John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan

Detta blogginlägg är första delen i en granskning av den svenska affärsverksamheten kring det brasilianska transmediet John of God. Trots att denne befinner sig ett halvt jordklot bort har han och hans rörelse inflytande över ett förvånansvärt stort antal svenskars liv. Jag vill dock höja ett varningens finger, min granskning kommer inte att vara något för den känslige. Den kommer bland annat att innebära ett hämningslöst skyfflande av egna surt förvärvade slantar i gapet på en djupt oetisk verksamhet, dödsföraktande wallraffning som resesugen cancersjuk och slutligen konfrontation med min egen skamfyllda sexualitet. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, allt började i april i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Stockholm.

I ett föränderligt samhälle har det livslånga lärandet blivit centralt. Att ständigt äta av kunskapens frukter har helt enkelt blivit ett krav för att hänga med i svängarna. Jag vill inte hamna på efterkälken och kände mig i slutet av april därför nödd och tvungen att slanta upp 160 kronor för en lektion på Studieförbundet Vuxenskolan.

Den kunskapens frukt jag fick smaka visade sig dock vara ett sällsynt ruttet äpple att bita i. Ämnet för kvällen var ”John of God, en annorlunda resa” och sanna mina ord, nog verkade den resa vi informerades om vara annorlunda. På den här resan fick man nämligen inte fara längs de upptrampade turiststråken tillsammans med bakfulla, brunbrända guider som brukligt är. Ej heller fanns det någon Bamseklubb för de minsta. Istället fick man betala runt 20-25 papp för att åka till Brasilien tillsammans med en massa andra desperata, hoppfulla människor för att där låta en av världens mest omtalade healers genom en massa bisarra ritualer förhoppningsvis befria en från de mer eller mindre allvarliga åkommor man haft oturen att drabbas av.

Föreläsare var Kristin Bomanson som inom loppet av drygt ett år besökt Brasilien och healern inte mindre än tre gånger. Hon arrangerade inte själv resor men hade fått tillåtelse att i Sverige informera om healingresorna. Ett flertal svenskar får dock arrangera gruppresor till Casan där John of God huserar. Det vanligaste sättet att besöka honom är faktiskt att man åker på gruppresa tillsammans med en av Casan godkänd guide och researrangör.

John of God är ett så kallat transmedium. Han påstås i sitt transtillstånd kanalisera ett antal olika entiteter, sedan länge döda andar som i jordelivet varit läkare eller helgon. Det är dessa entiteter som ska hjälpa folk till helande vilket de gör på olika sätt. Man ordineras ofta kristallbäddsterapi, meditation och örtkapslar men patienten kan också få någon form av operation. Dels påstås entiteterna operera andligt och personen behöver då bara passivt ta emot healingen. Ibland utför entiteterna dock fysiska operationer genom John of God när han är i sitt transtillstånd. De fysiska operationerna verkar vara några olika former av vanliga fakirtrick med enda skillnaden att de inte utförs på fakiren själv, han utför dem istället på de som kommit till Casan i hopp om helande. Det handlar främst om att skrapa ögongloben, föra upp vassa metallföremål i näsan samt skära och peta lite här och där – allrahelst i kvinnobröst av diverse videoklipp att döma. Det är dock en liten minoritet som genomgår dessa fysiska ingrepp. Då flera tusen personer ibland kan befinna sig på Casan samtidigt finns helt enkelt inte möjlighet att operera alla fysiskt.

Det verkar skrämmande nog vara många svårt sjuka som söker sig till John of God i hopp om helande. På www.friendsofthecasa.info, som verkar vara det närmaste en officiell hemsida man kan komma, kan man på förstasidan läsa om vilka sjukdomar mediumet påstås ha helat.

Here, for over 20 years, João Teixeira de Faria, a gifted and powerful medium known as “João de Deus” (John of God) has helped countless people achieve apparently miraculous healings – of cancer, AIDS, paraplegia, blindness and many other serious or seemingly “incurable” illnesses.

