tårögd när man tänker tillbaka på den tid jag och publikationen fick tillsammans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Den alternativa verkligheten efter den jämställdistiska pubträffen

Någon gång i slutet av förra vintern hade jag planerat att besöka en av antifeministen Pär Ströms pubkvällar. Pär Ström har ju tillsammans med Pelle Billing blivit något av en portalfigur för den svenska antifeministiska rörelsen. Nu föredrar de förvisso att kallas jämställdister istället för antifeminister men det handlar ändå i grund och botten om en motrörelse. Mitt planerade besök var faktiskt innan den uppmärksammade episoden då feministen Maria Sveland och hennes anhang besökte en sådan pubkväll.

Anledningen till mitt besök var att se huruvida mina fördomar stämde, om den antifeministiske aktivisten var den person jag föreställt mig. Var han en tandagnisslande person med en osund fixering vid feminismen, möjligen med någon upplevd oförrätt i form av till exempel en vårdnadstvist i bagaget? Kanske skulle jag sedan skriva ett kortare blogginlägg om mina intryck från pubkvällen, givetvis utan att delge några detaljer eftersom det som sades på puben troligen skulle upplevas som ett privat samtal.

Jag anlände till pub Charles Dickens som planerat men skulle jag gå in? Jag spanade in och såg de öldrickande jämställdisterna. De såg inte farliga ut men ändå tog det emot att gå in. Något gjorde att jag kände mig obekväm med att stövla in där, sätta mig ner och lyssna av stämningen. Jag stod där utanför puben och velade i säkert en halvtimme innan jag gav upp och begav mig av mot tunnelbanan. I en alternativ verklighet tog jag kanske mod till mig och stegade in på Charles Dickens. Vem vet, kanske hade jag i detta parallella universa blivit övertygad av jämställdisternas argumentation. Längs denna tidslinje hade jag sedan vandrat som jämställdist i Pär Ströms släptåg.


Utanför Charles Dickens den kvällen uppstod en kluven tidslinje. Längs den andra tidslinjen tog jag mod till mig och gick in. I det parallella universat argumenterade kanske jämställdisterna så stringent att mina neuroner kopplades om och jag blev övertygad antifeminist och jämställdist.

Tidigare inlägg om antifeminism på denna blogg:
Antifeminazisterna och jag, om de antifeministiska bloggarna och deras argumentation.
Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriften Axess feminismkritiska temanummer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .