Feminism – Sida 2

Den alternativa verkligheten efter den jämställdistiska pubträffen

Någon gång i slutet av förra vintern hade jag planerat att besöka en av antifeministen Pär Ströms pubkvällar. Pär Ström har ju tillsammans med Pelle Billing blivit något av en portalfigur för den svenska antifeministiska rörelsen. Nu föredrar de förvisso att kallas jämställdister istället för antifeminister men det handlar ändå i grund och botten om en motrörelse. Mitt planerade besök var faktiskt innan den uppmärksammade episoden då feministen Maria Sveland och hennes anhang besökte en sådan pubkväll.

Anledningen till mitt besök var att se huruvida mina fördomar stämde, om den antifeministiske aktivisten var den person jag föreställt mig. Var han en tandagnisslande person med en osund fixering vid feminismen, möjligen med någon upplevd oförrätt i form av till exempel en vårdnadstvist i bagaget? Kanske skulle jag sedan skriva ett kortare blogginlägg om mina intryck från pubkvällen, givetvis utan att delge några detaljer eftersom det som sades på puben troligen skulle upplevas som ett privat samtal.

Jag anlände till pub Charles Dickens som planerat men skulle jag gå in? Jag spanade in och såg de öldrickande jämställdisterna. De såg inte farliga ut men ändå tog det emot att gå in. Något gjorde att jag kände mig obekväm med att stövla in där, sätta mig ner och lyssna av stämningen. Jag stod där utanför puben och velade i säkert en halvtimme innan jag gav upp och begav mig av mot tunnelbanan. I en alternativ verklighet tog jag kanske mod till mig och stegade in på Charles Dickens. Vem vet, kanske hade jag i detta parallella universa blivit övertygad av jämställdisternas argumentation. Längs denna tidslinje hade jag sedan vandrat som jämställdist i Pär Ströms släptåg.

Utanför Charles Dickens den kvällen uppstod en kluven tidslinje. Längs den andra tidslinjen tog jag mod till mig och gick in. I det parallella universat argumenterade kanske jämställdisterna så stringent att mina neuroner kopplades om och jag blev övertygad antifeminist och jämställdist.

Tidigare inlägg om antifeminism på denna blogg:
Antifeminazisterna och jag, om de antifeministiska bloggarna och deras argumentation.
Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriften Axess feminismkritiska temanummer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Antifeminism, Feminism, Bloggande, Pär Ström, Kvantfysik, Maria Sveland.

Axess magasin dissekerar feminismen

I senaste numret av Axess magasin är temat feminismkritik. Nu brukar man i och för sig få sig lite kritik av feminismen till livs i varje nummer, bland annat eftersom feministantagonisten Tanja Bergkvist har en stående spalt.

Redaktör Lundberg går ut hårt i tidningens ledare. Han ställer, som det verkar, inte direkt några låga krav för att man ska bedriva jämställdhetsarbete överhuvudtaget.

Så länge som det inte finns några empiriska bevis för att kön är en heltigenom kulturell eller social konstruktion är det onekligen märkligt att svenska politiska partier fortsätter att framhärda i ståndpunkten, att samhället inte är jämställt när män och kvinnor inte gör exakt samma livsval

Man undrar också om det verkligen är som Lundberg påstår, att våra partier kräver att båda könen gör exakt samma livsval för att de ska betrakta samhället som jämställt. Men vi ska inte uppehålla oss vid sådana frågor utan hastar vidare till numrets första artikel där feminismen problematiseras.

Den första temaartikeln är författad av en person som tituleras fil dr, författare och filosof. Så skönt att få läsa lite kritik av feminismen från en lärd person som verkligen tänkt efter innan tankarna satts på pränt i en tidning med höga intellektuella ambitioner. Så befriande att få läsa en text där man på ett ärligt och objektivt sätt plockar isär den feministiska ideologin. Så stimulerande att få läsa ideologikritik på en långt högre nivå än den i de antifeministiska utfallen i kvällstidningarnas kommentarsfält och på diverse bloggar, de som ofta präglas av absurda liknelser med totalitära ideologier. Låt oss nu se vad fil dr, författare och filosof Roland Poirier Martinsson har för klokskap att förmedla till Axess magasins läsare.

Jag har i andra sammanhang jämfört feminismen med frenologin.

[…]

Idag skrattar vi åt frenologin. Vi ska skratta åt genusvetenskap snart, men vi ska också känna obehag när vi tänker på hur lättvindigt ledande politiker övergav sina demokratiska värderingar. Det går en röd och obruten tråd från tvångssteriliseringarna till dagens politiska partier, däribland Moderaterna och Folkpartiet: att med politiska tvångsmedel skapa den perfekta människa, till priset av vanlig hygglighet, respekt för varandra och grundläggande friheter.

Vad i helv…

Liknande inlägg på denna blogg: Antifeminazisterna och jag, om den antifeministiska gräsrotsrörelsen som befolkar webben och den argumentation de begagnar sig av.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Feminism, Antifeminism, Roland Poirier Martinsson, Argumentation, Nazireferenser.

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konst, Erotik, Feminism, Genus, HBTQ, Lust & Last.

Sandlådan är min

Siten Blogipedia sammanställer enligt egen utsago fakta och åsikter från svenska bloggar. Det går rent praktiskt till så att den automatiskt registrerar textstycken från bloggar innehållande ordet ”är”. Användarna på siten Blogipedia klassificerar sedan dessa citat som positiva (gröna), neutrala (gula) eller negativa (röda) omdömen, samt eventuellt som fakta (blå). Man kan också, om man vill, klicka sig vidare till den blogg citatet är hämtat från.

Blogipedias samlade fakta om Feminismen.

Blogipedias samlade fakta om Klimathotet.

Blogipedia är dock ännu en av de hypade siter som aldrig lyfte. Googlar man på ”Blogipedia” så får man upp en del lyriska blogginlägg från starten 2009. ”Lite som Wikipedia, fast bättre”, skrev en bloggare, vilket är som att kalla en tallrik bajs för ”Lite som mat, fast bättre”. Det visade sig, föga förvånande, inte vara speciellt meningsfullt att plocka ut lösryckta citat ur sitt sammanhang och samla dem på ett ställe.

Av nyfikenhet kollade jag upp vad siten insamlat om mitt lilla krypin på nätet. På pkjonas.se finns tyvärr inga fakta att inhämta. Däremot finns det ett positivt, ett neutralt och ett negativt omdöme. Jag vet dock inte om jag tycker att citaten ger någon rättvis bild av åsikterna på min blogg, men här är de i alla fall.

Liknande inlägg på denna blogg: Min nya bloggbästis och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Blogipedia, Bloggande, Bloggosfären, Pedofili, Feminism, Global uppvärmning.

Jag har läst en bok

Jag hjälpte för en tid sedan till med en flytt och som tack för nyttjandet av mina muskler erhöll jag ett presentkort. För detta köpte jag senare en bok, nämligen Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Boken blev sedan liggande men när jag besåg och belyssnade författarinnan när hon höll ett föredrag om sin bok på Socialistiskt Forum i November blev jag sugen på att se vad hon plitat ned och bestämde mig för att läsa boken.

Prostitution och surrogatmödraskap är två företeelser som i förstone kanske inte tycks ha så mycket med varandra att göra. Även om det finns viktiga skillnader så är likheterna ganska många, i båda fallen görs till exempel kroppen till vara. Centralt i boken är begreppet reifikation. Både i prostitutionen och surrogatindustrin är det tänkt att man ska sälja sin kropps funktioner men det som låter som en enkel uppdelning i industrins propaganda visar sig inte fungera lika väl i verkligheten, människan låter sig inte så enkelt separeras från sin kropp.

Men det är faktiskt inte främst en bok om de båda företeelserna i sig utan snarare om argumentationen för att normalisera dem. Det är också här Ekman är som bäst, boken är ett stycke finfin argumentationsanalys där hon dissekerar förespråkarnas argumentation och visar på motsägelser. Bitvis är det väldigt raljant, utan att bli osakligt.

Även intressena bakom argumentationen synas. Man får bland annat stifta bekantskap med de märkliga fackföreningar som är så gott som tomma på de sexarbetare de säger sig företräda och till skillnad från vanliga fackföreningar aldrig är inblandade i några tvister med arbetsgivare. De tycks istället finnas till enbart för att underlätta en normalisering av verksamheten.

Hon är stringent och följer sina resonemang hela vägen. Ibland kan man tycka att det blir lite väl svartvitt. Är verkligen det surrogatmödraskap där inga pengar byter händer nödvändigtvis också något ont? Kan inte de undantagsfall där till exempel blivande mormödrar bär sina egna barnbarn åt sina infertila döttrar vara av ett annat slag än den där pengar byter händer? Nog för att det finns andra påtryckningsmedel än de likvida, men som överallt annars borde det väl finnas gråskalor.

Liknande inlägg på denna blogg: Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Feminism, Prostitution, Surrogatmödraskap, Argumentation, Antifeminism, Kajsa Ekis Ekman.

Angående mina sponsorer

Inspirerad av fjortisarna som verkar tjäna storkovan på sina bloggar satte jag mig ner för att söka efter potentiella sponsorer till min blogg, helst politiskt korrekta sådana. Jag trodde faktiskt att jag hittat en passande i möbelaffären PK Möbler i Borlänge.

Efter att ha klickat runt på deras hemsida ett slag frågade jag mig dock vad som egentligen var så PK med möblerna. Jag hade väntat mig regnbågsfamiljer och etniskt blandade par i soffgrupperna, men inget sådant fanns att skåda på hemsidan. Sofforna på hemsidan gapade istället alltsomoftast tomma. Inte heller stod det något om att möblerna var koldioxidneutrala, genuscertifierade, HBTQ-vänliga eller ens rättvisemärkta. Utöver det innehöll deras radioreklam könsstereotyper och det tycktes dessutom vara en arbetsplats utan några som helst kvinnor, även om säljaren med namnet Kim faktiskt skulle kunna vara en kvinna eller i bästa fall transperson.

Det fanns dock ett par saker som ändå antydde att företaget hade en politiskt korrekt profil. För det första kunde man i möbelkedjans katalog skåda en person med mörkare kulör än den klassiskt svenska i en av de saluförda sängarna. Dessutom återfanns ett företag med det kittlande namnet Leather Master bland PK Möblers leverantörer vilket skulle kunna innebära att man riktar sig till den sexuella minoritet som ikläder sig läder och har piskor och handklovar i garderoben.

Dessa två svaga PK-markörer tror jag dock tyvärr är rena tillfälligheter, snarare än resultatet av något medvetet mångfaldsarbete. Det som slutligen sköt en eventuell PK-profilering för företaget i sank var dock den recension av företaget som jag hittade på deras Facebooksida.

Denna förvisso svårtydda recension av PK Möbler på företagets Facebooksida får anses vara dödsstöten för företagets politiskt korrekta profil. För den som inte har förstoringsglaset framme lyder recensionen: ”pk,möbler gör en bra afär och sälja inte möbler till invandera,ni kan visa de som va har ni hjärta,”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, <Politisk Korrekthet, Bloggande, Sponsorer, Feminism, HBTQ, PK Möbler.

Tallinn och jag

Efter ett år till brädden fyllt med värdeskapande aktiviteter har jag unnat mig några andningshål under sommaren. Bland annat blev det en långhelg i Tallinn, Östersjöns pärla. Tallinn är kontrasternas stad, öst möter väst, rikt samsas med fattigt, gammalt och modernt syns om vartannat. Eftersom det är sällan jag vågar mig på att kliva över på andra sidan Sveriges gränser gav trippen upphov till en del tankar och reflektioner.

Den gamla medeltida stadskärnan är mycket sevärd. Jag har aldrig varit i Visby men kan tänka mig att Tallinn faktiskt är ett strå vassare. Det är heller inget dött museum man vandrar runt i utan det är i allra högsta grad en levande stadsdel med massor av olika restauranger. Esternas entreprenörsanda har dock i vissa fall gått överstyr. De lär nog ha den porrklubbstätaste medeltida stadskärnan i världen. Nu är jag inte någon expert på Baltikums medeltida historia men jag tycker att det skär sig lite med porrklubbar i en medeltida miljö. Man kan undra hur de tänkt. ”Oj, här har vi ett kvarter från medeltiden, här borde man verkligen ta och öppna en porrklubb, det tycker jag skulle passa bra in här!” Jag är som tidigare nämnts inte så särdeles berest så kanske är inte bara Tallinn, utan alla städer utanför det statsfeministiskt styrda Sverige-Norge belamrade med porrklubbar.

Estland har ju varit lite av nyliberalernas favoritexempel med sin platta skatt förenat med hög tillväxt och visst har det trots krisen gått bra för landet, det är knappast någon fattig öststat som möter en. Det finns många moderna, nyuppförda byggnader. Påfallande ofta kan de dock till granne ha ett nedgånget, förfallet hus där människor ändock verkar bo. Man kan också se en del andra markörer på att här har vi ett samhälle där det, för att nyttja nyliberalt språkbruk, lönar sig att sträva. Till exempel såg jag fler limousiner under några dagar än jag sett under hela mitt liv i Sverige. Sådant sticker verkligen i ögonen på en om man har svensk jantelag i ryggmärgen.

Att åka dithän det svenska förmynderiets tentakler inte når kan för övrigt lära en att uppskatta dem mera. När man ännu en gång inandades rök på krogen påmindes man om hur det faktiskt var i Sverige för inte alltför länge sedan, och denna min tredje reflektion utifrån en inskränkt svensk, politiskt korrekt vänsterhorisont får avsluta mitt första inlägg efter den långa sommartorkan på bloggen.

Chockrosa limousiner till uthyrning, en smaklöshet som är ett direkt resultat av platt skatt.

I det nyliberala Estland har de till och med skyltar som visar vilka värderingar som gäller.

I Ockupationsmuséets dåligt upplysta källare står statyerna från kommunisttiden som ett undangömt monument över kommunismens misslyckande. Kommer de chockrosa limousinerna en dag att möta samma öde när ett annat politiskt-ekonomiskt experiment havererat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Estland, Tallinn, Ekonomisk liberalism, Platt skatt, Feminism, Resor.

Media: Expressen, DN.

Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Beatrice Asks groda angående kulörta kuvert till misstänkta sexköpare för några veckor sedan var tydligen en stundens ingivelse. Efter att på ett seminarium hört om prostituerades erfarenheter av tvång och övergrepp fick justitieministerns känslomässiga sida överhanden och förnuftet fick stryka på foten för ett slag. Hur juridiskt tveksamt Asks förslag än var så var dock hennes önskan om att se allvarligare på sexköp fullt förståelig. Det är faktiskt något orimligt i att man kan åka ut till en sjaskig lägenhetsbordell, unna sig ett traffickingoffer och komma undan med böter. Man begår då i princip samma brott som våldtäktsmannen med den enda skillnaden att man varit lite bekväm och betalat någon för att ta hand om våldsbiten åt en.

Motargumentet är att många av de varor vi konsumerar har samma problematik, någonstans på vägen har människor varit utsatta för tvång och farit illa. Det är svårt att köpa elektronik eller guld utan att det stänkt blod någonstans i processen. Skillnaden med den tänkta lägenhetsbordellen är att då stänker blodet framför dig och du skiter i det. En del skulle säga att avståndet till blodstänkandet är irrelevant då effekten ju i slutändan är densamma, du bidrar till en verksamhet som skadar människor. Någon roll borde det dock rimligen spela att du är den direkta förövaren.

Kanske är det dags att införa grovt sexköp för de allvarligare fallen. Från feministiskt håll har anförts att ett införande av grovt sexköp skulle devalvera brottet sexköp men så brukar vi sällan resonera när det gäller andra brott och det finns ingen anledning att göra så heller i detta fall. Är man orolig för det så kan man ju samtidigt passa på att justera straffet uppåt för sexköp av normalgraden. Det är kanske lämpligt att göra det, i dagsläget får de dömda tyvärr inte ens de blygsamma straff som lagen stadgar. Sexköpare får nämligen systematiskt rabatterade dagsböter, avslöjar P1:s Kaliber i ett reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Prostitution, Sexköpslagen, Feminism, Torskar, Kaliber, Trafficking.

Bloggat: Alltid Rött Alltid Rätt – Mycket märkligt…

Media: DN, AB, SvD, Dagen.

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

””Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om.

Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Feminism, Antifeminism, Nazireferenser, Bloggosfären, Genus.