(WebCite)

Bomanson bestyrkte också inriktningen mot svårt sjuka. Hon berättade under föredraget att det var många med cancer som reste till Casan. Det slutade dock inte med att de alla blev friska. En del av de hon rest med ”lever inte längre i den här jordiska världen” som hon uttryckte det. Dock, även om de inte blev helade så hade Bomanson förstått att besöken hos John of God i alla fall gjort att de ”kommit till freds med sig själva”. Till exempel hade anhöriga berättat att det varit stilla i livets slutskede och de hade inte behövt så mycket smärtstillande. Man kan undra om det var vad de med långt gången cancer hoppats på när de bokade resan. Dock, tur för healingindustrin att de hann mjölka dem på pengar innan de lämnade jordelivet eftersom pengaöverföringar från den ickejordiska världen inte låter sig göras så enkelt.

För det är ingen tvekan om att här rullar det en del pengar. Resorna brukar som nämnts gå på runt 20.000 – 25.000 SEK men utöver det finns det saker som kostar extra på Casan. Man får till exempel betala extra för kristallbäddsterapi och örtkapslar som John of God ordinerar besökarna. Tilläggstjänsterna blir totalt några tusenlappar. Damerna bakom svenska hälsoreseföretaget IBIDEM AB och hemsidan www.weforyou.se rekommenderar på sin hemsida att man tar med sig 3000 SEK för extrautgifter: ”Det täcker de behov som finns av att köpa örter, ta kristallbad etc.” (WebCite) Även om det inte är några jättesummor per person så måste totalsummorna bli enorma med tanke på hur mycket folk det verkar bli på Casan ibland. De som besökt Casan berättar om trängseln och de långa köerna för att få tillbringa några sekunder med John of God. Sedan får man inte glömma att Casan även tar emot donationer och man kan anta att någon som tror sig inlett en process som ska sluta i mirakulöst helande nog kan vara generös i överkant. Enligt Bomanson var det dock en smaragdgruva på gården som tryggade försörjningen för John of God.


John of God
Bildkälla: Wikimedia commons

Under föredraget delades ett informationsblad ut där man kunde läsa om ett alternativ för de som inte kunde resa till Brasilien men ändå ville ta del av de helande krafterna. En av de svenska researrangörerna erbjöd sig i informationsbladet att för det hutlösa priset 600 kronor ta med ett helkroppsfoto på personen ifråga till Brasilien och visa det för John of God för att den porträtterade skulle få healing på distans. Man skulle för de pengarna dock även få samma örtkapslar som alla besökare hos John of God får köpa. Av någon anledning var man tvungen att skriva namn, adress och personnummer på kortet. Det räckte dock inte med att man själv skulle behöva kluddra ned kortet. John of God skulle dessutom sätta kryss på de foton där den distanshelade var tvungen att infinna sig på Casan i Brasilien för eventuell vidare behandling. Ett effektivt sätt att fixa dit nya mjölkkor får man anta.

Att återkomma var också något som ständigt verkade uppmuntras. Bomanson visade bilder på, och berättade om, Luis som haft en hjärntumör. Det hade egentligen inte varit meningen att han skulle överleva men han hade tack vare sin envishet och sina många återbesök på Casan klarat sig. Att uppmuntra folk att återvända är rimligen ett bra sätt att upprätthålla personflödet som i sin tur upprätthåller pengaflödet.

Skrämmande var också hur lama anekdoter de som vill tro på något tar till intäkt för att det är äkta. Bomanson berättade till exempel om hur den entitet som John of God kanaliserat gett någon en blomma på dennes födelsedag. Hur hade anden kunnat veta att personen fyllde år!? Intressant var också att den andliga världen verkade vara så beroende av saker som man skulle kunna tycka inte borde vara något hinder för den andra sidan. Till exempel var man tvungen att bära vita kläder för att entiteterna skulle ha lättare att se auran.

Studieförbundet Vuxenskolan har tyvärr för vana att släppa en hel del tokigheter innanför väggarna. Denna gång har de dock överträffat sig själva genom att låta göra reklam för ett cyniskt utnyttjande av desperata och sjuka, något som i Sverige hade varit ett brott mot patientsäkerhetslagen. Eftersom de svenska researrangörerna ordnar resor till en behandling utanför Sveriges gränser kommer de dock undan med kvacksalveriet. Det finns flera bra anledningar till att det är olagligt att behandla cancersjuka personer med alternativa metoder. En av dem är att man inte ska utnyttja den sjukes desperation. En annan är att man inte ska riskera att patienter avstår från eller skjuter upp verkningsfull behandling. På Casan verkar de dock tack och lov uppmuntra besökarna att fortsätta med eventuell inledd skolmedicinsk behandling, vilket förvisso förklarar att en del ändå blir friska.

Informationen avslutades med gemensam meditation. Vi skulle tänka oss själva att vi flöt runt i kärlek. Jag följde dock inte Bomansons instruktioner utan låg istället och guppade i ilska över cynismen och naiviteten som verkade vara de två ben som John of Gods healingindustri vilade på.

I nästa inlägg om affärsverksamheten kring John of God tänkte jag börja titta lite närmare på några av de olika svenska arrangörerna av resor till John of Gods Casa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Studieförbundet Vuxenskolan, John of God, Healing, Resor, Cancer, Medialitet.

       

       

Hur göra en pengastinn jude avundsjuk?

Det blir mörkare och mörkare om kvällarna och man börjar redan drömma sig tillbaka till sommaren som varit. Det behöver egentligen inte sägas men sommarens höjdpunkt var självklart Israelkvällen under Livets Ords europakonferens i Uppsala den 25:e juli. Många tänker tungomålstal och extas när de hör Livets Ord nämnas. Församlingen är dock långtifrån så extrem som den en gång var, även om mycket faktiskt är sig likt under fernissan.

Temat för kvällen var Israel och det judiska folket. Ulf Ekman själv var inte på plats denna kväll. Man gjorde dock lite reklam för en bok om Israel skriven av honom och läste upp ett kort citat från den. Vi fick veta att Ekman kallade sig kristen sionist eftersom han i Bibeln såg Guds löfte till det judiska folket att få återvända till sitt hemland. Argumentet ”för att gud säger det” lär dock inte bita på någon utanför kretsen bokstavstroende kristna. Man hävdade slutligen att boken skulle hjälpa oss att genomskåda sekulär medias påstått endimensionella och lite antisemitiska rapportering kring Israel.

Efter att man även försökt kränga Livets Ord-arrangerade resor till Israel var det dags för en liten film om antisemitismen i Sverige. Vi fick veta att Malmös judiska familjer flydde staden eftersom de inte längre kände sig säkra och i Stockholm kunde judar inte bära Davidsstjärnan. Vad kan vi göra, frågade berättarrösten. Svaret kom omedelbart. Vi upplystes om att vi kunde stödja Livets Ords arbete. De hade nämligen tagit 13000 besökare och pilgrimer till det heliga landet, deras internationella bibelskola i Jerusalem hade undervisat om det bibliska Israel, församlingens Operation Jabotinsky hade förflyttat 18000 judar till Israel och nyhetsbrevet Israel Report gick ut till 12000 prenumeranter. Hur allt detta skulle hjälpa judarna i Stockholm och Malmö fick vi dock aldrig veta. Det betonades dock att vår passivitet var livsfarlig, något som skulle upprepas flera gånger under kvällen.

Om det var så att lösningen på problemen med antisemitism var Operation Jabotinsky, att skicka judar till Israel, då fanns det en motsägelse i resonemanget. Man förfasade sig under kvällen med rätta över många länders ovilja att ta emot några judar vid andra världskrigets upptakt och citerade Australiens ambassadör som då sagt att de inte hade några rasproblem och inte heller ville importera några. Men om man nu anser att lösningen på problemen med antisemitism är att skicka judar till Israel säger man då inte samma sak som ambassadören, att judarna inte går att leva med utan att det blir problem?

När kollekten gick runt slängde jag i alla fall i åtta kronor för att stödja de olika projekten. Även om det var en blygsam liten slant så var jag inte livsfarligt passiv i alla fall.

Antisemitism och antisionism var också två sidor av samma mynt fick vi veta. Var man emot Israel så var man av nödvändighet emot det judiska folket, något nog inte alla skriva under på.

Efter lite sång blev det så dags för kvällens huvudnummer pastor Wayne Hilsden, en väckelsekristen kanadensare som känt sig kallad att starta verksamhet i Israel. Hilsden var djupt tacksam mot Livets Ord. Över hälften av de messiastroende judarna i Israel kom från de före detta sovjetrepublikerna. Livets Ords Operation Jabotinskys hämtade i sin tur judar främst från det gamla Sovjetunionen och de hade därför bidragit till att antalet messiastroende i Israel var högre än det annars skulle varit.

Hilsden berättade att det var hemska saker på nyheterna och att vi levde i uppenbarelsebokens yttersta tider. Världen var förvisso mörk men vid sidan av mörkret fanns även ljuset. Världens frälsning låg nämligen runt hörnet.

Pastorn förkunnade att det fanns en direkt koppling mellan världens frälsning och det judiska folkets frälsning. Om det judiska folket fann Jesus skulle det nämligen i sin tur göra att hela världen blev frälst. Som alltid fanns det dock lite hinder på vägen, hinder som Gud själv lagt ut. Gud hade som en del av sin hemliga plan förblindat judarna så att de inte ser Messias, berättade Hilsden. Det är dock inte för evigt, tröstade han. Judarnas blindhet för frälsaren kan nämligen upphävas av de kristna själva, detta genom att göra dem avundsjuka. Det räckte dock inte med vilken avundsjuka som helst. Vi kunde till exempel inte göra dem avundsjuka på våra pengar eftersom judar ju var kända för att tjäna pengar. Ja, den gode pastorn sade faktiskt så, lyssna på klippet nedan. Det som skulle göra judar avundsjuka var istället, kanske föga förvånande, Jesus Kristus och den helige ande. De kommer nämligen att bli avundsjuka på den helige andes frukt; den kärlek, glädje och frid som infinner sig hos den som är andeuppfylld. Vi skulle alltså låta oss uppfyllas av den helige ande och därmed göra judarna avundsjuka och få dem att längta efter att själva få möta Jesus.

Jag vill inte vara den som ifrågasätter folks bevekelsegrunder men det kändes som om Livets Ords och pastor Hilsdens engagemang för det judiska folket långtifrån enbart handlade om judarnas välgång. Det verkade tyvärr mer handla om att, som pastor Hilsden sade, ”det judiska folket kommer att vara en nyckel till en väckelse i ändens tid”. Man var helt enkelt inte intresserade av det judiska folket som så mycket annat än en nyckel i Guds plan som den går att uttolka i Bibeln. Det tycktes mer konkret handla om Israels och judarnas roll i den ändetid som Bibeln talar om. Det handlade främst om två saker, det fysiska Israel och det andliga Israel. Judarna ska dels komma tillbaka till det heliga landet, men de ska även finna frälsaren Jesus Kristus. Jag gissar att Operation Jabotinsky hjälper till med det första och pastor Hilsdens arbete i Israel med det senare. Dessa två Israels återupprättande ska sedan i förlängningen leda till hela världens frälsning.

I vilket fall som helst var det inte judiska trosbekännare man var orolig för. Man var ju uppenbarligen ute efter att konvertera dem alla till sin egen tro.

Hilsden avslutade med en uppmaning till oss alla. Vi uppmanades återigen att uppfyllas av den helige ande och bli Gudsmagneter för det judiska folket genom att göra judarna avundsjuka. Ett gudomligt uppdrag så gott som något antar jag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Antisemitism, Kristendom, Livets Ord, Uppsala, Israel, Judendom.

       

       

Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Humanisterna, Kristendom, Moralfilosofi, Ateism, Christer Sturmark.

       

       

Indigobarnen och jag

De som när sig på överskottet av mitt arbete har varit vänliga nog att ge tillbaka lite i form av en gåva, närmare bestämt en tidningsprenumeration på valfritt magasin. Jag valde det nyandliga livsstilsmagasinet Tidningen Nära, inte för att jag är särskilt andlig av mig utan för att jag hoppades bli road och möjligen också lite provocerad av innehållet. Jag har hunnit få två nummer och tidningen levde upp till förväntningarna.

I mitt första nummer tog man upp fenomenet indigobarn i en av artiklarna. Kanske är din lilla telning därhemma ett indigobarn, Tidningen Nära reder ut begreppen.

Har du ett barn som kräver ständig aktivitet, som har en obändig tro på sig själv för att i nästa sekund falla i gråt i en total känsla av att vara värdelös. Kanske är du sådan själv? Möjligtvis har även du eller ditt barn diagnosticerats med benämningen ADHD eller någon annan så populärt kallad ”bokstavsbeteckning”.
Enligt den ”nya” och ”andliga” tidens sätt att tänka kan det faktiskt röra sig om ett så kallat indigobarn! Ett indigobarn är någon som fötts på senare år på jorden och som är här för att hjälpa mänskligheten upp till en högre andlig nivå. Det är alltså inget ”fel” på dessa barn alltså! De har enbart en enorm känslighet och låter sig inte styras på samma sätt som tidigare generationer av barn vad gäller regler, uppförande och allmän ”ordning”.

I artikeln nämns också några av indigobarnens förmågor. De är bland annat mediala och har en stark intuition, får vi veta. Det som vanligtvis tolkas som koncentrationssvårigheter handlar alltså egentligen, enligt artikelförfattaren, om att de är en ny sorts människor med andra egenskaper och färdigheter.

Idéers spridning är delvis beroende av hur angenäma man finner dem. Man kan därför förstå hur idén om indigobarn överlever bland nyandligt sinnade personer. Vad är mest tilltalande, att ditt barn har en diagnos som kommer att ge en del problem i livet eller att de har övernaturliga förmågor och kommer att hjälpa mänskligheten till en högre nivå?

Man kan önska att folk kunde tycka om sina barn med eventuella fel och brister utan att behöva känna sig nödgade att fantisera ihop att de har en massa fantastiska förmågor, som vore de huvudpersoner i en fantasyroman. Det är dock inte bara ett problem på grund av att man skulle leva i en illusion, det kan vara problematiskt på flera andra sätt att tolka barnens koncentrationssvårigheter på sitt eget vis. Senare i artikeln anar man ett av dem.

Gemensamt för dem alla är alltså strävan att föra ut något gott till världen, men det kan oftas vara svårt att i barndomen finna sig till rätta i en värld styrd av regler och tänkande från en ”äldre” tidsålder.
Därför blir många av dessa barn felaktigt diagnosticerade som barn med koncentrationsstörningar och blir medicinerade.

Det måste anses vara ett problem om man ignorerar eventuella diagnoser och de behandlingar som finns, till förmån för egna fantasifulla tolkningar byggda på önsketänkande.

Vidare kan man tycka att föräldrar inte borde spä på barns rädsla och ängslighet genom att till exempel be dem berätta vad de ser för sin inre syn eller ta dem till ett medium för att det ska stötta barnet i dess utveckling, två av de saker som föreslås längre fram i artikeln. Föräldrar bör väl ändå vara av den typen som säger att spöken inte finns snarare än att knuffa ner de små i Underlandet som artikelförfattaren verkar vilja göra.

Efter att ha lyft indigobarnen till skyarna avslöjas dock i slutet av artikeln något chockerande, nämligen att indigobarnen är på väg att ersättas!

Steget efter indigobarnen är dock redan här, i form av kristallbarn. Dessa barn är födda på 2000-talet och för oss vidare till en ännu lättare andlig nivå

Man kan fråga sig vem som kommer att nöja sig med sina indigobarn, som uppenbarligen passerat sitt bäst före datum, nu när det börjar poppa ut kristallbarn på en ännu lättare andlig nivå ur kvinnors sköten både här och där.


*POPP* *POPP* säger det när kristallbarnen poppar ut. Indigobarnen är redan passé.

Liknande inlägg på denna blogg: Galaktiska federationen informerar, om mediet Maria Bertrams kanaliserade budskap från utomjordingar hos nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum.

Andra bloggar om indigobarn: Skepchick.se – Indigobarn och ADHD, med en längre utvikning om problemet med att tolka sitt barns ADHD som att det är ett indigobarn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Indigobarn, Kristallbarn, Tidningen Nära, New Age, ADHD, Medialitet.

       

       

Antik klokskap i sanden

Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.

Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.

När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.

Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Filosofi, Hedonism, Ateism, Platon, Epikuros, Kristendom.

       

       

Chips i hjärnan hos Jordstrålningscentrum

Människor kan tro på de mest märkliga saker men ändå vara fullt friska och fungerande samhällsmedborgare. Hur märkliga är till exempel inte de stora religionernas idésystem egentligen, och de har miljarder anhängare. I vissa fall är dock vanföreställningarna uppenbarligen en del av ett sjukdomstillstånd. Det är nog då ingen vidare god idé att låta personen ifråga berätta om sina vanföreställningar inför publik som vore de sanningar.

Detta är dock just vad nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum gör. I förra veckan lät de en person med diagnosen schizofreni berätta om sin världsbild inför betalande åskådare. Det är alltid en skrattfest att gå på deras föredrag men denna gång satte jag nog faktiskt skrattet i halsen.

Ämnet för kvällen var mind control. Jordstrålningscentrums värdinna och drivande kraft Eva inledde med att berätta en liten anekdot om hur det gick till senast när Rauni-Leena Laukkanen skulle föreläsa om ämnet hos dem. Hon hade anlänt med flyg till Arlanda och lämnat ett meddelande där eftersom det blivit något missförstånd kring hennes ankomst. När jordstrålningsfolket varit vid disken på Arlanda och frågat efter ett eventuellt meddelande från henne hade de dock fått svaret att det inte fanns något sådant. Mystiken tätnar. Har du, kära läsare, ledmotivet till TV-serien Arkiv X på skiva eller piratkopierad fil så slå gärna på det innan du fortsätter läsa. Efter att Rauni-Leena lämnat meddelandet försökte hon ta sig till föredragslokalen med taxi. Taxichauffören hade dock märkligt nog varken vetat var Jordstrålningscentrum eller Kammakargatan låg och hon kunde därför inte ta sig dit. Vidare hade hon ansett sig vara skuggad under sitt Stockholmsbesök. Det hade alltså inte blivit något föredrag den gången eftersom starka krafter ville annat.

Efter inledningsanförandet tog den bokade föredragshållaren vid och denna gång stoppade tack och lov inga diaboliska, hemliga makteliter tillställningen. Själva föredraget bestod till stor del av ett antal citat som var grovt feltolkade och ryckta ur sitt sammanhang, påfallande ofta plockade från gamla 50-talsupplagor av tidningen New York Times. Man fick lära sig att man i hemlighet sedan 40-talet experimenterat med hjärnkontroll. Ända sedan dess hade man mot människors vilja kopplat upp dem mot superdatorer för att styra dem. Det måste ha varit en storartad bedrift att göra sådana komplicerade saker med den tidens otympliga stenåldersdatorer som bestod av elektronrör och regelbundet gick sönder flera gånger i veckan.

Ett litet stycke teknikhistoria blev det också under kvällen. Hjärnkontrollsimplantat från 40-talet fram till idag avhandlades. Ett stort framsteg var transmitters som inte behövde direktkontakt med hjärnan, dessa utvecklades faktiskt på Karolinska institutet. Kul med revolutionerande blågula uppfinningar, sådana har vi ju inte varit bortskämda med sedan den svenska snilleindustrins glansdagar. En annan innovation var radiosubstanser som kunde injiceras och temporärt ta kontrollen över en människa. På 70-talet kom sedan mikrochips som enkelt kunde blandas med tabletter. Med det glada 80-talet kom biologiska chips som fäste i hjärnan livstiden ut. Några år senare utvecklades slutligen nanoteknologin som effektiviserade hjärnkontrollen ytterligare.

I Vietnam hade tekniken använts i stor skala av USA under kriget. Man hade där scannat av medel- och överklassen. Superdatorn hade sedan analyserat materialet och funnit 35000 betydelsefulla vietcongsympatisörer. Dessa hade man sedan avrättat på distans genom att skicka hjärnvågor som orsakade fatala hjärt- eller hjärnåkommor.

Härhemma i Sverige är det tydligen FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut, som står i centrum. Enligt föreläsaren framgick det av FOI:s verksamhetsberättelse 2011 att deras mål är att styra människornas kognitiva funktioner under hela livstiden. Det är dock en konspiration som sträcker sig långt utanför FOI:s väggar. Man samarbetar till exempel med SÄPO och Nackapolisen som ordnar fram försöksobjekt från häktet. Hjärnkontrollsprojektet är dessutom beslutat från högsta ort, fick vi veta. Det rör sig om en partiöverskridande överenskommelse, så det verkar inte gå att rösta bort hjärnkontrollen vid nästa val. Många i riksdagen är för övrigt styrda marionetter i FOI:s kontrollsystem. Där har vi kanske också förklaringen till att partipiskan är så sällsynt effektiv i Sveriges lagstiftande församling.

Sverige har faktiskt länge varit världsledande på området mind control, kunde föreläsaren berätta. Forskare från hela världen kom till vårt land för att utföra experiment på våra medborgare som de inte fick göra i sina hemländer. Föredragshållaren verkade dock inte alls uppskatta att Sverige lockade till sig ledande forskare från världens alla hörn och skapa en kreativ, dynamisk forskningsmiljö på ett sätt som annars bara USA verkar kunna göra.

Den avslutande frågestunden var intressant. En vapendragare till föredragshållaren påminde under den om att det faktiskt fanns skydd mot hjärnkontrollen att införskaffa, nämligen en manick byggd på teslateknologi som kunde beställas från USA för blott 300 dollar. Här kunde man dock ana att det var kamp om de godtrognas slantar. En person i publiken ropade nämligen ut att man inte skulle beställa manicken från vem som helst och påminde om att amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater ju tidigare visat sig ligga bakom ett företag som sålde förrädiska Amegastavar.

Under frågestunden dök också frågan upp vad man skulle göra om man blev drabbad. Svaret var att om man insåg att man var utsatt för hjärnkontroll så skulle man absolut inte söka hjälp hos sjukvården eftersom man då skulle bli skickad till psykiatrin. Psykiatrikerna vet i allra högsta grad vad som pågår eftersom det ingår i deras utbildning. Riktigt hur det går till när de hemliga 10 poängen hjärnkontroll läses in fick dock vi i publiken aldrig veta.

Det framgick också i förbifarten att föredragshållaren själv varit utsatt för hjärnkontroll. Detta hade han skrivit en hel del om på internet och jag trodde att det var det som föredraget främst skulle handla om. Flera olika länders underrättelsetjänster har tydligen genom åren varit uppkopplade mot hans hjärna. Han hade dock haft turen att ha stöd från inflytelserika personer genom åren, en chefredaktör på DN och en professor. Detta hade gjort att han ändå klarat sig relativt bra.

Slutligen, apropå psykisk hälsa, så är man nog inte heller helt frisk om man betalar 130 spänn för att sitta och lyssna till något slikt och sedan lägger ned tid på att skriva ned och sammanfatta det hela. Det är inte annat än att man undrar om någon sitter på FOI med fjärrkontroll och får en att göra sådana märkliga saker.

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag (Om konspirationsteoretikern Jüri Linas föredrag på Jordstrålningscentrum), Galaktiska federationen informerar (Om mediet Maria Bertrams kanaliserade budskap från utomjordingar på Jordstrålningscentrum)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Jordstrålningscentrum, Konspirationsteorier, Mindcontrol, Totalförsvarets forskningsinstitut, Vansinne, Pseudovetenskap.

       

       

Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig?

Ute skiner solen men jag har knappt sett något av den på hela helgen. En elak halsinfektion vägrar tyvärr ge med sig. Den biologiska mångfalden i min hals skulle kunna vara en livsform fattigare kan jag faktiskt tycka.

Detta för oss osökt in på värdet av biologisk mångfald. Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig? Nja, inte ens bland de som hör hemma i den gröna ideologiska myllan brukar så många framhärda i det. Om man ser någon ta upp värdet av biologisk mångfald brukar det oftast sluta med att de pekar på hur viktig den biologiska mångfalden är för människans egen skull. Och jag håller med, egentligen är inte frågan så intressant. Det spelar ingen roll om vi tillmäter den biologiska mångfalden ett värde i sig eftersom vi har så stor nytta av de ekosystemtjänster som förutsätter biologisk mångfald för sin fortlevnad. Vi har helt enkelt ett egenintresse av att bevara den biologiska mångfalden.

Man kan dock göra ett litet tankeexperiment som min hjärna gav till mig en gång när en person menade att få tillmätte biologisk mångfald ett värde i sig. Man skulle kunna föreställa sig två universum med en viktig skillnad, i det ena finns några planeter fulla av liv. Inga medvetna varelser dock, och evolutionen på planeterna har gått in i trista återvändsgränder så något medvetet liv kommer aldrig att kunna uppstå. Vilket universum skulle man föredra? Jag tror att de flesta skulle välja det universum som har planeterna fulla med liv trots att de aldrig kommer att beträdas av en medveten varelse och det antyder att vi faktiskt ändå tillmäter biologisk mångfald ett värde i sig.

Ett motargument skulle kunna vara att många av oss faktiskt skulle föredra ett universum med några döda, karga planeter fulla med Björn Ranelid-statyer i olika storleker framför ett utan dessa planeter, så det är kanske mångfald vi uppskattar snarare än biologisk mångfald. Men jag är ganska förvissad om att så gott som alla ändå skulle värdera planeterna fulla med liv högre än de karga Björn Ranelid-planeterna om de fick välja. Så i slutändan är biologisk mångfald något som vi tillmäter ett värde i sig i alla fall.

Därmed inte sagt att den biologiska mångfaldens egenvärde alltid, eller ens ofta, övertrumfar andra värden. Jag skulle till exempel se många anledningar till att den i inledningen nämnda biologiska mångfalden i min hals fick ge vika för andra värden.

Andra bloggar om värdet av biologisk mångfald: Nyfiken Grön miljöekonomer blogg – Poängen med biologisk mångfald, Staffans blogg – Biologisk mångfald.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Biologisk mångfald, Björn Ranelid, Tankeexperiment, Filosofi, Grön ideologi, Ideologi.

       

       

Galaktiska federationen informerar

Sommaren verkar ha kommit och vad passar då bättre än att smyga ned i en källarlokal i Stockholm för att lyssna till ett medium som kanaliserar budskap från utomjordingar. Det var i alla fall vad jag gjorde för precis en vecka sedan och som arrangör stod den nyandliga föreningen Jordstrålningscentrum. Jag tog inga anteckningar som brukligt utan har blott mitt förrädiska minne som stöd när jag skriver detta, så har jag fel i någon detalj är jag ursäktad.

Mediet ifråga var Maria Bertram som tillsammans med Manne Lindberg leder Moder Jord-nätverket. Det var inte vilka femöresaliens som helst hon kanaliserade budskap från utan det var representanter för Galaktiska Federationen, galaxens högsta beslutande råd. Eftersom det var ett budskap från galaxens högsta höns hade man kunnat vänta sig något alldeles extra. För att komma från oändligt visa varelser så var budskapet dock tämligen banalt. Det bestod av ett hopkok av diverse nyandliga idéer; medvetandehöjning, ny andlig tidsålder, ljus & kärlek, energier, karma och så vidare. Precis vad man kunde ha förväntat sig av tillställningen med andra ord.

Kommunikationen mellan Maria och de andra civilisationerna hade pågått under en längre tid. Utomjordingarna hade till och med hunnit med att utbilda Maria och Manne i något som kallades jordhealing och var bra till mycket. Man kunde till exempel ersätta sömn med den. Man kunde med jordhealingen också hjälpa till med att balansera jordens energier. Jordens problem är nämligen att den har ett överskott på manliga energier från himlen och skulle behöva mer kvinnliga jordenergier som man kan tydligen kunde ge den med jordhealingen.

Det klagas ju över att vi är så sekulära och oandliga i vårt avlånga land men utomjordingarna skulle faktiskt landa i Sverige när de väl kom till jorden eftersom de som nått längst i sin andliga utveckling fanns där. Kan man gissa att Maria och Manne hörde till dem.

Det var dock inte ett alltigenom glädjande budskap Maria kanaliserade. Lite hotfullt lät det till exempel att när energierna skulle frigöras i samband med den nya andliga tidsåldern skulle vi dra till oss både det vi önskade allra mest, vilket väl borde vara bra, men även det vi fruktade allra mest. Som tur var berättade dock den kanaliserade utomjordingen hur man kunde förhindra detta, nämligen genom att jorda sina tankar med Marias och Mannes jordhealing.

Utomjordingarna berättade också att varje gång man tittade på TV eller läste tidningar skulle man fråga sig vad jordens styrande eliter var ute efter med just det budskapet. Jag satt och frågade mig detsamma när det gällde Moder Jord-nätverket. Var det pengar verksamheten skulle generera, även om det i förstone inte verkade så? Var det en svensk UFO-kult i vardande eller möjligen bara någons egoboost?

Jag hade själv dragit på mig en förkylning, antagligen genom negativa tankar som inte varit jordade, och orkade inte vara kvar efter pausen trots att det bland annat utlovats en energiöverföring till mötets besökare. Man skulle dock inte kunna ta emot energierna om man inte var redo så det var nog lika bra att jag gick hem, men jag fick heller aldrig veta vad de egentligen ville ha av mötets besökare.

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Jordstrålningscentrum, Exopolitik, Medialitet, Konspirationsteorier, Moder Jord-nätverket, Healing.

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden