Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

   
   

   

Mystisk spontantrollning av Radio Nordfront

I söndags kväll livesände nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen som vanligt sin podcast Radio Nordfront. En av kvällens snackisar var den video som en av personerna bakom starkt invandringskritiska initiativet Folkets demonstration laddat upp där denne tog avstånd från nazism, antagligen för att han kände sig nödgad därtill då deras evenemang ju dragit till sig en hel del högerextrema element. Vissa skulle förvisso mena att de flesta av nyckelpersonerna kring Folkets demonstration själva är att betrakta som högerextremister i varierande grad.

De öppna nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen kände sig hur som helst träffade av initiativtagarens avståndstagande och under sändningen försökte man få till stånd en direktsänd debatt med honom genom att i ett sms fråga honom om han ställde upp på en sådan. Till de nationalsocialistiska motståndsmännens glädje nappade deras antagonist på erbjudandet. Eller det var i alla fall vad de trodde att han gjorde. Det skulle nämligen efteråt visa sig att de sms:at helt fel person, en namne till den de egentligen ville ha tag på. Den direktsända debatten kom därför att bli väldigt märklig då den de ringde upp verkade ha en väldigt vag aning om vad saker och ting egentligen handlade om och bara försökte spela med. Efter ett tag spårar det dock ur ordentligt och när den uppringde får frågor om vad han anser om den judiska maktkoncentrationen inom media börjar han prata om ovidkommande saker såsom sin speciella relation till sin kusin. Även om det alltså inte bjuds på någon vidare debatt måste det sägas vara en väldigt skön kille som genast nappar när det en söndagskväll plötsligt plingar till i mobilen och det är nationalsocialistiska podden Radio Nordfront som undrar om han vill debattera med dem. Man kan lyssna till hela spontantrollningen och det därpå följande eftersnacket i klippet nedan.

   
   

   

Medborgargarde-Camillas nazistchock

Den hetaste trenden bland högerradikala poddar just nu är nog kvinnopoddar som ska vinna det täcka könet till den nationella saken. Exempelvis har högerextrema radiokanalen Motgift sedan en tid tillbaka programmet Kafferepet som sänds varje vecka.

Det nyaste tillskottet i den smala poddkategorin är Radio Regeringen med Elin och Rivka. De hade i avsnitt 15 gotländskan Camilla Sandelius som gäst. Hon var en av de som var med och drog igång SDU på Gotland och hon har också tagit initiativ till ett medborgargarde. Camilla och hennes medborgargarde har under de senaste veckorna varit i hetluften i och med den uppmärksammade anmälda gruppvåldtäkten av en rullstolsburen kvinna i Visby. Att en sådan händelse väcker avsky och engagemang är självklart inte något att orda om. Dock är inte alla initiativ som följer på den typen av händelser sprungna ur en genuin omtanke om kvinnors trygghet allena, det kan också vara krafter på yttersta högerkanten som försöker flytta fram sina positioner. Det finns därför anledning att syna vilka personer som ligger bakom olika initiativ och vilka kopplingar de har till högerextrema organisationer, något som inte alltid är helt enkelt.

I avsnittet av Radio Regeringen där Camilla Sandelius medverkade klagade hon just på hur gotländsk lokalmedia försökt smutskasta henne genom att med tveksamt bildval i en artikel felaktigt koppla henne till nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen, en organisation hon menar sig knappt känna till någonting om. Döm om Camillas förvåning när det tio minuter in i intervjun går upp för henne att Elin och Rivka som driver podden är öppna nationalsocialister och medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen. Eftersom Nordiska Motståndsrörelsen var just den organisation hon absolut inte ville förknippas med blir stämningen lite spänd och man kan om man vill ta del av stämningen i klippet nedan.

Den tråkiga stämningen försvinner dock förvånansvärt snabbt. Intervjun tar fart igen och man fortsätter som om ingenting hänt. Mot slutet av intervjun infinner sig till och med någon sorts konsensus där man kommer fram till att man nog egentligen bara har olika sätt att nå slutmålet. Detta samförstånd kan man lyssna till i klipp nummer två nedan.

Allt slutar alltså i ett riktigt gott nazistmys och Camilla var kanske inte så jätterädd för att förknippas med nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen när allt kom omkring.

Bonusmaterial:
I avsnitt 17 av Radio Regeringen står Rivka för en av världshistoriens kanske sämsta nazistiska busringningar när hon ringer upp Henrik Arnstad.

   
   

   

Migrationsverket inspireras av bisarr högerextrem sekt?

Norrköpings Tidningar rapporterar att Migrationsverket tagit fram en ny logga till en kostnad av 4,6 miljoner. Det låter förvisso dyrt men det hade kanske blivit ännu dyrare om man inte helt fräckt snott någon annans symbol och gjort om den litegrann. Så skulle faktiskt kunna vara fallet då Migrationsverkets nya logga är misstänkt lik symbolen som den högerextrema rörelsen Kreativistens kyrka använder sig av. För den som inte är närmare bekant med Kreativistens kyrka kan man kortfattat säga att det handlar om en märklig kompott av våldsam högerextremism, en närmast religiös dyrkan av den vita rasen samt diverse alternativa idéer om hälsa och kost.

Kanske handlar dock inte den förmodat stulna loggan om att Migrationsverket vill spara pengar utan om att de istället vill skicka en diskret signal om vilken den nya ideologiska inriktningen på verksamheten kommer att bli. I vilket fall som helst återfinns Migrationsverkets nya logga till vänster och symbolen för Kreativistens kyrka till höger, eller om det var tvärtom, jag har redan hunnit blanda ihop dem.

Migrationsverket vs Kreativistens kyrka

Liknande inlägg på denna blogg: Den som vill veta mer om den kreativistiska idévärlden kan läsa mitt inlägg om ett skönlitterärt alster från en pastor i Kreativistens kyrka.

   
   

   

Moralpanik på Politism när traditionellt normbrytande utmanas

Nyligen hade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om hur antalet könsidentitetsutredningar ökat markant. Reportaget blev ganska omtalat här och där på nätet. Mest fokus blev det kanske på den person som intervjuades i inslaget; 21-åriga Emma som under några år levde som kille, tog testosteron och planerade att operera bort sina bröst. Hon kom dock med tiden att ompröva sin könstillhörighet, återgick till att leva som kvinna och väntar idag barn tillsammans med sin pojkvän.

En av de mer negativa reaktionerna på inslaget stod transaktivisten och journalisten Aleksa Lundberg för som i en artikel på Politism med titeln ”Moralpanik inom SVT när traditionella könsroller utmanas” var mycket kritisk till inslagets fokus på en person som under vägen mot könskorrigering ändrat sig. Aleksa skrev:

Dramaturgin känns nästan sammansatt som i avskräckande syfte. Emmas fall skildras i en kontext där det ökande antalet ungdomar till könsidentitetsteamen antas handla om en strömning i samhället, där traditionella könsroller ifrågasätts och där fler funderar kring könstillhörigheten som en del av identitetsutvecklingen. Lite som om behovet av könsbekräftande vård egentligen är en fas som har sin grund i sociala missförhållanden (vilja bli som sin bror, sakna en farsa, inte blivit tillräckligt älskad under uppväxten und so weiter).

Det är dock inte sant att man antar detta i Rapports inslag. Den överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som intervjuas i reportaget för ett mycket kortfattat men nyanserat resonemang kring de olika orsakerna till ökningen av könsidentitetsutredningar. Hon spekulerar dels i att det handlar om att fler utforskar sin könsidentitet som en del av sitt identitetsbyggande, dels i att det handlar om att kunskapen ökat och att fler vågar ta steget.

Aleksa menar vidare i sin Politism-artikel att moralpanik och en traditionell dikotom uppfattning om kön och könsroller kan ligga till grund för upplägget i Rapports inslag. Dock ser nog Aleksa inte bjälken i sitt eget öga, för är det faktiskt inte så att Emma i reportaget faktiskt är så mycket normbrytare och gränsöverskridare man kan bli med sitt utforskande åt olika håll och med sin över tid föränderliga könsuppfattning? I efterhand ser Emma för övrigt positivt på sin tid som kille och tycker att det bidrog till att göra henne till den hon är idag. På det viset utmanar Emma ju faktiskt åt båda hållen; dels utmanar hon de som förespråkar traditionella könsroller, dels utmanar hon sådana som Aleksa Lundberg som har en klar uppfattning om hur det bör gå till när man hittar sin könsidentitet, och i vars ögon det sticker ordentligt när hon får en avvikande berättelse framför sig. Det behöver ju faktiskt inte vara självklart från början vilken könstillhörighet man har och att en könsidentitetsutredning därför bara skulle handla om en resa från punkt A till punkt B.

Märkligt i Aleksa Lundbergs text är också att hon anser att det är fel att ta upp Emmas fall för att hon avviker från majoriteten som genomgår könsidentitetsutredningar. Aleksa skriver:

Trots att en mycket liten klick ångrar ingrepp, väljs en person som avstått korrigering som ”ansiktet utåt” i rapporteringen.

Även om det skulle vara så att Emma representerar en minoritet så kan ju det knappast vara en anledning till att hennes historia inte bör berättas i ett inslag om könsidentitetsutredningar. Även minoriteters berättelser måste ju faktiskt också få höras ibland och det är i alla fall första gången jag ser ett inslag om någon som varit på väg mot en könskorrigering men i slutändan avstått detta.

Någon som likt Aleksa Lundberg har en stereotyp uppfattning om hur ett utforskande av könsidentiteten bör se ut samt är avogt inställd till minoriteters berättelser låter märkligt likt en rabiat reaktionär. Det skulle dock inte vara första gången en identitetspolitisk riddare hamnar i samma position som ytterligheterna på andra sidan av den politiska skalan.

   
   

   

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

   
   

   

Hushållets trygghets- säkerhets- och utegångsförbudsansvarige

Jag lyssnar ibland på högerextrema mediaprojektet Motgifts olika podcasts, främst måndagssändningen då Motgifts fasta medarbetare brukar gästas av någon spännande person.

Även om man i programmet nog alltsomoftast är överens om det mesta (som att allt ont är judarnas fel till exempel) kan en del skillnader i ideologi och uppfattning om verklighetens beskaffenhet ibland bubbla upp till ytan. Jonas de Geer har till exempel en starkare dragning till olika typer av konspirationsteorier än vad de andra fasta Motgiftmedarbetarna har, vilket då och då kan ge upphov till lite småirriterade diskussioner.

I senaste måndagssändningen skulle Jonas de Geer lite överraskande dock visa sig vara den som faktiskt hade bäst kontakt med verkligheten. Han blev då oense med den färgstarke gästen Marcus Follin, mer känd som youtubeprofilen och kroppsbyggaren The Golden One, vars uppmaning till episk kamp för Moder Europas återuppväckande genom att inte titta på pornografi jag tidigare skrivit om.

Det var under en diskussion rörande övergreppen mot flickor och unga kvinnor på festivalen We are Sthlm som de två högerradikala profilerna rök ihop litegrann. Jonas de Geer är ju själv far till två döttrar och kanske baserade han sina åsikter på de erfarenheterna. Det är oklart varur Marcus Follins ståndpunkter var sprungna men man får i alla fall en intressant inblick i hur det går till i det Follinska hushållet. Så här lät det:

Marcus Follin: Var fan är fäderna!? Vilka är de här fäderna som låter sina tonårsdöttrar gå ut till en sådan här festival? Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte de sätter ned foten. Och där har vi också någonting i den västerländska kulturen som har varit hårt ansatt sedan Sigmund Freuds dagar med den auktoritära personlighetstypen, att det skulle vara någonting dåligt. Hundra år av attacker mot fadersgestalten har satt sina spår. Det här är någonting som vi måste bygga upp igen, att man respekterar sin fader, speciellt när det kommer till kvinnor. För om de inte gör det…

Jonas de Geer: Jag måste skrida till försvar faktiskt där, förlåt men…

Dan Eriksson: Till försvar för Sigmund Freud? (skratt)

Jonas de Geer: Nej, men för alla pappor till tonårsdöttrar, att det är omöjligt att göra! Man måste angripa det här problemet men att liksom säga till en sjutton- artonårig tjej att: Nej, det får du inte göra…

Marcus Follin: Men vad fan, det är väl bara att dra in barnbidraget eller vad fan som helst! Man får lov att vara kreativ. Som man är man till syvende och sist ansvarig för sin kvinnas välmående och säkerhet. Alltså, jag skulle aldrig låta min tjej gå ut klockan tre på natten i Stockholm och det borde väl vara liksom ”standard procedure”.

Jonas de Geer: Ja men, vill hon det så är det ju inget du kan göra liksom.

Marcus Follin: Alltså, nu vill hon ju självklart inte det men hade hon velat det så skulle jag sagt: Nej, men jag är ansvarig för din trygghet, du får vara ansvarig för andra saker men jag är ansvarig för det här och då får jag bestämma det!

Jonas de Geer: Jo men, försöker du tvinga henne så ringer hon polisen och då finns det inget du kan göra…

Marcus Follin: Ja men, då har man ju ett dysfunktionellt förhållande!

Avslutande diskussionsfråga: När har man ett dysfunktionellt förhållande?

Andra inlägg på denna blogg om poddar långt ute på högerkanten:
En podd under Motgifts paraply jag tidigare skrivit om är högerradikala sportpodden Passningen.
Öppet nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podcast Radio Nordfront har haft ett avsnitt om barn och barnuppfostran som jag skrivit om (För övrigt fick jag ju i slutet av Radio Nordfronts avsnitt 61 en mycket hedrande offentlig inbjudan att gästa deras program)

   
   

   

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

   
   

   

Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

   
   

   

Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen