Kikki Danielssons nazistsvek i Så mycket bättre

I nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront brukar man oftast angripa makthavare inom politik och media. I söndagskvällens sändning kom dock schlagerveteranen Kikki Danielsson lite oväntat att hamna i nazisternas skottlinje. I presentationen av programmet hade man faktiskt i förväg också signalerat att så skulle ske:

Vi har tidigare spelat hennes musik och smått hyllat henne lite men efter att hon var med i den judiska TV-kanalen TV4s program ”Så mycket bättre” sålde hon helt ut vårt folk. Oförlåtligt, nu är hon svartlistad!

Pär Öberg, medlem av Nordiska Motståndsrörelsens riksstyrelse, organisationens presstalesman och frekvent deltagare i Radio Nordfront, är den som tidigare visat sig vara ett stort fan av Kikki Danielsson. När han fått välja musik till Radio Nordfront har han valt just Kikkis låtar och talat sig varm om hennes musik. Det gick i söndagens program knappast att ta miste på Pär Öbergs stora och innerliga besvikelse över Kikkis version av Uno Svenningssons låt ”Under ytan” som hon framförde i Så mycket bättre. Det handlade inte om att hennes tolkning ”At the border” var dålig utan om att den enligt Öberg hade en ”helt förskräcklig släpp-in-allt-i-landet-text”.

Det gick så långt att den forne Kikki-älskaren Pär Öberg i samband med att någon i chatten skrev att Kikki snart skulle hänga i en lyktstolpe konstaterade ”Det är ungefär dom tankarna jag också får när jag hör den här skiten.” Man måste säga att det är ett ganska stort steg att gå från hardcorefan till att vilja se sin före detta favoritartist dingla i en lyktstolpe.

Mitt i besvikelsen kunde dock Pär Öberg och de andra i Radio Nordfront hitta ett ljus i dansbandsmörkret. Som alternativ till folkförrädaren Kikki Danielsson tipsade Radio Nordfront-panelen om den nya dansbandsartisten Kiwi som spelar dansbandsmusik med ett tydligt högerradikalt budskap. Man spelade upp hans senaste låt ”Svenskar är vita och landet är vårt” och Pär Öberg kunde torka sina tårar. Dock får man aldrig vara helt nöjd, tydligen hade Kiwi en referens till den pornografiska filmen Fäbodjäntan i sin låt och detta gillade man inte. Man påpekade att detta ju rörde sig om en sorts ”nedbrytande kultur” som andra infört till Svea rike.

Är man nyfiken på vad nazister har att säga om dansbandsmusik så kan man själv lyssna till Radio Nordfronts inslag om Kikki Danielsson i ljudklippet nedan.

Kikki Danielsson på bokmässan 2011
Photo by Boberger (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons
        
        

Presentation av nyöversatt bok om russofobi

Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.

Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.

Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.

Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.

Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.

Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.

När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.

När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.

Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.

Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.

Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.

Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.

När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.

Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.

Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.

Relaterat:
I en artikel från tankesmedjan Institute of Modern Russia om franskspråkiga Putinapologeter kan man läsa att Guy Mettan bland annat skrivit för Putins propagandamegafon Sputnik News.

Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.

I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.

        
        

Vår i Warsawa

De som när sig på överskottet av mitt arbete skickade mig denna vecka till Polens huvudstad Warsawa. På kvällarna fanns glädjande nog dock lite tid till att göra annat än att generera profit åt kapitalet. Ett museum jag besökte eftersom de hade kvällsöppet en dag i veckan var The Warsaw Rising Museum vars främsta fokus är det polska upproret i Warsawa under slutet av andra världskriget. Med tanke på museets tydliga inriktning lär det inte vara någon risk att museets chef kommer att drabbas av samma öde som Pawel Machcewicz, tidigare chef för ett museum i Gdansk med betydligt bredare andra världskriget-tema. Som en del i nationalkonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisas kulturkrig avsattes ju Machcewicz eftersom museet inte ansågs vara polskt och patriotiskt nog.

Museum med tema polska upproret under andra världskrigets slutsskede
Den ganska oansenliga ingången till The Warsaw Rising Museum

Det märks för övrigt väl på Warsawas centrala bebyggelse att Polen på många sätt tycks vara en nation för framtiden. Skyskrapor i stål och glas växer upp som svampar ur marken där det tidigare stått ganska nedgångna bostadskomplex. Trots skyskraporna är dock det gamla Kulturpalatset som uppfördes på 50-talet alltjämt stadens högsta byggnad. Kulturpalatset var för övrigt en present från Stalins Sovjetunionen till det polska folket. Med tanke på bakgrunden och den monolitiska stilen på huset kan man förstå att polackerna har blandade känslor inför byggnaden. Personligen måste jag dock säga att jag verkligen gillade Kulturpalatset och såg till att fotografera det från alla upptänkliga vinklar samt slutligen ta hissen till toppen för att avnjuta utsikten.

Sovjetunionens gåva till Polen
Stalins fina gåva till det polska folket

Jag hann också med att äta lite traditionell polsk mat. Den var ungefär som traditionell central- och nordeuropeisk mat brukar vara, flottig och mastig. Att äta traditionell polsk mat påminner nog ganska mycket om hur det rimligen borde kännas för många av de som röstar på traditionella nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa, det känns nog säkert väldigt tillfredsställande just när man gör det men efteråt har man en klump i magen och upplever en gnagande ånger.

        
        

Spel på nästa svenska regeringsbildning

Jag brukar då och då, utan vidare framgång, pröva lyckan genom att satsa pengar på politik. Efter att det amerikanska presidentvalet avgjorts är de enda två spel jag i nuläget har öppna på vilka partier som kommer att ingå i nästa svenska regering. I juni 2016 satsade jag en hundralapp vardera på att vår nästa regering kommer att vara någon sorts mittenregering och bestå av antingen S+Mp+L+C eller S+L+C. Då gav Unibet 101 respektive 151 gånger pengarna på de spelen och jag kommer alltså att få 10.100 SEK respektive 15.100 SEK tillbaka om de mot förmodan skulle slå in hösten 2018. Under den senaste tiden har den svenska politiska spelplanen öppnats upp något och en blocköverskridande regering framstår om än inte som trolig, så i alla fall som mindre otrolig än tidigare. Unibet ger därför bara 41 respektive 15 gånger pengarna tillbaka på mina två spel om man skulle lägga sina slantar på dem nu.

Jag skulle gärna vilja gardera mina två spel på mittenregeringar med fler liknande alternativ. Det är dock svårt att hitta något att spela på som ger tillräckligt mycket pengar tillbaka. En alternativ mittenallians bestående av S+Mp+C ger exempelvis blott 12 gånger pengarna. Vidare ger en allians mellan arvfienderna M+S 15 gånger pengarna vilket känns alldeles för lågt även om partierna förvisso står närmare varandra ideologiskt än någonsin.

Högst odds av de spelbara alternativen ger just nu regeringskombinationen S+SD, hela 126 gånger pengarna. Jag har dock för mig att samma spel gav ungefär 150 gånger när jag kollade för ett par veckor sedan. Kanske har någon analytiker på Unibet bedömt att den extremt osannolika regeringen blivit lite mindre osannolik efter Socialdemokraternas utspel om starkare försvar, hårdare tag mot brottslighet mm. Det finns dock inte en chans att den alliansen blir verklighet och jag hade inte satsat mina slantar på en sådan regering om det så gett mig tusen gånger pengarna tillbaka.

Det som jag till sist beslutade mig för att lägga kompletteringshundringen på var faktiskt ingen mittenregering utan att S+Mp bildar regering även efter nästa val. Det ser i och för sig väldigt tufft ut för dem just nu men 10 gånger pengarna kändes ändå helt okej i sammanhanget.

Ingen ersättning har utgått till mig för detta blogginlägg.

        
        

Kanaliseringar av några utomjordingar och en död kines i backspegeln

En del medier nöjer sig inte med att leverera diffusa budskap från döda släktingar och rensa hus från förmodade spöken. De tar det hela ett steg längre genom att försätta sig i trans och därefter låta högre existenser såsom änglar, utomjordingar och helgon använda dem som kanal för sina budskap till mänskligheten. Under denna bloggs levnad har jag vid tre tillfällen åsett och bloggat om den typen av seanser.

Den klart bästa kanaliseringen jag bevistat var helt klart den som transmediet Elisabeth Edborg höll hos Jordstrålningscentrum i november 2012. Hela fem olika utomjordingar kanaliserades, var och en med sin egen röst, personlighet och specialistkompetens. En utomjording var alternativmedicinare, en var före detta höjdare i Intergalaktiska Federationsrådet, en var energivarelse från Arcturus, en representerade stjärnflottan och en var komiker.

Underhållningsvärde: 5/5
Nyandligt snömos: 4/5
Sektvarning: 3/5

Kanaliseringen med Moder Jord-nätverkets Maria Bertram som jag bevistat ett och ett halvt år tidigare, även det hos Jordstrålningscentrum, var faktiskt ganska blek i jämförelse. Maria kanaliserade utomjordingar från den jämförelsevis futtiga Galaktiska Federationen. Då kändes det som att Moder Jord-nätverket kanske kunde vara en liten sekt i vardande men projektet tycks numera vara så gott som avsomnat.

Underhållningsvärde: 4/5
Nyandligt snömos: 4/5
Sektvarning: 4/5

I april 2013 såg jag i ett trångt omklädningsrum i Solnahallen det brittiska transmediet Jennifer Mackenzie kanalisera en kines som varit död i 3000 år. Den sedan länge döde kinesen hade dock ingenting intressant att säga, han levererade blott ett nyandligt budskap enligt standardformulär 1A.

Underhållningsvärde: 3/5
Nyandligt snömos: 5/5
Sektvarning: 2/5

        
        

Islandsresa

I förra veckan reste jag på familjesemester till sagoön Island. Det kändes dock som att alla isländska sagoväsen gaddat sig samman för att förstöra vistelsen. Lagom till resan hade för det första kameran på min Sony Xperia Z5 havererat för tredje gången och alla bilder på öns fantastiska vyer pryddes därför med det fina heltäckande rosa filtret man kan se på bilden nedan. För det andra blev min gosse typiskt nog sjuk strax efter att vi anlänt.

Islandsvy med rosa filter

Även om både tekniken och den mikrobiologiska floran var emot oss så var vädergudarna definitivt på vår sida och bjöd på klar himmel och strålande solsken när vi bilade runt till de av turister så välbesökta sevärdheterna i den så kallade Gyllene Cirkeln. Även om mobilkameran havererat fungerade Pokémon Go och jag kunde därför i alla fall ta screenshots på de gejsrar, varma källor och vattenfall som i Pokévärlden blivit Pokéstops eller Pokémon-gym. På så vis kunde jag alltså ändå på något sätt föreviga ögonblicken.

Pokemon Go Strokkur gejser

Det blev också ett besök på det världsberömda penismuséet i Reykjavik. Det måste nog dock sägas vara den typ av museum som är roligare att berätta att man besökt än att faktiskt besöka och det är nog inte ensamt en anledning att besöka Island.

        
        

Hur mycket kan man hata etablissemanget?

Granskning Sverige är ett högerextremt mediaprojekt vars verksamhet går ut på att ringa upp och spela in företrädare för media- och politikeretablissemang, enträget upprepa kritiska frågor för att slutligen klippa materialet hårt och vinklat. Man presenterar sedan ofta resultatet som någon sorts avslöjande eller som att den uppringde blivit ägd även om det är svårt som ickesympatisör att förstå vari avslöjandet består eller på vilket sätt personen blivit ägd.

De som är engagerade i Granskning Sverige har med något enstaka undantag varit anonyma. I förra veckan råkade dock uppringaren med pseudonymen ”Erik” av misstag röja sitt verkliga namn Fabian Fjälling i kontakt med en journalist. Tidningar och ideologiska motståndare agerade givetvis omedelbart och Fabian har redan hunnit beklaga sig i Svea Rikes alla högerradikala medier över hur mainstreammedia och Henrik Johansson på sajten Inte Rasist Men förföljt honom.

I ett Granskning Sverige-klipp som publicerades efter att Fabians identitet blivit röjd nämner hans kollega, pseudonymen ”Johan”, att Fabians fru är asiat, antagligen för att göra någon sorts poäng. Detta skulle såklart vara totalt irrelevant om det inte vore så att Fabian efter avslöjandet av hans identitet gästat två av nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens poddar under mycket vänskapliga former. När han i söndags gästade flaggskeppet Radio Nordfront sade Fabian bland annat att Nordiska Motståndsrörelsen hade många bra idéer även om han också poängterade att han inte sympatiserade med allt. Fabian uttryckte vidare sin stora tacksamhet över hur Nordiska Motståndsrörelsen varit den enda organisation som erbjudit honom beskydd.

Dock borde Fabian innan han vänslades med nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen reflekterat över vad de, om de fick makten, skulle vilja göra med hans barn som ju måste vara av blandad härkomst. Redan i allra första stycket i den första punkten i Nordiska Motståndsrörelsens partiprogram stadgas nämligen att ”Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt.” Man kan verkligen undra hur någon kan låta sitt hat mot etablissemanget gå så långt att man börjar samverka med en organisation som strävar efter att skeppa iväg ens barn.

Förvisso finns det en möjlig utväg för Fabian lite längre ned i Nordiska Motståndsrörelsens partiprograms första punkt. Där kan man nämligen läsa att man under vissa förutsättningar kan komma att göra undantag från repatrieringsregeln.

Undantag från tvångsrepatriering kan i särskilda fall komma att ske där det medicinskt är direkt förenat med fara för individen att flyttas, för adopterade, rasblandade och de som är födda i Norden utan någon som helst släkt eller koppling till sina förfäders ursprungsland. Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk kan komma att utnämnas till hedersmedborgare och få stanna kvar. Eventuella människor som kommer tillåtas få stanna kvar i landet kommer aldrig utgöra sådan mängd att de hotar vårt folks överlevnad på sikt.

Som synes är formuleringarna vaga och Nordiska Motståndsrörelsen lovar inte något bestämt så man kan fortfarande tycka att det är dumdristigt av Fabian att samverka med den nationalsocialistiska organisationen och efter deras ”machtübernahme” hoppas på ett undantag för sina barn som han i slutändan kanske inte får.

        
        

Tvenne klipp från högerradikala poddar om Hillary Clintons önskemål angående könsorganens utformning

Att nationalsocialister sprider konspirationsteorier om judar är ju vida känt. Jag har lyssnat en hel del på nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens poddar och kan säga att de flesta nog skulle förvånas över hur många andra extrema konspirationsteorier de tror på därutöver; och för övrigt alternativa och verklighetsfrånvända idéer i allmänhet, exempelvis om sådant som kost och hälsa. Om man tänker sig en skala där man har vetenskapligt orienterade nazister som uppfinner V2-raketer på den ena kanten och esoteriskt lagda dito som omfamnar ockulta tankegångar och rasmysticism på den andra så är Nordiska Motståndsrörelsens företrädare betydligt närmare de senare.

En konspirationsteori man diskuterade i Nordiska Motståndsrörelsens poddflaggskepp Radio Nordfront i december var det så kallade ”Pizzagate”, en minst sagt absurd konspirationsteori som fick förvånansvärt stor spridning. I korthet gick konspirationsteorin ut på att man i ett stort antal läckta mejl menade sig ha funnit belägg för en pedofilring kopplad till partiet Demokraterna i USA. När man kommunicerade i pedofilringen ska man ha använt sig av ett hemligt kodspråk där olika typer av maträtter var kodord för önskemål rörande de barn man beställt för att förgripa sig på. Med sådana extremt långsökta tolkningar som Nordiska Motståndsrörelsens Mikael Karlsson gör i det minutlånga klippet från Radio Nordfront nedan, där bland annat en av Hillary Clintons matbeställningar diskuteras, så kan man ju försöka beställa sig en bit mat utan att framstå som barnköpande pedofil.

I ett avsnitt av Henrik Palmgrens högerradikala och konspiracistiska podd Red Ice Radio från november förra året intervjuades Jeanice Barcelo. En av de röda trådarna i de konspirationsteorier Barcelo omfamnar är illasinnade judar som försöker få de vita, kristna samhällena på fall genom att sexualisera och pervertera dem. I tvåminutersklippet från intervjun som följer nedan är det dock Hillary Clinton som är i skottlinjen. Man får bland annat veta att den diaboliska Hillary haft en ung kvinnlig sexslav som varit utsatt för så kallad ”mind control” och vars genitalier modifierats på ett sätt som Hillary tycks ha uppskattat.

Liknande inlägg på andra bloggar:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Hillarys tankestyrda sexslavs självbiografi.

        
        

Ny nazistchock i nationalsocialistiska podden Radio Regeringen

I podden Radio Regeringen kan man lyssna till Elin och Rebecca (tidigare kallad Rivka) som båda är öppna nationalsocialister och medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen. De kan stundtals framstå som karikatyrer av nazistkvinnor, exempelvis när Rebecca berättar om sina nationalsocialistiska pysselstunder under vilka hon bland annat gör sin egen Hitlerbyst.

Elin och Rebecca brukar i podden ibland ha med sig någon aktuell gäst som de intervjuar. Jag har tidigare skrivit om hur de två programvärdarnas sympatier för nationalsocialismen kommit som en obehaglig överraskning mitt i intervjun med en av deras gäster, gotländskan Camilla Sandelius som på ön varit med och dragit igång både Sverigedemokratisk ungdom och ett medborgargarde men absolut inte ville associeras med nationalsocialister och Nordiska Motståndsrörelsen.

Nu senast var det dags för någon på andra kanten av den politiska skalan att få sig en nazistchock i Radio Regeringen, nämligen radikalfeministen Fanny Åström. I nästan två timmar fick Fanny så gott som oemotsagd berätta om sina feministiska åsikter, så det var faktiskt ändå inte så jättemärkligt att det under programmets gång inte gick upp för henne vilken typ av sammanhang hon hamnat i. Intervjun får dock ett abrupt slut när Fanny plötsligt informeras av Rebecca om att hon är med i en nationalsocialistisk podd. I klippet nedan kommer vi in i sändningen en och en halv minut innan Fannys nazistchock under en utläggning om varför hon ogärna vill prata om kulturskillnader.

Jag kan tycka att ansvaret för den uppkomna situationen faktiskt är båda sidors. Fanny borde ha varit intresserad av att få veta vilket sammanhang hon skulle vara med i, en snabb googling hade räckt för att få veta vilken typ av podd det rörde sig om. Jag tycker dock också att Elin och Rebecca efter den tidigare incidenten med Camilla Sandelius borde insett vikten av att informera gästerna om sina sympatier för Adolf Hitler, nationalsocialismen och Tredje riket; om det nu inte är så att de i hemlighet faktiskt njuter av att nazistchocka sina gäster men jag tycker inte så verkar vara fallet.

Bonusmaterial: I avsnittet som Radio Regeringen sände efter Nordiska Motståndsrörelsens uppmärksammade demonstration i Stockholm den tolfte November gästades de av Lisa som tillsammans med bland andra nazistveteranen Vera Oredsson var en av de äldre damer som deltog i tillställningen. När Lisa ska berätta om likheterna mellan Putin och Hitler och hur de båda behandlat en viss semitisk folkgrupp gör hon trots sin aktningsvärda ålder ett i nazistkretsar riktigt nybörjarmisstag. Den betydligt yngre Elin får lov att hjälpa Lisa och ger henne några av sina bästa tips på hur man undviker att bli anmäld för hets mot folkgrupp. Det kan man lyssna till i bonusklippet nedan.

        
        

Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester
People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg