Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

   
   

   

Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen

   
   

   

Dror Feiler och de onämnbara bögarna, flatorna och transorna

En ny stjärna på den svenska poddhimlen är podden Kalifatet med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och Mohammed Amin Kharraki, före detta ordförande för samma organisation. Sveriges Unga Muslimer är ju en organisation som varit i blåsväder en del de senaste åren. Man har till exempel haft ovanan att bjuda in ökända hatpredikanter som bland annat haft mycket kontroversiella åsikter rörande homosexualitet. Organisationens krishantering när sådant belysts har genomgående varit usel och man har bemött kritik genom att spela kränkthetskortet och hävda att man är utsatta för rasism för att i vissa fall kort därefter återkalla inbjudan till den kontroversielle gästen. Sveriges Unga Muslimer tycks ha haft minne som guldfiskar eftersom samma misstag begåtts om och om igen.

Kanske bör man dock nyansera bilden av Sveriges Unga Muslimer litegrann för de har faktiskt som en del av projektet ”Alla lika alla olika” tydligen deltagit i en skolturné tillsammans med bland andra RFSL Ungdom. Vad samarbetet i praktiken inneburit får dock vara osagt.

Om man ska återgå till podden Kalifatet så har det varit en del israelkritik i de tre första avsnitten och när man i fjärde avsnittet gästades av den för israelkritik kände vänsterpartisten Dror Feiler blev det föga oväntat ännu mer av den varan. Det blev dock också en hel del annat snack. Till exempel gav sig Feiler vid två tillfällen in i utläggningar om vikten av att olika minoriteter förenades i sin kamp och stöttade varandra. Nedan återges delar av en av Dror Feilers två utläggningar på temat.

Jag hoppas att vi verkligen känner att vi kan tillsammans sätta stopp för den mörka flod som håller på att svämma över oss faktiskt. En rasistisk, islamofobisk, antisemitisk våg som vi tillsammans måste stoppa, för vi kan inte stoppa den ensamma. Man kan inte jobba mot antisemitism bara judar och man kan inte jobba mot islamofobi bara muslimer och man kan inte jobba mot rasism bara för att man är svart. Alltså, vi måste alla tillsammans! Och jag tror att det är det, jag uppmanar alla: om du ser din vän som utsätts för något rasistiskt påhopp, eller antisemitiskt påhopp, eller islamofobiskt, hjälp den, oavsett om du kommer från samma community eller krets, eller vad det än är. Vi måste hålla ihop!

Det är fullt förståeligt att Feiler inte kan nämna alla minoritetsgrupper som existerar men det är ju en grupp man brukar nämna i samma andetag som de ovan men som han taktiskt nog utelämnar i sina båda utläggningar, nämligen hbt-personer. Dror Feiler, som ju är känd för att vara en kontroversiell motvallsperson som inte är rädd för att vara obekväm, kunde faktiskt visat lite ryggrad och sant mod genom att uppmana Musa, Kharraki och Sveriges Unga Muslimer att gå först i Pridetåget i sommar med plakat där de kräver gayimamer, samkönade islamska vigslar och HBTQ-certifierade moskéer! Att vara lite obekväm hos sina vänner och allierade kan nog på vissa sätt faktiskt vara modigare än sådant som att störa SD-möten och delta i ”Ship to Gaza” även om man förvisso riskerar brysk behandling och frihetsberövande i det senare fallet.

   
   

   

Uppsalas första maj 2016 i bilder

Ännu en första maj i Uppsala kan läggas till handlingarna. I år hade staden blivit ett första maj-tåg fattigare då Kristdemokraterna bestämt sig för att flytta sin manifestation för familjen till Linköping. Dock återstår ju hela fem demonstrationståg så för den uppsalabo som önskar vila ögonen på vajande fanor och plakat finns fortfarande alla möjligheter.

Ge kungen ett riktigt jobb
Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.
Sosseballonger till väders
Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Folkhälsoministern talar i Uppsala
Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.
För frihet - mot sossetjafs
Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som ”Inget jävla sossetjafs!”.
Uppsamling för Kommunistiska partiet utanför stadsbiblioteket
Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.
Vänsterpartiets uppsamling vid Vaksala torg
Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade ”Vilket vansinne! Ha!”. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.
Ett århundrade fel eller helt rätt ute?
Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.
Den gräsbeklädda amfiteatern är vinstlotten i Uppsalas första maj-lotteri
Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.
   
   

   

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

   
   

   

Alexander Dugins eurasiska rörelse

Jag har tidigare skrivit om den ryske högerradikale ideologen Alexander Dugins försök att skapa en fjärde politisk teori bortom fascism, liberalism och kommunism. Dugin är nog dock egentligen mer känd för sina geopolitiska idéer och har grundat en rörelse med målet att skapa ett eurasiskt maktblock som ska bryta USA:s hegemoni.

Det har påståtts att Dugin haft president Putins öra vilket skulle kunna vara en delförklaring till Rysslands olyckliga utveckling de senaste åren. Det är dock oklart om så någonsin varit fallet, och om ideologen haft något inflytande över Rysslands president så tycks han hur som helst nu förlorat det då hans ställning i Ryssland försvagats på senare tid. Det är dock en kittlande tanke att Dugin måhända varit någon sorts sentida motsvarighet till Rasputin som ju vann tsarfamiljens gunst för lite mer än ett sekel sedan.

Även om Dugin med all sannolikhet alltså inte är Putins hovideolog så är hans idéer populära på flera andra håll, bland annat hos de svenska identitärerna. Det var också just vid ett av bokborden på högerradikala seminariet Identitär Idé som jag kom över programmet för Dugins eurasiska rörelse. Det rör sig om ett drygt 70-sidigt litet häfte där man går igenom huvuddragen i ideologin och det är Dugin själv som skrivit programmet.

Alexander Dugins eurasiska rörelse

Dugin hävdar bland annat att nationalstaterna spelat ut sin roll som central aktör och att man måste tänka i termer av större enheter, nämligen enorma maktblock som spänner över kontinenter.

En grundläggande tanke är också att var och en av världens civilisationer skapats under unika förutsättningar och därför är väsensskilda. Deras styrelseformer måste anpassas efter deras unika väsen och man kan inte tvinga på en civilisation en annan civilisations styrelseskick. Exempelvis menar Dugin att det skulle vara mycket olyckligt att försöka påtvinga Ryssland västs liberala demokrati då den ryska kulturen ju vuxit fram under helt andra omständigheter än den västliga. Den ryska kulturen har formats av de vidsträckta stäpperna och skogarna vilket har lett till att kollektivt ansvar, självbehärskning, ömsesidigt beroende, asketism, viljestyrka och envishet blivit centrala värden.

Vidare är en grundläggande beståndsdel i Dugins eurasianism strävan efter en multipolär värld istället för den unipolära där USA dominerar och påtvingar resten av världen sina värderingar. Eurasianismens världsbild och USAs atlanticistiska är varandras motpoler i allt och det eurasiska maktblock i vilket Ryssland väl är tänkt att vara ledande har som uppgift att vara en motvikt mot USA:s maktblock. Därigenom ska de möjliggöra för världens andra civilisationer att välja sin egen väg när de väl är befriade från den amerikanska hegemonin.

En värld under USA:s hegemoni
Dagens värld dominerad av USA.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Fyra poler efter att amerikanska hegemonin är bruten
Den multipolära värld som är slutmålet. (1)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Eurasianisterna behöver göra stavningskontroller
Den multipolära värld som är slutmålet. (2)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Folkens rättigheter behöver vidare stärkas på bekostnad av individens rättigheter enligt Dugin. Det behöver nog inte sägas men det är såklart lätt att se hur en sådan inställning kan leda till övergrepp av alla de slag.

En annan radikal idé hos Dugin och hans eurasiska rörelse som förvisso inte hör till de centrala delarna av idébygget men som också får en att associera till övergrepp i ideologiers namn är tankarna kring de ryska städernas framtid. Dugin anser faktiskt att Rysslands städer bör avfolkas.

Major cities are the most problematic zones for application of the autonomy principle. City dwellers are the least connected with their national and religious traditions. They are not active land users. They are the most consumed by processes of westernization and globalization. Besides, the very emergence of large cities, meaningful in Europe or Japan, where land is in sharp deficit, in Russia looks pretty strange, given the abundance of her uncultivated territories. All this suggests that major cities should be gradually depopulated. Main manufacturing industries should be relocated out from the cities. Regarding residential quarters, the pattern of ”sloboda” (township) should be used. Slobodas are ecological settlements separated from the cities by sanitary strips of forest, where communities should be formed according to nationality, religious, cultural-historic or other principles

(Källa: Eurasian mission – Program materials, s. 60)

Ett historiskt exempel på en gruppering som såg städerna som centrum för västlig dekadens och ville avfolka dem var ju för övrigt Röda Khmererna och det blev ju en väldigt trist historia i slutändan. Att Dugins tankar omsätts i praktiken känns dock i nuläget mycket osannolikt men det är inte otänkbart att den oförutsägbare Putin låter Dugin komma in i värmen igen.

Putins påstådde hovideolog
Alexander Dugin
(Bildkälla: Wikimedia Commons)
   
   

   

Masha och den ryska björnen

Jag hör till de pappor som inte har några konservativa låsningar vad gäller barnkultur och därför inte håller äldre dito såsom böcker och sånger högre än nyare såsom appar. Jag har vid det här laget hunnit köpa otaliga appar riktade till småbarn och vet faktiskt inte längre hur mycket pengar jag spenderat på kulturformen.

En av mina installerade appar, som råkar var gratis, innehåller några skojiga småspel och har de ryska figurerna Masha och björnen som huvudpersoner. De två karaktärerna är kända från serien med samma namn och Putins internationella propagandamegafon RT har gjort ett inslag om seriens världsomspännande popularitet. Karaktärerna är nog dock av den typen som är mer populära hos barn än hos vuxna. Den hysteriska lilla Masha är en väldigt enerverande liten flicka och jag tycker det är plågsamt att tvinga mig att titta på blott ett enda avsnitt av serien.

När det häromsistens var dags att uppdatera Masha och björnen-appen var det dock inte mitt avog mot Masha som gjorde att jag drog mig för att köra uppdateringen. Det var istället de märkliga nya behörigheter som appen krävde.

Uppdatera appen nu

Putins nummerupplysning

Nu är det förvisso inte alltför ovanligt att appar kräver märkliga omotiverade behörigheter och måhända har jag läst för många inlägg på Lars Wilderängs för russofobi anklagade blogg Cornucopia, blivit paranoid och ser Putinlakejer var jag än vänder blicken, även i till synes oskyldiga ryska barnfigurer. Jag kunde dock inte förmå mig att uppdatera appen och eventuellt låta Putin veta vem jag pratade med utan det blev istället avinstallation av Masha och hennes hårige vän.

   
   

   

Clifton Strengthsfinder – en halvdant underbyggd ”skip leg day”-filosofi?

De som när sig på överskottet av mitt arbete har beslutat sig för att inventera personalstyrkans kvalitéer och i gåva fick vi anställda därför boken Strengthsfinder 2.0. I boken, som bygger på Donald O. Cliftons arbete, finns bland annat en beskrivning av 34 olika talanger, eller “themes” som man föredrar att kalla dem.

Tanken bakom Clifton Strenghtsfinder är att man ska fokusera på sina starka sidor och odla dem snarare än att försöka jobba med sina svagheter. Det är alltså raka motsatsen till Arnold Schwarzeneggers kroppsbyggarfilosofi. Kroppsbyggarlegenden menade ju nämligen att man ständigt borde fokusera på sina svagaste sidor och eftersom Schwarzeneggers egen akilleshäl var benen ägnade han just dem störst uppmärksamhet. Clifton Strengthsfinder skulle därför alltså kunna sägas vara något av en “skip leg day”-filosofi, även om det förvisso handlar om personlig utveckling snarare än muskulär dito.

Sist i boken Strengthsfinder 2.0 finns en unik engångskod som kan användas för att göra ett onlinetest som avslöjar vilka av de 34 talangerna som är ens starkaste. Att man blott fick göra testet en gång gjorde mig genast misstänksam eftersom så många personlighetstester har usel reliabilitet och man tenderar att få olika resultat från gång till gång. Exempelvis har det mer kända Myers-Briggs Type Indicator dålig reliabilitet. Huruvida Clifton Strengthsfinder har dålig reliabilitet eller ej får vara osagt men märkligt är det i vilket fall som helst att man inte får chansen att göra testet flera gånger. Enligt hemsidan ska den dunkla anledningen vara att: ”Your first completion of the Clifton StrengthsFinder will yield the purest and most revealing results”

Man ställs i testet inför en lång rad med dubbeluppsättningar påståenden som inte alltid är varandra uteslutande, exempelvis ”Jag tänker på det som jag är bra på” och ”Jag tänker på vad jag behöver förbättra”. Man kan sedan välja att hålla med lite eller mycket om något av de två påståendena eller en neutral mittenposition. Testet borde nog alltså rimligen snarare än att mäta några styrkor/talanger säga mer om personlighet/intresseområden/inställning.

I början av boken Strengthsfinder 2.0 berättar man om Rudy Ruettiger, känd för att han trots att han absolut inte hade de fysiska förutsättningarna kämpade till sig en plats i Notre Dame Fighting Irish football team och fick spela för dem under några få ögonblick. Poängen man vill göra i boken är att det var bortkastat att ägna tusentals timmar åt träning i något Rudy egentligen inte var bra på för att få chansen att spela blott några sekunder. Frågan är dock om han inte hade gjort samma val om man applicerat tankegångarna bakom Clifton Strengthsfinders test. Det tar ju nämligen inte hänsyn till hur bra man faktiskt är på något utan mäter ju mera av personlighet/intresseområden/inställning.

Resultatet av testet presenteras hur som helst i form av en topp fem-lista där ens främsta ”themes” rangordnas. Hur starka de är på någon form av absolut skala och hur de förhåller sig till de övriga 29 talangerna får man tyvärr inte veta. Man har alltså ingen aning om man är en person med en horisontell eller vertikal talangprofil och jämförelser personer emellan omöjliggörs.

Visst tyckte jag att mitt personliga resultat stämde någorlunda väl men när jag läste igenom alla de 34 talangerna så hade jag kunnat skriva under på flera av de andra också. Eftersom de alla är just starka sidor så är beskrivningarna av dem såklart smickrande och de är dessutom ganska allmänt hållna och känns ofta som Barnumuttalanden även om de förvisso samtidigt alltid beskriver något sorts mer eller mindre väldefinierat personlighetsdrag. Nedan följer ett exempel, beskrivningen av talangen ”Intellection”:

You like to think. You like mental activity. You like exercising the ”muscles” of your brain, stretching them in multiple directions. This need for mental activity may be focused; for example, you may be trying to solve a problem or develop an idea or understand another persons feelings. The exact focus will depend on your other strengths. On the other hand, this mental activity may very well lack focus. The theme of Intellection does not dictate what you are thinking about; it simply describes that you like to think. You are the kind of person who enjoys your time alone because it is your time for musing and reflection. You are introspective. In a sense you are your own best companion, as you pose yourself questions and try out answers on yourself to see how they sound. This introspection may lead you to a slight sense of discontent as you compare what you are actually doing with all the thoughts and ideas that your mind conceives. Or this introspection may tend toward more pragmatic matters such as the events of the day or a conversation that you plan to have later. Wherever it leads you, this mental hum is one of constants of your life.

(Källa: Rath, T., Strengthsfinder 2.0, s. 129)

De flesta skulle nog hålla med om att de själva gillar att tänka. Det är nog alltsomoftast enbart andra personer vi kan anse inte har tänkandet som styrka.

Just eftersom det handlar om enbart starka sidor är väl ett sådant här test bra för en organisation att låta sina medarbetare genomföra eftersom det sprider goda vibrationer på ett sätt som någon form av Weaknessfinder nog inte hade gjort. Ändock, goda vibrationer i all ära men borde man inte göra sig besväret att förvissa sig om att verktyget man använder faktiskt fungerar?

Vidare fördjupning i Clifton Strengthsfinder för den nyfikne:

För det första kan man läsa denna genomgång. Slutsatserna är bland annat att företaget bakom Clifton Strengthsfinder borde vara mer generösa med att dela med sig av underlaget för verktyget samt att de vidare skulle behöva underbygga Clifton Strengthsfinder ytterligare på flera olika sätt.

Även denna jämförelse mellan Clifton Strengthsfinder och ett annat personlighetstest är mycket läsvärd. Författaren till jämförelsen, en fil dr i arbets- och organisationspsykologi, verkade förvisso vid tiden för jämförelsen vid det företag som tillhandahöll det andra personlighetstestet och måste alltså betraktas som part i målet. Jämförelsen är ändå väl värd att läsa. Författaren menar bland annat att Clifton Strengthsfinder dras med validitetsproblem. Även i denna text pekas det på problemet med att företaget bakom Clifton Strenghtsfinder tycks vara mycket ovilliga att dela med sig av underlaget för deras verktyg och de kommer tydligen med ursäkter som “those other papers are regrettably no longer available.” Hoppsan så slarvigt, och så tråkigt för alla som hade velat veta om företaget hade någon grund för sina påståenden.

Strengthsfinder någonstans mellan horoskop och fysik

   
   

   

Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

   
   

   

Hogwarts utan tjejer och magi

Tredje boken att läsa och recensera av de som inköptes på högerextrema arrangemanget Identitär Idé blev Tito Perdues Morning crafts, en roman med högerradikalt budskap. Även om boken inköpts någon helt annanstans hade man nog ändå anat att författaren hör hemma långt ute på högerkanten då det är ökända bokförlaget Arktos som är bokens utgivare.

Skulle man vilja veta mer om Perdues världsbild kan man lyssna till honom när han deltog i Henrik Palmgrens högerextrema och konspiracistiska podcast Red Ice Radio häromsistens. I avsnittet, som för övrigt hade den icke politiskt korrekta titeln The ills of equality & extreme democracy, sade Perdue bland annat: ”I would say the caucasian race is infinitely the most superior the world has seen and it wouldn´t be a bad thing if we ruled the globe”.

Fullt lika tydligt rasideologiskt är inte budskapet i Morning crafts, det är nog mer att betrakta som extremreaktionärt. Boken handlar om trettonårige Leland Pefley som tillsammans med en massa andra pojkar blir bortförd till en ensligt belägen skola. Första kvällen berättar en för dem okänd man vad de är där för att göra.

”That´s right – geometry. And poetry and philosophy, too. Oh! More of poetry than you thought your poor little heads could hold! Music! Music, botany, and Chinese. Who can throw the javelin best? We want no boy here who can´t run to Slocum´s Corner and back again in under ten minutes. Chess!”
”And not one single girl.”
“Yes, no girls. This is a thinking place, my friends.”

(Källa: Perdue, T., Morning crafts, s. 26)

Enligt uppgift från Tito Perdue själv i Red Ice Radio är det fru Perdue som bekostat hans levnad under författarskapet. Man måste säga att det är väldigt snällt av hustrun att sponsra ett författarskap i vilket det torgförs att hennes halva av mänskligheten inte hör hemma på platser där man tänker.

Snällt eller ej så rör det sig i alla fall om någon sorts elitskola med fokus på klassisk bildning som huvudpersonen Leland hamnat på. Skolan är mycket hierarkisk och de mindre framgångsrika eleverna behandlas som djur. Först är Leland och de andra bortförda pojkarna djupt skeptiska till verksamheten och han umgås med tanken på att fly. Mycket snart börjar Leland dock uppskatta tillvaron på skolan och man får följa hans anmärkningsvärt snabba väg från en vanlig, simpel gosse till en lillgammal, aristokratiskt lagd reaktionär som studerar omänskligt hårt och föraktar det jämlika samhället utanför skolans väggar. Morning crafts är nog därmed att betrakta som någon sorts bildningsroman, om än en udda och obehaglig sådan.

Det är väl just hur saker och ting utvecklas som gör romanen så udda. Bortförandet till den ensligt belägna skolan och hjärntvätten hade ju annars kunnat fungera som inledningen till en tämligen ordinär psykologisk thriller där man istället fått följa huvudpersonens frigörelse från den sektartade miljön.

Sammanfattningsvis kan man säga att Morning Crafts är en Harry Potter utan magi och tjejer men med ett ultrareaktionärt budskap. Att det i Morning Crafts går så lekande lätt att få en gosse i nedre tonåren att älska grekiska, botanik och klassisk musik gör dock att Harry Potter trots trolldom och fantasiväsen nog i slutändan ändå är den mer realistiska boken av de två.

Bildningsroman med reaktionärt budskap av Tito Perdue