Paradiset – en enorm myskdoftande gyllene lussekatt

Wahhabism är den konservativa sunnimuslimska gren som är statsreligion i Saudiarabien. Bland annat tack vare sina oljepengar har de dock kunnat sprida sina misogyna och intoleranta idéer till andra länder, bland annat Sverige. I vårt land är föreningen Ibn Abbas Centret ett exempel på en sammanslutning som sprider wahhabismen.

Tidigare i månaden skrev jag om Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se och lärda muftis instruktioner för att ta hand om sitt underliv. Jag har dock fortsatt odla min andliga sida och tagit del av det konservativa wahhabitiska centrets olika webbresurser. Jag har bland annat lyssnat på deras fjorton delar långa föreläsningsserie om hur det muslimska paradiset kommer att te sig. Även om det blev över tio timmars lyssnande var det värt det, humorgänget bakom Ibn Abbas Centret levererade igen. Jag tänkte i detta inlägg plocka russinen ur kakan och berätta om det bästa deras paradis har att erbjuda.

I paradiset är allt gjort av det finaste män i öknen kunde fantisera om. Husen är av guld och sammanfogade med myskparfym, gruset består av ädelstenar och jorden är av saffran. Man kan dock fråga sig om man skulle värdesätta saffran, guld och mysk om det fanns överallt. Det borde rimligen gå inflation i sådana ting. Frågan är hur mycket man skulle uppskatta saffran när sandalerna är fulla med det och vinden blåser in kryddan i ögonen. Då känns det kanske inte lika lyxigt längre.

Gillar du litet och mysigt, glöm det. I paradiset är allt megastort. Man lovas bland annat ett tält som är 60 arabiska mil långt och skyhögt. Kan bostäder med sådana monstruösa proportioner verkligen bli hemtrevliga? Det finns dessutom enorma träd i vars skugga en ryttare kan rida under i hundra år och ändå inte komma bort från den.

Matportionerna man serveras är lika enorma även de. Man ska till exempel få en klase med vindruvor som är så stor att alla på vår jord skulle kunna äta sig mätta från den under resten av denna världs levnad utan att klasen skulle ta slut. Det ska också finnas hav med honung, mjölk och vin. Vidare ska man serveras en portion fiskleverolja som räcker åt 70.000 personer. Alla skulle kanske inte tycka att det sista lät som en belöning, snarare som en febrig mardröm hos något barn som av föräldrarna tvingats ta sin dos fiskleverolja var dag.

I paradiset ska man heller inte längre behöva smutsa ned sig med toalettbestyr men på något sätt måste ju ändå den uppätna maten ut. Det kommer att ske genom, hör och häpna, myskdoftande rapningar. Att rapa ut de enorma portionerna känns kanske inte så jättefräscht. Man kan i och för sig också svettas ut maten men det är väl egentligen inte mindre äckligt det även om svettningarna också ska dofta mysk.

När det gäller en del av belöningarna i paradiset känns de lite daterade. De imponerade säkerligen när man satt i en ring runt elden i öknen för något millenium sedan men numera känns de inte så fantastiska. Det berättas bland annat att de som står Allah närmast ska få speciella guldtroner som sänker sig när man ska sätta sig i dem och när man väl satt sig i dem åker de upp igen. Tyvärr har tekniken skämt bort oss moderna människor. När hissar är vardag så blir en sådan sak inte något man kommer att höja på ögonbrynen åt i paradiset.

I en av haditherna berättas också att det i paradiset ska finnas fönster där man kan blicka ned i helvetet för att njuta av att se sin fiende plågas. Vi som är vana vid förnedrande dokusåpor på TV kommer dock inte att roas nämnvärt av detta då våra krav på grym underhållning redan höjts till skyhöga nivåer.

Tyvärr är det inget jämlikt broderskap som väntar i paradiset. Man kommer faktiskt att få olika belöningar beroende på hur god muslim man har varit. Vissa har hem som är högre över de andras som stjärnorna över jorden och vissa kommer också att ha långt fler tjänare än andra. Vidare, den som njutit av musik, vin eller sidenkläder i detta liv kommer tyvärr inte att få ha sådant i himlen eftersom de brutit mot den allsmäktige gudens förhållningsregler. De kommer i paradiset att avundsjukt få åse andra, som varit mer ståndaktiga i jordelivet, avnjuta sådana ting. Vad var poängen med att förbjuda vin i detta liv om man ändå ska få det i himlen kan man dock fråga sig? Var det bara ett test för att se om man kunde låta bli?

Det paradis man får ta del av i Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie är som synes inte någon sofistikerad skapelse. Det känns snarare som en infantil barnfantasi om ett drömland med berg av glass och floder med kolasås. En femåring hade kunnat hittat på alltihop. Det finns dock en del barnförbjudna element i wahhabismens och Ibn Abbas Centrets paradis som en femåring inte skulle ha kunnat hittat på. För inget paradis är ju ett riktigt paradis om där inte finns oskulder att förlusta sig med.

Ibn Abbas Centret lär oss att de oskulder man kommer att tilldelas har stora mörka ögon och fasta, runda bröst som granatäpplen. De ska röra sig fantastiskt när de älskar med en och man ska sedan njuta av den genomförda älskogen i 70 år. Oskulderna ska dessutom vara fria från alla äckliga kroppsvätskor som urin, snor och menstruationsblödningar. Så långt låter ju allt jättebra men den allsmäktige guden ska nödvändigtvis skruva till det. Deras hud ska nämligen vara så vacker att den är genomskinlig och man ska faktiskt kunna se deras smalben genom den. Man undrar om det verkligen är något som tilltalar alla som kommer till paradiset. Att ha hustrur som ser ut som de där transparenta fiskarna man ser skelettet på låter minst sagt lite märkligt. Man har ju hört talas om många udda sexuella begär men genomskinliga tjejer är något jag aldrig stött på. Det som är droppen som får bägaren att rinna över är dock att enligt en av haditherna ska dessa jungfrur dessutom vara skapta av, ja just det, saffran. Ständigt denna saffran.

Liknande inlägg på denna blogg: Underlivshygienens allvetande härskare, om den allsmäktige gudens instruktioner för underlivsvård uttolkad i ett antal fatwor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Döden, Wahhabism, Religion, Ibn Abbas Centret, Paradiset.

       

       

John of God akt 8: Vad är healing och hur kan det fungera?

Detta är del 8 i min bloggserie om healingresorna till transmediet John of God i Brasilien. Länkar till de tidigare delarna återfinns sist i inlägget. Del 1-4 utgör själva granskningen och del 5-7 avhandlar efterspelet.

Jag skrev i del 7 att min granskning av healingresearrangörerna hade utvecklats till ett konstprojekt men jag är inte så säker längre. Det handlar nog snarare om någon sorts tvångsmässigt självskadebeteende. Jag mår nämligen inte bra av att om och om igen ta del av researrangörernas usla argument för att man ska tro på John of Gods mirakel. Varje gång begraver jag ansiktet i handflatorna och förstår inte varför jag utsätter mig för plågan, allt det gör är ju att spä på mitt redan alltför djupa människoförakt.

Jag tycks dock vara fast i John of God-hjulet där det ena ständigt leder till det andra. I bloggeposets senaste inlägg bevistade jag ännu ett informationsföredrag, denna gång med researrangören Anita Ekberg. I pausen sålde man hennes bok, Vad är healing och hur kan det fungera?, som jag inte kunde låta bli att köpa även om det innebar att jag spräckte tusenlappen på John of God-relaterade varor och tjänster. Givetvis måste jag läsa boken och skriva några rader om den så att jag inte bidragit ekonomiskt till en oetisk näring utan anledning.

Jag har faktiskt tidigare skrivit en del om författarinnans affärsverksamhet. I del 2 skrev jag om företaget och insamlingsstiftelsen hon driver, om hur hon bemöter cancersjuka reseintresserade samt om ett par av helandeberättelserna hon publicerat på sin hemsida. I del 6 berättade jag kort om hur planerna på ett healingcenter utanför Gävle gått i stöpet. Del 7, slutligen, avhandlade som redan nämnts ännu en informationskväll om healingresorna, denna gång med just Anita som föredragshållare.

John of God-världen är de anekdotiska bevisens värld och en stor del av boken Vad är healing och hur kan det fungera? utgörs av berättelser skrivna av de som besökt John of God om de saker de upplevt där. Ibland hänvisar författarinnan förvisso till ”forskningsresultat” som ska bevisa healingens effekt men läsaren får sällan tydliga hänvisningar till var dessa ”forskningsresultat” står att finna och man förväntas ofta leta själv eller ta författarinnan på orden. Till ”forskningsresultaten” som man kan finna hör bland annat Masaru Emotos studier av tankars påverkan på iskristaller som fått välförtjänt kritik.

Besökarna som framträder i bokens olika berättelser tycks vara mer eller mindre rotade i den alternativa sfären. Man får man bland annat läsa om tidigare besök hos andra healers och gurus samt ta del av deras funderingar kring kvantmystik. Ett förmodat vaccinationsskadade barn far också förbi i en bisats i en av berättelserna. Det verkar alltså knappast som om John of God är första stoppet i den nyandliga karusellen för de som kostar på sig en resa.


Man presenterar i boken några av de andeväsen som John of God inkorporerar. Anita skriver att hon ibland sett John of Gods ögon helt klarblå när han kanaliserat ett specifikt andeväsen.

Det gäller att vara försiktig så att man inte går i samma fälla som de troende och låter de egna önskningarna och förväntningarna styra vad man ser. Möjligen kan det vara så att jag också bara ser saker jag vill se men jag tycker mig ibland ana i de olika berättelserna från Casan att de använder verksamma substanser på patienterna för att ge sken av att det faktiskt händer något med dem. Att få i dem någonting tillsammans med det heliga vattnet eller örtpreparaten man ordineras borde rimligen inte vara svårt.

Det berättas till exempel ofta att man efter de osynliga, andliga operationerna blir extremt trött och ligger och sover i något dygn. I boken berättar en man med tjocktarmscancer och metastaser i lever och lungor som rest med Anita om hur han kände sig vid tiden kring en sådan operation. Är det bara köandet, värmen och hans sjukdomstillstånd eller har han faktiskt blivit drogad?

Efter soppan mediterade jag en stund innan jag gick tillbaka till pousadan (värdshuset) för att äta lunch.
Kl 14 var det dags att ställa sig i operationskön. Kön gick raka vägen till operationsrummet/behandlingsrummet.
Jag stod upp och la höger hand på hjärtat för att sen blunda. Då började det. En mycket märklig upplevelse. Jag kände en bedövande känsla. Mina läppar domnade ungefär som hos tandläkaren. Jag började skaka och andas häftigt och fick problem med att stå. Jag koncentrerade mig på att inte ramla omkull och det rann från ögonen, näsan och munnen.
Efter en stund kom det fram en kvinna som torkade och lugnade mig. Jag fick öppna ögonen en kort stund för att stänga dem igen. Direkt därefter var det dags att gå och då var jag naturligtvis tvungen att öppna ögonen igen.
Anita tog emot mig och ställde mig mot en vägg så hon kunde samla ihop alla men jag fortsatte att andas oregelbundet. Då kom en man från Casan och kollade mig men uppenbart blev han nöjd med det han såg för han lämnade mig där jag var.
När Anita hade samlat ihop alla så försökte hon hjälpa mig till apoteket där jag skulle hämta mina operationsörter. Dessvärre så var jag så snurrig att hon ändrade sig och tog mig till ett eftervårdsrum. Det bemannas av minst en legitimerad sjuksköterska så även de omedelbara fysiska åkommor som kan vara allvarliga, kan identifieras och eventuellt behandlas på plats.
I eftervårdsrummet fick jag ligga tills min andning och min kropp återhämtat sig något sånär. Anita gick och köpte mina örter och efter ett par timmar så tog hon mig till pousadan där jag legat till skrivandes stund.
När jag låg i efterbehandlingsrummet så var känslorna mycket starka. Det var en blandning mellan eufori och misär. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag var ju så fysiskt påverkad. Hur kunde jag vara det? Men något måste jag ju tro. Oavsett så var den fysiska påverkan mycket kraftig.
Nu känner jag mig sliten. Trött och glad. Jag har legat och blundat, sovit och funderat i ett dygn. Efter en operation ska du inte göra något annat än att sova eller låtsas sova. Det är dock inte så svårt för mig.
I morgon blir det current room.

(Ekberg, A. (2011), Vad är healing och hur kan det fungera? s. 47-48)

Ett annat exempel från boken är Matthew som kommit till Casan för att bli av med en aggressiv hjärntumör. John of God, eller Medium João som han också kallas, tycks vilja ge Matthew biverkningar och förutsäga vilka de blir för att bevisa att det som sker på Casan är äkta.

En fredag eftermiddag i början av mars 2006 var Matthew i samlingshallen för att hjälpa till där han behövdes.
Medium João inkorporerad kom fram till honom och sa:
– Gå och hämta din fru.
Matthew sprang ut och hämtade Gessymara som mycket förvånad och orolig undrade varför. De skyndade sig tillbaka till Medium João/Entiteten som bad Gessymara att gå och hämta en burk örter. När hon kom tillbaka sade han:
– Öppna nu burken mitt barn. Jag kommer varken att röra vid burken eller örterna men kommer ändå att transformera den här burken med örtmedicin till något helt annat än passionsblomma. Jag vill att alla ska se kraften i det här. Örterna kommer att ha biverkningar som han kommer att både känna och se.

Örtpreparaten från Casa de Dom Inácio är baserade på Passionsblomma och specialdesignas av entiteterna för varje person. De ger i vanliga fall inga biverkningar.

Entiteten tog Gessymara lite avsides och berättad vilka biverkningar Matthew skulle få och hon frågade om hon skulle berätta det för honom.
Entiteten: – Nej, han behöver inte veta detta. Hans medvetna eller omedvetna ska inte ha någon påverkan på det du kommer att se. Ge honom två kapslar nu direkt, en till kvällen och därefter tre per dag tills kuren är slut. Hans andliga arbete är fullbordat och dessa örter kommer att rena hans fysiska system från alla bieffekter de tidigare behandlingarna har gett, speciellt cellgifterna. Lägga sedan märke till hur stark och frisk han blir.

Under tiden Matthew tog örtpreparatet fick han liknande bieffekter han fått när han gick på cellgifter, blev väldigt trött och mådde stundtals mycket dåligt. Några dagar efter att kuren var slut kände han sig friskare än någonsin.

(Ekberg, A. (2011), Vad är healing och hur kan det fungera? s. 100-101)

I de olika reglerna och ordinationerna på Casan som man får ta del av i boken kan man också ana att de nog ofta är till för att pressa så mycket pengar ur besökarna som möjligt. Förutom att folk så gott som alltid uppmuntras att återvända ett antal gånger handlar det också om så små saker som att man alltid måste ta taxi efter en osynlig, andlig operation även om man bor blott 50 meter från Casan.

Boken känns sammanfattningsvis som något av en tjockare reklamfolder för författarinnans egna healingreseverksamhet ämnad att inspirera de som funderar på att resa till Casan samt de som redan varit där.


Framsidan på boken pryds av ett foto som Anita tagit på Casan. Det påstås visa energierna på platsen och när John of God såg fotot uppmanade han henne att visa det för människorna i Sverige. De ljusa prickarna på fotot är de vanliga fotofenomen som brukar kallas orber. Prickarna är utmärkta objekt att tolka som annat än blott fotofenomen för den som gärna vill se belägg för något övernaturligt.


Vissa av fotofenomenen på bilderna i boken verkar dock inte ha uppkommit av en slump utan tycks ha kommit till genom manipulation. Dessa bilder har dock inte författarinnan själv tagit.

Avslutningsvis tre små kortnyheter från John of God-världen.

I. När mellandagstristessen var som värst anmälde jag för övrigt Anitas företag SEM, Svenska Energimedicinska AB och en av de andra researrangörerna till Konsumentverket för deras marknadsföring där de berättade om mirakulösa helanden från bland annat cancer på Casan i Brasilien. Detta kan nämligen bryta mot marknadsföringslagens paragraf 5 och 10. Det kändes som om det var hög tid att anmäla eftersom de haft flera månader på sig att uppdatera hemsidorna sedan den problematiska marknadsföringen lyftes fram i ljuset. Andra researrangörer ändrade omedelbart sina hemsidor men dessa två gjorde inga ändringar. P4:s lokala nyheter i Stockholm och Kristianstad har hunnit rapportera om anmälan. Återstår att se om Konsumentverket gör något åt saken.

II. På Casan används en sorts blinkande lampor som kallas kristallbäddar för att behandla besökarna. Det finns ett ganska stort antal sådana kristallbäddar i Sverige som besökare på Casan förmåtts köpa för dyra pengar. En av besökarna verkar ha ångrat sitt köp och försöker nu kränga kristallbädden på Blocket.

Healinglampa säljs pga platsbrist. John Of God använder den som komplement i sina behandlingar.
se ” John of God” på nätet.
Behandlar och balanserar chakrorna.
Nypris 50 000kr .Säljes till högstbjudande.

WebCite

III. Till sist lite obekräftat smaskigt healingreseskvaller som jag snappat upp när jag stått och lyssnat bakom en gardin på en John of God-relaterad tillställning. På ett sjukhus i Umeå sägs en sjukvårdsanställd ha rekommenderat patienter att åka till John of God för att bli friska. Om så är fallet har någon tolkat ”vetenskap och beprövad erfarenhet” synnerligen liberalt.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, inlägget är en liten introduktion till healingresorna där jag utgår från Studieförbundet Vuxenskolans reklamföredrag som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om den ena halvan svenska arrangörer av healingresor med destination John of God.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, fler svenska arrangörer av healingresor med destination John of God.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, det mest nervkittlande inlägget. Jag träffar en av researrangörerna, låtsas vara cancersjuk och intresserad av en resa till det brasilianska transmediet.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, om de första granskningarna i gammelmedia av healingresorna och John of God.
John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon, mer mediauppmärksamhet och lite resonemang kring varför det är motiverat att wallraffa.
John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum, ännu en informationskväll om healingresorna, denna gång med researrangören Anita som författat boken detta inlägg avhandlar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Medialitet, Konsumentfrågor.

       

       

Underlivshygienens allvetande härskare

Tack vare twitterflödet på bloggen Jag vill vara farlig hittade jag till hemsidan www.fatwa.se. Som hemsidans namn antyder är temat fatwor och är man vän av sådana så får man sitt lystmäte tillfredsställt flera gånger om. När man hör ordet fatwa tänker man på dödsdomar mot någon som skrivit eller ritat något som upprört. Den typen av fatwor hör dock till ovanligheterna. Det finns flera olika typer av fatwor men de är alla en sorts vägledande uttalande av en muslimsk lärd i en specifik fråga. Mer liberalt sinnade lärda och mer konservativa kan dock inte sällan komma med motstridiga fatwor.

Svenska Ibn Abbas Centret som står bakom www.fatwa.se anammar den wahhabitiska kvisten på den sunnimuslimska grenen på Islams stam. Wahhabiterna är fundamentalister och har tyvärr, bland annat tack vare saudiska oljepengar, ett alltför stort inflytande över vissa svenska moskéer där de kan sprida sitt kvinnoförakt och sin konservativa Korantolkning.

Med tanke på vilka som ligger bakom hemsidan finns föga förvånande många misogyna fatwor att uppröras över om man är ute efter det. Jag tänkte dock inte titta närmare på dem denna gång utan istället vända blicken nedåt, mot genitalierna. För av någon märklig anledning tycks enligt Ibn Abbas Centret denne Allah, universums visaste och mäktigaste varelse, vara mycket intresserad av vad som försiggår där nere i människornas underliv. Det gäller inte heller enbart när det är dags för älskog, de abrahamitiska religionerna har ju då historiskt varit snara med att plocka fram pekpinnen. Nej, de lärda som är satta att uttolka den allsmäktiges vilja har faktiskt också kommit med en rad fatwor rörande hur man till vardags ska ta hand om det man har mellan benen.

Man skulle kunna tro att borttagande av kroppsbehåring där nere är något som är av sent datum men skaparens budskap är tydligen tidlöst och det finns på hemsidan en fatwa rörande detta.

Fråga: Hur länge skall man som längst vänta innan man rakar sitt könshår?

Svar: Anas har berättat att Profeten (sallallahu aleyhi wa sallam) satte 40 dagar som den yttersta tidsgränsen som man måste raka könshåret innan. Den hadithen är autentisk [Sahih Muslim].

Och Allah vet bäst.

Shaykh ul-Islam Ibn Taymiyyah, Majmo al-Fatawa (21/115)

(Hadith = Episod ur profetens liv som används som vägledning)

Det finns också fatwor rörande pollutioner i sömnen. Dessa nattliga missöden måste dessutom rimligen vara oundvikliga eftersom en annan fatwa på hemsidan förbjuder onani. Ogifta förbjuds till och med att fantisera om sex i en tredje fatwa.

Fråga: Vad är bestämmelsen för den som vaknar och finner att det är vått i hans underkläder men inte kommer ihåg att han haft en våt dröm?

Svar: Om det våta han ser är sädesvätska så är det obligatoriskt för honom att göra ghusl vare sig han kommer ihåg att han haft en våt dröm eller inte.

Shaykh al-Albani, al-Masa’il al-’Ilmiyyah fil Qadaya al-Fiqhiyyah sida 67.

(Ghusl = den stora renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Att tvätta sig efter konstiga drömmar som slutat i våta kalsonger låter förvisso klokt. Den allsmäktige har också åsikter om hur man ska gå tillväga om samma vätska skulle komma i retur ur kvinnornas kön.

Fråga: Om en kvinna gjort ghusl, och därefter rinner det ut lite sädesvätska ur hennes kön (vad ska hon göra?)

Svar: Hon gör wudhû.

Imâm Ahmad bin Hanbal rahimahullâh

Källa: Kitâb ul-Masâ’il ’an Imâmî Ahlil-Hadîth av Kawsadj

(Wudu = den lilla renlighetsritualen man vanligtvis gör innan bön)

Ja, det finns till och med fatwor rörande så kallade ”muspruttar”. Någonstans har en av de lärde sökt uttolka skaparens vilja när det gäller hur luftutsläpp utur kvinnans sköte bör hanteras.

Fråga: Om en kvinna släpper luft ur sitt könsorgan, bryter det wudhû?

Svar: Detta bryter inte wudhû, eftersom det inte kommer ut ur en oren plats som att släppa sig som kommer ut ur bakdelen.

Majmû’ fatâwâ wa rasâ’il Shaykh Ibn Uthaymîn (4/147)

Man måste fråga sig vad deras Gud gör där nere mellan benen egentligen? Varför ska han nödvändigt intressera sig för samma regioner som Kamratpostens frågespalt? Som härskare över en värld fylld med lidande och förtryck borde han väl rimligen ha viktigare och större saker att engagera sig i, maken till missriktat gudomligt engagemang är svårt att finna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Islam, Fatwor, Wahhabism, Ibn Abbas Centret, Underlivshygien.

       

       

Intergalaktiska federationen informerar

Ett obskyrt men världsomspännande fenomen är personer som påstår att utomjordingar genom dem framför budskap till mänskligheten. Det finns även i Sverige några som hävdar att de är kanaler för främmande existenser. En av dem är transmediet Elisabeth Edborg som genom sitt företag Seven Stars även saluför seanser, tarotläsningar och healing. I början av förra veckan höll hon i en kanalisering av kosmiska entiteter i Jordstrålningscentrums regi och jag hade begett mig dit för att uppleva och dokumentera det hela. Var det på riktigt så rörde det sig ju om det största som hänt mänskligheten. Var det inte äkta så var det i alla fall en stunds absurd underhållning som väntade.

Som en sorts konsumentupplysning har jag lagt upp ett kort ljudklipp för varje kanaliserad utomjording. Utifrån ljudklippen kan man själv försöka bedöma huruvida Elisabeth verkligen levererar tjänsten kontakt med främmande existens. Hur många av de fem kanaliserade utomjordingarna är äkta och hur många är fejk?

Vi hade innan själva kanaliseringen fått veta att Elisabeth skulle hosta när hennes utomjordiska guider var på väg. Hennes tillgjorda hostningar antydde vilken nivå det skulle bli på kvällens tillställning. Det var den där typen av hostningar man pressar fram när man ringer för att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.

Varje gång en ny entitet skulle kanaliseras började Elisabeths huvud att skaka, till synes okontrollerat. Varje utomjording hade sedan sin unika röst och tonfall även om Elisabeth efterhand verkade tröttna på att förställa rösten och talade mera med sin naturliga röst. Utomjordingarna hade dessutom en förkärlek för ålderdomliga uttryck som till exempel ”eder” istället för ”er”.

Först ut av de som skulle kanaliseras var en läkare som kallade sig farbror Chin. Han skulle berätta för oss hur vi skulle ta hand om vår hälsa. Han inledde med lite nyandligt snömos om energier och berättade att problematiska möten med andra människor ibland kunde ge oss energiblockeringar som det var av yttersta vikt att vi åtgärdade. Farbror Chin rekommenderade tre olika alternativbehandlingar för att komma tillrätta med blockeringarna. Man kunde nästan tro att utomjordingarna var köpta ty det lät faktiskt som ett sponsrat reklaminslag. Som av en händelse råkade en av dessa behandlingar dessutom vara en som Elisabeth själv tillhandahöll mot en avgift på 1400 SEK per behandlingstillfälle.

Näste utomjording att tala genom mediet var ambassadören Mahatma, en insektsliknande varelse från Sirius. Han hade tills alldeles nyligen varit en del av Intergalaktiska federationsrådet, som om jag förstått det rätt är universums högsta organ. Om han avgått frivilligt eller blivit sparkad på grund av någon skandal framgick inte.

Mahatma tog upp något väldigt intressant. Problemet är att eftersom det finns flera olika personer som kanaliserar utomjordingar så kommer de med nödvändighet att motsäga varandra. I den här branschen kan man dock inte anklaga någon kollega för att vara en bluffmakare eftersom det skulle kunna slå tillbaka på en själv. Elisabeth, eller Mahatma beroende på hur man ser på saken, hade därför en kreativ förklaring till de ibland motstridiga budskapen. Det berodde på att företrädare för till exempel Siriusrådet och Galaktiska federationen, utomjordingar som kanaliserades av andra medier, struntade i att deras befogenheter var begränsade och kom med budskap om saker man inte alls kommit överens om på den högsta nivån, inom den Intergalaktiska federationen som Elisabeths utomjordingar hade kopplingar till. Det är alltså inte bara här på jorden som vi har problem med diffus organisation och oklara ansvarsområden inom byråkratiska kolosser som FN och EU. Det är tydligen ett universellt problem i ordets sanna bemärkelse.

När Mahatma fått mig att inse att Galaktiska federationen bara var en organisationskropp bland många underställd den Intergalaktiska federationen så kände jag att min upplevelse av Maria Bertrams kanalisering för ett och ett halvt år sedan av just företrädare för Galaktiska federationen devalverades något. Jag hade då tyckt att det var stort och fantastiskt att lyssna till galaxens höjdare men nu kändes hennes utomjordingar så futtiga i jämförelse med Elisabeths aliens som hade kopplingar till Intergalaktiska federationen. Det kändes som om Maria bara haft kontakt med kommunstyrelsen i Säffle snarare än president Obama och FN:s generalsekreterare, för att använda en jordisk liknelse.

Mahatma avslutade sitt budskap med att, precis som farbror Chin, prata lite om energier. Han berättade hur den kommande energihöjningen på jorden kunde yttra sig hos den enskilde. Det lät faktiskt inte direkt trevligt, det verkade som om det skulle komma att kännas som ett lättare huvudtrauma.

Nästa främmande existens var Ansgar, en sorts energivarelse från Arcturus. Han berättade bland annat att vi alla ursprungligen kom från stjärnorna och hade olika egenskaper beroende på varifrån i universum vi kom. Jag vet inte om jag tolkade det Ansgar sade rätt, men jag förstod det som att jorden var en planet dit universums olika existenser kom för att födas, leva i en människokropp och därigenom utvecklas och ”levla upp” för att tala datorspelsspråk.

Man kan tycka att våra politiker här på jorden ibland har dåliga kunskaper om omvärlden. De intergalaktiska höjdarnas astronomikunskaper var dock ännu sämre. Ansgar och de andra utomjordingarna envisades till exempel med att kalla Sirius, Arcturus och Andromeda för planeter, där de två första ju är stjärnor och den sista en galax.

Fjärde ut att kanaliseras var Ikaros, representant för stjärnflottan, som dagen till ära parkerat sitt rymdskepp ovanför oss. Han berättade att vissa av oss som var där egentligen hörde hemma på en rymdfarkost.

Ikaros ville också tacka de som utförde energiarbete kring sexkantsfönstren, en sorts portaler som utomjordingarna var i behov av. Jag gissar att tacket var riktat till Jordstrålningscentrums Eva och Per-Uno som ju med slagruta brukar hålla på och greja kring de osynliga sexkantsfönster de hittat i trakterna kring Stockholm. Utomjordingarna verkade dock inte ha saker och ting helt under kontroll. Ikaros berättade nämligen att rymdskepp faktiskt trillat ned i ett av Evas och Per-Unos sexkantsfönster med tråkiga följder.

Ikaros sade också att utomjordingarna skulle komma att behöva diplomater bland människorna den dag de skulle visa sig för mänskligheten. Vid sidan om de tidigare berörda idéerna om att vi alla kom från stjärnorna kan jag tänka mig att en sådan idé är något som tilltalar, en sådan där sak som får en att känna sig speciell och utvald.

Sist ut var Orion från Plejaderna som mediet varit tillsammans med i tidigare liv. Han skulle vara kvällens ”comic relief” och höja våra energier genom att få oss att skratta. Mahatma hade lovat att vi inte skulle kunna hålla oss för skratt när det var Orions tur. Världsrymdens olika raser må vara långt mer utvecklade än oss jordbor i de flesta avseenden men när det gällde humorn låg de faktiskt långt efter oss här på Tellus. När mediet kanaliserade Orion pratade hon lite tokigt, sådant som en grupp fyraåringar nog tyckt varit roligt. Egentligen borde det inte spela någon roll men situationen blev om möjligt än mer absurd när hon satt där och pratade med den infantila rösten. Det saknades egentligen bara en handdocka för att det skulle bli en dockteater för de minsta.

Orion talade om vikten av att ha roligt. Han talade också om så världsliga saker som pengar, vilka färger man borde ha på kläderna och mediet Elisabeths nya lokal som hon införskaffat till sin affärsverksamhet.

Det sjukaste var att spelevinken Orion var den som skulle svara på frågor från mötets deltagare. Med allvar i rösten ställde publiken sina frågor under frågestunden. Även om några ställde större frågor om universum, framtiden och rymdvarelserna så hade de flesta faktiskt personliga frågor. Det märktes att idén att vi egentligen kom från stjärnorna tilltalade många. Flera frågade varifrån i universum de kom. De flesta ville också veta vilken deras livsuppgift var och hur de skulle leva sitt liv här på jorden. Någon ställde en till synes banal fråga om hur dennes hobby skulle kunna bli rolig igen. Om man nu har chansen att ställa en fråga till universums visaste och mäktigaste varelser, är det verkligen en sådan fråga man bör ställa?

Publiken fick en rad olika svar av Orion på sina personliga frågor om hur de skulle leva; drick mer vatten, vila, skaffa en hobby, ha andra människor omkring dig, ta hand om och älska dig själv, stabilisera energier genom healing och energiarbete, rena planetens miljö på en praktisk nivå och upplys människor i miljöfrågor, skaffa dig ett nytt arbete, dra ner på takten, dra in dina chakror och energikroppar, drick mer vatten, sprid kärlekens budskap på jorden, ta hand om dig själv, utveckla din intuition och medialitet genom att gå en kurs.

Man kan stilla undra hur många som gick hem och lade om sina liv efter Orions vägledning.

När kanaliseringen var över var det paus och man kunde om man ville gå och köpa fika som brukligt på Jordstrålningscentrum. Efter pausen skulle mediet Elisabeth sedan hjälpa till att reda ut eventuella frågetecken. Jag ställde mig dock tvivlande till detta och fann för gott att under stjärnorna och kommendörkapten Ikaros rymdskepp bege mig av hemåt.

Liknande inlägg på denna blogg: Galaktiska federationen informerar, om mediet Maria Bertrams kanalisering av en representant för den jämförelsevis futtiga Galaktiska federationen på Jordstrålningscentrum för ett och ett halvt år sedan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Exopolitik, Medialitet, Jordstrålningscentrum, Skojare, Alternativmedicin, Sponsorer.

       

       

John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum

Detta är del sju i min bloggserie om resorna till transmediet John of God. Länkar till de tidigare delarna återfinns i slutet av inlägget.

Från början var mina inlägg om healingresorna till John of God en medborgarjournalistisk granskning men har numera utvecklats till ett absurdistiskt konceptkonstprojekt som ska utforska spänningsfältet mellan nihilism, militant ateism och nyandlighet. När jag tänker efter har nog hela denna blogg utan att jag vetat om det varit ett sådant konstprojekt redan från början.

Precis som farbror Vilks måste gå dithän hans konstprojekt leder honom även om det är en konferens för konspirationsteoretiska antimuslimska agitatorer så måste också jag gå dithän mitt gränslösa konstprojekt leder mig om det så är ännu en informationskväll om healingresorna till John of God. Livet som medborgarkonceptkonstnär är dock varken särskilt glamouröst eller utvecklande. Vilks bjuds på flotta hotell i New York och får tala inför en massa människor. Jag får betala 130 kronor för att gå till nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum och där lyssna till sådant som jag redan hört till leda.

Föreläsare för kvällen var researrangören Anita vars affärsverksamhet jag skrivit om tidigare i min bloggserie. I del två berättade jag om hennes hemsida samt vilka förhoppningar hon gav en cancersjuk presumtiv resenär. I del sex skrev jag kort om hur hennes planer på ett healingcenter utanför Gävle gått i stöpet.

Jag hade inga högre förväntningar på tillställningen. Blott en sak gjorde dock att det kom att bli värt pengarna och tiden, nämligen när Anita inledningsvis berättade om uppmärksamheten som John of God-resorna fått. Beskrivningen av de senaste veckornas kritik av verksamheten präglades av överord. Det hade varit ”väldiga protester”, ”förföljelse” och en ”ful attack”. Den senaste tidens händelseutveckling begränsade naturligtvis också vad hon kunde säga eftersom hon inte visste vilka vi var, berättade Anita för oss. Jag satt och myste åt överorden, ett sådant där riktigt gott överordsmys som man kan ha när någon använder extrema överord om något man själv gett upphov till. Jag kände att det varit värt allt slit och att trycka på mediatipsarknappen så att pekfingret blev ömmande blått.

Överordsmyset drunknade dock tyvärr i skräcken för att bli upptäckt. När Anita pratade om den senaste tidens ”förföljelse” dunkade mitt hjärta snabbare och snabbare samtidigt som jag svettades och kände att jag blev högröd i ansiktet. Tänk om de förstod vem jag var, jag kände faktiskt igen en person från ett tidigare möte. Nyandliga damer är kanske inget man borde bli rädd för men min skräcktröskel är faktiskt skrämmande låg. Även om jag var fylld av panik inuti måste jag ha lyckats dölja det hyfsat utåt eftersom jag verkade undgå upptäckt.

Trots skräcken var det ändå värt det, även om jag inte nämndes vid namn så kände jag mig i alla fall på något sätt sedd. Hjalmar Söderbergs ord kändes lika sanna som alltid: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag känner mig nämligen lite som en bortglömd dokusåpakändis. Fjärran är tiden när jag tack vare John of God-inläggen fick mina femton minuter och figurerade i pappersversionen av Västerbottenkuriren samt i P3-programmet Verklighetens två radioreportage. Jag hade faktiskt börjat fundera över att följa den i överkant uppmärksamhetstörstande bloggaren och dokusåpakändisen Jockibois exempel och låta en bild på mig insmord i fekalier pryda bloggens header samt med jämna mellanrum posta videos där jag onanerar för att ånyo bli sedd. Uppmärksamheten på föredraget räddade mig dock temporärt från detta öde.


Läkaren Bezerra de Menezes som dog vid förrförra sekelskiftet verkar vara en andevärldens motsvarighet till stafettläkare. Han arbetade enligt Anita ibland på Casan och ibland på det spiritistiska centret Temple of Good Will i Brasilia.
Bildkälla: Wikimedia commons

Min fixering vid healingresorna är nog egentligen inte hälsosam på något sätt. Man kan undra hur många informationsföredrag jag måste besöka innan jag kvalificerar mig för TV3:s program Stalkers. Jag vet dock inte om man är galen för att man besöker den här typen av tillställningar eller om man blir galen av dem, måhända är det en kombination. Sådant som bidrar till det senare orsakssambandet är hur som helst utläggningarna om varför det som händer på Casan måste betraktas som äkta. De lama intäkterna de troende tar till intäkt för att det är på riktigt är nämligen ett blysänke för den mentala hälsan hos den stackare som måste lyssna på dem. Anitas informationskväll var inget undantag.

Hon hade flera olika utläggningar om varför man borde tro på Casans mirakel. Det handlade om de högst ordinära fakirtricken. Det handlade om hur John of God ändrade tonfall och kroppshållning när han kanaliserade olika andeläkare. Det handlade givetvis också om påstådda mirakulösa helanden som svårligen kunde kontrolleras i efterhand. Värst av allt var nog dock när hon visade foton från Casan med så kallade orber, dvs olika typer av fotofenomen. Fotona sades visa de andliga energierna på Casan. Sådant någon skulle kalla ett misslyckat foto är ibland en annans mirakel.

Anita hävdade vidare att Casan välkomnade nyfikna forskare. Det verkade dock inte röra sig om några vetenskapliga studier av det som försiggick där. Snarare verkade det ofta vara i form av att ”forskaren” stod och tittade över axeln på herr of God när denne gjorde något av sina fakirtrick på patienterna.

En fråga som dryftats på alla informationsmöten jag bevistat är varför inte alla som besöker John of God blir helade. Anita kunde tänka sig att en del faktiskt inte ville bli helade. Hon hade till exempel haft med sig en sjuk man på en av sina resor som var livrädd att bli av med sin sjukpension.

Anita berättade också att Casan drevs med donationer. Vi fick veta att alla ville ge när de kom till Casan. Det var lite motsägelsefullt eftersom Anita också berättade om flera som hade dåligt med pengar och egentligen inte hade råd att resa till Casan. Bland annat berättade hon om ett par föräldrar till ett cancersjukt barn som kände att de inte hade råd med de upprepade resorna till Brasilien. Till slut fick de dock besked av de kanaliserade andarna att cancern var borta så att de inte behövde åka tillbaka till Casan mera.

Anita berättade också en historia om en före detta cancersjuk kvinna som tydligen utsatts för samma utpressning som mig när jag träffade en researrangör och låtsades vara cancersjuk. Jag hade då fått veta att om jag inte gick till botten med mina tankar skulle cancern återkomma även om jag opererade bort den. Kvinnan som Anita berättade om hade rest till Casan just eftersom hon var orolig att hennes cancer skulle återkomma. Hon hade där fått veta att orsaken till sjukdomen fanns kvar i hennes energifält och att hon behövde åka tillbaka ett antal gånger till Casan för att rensa bort den. Genom en diabolisk utpressning kunde John of God därmed dra in några extra tusenlappar till Casan. Man behövde alltså inte vara direkt sjuk för att åka till Casan utan man kunde faktiskt åka dit och förebygga. Anita var inte rädd för att spela på folks rädsla utan sade att: ”Har du någon liten prick någonstans eller någonting i kroppen som kan bli någon konstig sjukdom eller någon svår sjukdom så naturligtvis så jobbar ju de på att få bort det”.

Men jag ska inte bara klaga över besöket. I vissa avseenden är den nyandliga världen faktiskt överlägsen världen utanför. Till exempel finns en rakhet och avsaknad av krusiduller som samhället i stort nog borde ta efter. En episod under kvällen som illustrerade detta var när damen som satt på raden bakom bad mig dra upp byxorna eftersom man kunde ”se rövhålet”, som hon så rättframt uttryckte det. Jag hade nog tyckt att mina jeans var lite väl lågt skurna men hade faktiskt inte trott att det var så illa. Skamset drog jag upp byxorna och intog en mindre avslöjande sittställning. Utan ironi så uppskattade jag dock verkligen informationen och kommer fortsättningsvis att korrigera min hållning och det sätt på vilket jag bär mina kläder. Kunskap är inget ok att bära.

Avslutningsvis lite inrikes John of God-nyheter i korthet.

Jag har skrivit en sammanfattning av John of God-affären på Vetenskap och Folkbildnings blogg. För den som läst alla mina inlägg om John of God på denna blogg framkommer inget nytt, förutom en liten utläggning om hur pålitlig siffran på femhundra svenska resenärer årligen är.

Cancersjuke Nils som bloggar om sin sjukdom har varit hos John of God. På sin blogg illustrerar han det jag i del fyra menade var mycket problematiskt med idéerna om tankarnas betydelse för sjukdomar som florerar bland Casans anhängare. Om man som cancersjuk förmås tro att sjukdomen har sin grund i de egna tankarna, hur stressande blir då inte de negativa tankar man oundvikligen har i en sådan situation? Nils skriver följande på sin blogg, fetningen är dock min.

Vet ännu inte hur jag ska hantera detta dilemma. Mitt bloggande och min öppenhet har gett avsevärt mer tillbaka i form av mänsklig omtanke och värme än vad det kostat. Men det är ett dilemma. Jag märker. Min ”friskinställning” mals ner och jag riskerar att bli alltmer ”min sjukdom” – vilket riskerar att bli självuppfyllande. En läskig kraft jag känner av.

Sydsvenskan har också tagit upp resorna till John of God. De har intervjuat filosofiprofessor Sven Ove Hansson och en utredare vid Socialstyrelsen. Tidningen har fokuserat på de skånska researrangörerna. De har därför också intervjuat researrangören Jannie. Hon vill i artikeln inte påstå att hennes healingreseverksamhet leder till botande av cancer. Jannie är dock en av de researrangörer som ändrat en del på sin hemsida efter mediauppmärksamheten. Där det tidigare stod ”Man kan ha olika anledningar att åka hit, epilepsi, cancer mm” (WebCite) står det nu ”Alla har olika anledningar att åka hit, hälsa, livsfrågor, relationsproblem, välmående mm.” (WebCite)

Vidare, när jag i del tre mejlade henne och låtsades vara cancersjuk och intresserad av att resa till John of God fick jag svaret: ”Om chansen att bota just en specifik sjukdom kan inte jag svara på, de enda som kan svara på den frågan är entiteterna som arbetar genom John of God. Det är något mellan dem och just dig. Vissa som kommer hit får hjälp direkt, medans andra tar lite längre tid.” Även om svaret är lite tvetydigt så antyder ju den sista meningen att det egentligen bara är en tidsfråga innan man blir helad.

Den nyandligt sinnade och alternativt tänkande läkaren Robert Hahn har på sin blogg bemött Sven Ove Hanssons kritik mot healingresorna i media.

Hansson tar ställning i dessa frågor på ett personligt emotionellt och strikt vetenskapligt sätt. Den medicinska etiken har dock utvecklat ett förhållningssätt till dessa fenomen med vetskap om att i praktiken alla kancersjuka patienter, förutom konventionell vård, även skaffar sig komplementär behandling. I korthet går den ut på följande:

En läkare skall inte rekommendera sina patienter att ta emot alternativa behandlingar. Om patienten ändå gör det kan man säga att man själv inte tror på den och framför allt avråda om den alternativa behandlingen är farlig för hälsan, eller interagerar med den konventionella behandlingen. Men hoppas och tror patienten på att en alternativ terapi, bön eller healing skall hjälpa så skall läkarens inställning vara neutral. Att förhindra och försvåra för patienten i det läget är att beröva en dödssjuk patient hoppet om att bli frisk. Det är klart oetiskt. Att förlora hoppet har inte bara en stor betydelse både för psyket och för förmågan att överleva. Förlust av hoppet skapar en svårbearbetad sorg.

(Källa)

För det första skulle det vara intressant med en källa på påståendet att i praktiken alla cancersjuka även tar emot komplementär vård.

För det andra, även om det knappast är så att ett förhindrande och försvårande med nödvändighet innebär att man berövar en patient allt hopp så låter det förvisso rimligt att en läkare i det enskilda fallet nog bör agera såsom Hahn beskriver. Sven Ove Hansson har ju dock i samhällsdebatten knappast samma roll som läkaren.

För det måste ju vara så att får patienten aldrig möjlighet att knyta sitt hopp till John of God och hans bluffmetoder så kan man ju inte beröva någon hoppet genom att problematisera mottagandet av metoder som saknar vetenskaplig grund. Patienten kan då lämpligen knyta sitt hopp till något som verkligen fungerar istället.

Robert Hahns hustru är för övrigt medial och hittar på budskap från andevärlden som denne ska tro på, alternativt hittar hennes hjärna på saker som de båda ska tro på. I slutet av sitt blogginlägg berättar Hahn hur som helst om hur han fick healing av ett annat medium trots att han egentligen inte trodde att det fungerade. Det visar sig dock att han får ompröva sin ståndpunkt. Fetningen i slutet av citatet är min.

Jag trodde nämligen inte alls på healing. Nu kände jag dock en märkligt kraft, som en långsamt fortskridande tämligen stark elektrisk stöt som gick från axlarna ända ner till fötterna. Den var verkligen mycket påtaglig. Därefter uppstod det mest förvirrande av allt. Benen började domna bort och tycktes efter 10-15 sekunder vara helt försvunna. Det kändes som om jag inte hade några ben längre! Mycket besynnerligt, jag har faktiskt aldrig varken förr eller senare varit med om något liknande. Men så fort Anna-Lena tog bort händerna började känslan komma tillbaka. Men det tog en stund. Fiffel? Knappast, min fru var med hela tiden.

(Källa)

Man kan alltså komma fram till att något inte är bluff genom att Hahns fru är närvarande.


Marie-Lousie Hahn, bluffdetektor.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om reklamföredraget i Studieförbundet Vuxenskolans regi.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några svenska arrangörer av healingresor till John of God.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, vidare om svenska healingresearrangörer.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om mina möten med en av researrangörerna. Jag låtsas vara cancersjuk för att se vilket bemötande man får.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, bland annat om Västerbottenkurirens artikel, reaktionerna på den samt om Verklighetens första reportage.
John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon, om Verklighetens andra reportage och lite John of God-nyheter i korthet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Konst, Jordstrålningscentrum, Cancer.

       

       

John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon

Detta är del sex i mitt gränslösa konstprojekt ”Den svenska healingresebranschen”. I del ett bjuds man på en introduktion till healingresorna med destination John of God i Brasilien. I del två och tre tittar vi närmare på de svenska healingresearrangörerna. I del fyra träffar jag en av arrangörerna, påstår jag att jag har ändtarmscancer och låtsas vara intresserad av en resa. I den femte delen redogörs för det inledande mediabruset.

I förra inlägget skrev jag om P3-programmet Verklighetens första reportage om de svenska healingresorna till John of God. Man tog då bland annat upp den troligen olagliga marknadsföringen. Verkligheten skulle dock göra ännu ett program om John of God med fokus på mitt och researrangören ”Therese” fina och minnesvärda möte. Enligt presentationen på SR:s hemsida höll den ansvarige journalisten ifråga på med en radiodokumentär om Peter Mangs och verkade alltså vara intresserad av intressanta personer. Att han skulle vilja kika förbi hos mig och teckna mitt personporträtt var nog därför inte helt otippat.

Trots att jag varit generös med underlag till reportaget valde journalisten dock att fortsätta på HBTQ-temat från del fyra i min bloggserie genom att, ursäkta uttrycket, rövknulla mig. I reportaget ingick nämligen en för mig förnedrande uppringningsscen där jag telefonerade Therese. Detta kunde jag förvisso undkommit om jag lagt upp granskningen lite proffsigare och kontaktat henne efter att jag skrivit inlägget om hennes affärsverksamhet men medborgarjournalistik är ju ändå något som per definition sköts av amatörer.

I programmet restes också frågan om mitt wallraffande som cancersjuk måhända var omotiverat. Therese som också intervjuades menade nämligen att hon var öppen med allt och att det gått lika bra att intervjua henne. Jag anser dock att vissa saker hade jag faktiskt inte fått veta genom att fråga.

Det viktigaste av allt var omständigheterna kring de varor jag köpte. Det var aldrig någon tvekan om att det var mot min påstådda ändtarmscancer jag skulle få örterna, något som varit olagligt om jag verkligen haft sjukdomen. Redan i sitt andra mejl till mig, efter att jag först påstått att jag hade ändtarmscancer och därefter accepterat att vi skulle träffas för att prata energimedicin, skrev Therese: ”Härligt att höra att du har rätt inställning och approach till ditt nuvarande tillstånd! Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från “John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.” I den bifogade informationen stod det klart och tydligt att ”Skriv på fotots baksida vilka problem du vill ha hjälp med alt. vilken sjukdom du lider av.” Cirkeln slöts sedan under våra möten när jag lämnade över mitt foto med ”Rectal cancer” skrivet på baksidan, betalade och fick örterna.

Något annat som inte hade kommit i dagen under en intervju är pengahungern i branschen. Oavsett om lönsamheten är hög eller låg brukar ju motorn i den alternativmedicinska världen, som på så många andra ställen, vara penningen. Att Therese redan i sitt andra mejl till mig skulle börja mjölka mig på pengar och försöka sälja in varor jag aldrig uttryckt något intresse för är något som inte hade framkommit i en intervju.

Vidare hade det i en intervju varit svårt att belysa de obehagliga metoder där man upplyser patienten om att cancern kommer att poppa upp igen om man inte går till botten med de underliggande känslorna, något John of God på Casan lämpligt nog kan hjälpa till med om man slantar upp för en resa dit.

Sedan finns det mer subtila saker som inte skulle framkomma i en intervjusituation, som till exempel komplimangerna och underblåsandet av hoppet om en lysande framtid som förebild. Sådana saker kan kanske bara vara uppmuntran men det kan också vara manipulation för att sälja in varor och tjänster.

Självklart står Therese för de grundläggande idéerna om att allt i grund och botten handlar om energibärande tankar. Det är dock ändå troligt att idéernas absurditet tillåts blomma ut i sin fulla prakt när man wallraffar till skillnad från i en intervju där man rimligen anpassar svaren något. Detta borde inte enkom motivera wallraffandet men kan ses som en fin bonus.

Slutligen lite svenska John of God-nyheter i korthet.

ETC har också tagit upp resorna till John of God. De har intervjuat researrangören Maria, en troende resenär samt Osher centrums Martin Ingvar. De har också en artikel om cancersjuke Kristian som bloggar om sin sjukdom. Han berättar om hur han i kommentarsfältet bombarderas med tips om alternativa metoder. Det handlar bland annat om att dricka sin egen urin och att besöka John of God.

Skeptikerpodden har även de avhandlat healingresorna. De diskuterar bland annat olika möjligheter att testa John of Gods förmågor. Man bjuds också på en intressant utläggning om hur man nog ändå kan betrakta researrangörerna som skitstövlar trots att de själva tror på John of Gods krafter.

Jag skrev tidigare om researrangören Anita som planerade ett integrativt center i Sverige med den helande energin från Casan som grund. Jag hade dock inte uppmärksammat var någonstans detta var tänkt att ske. Det visade sig att Anita tillsammans med andra tänkt köpa Hammarby Kapell väster om Gävle för att förlägga verksamheten där. Kyrkoherden Karl-Erik Tysk har dock haft invändningar. Debatten har gått fram och tillbaka på Gästriklandstidningen Arbetarbladets insändarsida och det verkar som om köpet inte kommer att bli av.

Video borttagen

På frågan i P3:s Verkligheten om jag ville förstöra för researrangörerna svarade jag ja och fnittrade. Detta svar skulle kanske kunna nyanseras något men jag kan inte utesluta att längtan efter kaos och förstörelse i slutändan är vad det djupt där nere i min själs källarnivåer handlar om. Min fiktive motsvarighet i South Park, Professor Chaos i videon ovan, har i vilket fall som helst detta mål.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om mina reflektioner efter Studieförbundet Vuxenskolans föredrag om John of God.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några svenska arrangörer av resor till Casan i Brasilien.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, vidare om de svenska healingresearrangörerna.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om min nervkittlande wallraffning hos en av researrangörerna.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, bland annat om Västerbottenkurirens inledande publicering och Verklighetens första reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Media, Cancer, Skojare.

       

       

John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus

Detta är femte delen i mitt bloggepos om healingresorna till John of God i Brasilien. I första delen berättar jag om en introduktionsföreläsning hos Studieförbundet Vuxenskolan. I de därpå två följande delarna tittar jag närmare på de svenska researrangörerna. I del fyra, slutligen, wallraffar jag som påstått cancersjuk hos en av researrangörerna.

Det har i alla fall hunnit bli lite mediaspinn modell light efter att mina blogginlägg om den svenska affärsverksamheten kring transmediet John of God publicerades. Västerbottenkuriren var först ut med ett reportage om den lokale healingresearrangören Inez Abrahamsson som är en av damerna bakom Weforyou. Genast plockade bland annat TT och Morgonekot upp nyheten. P4 Extra höll också en liten minidebatt mellan Abrahamsson och filosofiprofessor Sven Ove Hansson. Djupast gick dock P3:s Verkligheten som dagen efter hade ett längre reportage om verksamheten. Förhoppningsvis är det inte slut i och med detta, fler publiceringar är eventuellt på gång.

I de två reportage där jag figurerar framstår jag som en käck liten äppelkindad gosse hämtad ur en gammal svartvit film. Denna käcka gosse har sett något upprörande, dunkat näven i bordet och med nasal röst utropat ”Någon måste sätta P för dessa kanaljer och ormoljeförsäljare!”. Hade jag varit tjugo år yngre hade mitt engagemang i John of God-frågan nog varit gulligare. Nu blir det nästan lite creepy hur långt jag gått för att ta reda på mera om verksamheten. Något måste man dock fördriva tiden med mellan vaggan och graven och snokande på charlatanverksamhet är i vilket fall som helst mer konstruktivt än att dricka maltdrycker eller titta på någon form av idrottsutövning.

Abrahamsson har sedermera faktiskt PO-anmält Västerbottenkuriren för deras publicering. Abrahamsson tycks bland annat mena att man försökt smutskasta henne genom koppla ihop henne med, som hon menar, mindre seriösa researrangörer. Som om man skulle behöva någon extra smutskastning av någon som bedriver en verksamhet där man säljer en kostsam verkningslös behandling till svårt sjuka.

Inez Abrahamsson borde istället vara tacksam för den hjälp hon i och med P3-dokumentären fått att städa Weforyous hemsida från påståenden om hur John of God kan bota svåra sjukdomar. Dessa påståenden stred troligen mot marknadsföringslagen. För även om själva behandlingen troligen inte är olaglig eftersom den sker utanför Sveriges gränser så kan marknadsföringen faktiskt vara det. Detta kan kanske också vara det viktigaste som mediabruset fört med sig, att researrangörerna fått sig en tankeställare kring hur de marknadsför sina resor och vad de påstår att man får ut av en resa till John of God. Weforyou är nämligen inte den enda researrangör som städat sina hemsida efter radioreportaget även om flera researrangörer fortfarande har kvar påståenden som antagligen är brott mot marknadsföringslagen.

Så småningom kommer jag att, med hjälp av en annan person, göra en liten uppföljning av arrangörernas verksamhet för att se hur de hanterar svårt sjuka resenärer framledes. Det ska bli spännande att se huruvida det skett någon förändring.

Den efterföljande ”debatten” har annars inte varit särskilt konstruktiv. Ett enfaldigt argument som nyttjats av John of God-anhängarna är att man måste ha varit på plats i Brasilien för att få uttala sig om det som händer där. Om man följde den lustiga principen skulle bland annat den astronomiska forskningen få stora problem. Vidare har man påstått att healingens effekt är belagd i studier, dock utan att ge några konkreta hänvisningar. Det har också hävdats att det inte är en dyr resa. Då glömmer man dock bort att det inte marknadsförs som en resa i första hand utan som en behandling. För en verkningslös behandling är strax över tjugotusen exklusive extrautgifter mycket dyrt. Lågvattenmärket i ”debatten” är dock anklagelsen om att kritiken mot researrangörerna i grund och botten handlar om kvinnohat.


Varning: Kvinnohat kan göra att du inte gillar brasilianska transmedier som skär i kvinnobröst!

Till sist, visst är det kul att healingreseverksamheten börjat exponeras i media vilket var den ursprungliga förhoppningen när jag skrev mina inlägg. Kronan på verket var dock när Nyheter24 klassade mina inlägg som det bästa på nätet just då, före kvalitetsalster som ”Hillary Clinton spanar in Aguileras bröst” och ”Reporter kallar Christina Hendricks fyllig”. Större kan det knappast bli.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag hos Studieförbundet Vuxenskolan som jag besökte.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några av de svenska researrangörerna.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om hur det gick till när en av researrangörerna blev tillsagd av de kanaliserade andarna att ägna sig åt verksamheten.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om min wallraffning hos en av researrangörerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Bloggande, Media, Argumentation.

       

       

John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög

I detta inlägg tänkte jag berätta om hur jag låter de helande krafterna från John of God och hans entiteter hela min påhittade ändtarmscancer. Tycker du detta låter snurrigt så beror det på att det är det. Läs de tre tidigare inläggen i följetongen för att saker och ting ska klarna något, först om introduktionen till John of God på Studieförbundet Vuxenskolan samt därefter de två inläggen om svenskarna som arrangerar resor till hans Casa.

Jag har under några månaders tid tittat närmare på den svenska grenen av den brasilianske healern John of Gods verksamhet. Det finns ett antal svenskar som arrangerar resor till hans tillhåll i Brasilien och förmedlar hans tjänster. När jag försökte få en uppfattning om omfattningen av verksamheten mejlade jag de svenska researrangörerna och ställde lite frågor kring resorna och möjligheterna att bli helad från min, förvisso påhittade, ändtarmscancer hos John of God. En av researrangörerna föreslog då i sitt svar på eget bevåg att vi skulle ses. ”Jag jobbar själv med energimedicin och kan prata mig varm om ämnet. Jag träffar dig dock gärna för ett personligt samtal (om du bor i Sthlm), alt. att vi pratas vid per telefon.”

Ett personligt samtal med någon som pratar sig varm om energimedicin kunde jag ju inte tacka nej till och jag accepterade. Redan i sitt andra mejl till mig skulle det dock börja pumpas pengar ur min arma cancersjuka kropp. Utan att jag bett om det eller på något sätt fiskat efter det föreslog hon att vi skulle inleda med distanshealingtjänsten som flera av researrangörerna erbjuder. ”Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från “John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.”

Jag nappade på erbjudandet, följde till punkt och pricka instruktionerna jag fått och lät en bekant fota mig iklädd vita kläder. På baksidan av fotot skrev jag namn, adress och den åkomma jag önskade bli helad från: ”Rectal cancer”. Detta foto skulle jag sedan vid vår träff lämna över till min energiterapeut som i sin tur skulle ta med det till John of God. Med sig tillbaka skulle hon i sin tur få örtpreparat åt mig. Priset för detta var 600 kronor.

Vi kan kalla min energiterapeut för Therese trots att det inte är hennes riktiga namn. Då hon har ett unikt förnamn och jag är av den bestämda åsikten att man alltid ska underlätta för personer som försörjer sig på ett oetiskt sätt att byta jobb vill jag inte göra det möjligt för hennes eventuella framtida arbetsgivare att googla sig hit.

Therese hade bestämt att vi skulle ses på caféet Vete-katten i centrala Stockholm. Där skulle vi komma att prata allmänt om cancern och dess orsaker, om en eventuell höstresa till Brasilien samt om distanshealingen och örtpreparaten jag skulle få. Att sitta och prata om cancerdiagnoser på ett café med en främling kändes minst sagt lite speciellt men jag underskattade faktiskt hur speciellt det skulle bli. Jag har lagt upp lite ljudklipp från mötet. Vill man lyssna på dem rekommenderas man använda något bättre än laptopens högtalare för att kunna urskilja samtalet i det omgivande fikalarmet. Ett par vanliga hörlurar borde duga. Observera att det inte är något privat samtal jag spelat in. Det är en näringsidkare jag köpt varor av och som velat sälja fler, långt dyrare, tjänster till mig som hamnat på band.

Therese visade sig vara en trevlig och varm personlighet som gav intryck av att verkligen bry sig om en. Förutom energimedicin ägnade hon sig åt traditionell kinesisk medicin. Jag fick lära mig att allt var energier, varenda tanke och ord var energi. Var något inte i paritet med ens själs utveckling skapades negativa energikluster och det fanns en anledning till att sjukdomar satte sig på ett specifikt ställe som i fallet med min ändtarmscancer. I kinesisk medicin hade sorg med tjocktarmen att göra och Therese undrade om jag kanske hade mycket undermedveten sorg. Var det något jag inte ville släppa? Det kunde vara något jag inte ens var medveten om.

Det var livsviktigt att reda ut vad i mina tankemönster som var orsaken till cancern. Min erfarne energiterapeut skulle dock med ett alexanderhugg lösa gåtan, i form av en överraskande rak fråga: ”Får jag fråga rakt ut om du är gay?” Den oväntade frågan gjorde att jag tappade fattningen och blev väldigt fnittrig vilket nog bara förstärkte det omanliga intryck jag redan gett. Bland mina omanliga attribut kan exempelvis nämnas att jag bland annat har en ganska omanlig gångstil. Jag brukar ofrivilligt svanka och puta med stjärten när jag går. Jag kan gå manligt om jag tänker på det och anstränger mig, men man kan inte gå runt och tänka på hur man går hela tiden. Detta är dock ett sidospår som har väldigt lite att göra med det skrupelfria utnyttjandet av sjuka och desperata i verksamheten kring John of God som ju är det som ska avhandlas i dessa inlägg.

Möjligen kan min homoerotiska aura i kombination med att ändtarmscancer drabbar homosexuella män i större utsträckning varit det som fick Therese att våga sig på gissningen. Eftersom jag själv kommit på att min egen snabbt ihopsnickrade historia var full av luckor så kunde hon lika gärna få fylla igen dem så jag svarade jakande på den väldigt privata frågan om min sexuella inriktning.

Att så många gaykillar fick ändtarmscancer berodde på skammen de upplevt i livet, berättade Therese. Min ändtarmscancer hade med mina skam- och skuldkänslor att göra. Jag behövde därför jobba med min kärlek till mig själv och vara stolt över min förmodade sexuella identitet. John of God skulle komma att hjälpa mig att gå till botten med min skam och mina övergivenhetskänslor. Det var livsviktigt att jag inte bara opererade bort tumören utan även kom tillrätta med mina negativa tankemönster eftersom cancern skulle komma tillbaka om jag inte gjorde det. Detta gjorde givetvis att jag kände att jag hade starka incitament att verkligen genomföra resan till Brasilien så småningom.

Jag måste dock säga att Therese, även om hon var fördomsfri, hade lite förutfattade meningar när det gällde sex män emellan. Hon undrade om det inte var jobbigt att sex måste avstanna på en viss nivå nu när jag hade ändtarmscancer. Denna frågeställning verkade vila på två premisser. För det första att bögar måste ha analsex, för det andra att det självklart var jag som skulle ta emot när det var dags för detta.

Therese som nu letat sig in i min själ sade också att hon såg att jag hade mycket undertryckt ilska och aggression inom mig. Det var nog dock sant, i alla fall för stunden. Therese gav nämligen flera anledningar till ilska under vår lilla fikaträff.

Jag hade redan från början bestämt att inte fiska efter några uppmaningar om att avstå från konventionell behandling utan skrivit i mina mejl att jag även tänkte genomgå skolmedicinsk behandling. Mitt intryck var nämligen att det var standard att inte uppmana resenärerna att avbryta eventuell konventionell behandling utan att den fick ges parallellt med den andliga behandlingen.

Therese hade dock tidigare under vårt möte uttalat skepsis angående cellgifter och undrat om jag tvunget måste ta dem innan operation. Hon återkom senare till dem igen, sade att hon ogärna ville uttala sig om det men hävdade att hon var fast övertygad om att cellgiftsbehandling inte hjälpte. Operationskniven verkade dock okej.

Therese hade haft samarbete med en svensk-österrikisk alternativ cancerläkare som coachat hennes resande cancerpatienter över Skype. Therese tyckte jag skulle maila honom och fråga huruvida jag borde ta cellgifter för att få en utomståendes bedömning. Läkaren var kontroversiell och brukade själv ta med svårt sjuka steg fyra-cancerpatienter till Casan i Brasilien. Precis den sortens person man vill ha en objektiv bedömning av med andra ord.

Jag hade trott att distanshealingtjänsten som jag skulle nyttja på sin höjd var några extra tusenlappar för researrangörerna. Therese berättade dock att på senaste resan hade hon haft med sig inte mindre än 36 distanshealingfoton. För 600 kronor styck så borde detta bli en total kostnad av 21600. Om jag förstått allt rätt får hon drygt hälften av dessa pengar och Casan tar resten. Det som jag trott varit en liten sidoinkomst visade sig antagligen kunna bekosta både resa och uppehälle för guiden vilket gör att resten av överskottet från resenärerna blir ren vinst. Det verkade dock som om de flesta som betalade för denna tjänst varit på Casan tidigare.

Therese sade en hel del fina saker till mig som fick mig att rodna. Till exempel sade hon att jag hade andliga ögon och kanske skulle jobba med något inom den andliga sfären en dag. Hon trodde att jag hade en oerhörd gåva som jag skulle dela med mig till mina bröder och systrar inom gayrörelsen. Eftersom ändtarmscancer var vanligt bland gaykillar hade jag förmodligen ett uppdrag att förmedla vad det innebar för mig. Detta eftersom jag insett att man orsakade cancern genom sina egna negativa tankemönster.

Jag drömde mig bort ett slag. För min inre blick såg jag mig själv stå som pridetalare och förmedla insikterna om skam- och skuldkänslornas effekter på cancercellers tillväxt. Jag visualiserade hur jag avslutade mitt tal med att skrika ut ”Var nu stolta för Guds skull, annars får ni cancer i rumpan!” Om det nu faktiskt är så att man får cancer i stjärten av att skämmas för sin läggning så blir ju med ens pridefestivalen livsviktig igen trots att slaget tycks vara vunnet för gayrörelsen.

Det tycks mig som om det inte finns någon gräns för vad skamfylld sexualitet kan orsaka, det är inte bara ändtarmscancer. Enligt författaren Karl-Ove Knausgård är till exempel undertryckt homosexualitet en pusselbit när det gäller att förstå Breiviks psyke, så terrorism får definitivt läggas till listan.

Jag och Therese pratade sedan lite allmänt om förhållandena på Casan. Hon berättade bland annat om den ”divine guidance” som kunde leda en till Casan. Många, till exempel strokepatienter och rullstolsbundna, åkte till Casan tillsammans med sina assistenter. Den som egentligen var där för att få hjälp var dock assistenten, den svårt sjuke var bara en länk för att få dit denne.

Det var vidare omöjligt att svara på hur stor andel som blev helade i Casan. Enligt Therese hade 50 miljoner människor varit där men de skickade tyvärr inga rapporter tillbaka om hur det gick sedan. Jag fick också veta att resenärerna på de första resorna hon arrangerade åkte dit för sin personliga utveckling. Så småningom blev det dock fler och fler sjuka patienter, bland annat cancerpatienter.

Sedan hände något som gjorde att jag tappade fattningen för andra gången under vårt möte. När främmande damer visar brösten för en på café är det dock ursäktat om man blir lite ur balans. Anledningen till att Therese valde att göra det var att hon ville visa ärren efter sina fysiska operationer på Casan. Som jag nämnde i mitt första inlägg verkar John of God gilla att skära i kvinnobröst, detta oavsett om åkomman har sin plats där eller ej. Therese upplyste dock att han skar i brösten eftersom det var där hjärtat satt.

Vi skildes åt för att ses igen några veckor senare efter att hon varit i Brasilien, lämnat mitt foto och hämtat örtpreparaten. När jag kom hem på kvällen förde jag över de 600 kronor distanshealingen skulle kosta. Det kan nog ha varit mina mest bortkastade hundralappar någonsin. Vårt andra möte blev kortare än det första även om vi hann talas vid en stund. Vi sågs på Stockholms central för att lämna över örtpreparaten.

Jag fick än en gång förfasas över vilka enkla medel de som ville tro tog till intäkt för att transmediets förmågor var äkta. Therese berättade om hur John of God varit i Schweiz på något evenemang. Där hade han bland annat utfört fakirtrick. John of God hade ätit glas för att visa att allt var energier. Hade man en tillräckligt hög frekvens i kroppen så blev glaset som vatten, berättade Therese.

Sedan hade John of God som själv botat miljoner tyvärr hamnat på sjukhus eftersom han varit uttorkad och utmärglad efter europaresan. Han hade därför inte varit på Casan lika mycket som planerat under deras vistelse. Efteråt funderade jag om fakirtricket i Schweiz gått snett eller om möjligen mitt tilltag med den påhittade ändtarmscancern skapat negativa energier och gjort John of God sjuk.

Det hade blivit bråttom att bestämma huruvida jag skulle vara med på nästa resa till Casan. Therese hade trettio personer uppskrivna på höstresan och hade tänkt ta med två grupper om femton men det hade blivit strul med hotellbokningen så hon kunde bara ta med en grupp om femton. Vänlig som hon var ville hon dock prioritera sådana som mig som hade något syndrom i kroppen. Jag fick en vecka på mig att bestämma mig.

Jag fick också höra lite helandeberättelser från Casan och man fick intrycket att John of God plockade ut tumörer på löpande band där nere i Brasilien.

Therese berättade också om ett par yngre personer som följt med på resan. Förutom en trettioåring som åkt för sin andliga utvecklings skull hade en person i övre tonåren född med leukemi följt med och det var faktiskt andra gången denne åkte. Då jag nu accepterat att jag själv fått min ändtarmscancer på grund av mina egna negativa tankemönster så blev jag lite frågande hur man redan i moderlivet kunde ådra sig en sådan sjukdom. Therese berättade då att det var ett val man gjorde för att få den utmaningen i livet.

Jag trodde inte att örtpreparaten hade några som helst effekter eller bieffekter även om jag var lite tveksam på bieffekterna. Berättelsen om cancersjuke Matthew på researrangören Anitas hemsida fick mig att misstänka att de i något fall faktiskt kan ha spetsat preparaten för att få någon bieffekt och därigenom ge sken av att örterna faktiskt gör något. Therese sade också innan vi skildes åt att jag kunde få diarré i flera veckor av örtpreparaten när energierna rensades ut. Där kände jag att gränsen för min wallraffning gick och pillerburken fick sedermera bli ett ovanligt dyrt bokstöd istället. Något kvitto fick jag inte heller. Det hade jag förvisso inte väntat mig även om jag in i det sista hade hoppats att jag skulle få ett samt att min arbetsgivare skulle vara liberal med den tilldelade hälsoslanten.

Även om mötena med Therese stundtals var mycket underhållande hade jag nog ändå en klump i magen efter vårt andra möte. Man kan tänka sig hur det går för någon med till exempel cancer som griper efter halmstrån och är öppen för andliga lösningar när denne kommer i kontakt med någon sådan som Therese.

Möjligen kan hon vara välmenande och själv tro på behandlingen men det blir så fel, så fruktansvärt fel, när hon inympar sina idéer om att orsaken till cancern ligger i ens egna tankar. För hur blir det i de fall när personen inte blir frisk? Kommer inte denne att finna orsaken till det uteblivna tillfrisknandet i de egna negativa tankar som vi alla har ibland oavsett hur positiva vi försöker vara? ”Man måste vara redo” var något som Therese avslutade vår första träff med och det blir givetvis en självuppfyllande profetia. Om man inte blir frisk, ja då var man antagligen inte redo.

Pengarna som man slänger bort till ingen nytta är en sak. Ett än värre slöseri är dock att spendera tid på Casans verkningslösa behandlingar när man faktiskt kan vara i livets slutskede. Utöver det finns risken att man avstår verkningsfull behandling när man får alternativ behandling. Den risken finns alltid men är givetvis särskilt stor om alternativterapeuten som i fallet med Therese är negativt inställd till den konventionella vården. Låt vara att hon aldrig direkt uppmanade till att avstå från behandling.

Att arrangera en resa kan kanske, även om det givetvis är djupt stötande, göra att man kan tjäna pengar på cancersjuka men ändå komma undan patientsäkerhetslagen. Att i Sverige sälja örtpreparat mot den åkomma jag skrev på baksidan av mitt foto, ändtarmscancer, borde dock rimligen vara ett brott mot patientsäkerhetslagen. Att som i mitt fall behandla personer som bara hittat på att de har åkomman är dock alldeles säkert lagligt.

Denna fjärde bloggpost får avsluta den första salvan inlägg om John of God men jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återvända till affärsverksamheten. Det är en undanskymd verksamhet som verkligen förtjänar att lyftas fram i ljuset. Med allraminst ett fyrtiotal gruppresor till Casan och femhundra resenärer per år är det ändå ganska livlig trafik dit. Exakt hur stor andel som är svårt sjuka går inte att fastställa men det tycks vara många. Mitt intryck är att John of God-resorna dessutom är ett växande fenomen, nya researrangörer tillkommer och de som redan är etablerade ökar antalet resor per år. Healingresorna till Brasilien är dessutom en del av en bredare företeelse där man med flygets hjälp kan kringgå den svenska patientsäkerhetslagen som hur svag den än är på svensk mark ändå ger svårt sjuka ett visst skydd mot kvacksalvare.


Burken med örtpreparat fick bli ett dyrt bokstöd. Jag hade nämligen ingen lust att äta kapslarna med torkade örter som burken innehöll. Skulle dock vara spännande att få dem analyserade.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag om healingresorna som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om Casaveteranen Anita.
John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter, bland annat om hur det gick till när samtalsterapeuten Katja blev researrangör följt av en summering av den svenska healingresebranschen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, HBTQ, Alternativmedicin.

       

       

John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter

Detta inlägg är tredje delen i mitt studium av de svenska healingresorna till John of God i Brasilien. Du rekommenderas att först läsa mina tidigare inlägg i serien, först om introduktionen till resorna på Studieförbundet Vuxenskolan, därefter om några av researrangörerna. I detta inlägg kommer sedan de återstående svenska researrangörerna att studeras närmare.

Researrangören Angelica har tre enskilda firmor registrerade med verksamheter som Feng Shui, personlig utveckling och resor. Angelica föredrar att ta frågor över telefonen och jag ringer upp henne. Hon verkar inte arrangera så många resor, eventuellt har hon en resa under hösten. Däremot hoppar hon in då och då som extra guide när de andra har stora grupper. Hon verkar fundera över att helt sluta arrangera resor för att istället acceptera ett erbjudande om att bli fast guide på plats i Brasilien för en annan researrangör. Att det är lönsamt att ha en person på plats tyder på att det ändå är en lukrativ bransch.

Guiden Jannie har en enskild firma registrerad på sig där resor finns med i verksamhetsbeskrivningen. Hon har tre gruppresor under andra halvan av 2012 och hitintills fem inplanerade under 2013. Hennes grupper brukar vara på 10-15 personer och skulle det bli fler så tar hon med sig extra guide. Precis som de andra verkar Jannie vända sig till svårt sjuka. På hennes hemsida www.dinhealingresa.se inleds presentationen av John of God med ”Man kan ha olika anledningar att åka hit, epilepsi, cancer mm” (WebCite). När jag i mejl frågar om chanserna att bli helad från ändtarmscancer svarar hon att ”Om chansen att bota just en specifik sjukdom kan inte jag svara på, de enda som kan svara på den frågan är entiteterna som arbetar genom John of God. Det är något mellan dem och just dig. Vissa som kommer hit får hjälp direkt, medans andra tar lite längre tid.” Det tycks alltså bara vara en tidsfråga.

Man kan på Jannies hemsida också ladda ned ett häfte med förhållningsregler inför vistelsen på Casan. I det kan man ana hur omfattande verksamheten hos John of God är. Där beskrivs reglerna och hålltiderna för alla olika köer på Casan, till exempel för att träffa mediumet eller för att få en andlig operation. Man får även veta att när man får träffa John of God själv har man har blott två sekunder på sig att beskriva vad man vill ha hjälp med. Med tanke på vilket högt genomflöde av människor det verkar vara är det förståeligt att varje persons tid med mediumet blir kort. Det är också myllret, de många olika köerna och krångliga procedurerna som gör att det är motiverat att åka med guide. Det är svårt för en förstagångsbesökare att veta hur denne ska bete sig.

Researrangören Katja verkar till vardags vara en verklig motsvarighet till någon av karaktärerna i SVT:s parodi Coacherna eftersom hon är samtalsterapeut och driver en enskild firma med verksamhetsbeskrivningen ”Vägledning, psykosyntesterapi och föreläsningar genom samtal, dans-rörelse, kost, diet, drömmar, bild-färg och form samt produktion och utgivning av litteratur, utbildnings- och kursmaterial.” Hon har hemsidorna www.brazilhealing.se och www.samtalsthlm.se. Katja arrangerar sex Brasilienresor under 2012 och lika många under 2013. Hon tar med sig max tolv personer på varje resa. Som en liten bonus får man på hennes resor samtalsterapi med henne vid två tillfällen. När man bokar en resa med Katja betalar man 2.000 i anmälningsavgift och resterande 9.500 tas med till Brasilien och betalas av någon anledning på plats där. Utöver det tillkommer givetvis flygresan.

När det gäller möjligheterna att bli frisk från ändtarmscancer svarar hon i sitt mejl att det är omöjligt att säga hur stor chans man har att bli helad, dock: ”Personer som jag personligen känner har t.ex. blivit hjälpt med äggstockscancer,pancreascancer, ändtarmscancer (min vän Maira hade ALLA dessa cancersorter och är frisk idag), hjärntumörer, bröstcancer, MS, hormonproblem,diabetes,depressioner,fri från tablettberoende (antidepp,ångestdämpande) sluta röka, ångest, tennisarmbåge, musarm och alla de olika emotionella problemen folk har fått hjälp med.” Det verkar alltså nästan inte finnas några begränsningar när det gäller vad John of God kan hela.

Under en informationskväll med Katja som jag bevistar i september får jag förutom lite cancerberättelser veta hur det gick till när hon blev guide och researrangör. Från början var hon, som alla andra researrangörer, där för sin egen hälsas skull. En dag fick hon dock uppgiften att bli guide av entiteterna, andarna som talar genom John of God. Om detta sade Katja att ”Det är klart att man har en valfrihet. Det är ingen som kommer att tvinga en till någonting. Men när, liksom, John of God och entiterna föreslår, kanske att man ska bli guide, då tackar man inte nej utan då tänker man att, okej nu är det liksom läge på något sätt.” Jag antar att det är svårt att säga nej till någon som har God i sitt namn. Särskilt de som upplevt sig bli helade på Casan och har mycket känslor investerade där torde nog ha extra svårt att säga nej. Varför John of God vill ha fler researrangörer är inte svårt att räkna ut. Katja fick uppgiften i juni 2011 och hade när hon berättade det arrangerat nio resor, vilket alltså borde innebära bortåt hundra resenärer och många fina sedelbuntar till Casans kassa.

Katja berättade under informationskvällen också om en tjej från Kanada som verkade ha någon form av nervsjukdom eftersom hon var väldigt sjuk och satt i en rullstol och skakade. Katja trodde att anledningen till att hon blev sjuk nog var att hennes konfliktfyllda familj som behövde jobba med sig själva skulle komma till John of God. Detta var en typ av förklaring till att folk blev sjuka som jag skulle stöta på fler gånger. Jag fick också veta lite om en sorts surrogatoperation där en person åkte till Casan i en annan persons ställe när denne inte kunde åka. Katja berättade hur hon varit ställföreträdare åt en man med hjärntumör och fått en andlig operation på Casan i dennes ställe.

Som sina fördelar framhöll Katja bland annat att hon hade lärt känna många där nere. Eftersom många som reste faktiskt var sjuka var det bra att veta vem man skulle kontakta om det hände något, menade hon. Dessutom höll hon sig till skillnad från vissa av sina arrangörskollegor med små grupper om tolv för att kunna ta hand om alla ordentligt. I klippet nedan berättar hon förutom om gruppstorleken hur hon sett döende vid Casan, som dock alltså inte rest med henne. Varken hon eller Casan verkar dock vilja ha såpass svårt sjuka personer där. Vi får i klippet också veta lite om de praktiska bestyren kring att åka med sjuka.

Katja hade vidare ett samarbete med resebyrån Brasilienspecialisten som uppenbarligen inte bryr sig om vilka oetiska verksamheter de förknippas med så länge det fyller flygstolarna. En representant från dem var på plats under informationskvällen och berättade lite praktiska detaljer kring biljettbokning och priser på flygbiljetter. Katja är inte heller den enda healingresearrangör de samarbetar med.

Intressant var också frågan från en person i publiken vad som skulle hända när John of God dog. Katja svarade att dels fanns det energier och andar på platsen som var oberoende av honom. Dels fanns det en del duktiga människor runtomkring honom som kanske skulle kunna ta över. Det finns alltså anledning att tro att affärsverksamheten faktiskt kan överleva John of God. Med tanke på hur många människor kring Casan som måste ha ett ekonomiskt intresse av att verksamheten fortgår så är det nog till och med mycket troligt att så kommer att ske.

Elisabeth med hemsidan www.tuvanhelhetsterapi.se verkar vara det nyaste tillskottet i den växande researrangörsfamiljen. Hon pysslar annars med sådant som kraniosakral terapi och chakrabalansering. Elisabeth verkar ha sin första resa under hösten. Eftersom jag upptäcker henne sent blir hon den enda jag aldrig tar kontakt med.

Slutligen har vi damen som man på Studieförbundet Vuxenskolans informationskväll fick veta erbjöd sig att ta med ett foto till Brasilien för det hutlösa portot 600 SEK. Hon sköter reseverksamheten genom en enskild firma. Hon har dock ej någon hemsida och hade det inte varit för introduktionsföredraget på Studieförbundet Vuxenskolan hade jag aldrig fått höra talas om henne. Under 2012 har hon fyra gruppresor. I sitt mejl skriver hon att den idealiska gruppstorleken är 10 personer, har hon fler än 12 tar hon med sig en extra guide. Angående möjligheterna för mig att bli helad från ändtarmscancer svarar hon i sitt mejl att: ”I Casan brukar man säga att det finns inget som heter “obotligt”. Vi i västvärlden har bara inte kommit underfund med hur sjukdomar uppstår och läker. “John of God” lämnar dock inga garantier av den simpla anledningen att du själv har huvudrollen i din egen healingprocess.” Det tycks alltså vara ens eget fel om det går åt skogen på Casan.

Som synes verkar den svenska healingreseverksamheten vara omfattande med lågt räknat 40 gruppresor och 500 resenärer till Casan varje år. Jag har då också ignorerat uppgifter om att arrangörerna ibland har ett trettiotal personer med sig. Utöver det finns ett mörkertal som reser utan guide eller med www.johnofgodresor.se:s alternativ att fritt boka resdatum och träffa deras fasta guide på plats. Årligen spenderas en bra bit över tio miljoner på svenska resor till John of God genom svenska researrangörer vilket dock inte verkat avspegla sig i företagens omsättningssiffror ännu. Hur stor del av kakan varje aktör får är dock inte helt klart. Det är inte alls säkert att de svenska researrangörerna tjänar jättegrova pengar på verksamheten. För det första äter flygresan upp runt 10.000 – 13.500 av de 20.000 -25.000 som healingresan kostar varje resenär. Som tidigare nämnts tar Casan betalt direkt från besökarna för de olika behandlingar som John of God ordinerar dem. Utöver det kan jag tänka mig att de kanske tar ut avgift direkt från researrangörerna för andra saker, till exempel för översättarna som bistår dem. Sedan är det möjligt att de ständigt fullbelagda hotellen i trakten också tar ut överpriser även om prisnivån på den brasilianska landsbygden rimligen borde vara låg. Mycket är oklart men det borde ändå bli en hyfsad förtjänst för den svenske guiden på en resa med 10-15 personer. För de som eventuellt tar med bortåt 30 personer blir det givetvis än mer lönsamt. Hur mycket Casan får är än svårare att säga. De flesta researrangörer menar att några tusenlappar räcker för extrautgifter och behandlingar men det är oklart hur stora donationer resenärerna förmås göra till Casan. Det avgörande är dock inte exakt hur stora pengar aktörerna gör. Det omoraliska består i att ge svårt sjuka personer en verkningslös behandling.

Man kan tycka att rikets journalistkår borde granskat denna förvånansvärt livliga reseverksamhet där man med flygets hjälp slipper ta hänsyn till patientsäkerhetslagen och det skydd för svårt sjuka patienter som den innebär. Det borde bara i den svenska verksamheten kring John of God finnas gott om intressanta berättelser om girighet, utnyttjande och besvikelser; sådant som den tredje statsmakten borde finna intressant. Någon svensk granskning av verksamheten står dock icke att finna.

Går man utanför Svea rikes gränser finns det litegrann att läsa. Är man sugen på en granskning av John of God är artikeln om honom på Skepdic, James Randis diskussion kring fakirtricken samt granskningen på Committee for skeptical enquiry bra ställen att börja på. Det är dock förvånansvärt magert med kritiska granskningar. Att hitta de som höjer John of God till skyarna är desto enklare. Bland annat har Oprah Winfrey hyllat healern, vilket kritiserats, och det var också till stor del tack vare henne som han blev internationellt känd.

Att under några veckors tid få läsa researrangörernas hemsidor och mejlat med dem hade gjort mig nyfiken på vilken typ av människor de var. Att resa till Brasilien med någon av dem var i dyraste laget, men en annan möjlighet dök upp. En av researrangörerna, damen utan hemsida som jag fick höra talas om hos Studieförbundet Vuxenskolan, hade redan i sitt första mejl till mig där hon svarade på mina frågor föreslagit att vi skulle träffas. Svårt plågad av min påhittade ändtarmscancer hade jag inte något emot att få träffa henne för att få veta mer om vad hon hade att erbjuda mig. Mitt nästa inlägg kommer att handla om våra möten.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om en informationskväll där man gjorde reklam för healingresorna till Brasilien.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, en närmare titt på några av de svenska researrangörerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Skojare, Medialitet.

       

       

John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen

I detta inlägg börjar jag titta närmare på de svenska arrangörerna av resor till den brasilianske healern John of God. Du rekommenderas, för att få en bild av vad det handlar om, först läsa mitt inledande inlägg om reklamen för John of God hos Studieförbundet Vuxenskolan.

Efter att ha bevistat introduktionen till John of God och healingresorna var jag sugen på att få veta mer om den svenska grenen av denna cyniska industri vars affärsidé främst verkade vara att utnyttja sjuka och desperata. De flesta av de svenska researrangörerna finns på internet och jag inledde på det sätt alla hobbygräv börjar; genom att googla, läsa lite hemsidor och klicka runt på Ratsit. Det finns dock begränsningar när det gäller hur mycket information man kan få fram på det viset. Jag har därför också mejlat researrangörerna, uttryckt intresse för att resa till John of God med dem och ställt lite frågor kring extrakostnader, storlek på grupperna samt möjligheterna att bli botad från ändtarmscancer. Ingen av de som svarade visade några tecken på att se ett problem i att utnyttja desperationen hos någon med cancer och sälja en resa till denne. Tvärtom berättade flera om resenärer som blivit fria från cancer på Casan även om ingen lämnade några garantier för ett omedelbart helande. I Sverige hade det varit ett brott mot patientsäkerhetslagen, som kvacksalverilagen numera uppgått i, att behandla cancersjuka med alternativa metoder. Tack vare att man istället arrangerar en resa till en plats utanför Sverige kommer man dock uppenbarligen undan.

Jag har hittat ett tiotal olika svenska personer som är researrangörer och saluför gruppresor till John of God. De brukar var och en ha mellan 4 till 6 resor per år och priset ligger oftast runt 20.000 – 25.000 SEK för en tvåveckorsvistelse. Standard är att researrangören själv följer med till Brasilien som guide. Antalet resenärer på varje resa verkar vara 10 – 15 stycken med reservation för att det kan vara något fler. När jag mejlade och frågade hur många som var med på varje resa uttryckte jag nämligen oro för att man skulle försvinna i mängden och inte få den hjälp man behövde. De hade alltså anledning att ange en lägre siffra för att lugna mig. Jag har också fått vissa uppgifter om att vissa av arrangörerna har ett trettiotal resenärer på sina resor. Bland annat visade det sig att den guide jag senare skulle komma att träffa hade det på en resa, och under en informationskväll som en annan arrangörer anordnade framhöll denne att hon hade ett tak på ungefär tolv resenärer till skillnad från vissa av de andra som kunde ha ett trettiotal. Jag kommer dock att ignorera dessa högre siffror och räkna lågt när jag senare försöker sammanställa alla uppgifter.

Researrangörerna har det gemensamt att de alla är mer eller mindre nedsjunkna i det alternativmedicinska träsket. De sysslar annars med sådant som energimedicin, ayurveda, holistisk friskvård, numerologi och feng shui. Ingen ägnar sig enbart åt healingresorna. Det får vara osagt i vilken utsträckning arrangörerna själva är bedragna respektive bedragare. Jag kan tänka mig att de flesta, till skillnad från John of God själv, ändå tror på det de håller på med. Man kan dock inte vara befriad från kritik bara för att man är lättledd. Researrangörerna verkar också så gott som alltid först åka dit som patienter själva innan de blir guider och researrangörer. Jag har bestämt mig för att inte publicera deras efternamn eftersom jag vill underlätta för dem att byta till ett jobb där de inte lever på att utnyttja desperata och sjuka. Potentiella arbetsgivare brukar nämligen som bekant googla de som söker anställning.

Verksamheten bedrivs antingen genom ett aktiebolag eller en enskild firma. I något fall saknas relevant företagsengagemang men eventuellt skulle företaget kunna stå på någon annan person. Dock är aktiebolagen alla relativt färska och det finns inte så många kompletta bokslut tillgängliga. Att kolla hur mycket en enskild firma omsatt är tyvärr besvärligare än att klicka runt på Ratsit vilket är taket för min medborgarjournalistiska grävförmåga. Av lite olika anledningar finns alltså inte så mycket omsättningssiffror som man skulle velat ha. Dock, eftersom verksamheten verkar vara expanderande kommer det nog att finnas mer siffror i framtiden för den nyfikne.

Anita, som verkar vara den mest erfarne guiden, har SEM, Svenska Energimedicinska AB som bildades så sent som 2011 och några bokslut finns därför inte tillgängliga. Hon har dock ägnat sig åt verksamheten en längre tid och är faktiskt i startgroparna för att starta ett integrativt center i Sverige med den helande energin från Casan som grund. Hon har också startat en insamlingsstiftelse som ska bekosta healingresor för familjer med minderåriga barn. Självklart måste de då åka i hennes regi och hela resekostnaden betalas inte av stiftelsen. Hennes hemsidor är www.casafriendssweden.se, www.secha.se och www.starita.se. Anita har under senare delen av 2012 fyra gruppresor som alla är fullbokade. Under 2013 har hon hitintills sex gruppresor i kalendern. När jag mejlar henne mina frågor får jag veta att hennes resenärer brukar ha med sig så mycket som 5000 till 15000 SEK för extrautgifter. Angående mina möjligheter att bli fri från cancer i Brasilien skriver hon att: ”Det handlar mycket om tillit och jag känner många med cancer som blivit botade med mestadels arbete i current/meditationsrummen.” På hennes hemsida kan man även läsa berättelser från cancersjuka som rest till Casan och påstås ha blivit friska på grund av behandlingen där.

Jag har inte fått någon synlig operation och inte heller många osynliga här på Casan. Entiteterna berättade genom João att min cancer kom sig av en andlig hemsökelse. När jag väl hade förstått det, satt jag i meditationsrummen på Casan så ofta som möjligt och arbetade på att bara ge tillbaka, ge tillbaka, ge tillbaka. När jag till slut, med hjälp av alla entiteter, örtmedicin och välsignat vatten fick rent i mitt energifält kunde min kropp börja läka och jag blev av med min cancer.

(WebCite)

Precis som Bomanson påpekade under föredraget hos Studieförbundet Vuxenskolan fanns det dock de som inte blev friska från cancern. På Anitas hemsida berättas också en sådan historia, där personen inte blir frisk men finner någon sorts lugn. Mannen som berättar om sin sjuka hustru besöker om och om igen Casan tillsammans med henne och vill inte veta något annat än att behandlingen varit av godo, inte ens efter att hon avlidit. Berättelsen är också ett exempel på hur alternativa terapier kan få patienten att skjuta upp användandet av verkningsfulla behandlingar.

– Min hustru Lya blev i januari 2004 diagnostiserad med skelettcancer och läkarna upptäckte då också en elva centimeter lång cancertumör i hennes vänstra bröst. Den form av cancer hon hade fått var av den mer aggressiva sorten och hade spridit sig i hela hennes skelett. Hon ville inte ta cellgifter eller strålbehandling utan inriktade sig helt på olika alternativa behandlingar.
Efter diagnosen fick vi med jämna mellanrum information om Casan i Brasilien på de mest oväntade sätt men var väldigt tveksamma till att resa dit.
Var det rätt att göra den långa resan och vara så långt ifrån våra barn och vårt första barnbarn under det som mycket väl kunde vara den sista tiden av Lyas liv?
När vi för tredje gången snubblade över information om Casa de Dom Inácio enades vi om att ge det en chans. I mars 2005 reste vi till Abadiânia för en vistelse som visade sig bli fyra månader lång. Lya var då i så dålig kondition att hon var rullstolsbunden och hade konstant mycket svåra smärtor. Första gången hon passerade Medium João inkorporerad sa han:
– Ta tre kristallbehandlingar och kom sedan tillbaka. Jag bokade in dem direkt efter varandra och på eftermiddagen passerade hon Entiteten igen och blev då ordinerad operation och örtmedicin.

[…]

Ytterligare tre veckor senare behövde hon inte längre använda rullstolen annat än för längre sträckor och endast i undantagsfall ta sin smärtmedicin. Innan jag reste kunde hon till och med, med hjälp av oss andra, ta sig till det helande vattenfallet.

[…]

Vi återvände hem efter fyra månader och vår glädje kände inga gränser. Lya var på bättringsvägen och vid en kontroll hos sin läkare fick hon beskedet att cancern såg ut att vara helt inaktiv och att svulsten i hennes bröst börjat krympa. Några månader senare reste Lya tillbaka som guide för en grupp kvinnor däribland vår dotter, dotterdotter och sonhustru. De hade en mycket intressant och givande vistelse och Lya fick tillfälle att visa sin tacksamhet och samtidigt ta fler behandlingar.

[…]

Efter någon vecka blev cancern väldigt aggressiv igen och spred sig nu till hennes bukhinna. Cancern och den vätska som bildades tryckte på alla hennes inre organ så hon knappt kunde varken äta eller dricka. Vi hade redan en resa till Abadiânia inplanerad och i början av april 2006 var vi där igen. När Lya då passerade Medium João inkorporerad sade han:
– Kom tillbaka om fyrtio dagar.
Vi hyrde ett litet hus i Abadiânia och jag gjorde vad jag kunde för att Lya skulle få lindring med hjälp av några volontärer från Casan. Efter tre veckor fick vi budskap från Entiteterna att vi måste åka hem och att Lya skulle vända sig till sin läkare i Australien för att ta emot den vård hon kunde erbjudas där.

[…]

Jag hade knutit ett band runt både Lyas och min handled för att hon lätt skulle kunna väcka mig om hon behövde något på natten. Strax efter klockan sex, på morgonen den 16:e maj, vaknande jag av att någon drog i bandet.
Jag tittade upp på Lya, vi såg in i varandras ögon, och så dog hon.

[…]

Jag ville tacka Medium João och entiteterna för att ha skapat den här platsen, att vi fick ytterligare nästan ett och ett halvt år av högkvalitativt liv tillsammans trots att Lyas svåra sjukdom hade gått så långt.

Vi reste en hel del och kunde i stort sett göra det vi önskade tillsammans den sista tiden. Jag är också oändligt tacksam att Lya fick vara smärtfri och slapp de tunga smärtlindrande preparaten så att vi in i det sista kunde prata med varandra och att hon fick hjälp att gå vidare så lätt.

(WebCite)

De tre damerna bakom hemsidan www.weforyou.se och hälsoreseföretaget IBIDEM AB hade 2010, det första år som bokslut finns tillgängligt, en omsättning på 418.000 vilket väl får anses vara mycket blygsamt. 2011 hade omsättningen stigit till 1.138.000 även om de då gjorde en förlust på 300.000. Samma damer hade dock även ett annat företag, FRIENDS OF THE CASA AB, vars konkurs avslutades vid årsskiftet. De har sju gruppresor detta år och likaså nästa, vilket är lite mer än de senaste två åren då de haft fyra respektive fem gruppresor. De har ett tak på 14 nya resenärer per gruppresa, utöver det kan de ha ett antal som besökt Casan tidigare och kan rutinerna där. De arrangerar inte bara alternativa hälsoresor till John of God utan även till Slovenien. Utanför reseverksamheten sysslar de med sådant som healing och ayurveda. I deras svar till mig angående möjligheterna att bli frisk från cancer på Casan skriver de att: ”Jag kan inte tyvärr säga hur stor din chans att bli frisk i Abadiania. Jag vet bara att jag blev frisk där och många andra som reser dit. Vår guide Birgitta blev också av sitt bröst cancer.”

Mannen bakom hemsidan www.johnofgodresor.se är mångsysslare och engagerad i ett flertal olika företag, bland annat ett vars verksamhet förutom bland annat hypnos också innefattar hälsa och resor. Företaget hade 2009 en omsättning på 771.000, men både föregående och påföljande år var omsättningen betydligt lägre. 2011 steg den igen till 665.000 SEK. Mannen har fem gruppresor under andra halvan av 2012 men hos honom verkar det även finnas ett alternativ att fritt boka resedatum då han har svensk personal på plats året om. När jag i mitt mejl frågar om möjligheterna att bli frisk från ändtarmscancer får jag svaret: ”Din fråga ang att bli frisk är väldigt svår för mig att svara på, jag har varit i Brasilien i 8 mån totalt och jag har sett fantastiska saker hända. Vissa blir friska direkt andra med tiden. Men jag har inte sett någon åka dit utan någon förbättring.” De som avlidit då, var det också till det bättre? Eller blev de friskare först, innan de blev sämre igen och slutligen dog?

Maria bakom hemsidorna www.johnofgod.pl och www.johnofgodhealingresor.se har bara ett aktiebolag med blygsam omsättning och helt annan verksamhet än resor. Hon har fyra resor inplanerade i år och hennes grupper består av 8 till 10 personer. Annars sysslar hon med sådant som numerologi och reikihealing. Även Maria vänder sig uppenbarligen bland annat till svårt sjuka då hennes ena förstasida inleds med orden ”Han är utan tvekan den mest begåvade och kraftfulla andliga medium i vår tid. Sedan femtio år tillbaka har han botat over åtta miljoner människor från cancer, AIDS, MS, diabetes, hjärtproblem, epilepsi, Parkinson, depression, utbrändhet mm.” (WebCite) Angående chanserna att bli helad från ändtarmscancer skriver hon i sitt mejl till mig optimistiskt att ”Jag kan inte säga det men jag vet att många personer jag har träffat har fått bot, så chansen är stor kan jag säga.”

Läser man de berättelser från besökare som hon publicerar på en av sina hemsidor får man dock veta att det inte bara är svårt sjuka som besöker Casan.

Jag väntade att göra min andra operation. Jag såg många svårt sjuka runt omkring mig. Säkert cancer, MS och andra allvarliga sjukdomar. Då jag sluter mina ögon och försöker koncentrera mig på meditation är det de bilder jag får med mig. Vilken lidande tänker jag, stakars människor, flera av dem är döende och mitt i detta sitter jag med mitt som inte är lika allvarligt. Har jag rätt att ta plats här?

(WebCite)

Det är också mitt intryck efter föredrag och hemsidesläsande, att det även verkar vara ett betydande klientel med lindrigare åkommor som besöker John of God. Man ska alltså inte tro att det bara är svårt sjuka som besöker Casan, men eftersom det är mest upprörande är det ändå vad lejonparten av mina inlägg avhandlar.

Maria erbjuder precis som många av de andra researrangörerna distanshealingtjänsten som går ut på att man visar ett foto på personen ifråga för John of God och får örtpreparat utskrivna till denne. Det verkar dock i vissa fall vara frågan om att i alla fall kunna pressa lite pengar ur dem man misslyckats med att förmå återvända till Casan. ”Om du behöver komma tillbaka men inte kan är det bra för dig att fortsätta med örter. Sänd ditt foto med någon som reser till Casa så att du får mer medicin utskriven.” (WebCite) Denna tjänst tar Maria själv 600 kronor för.

I nästa inlägg kommer vi att titta på resten av researrangörerna. Vi kommer bland annat att få veta hur det kan gå till när man blir researrangör och guide samt varför det är motiverat att resa med guide istället för att helt enkelt resa på egen hand.

Tidigare inlägg i denna serie: John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om en informationskväll där man gjorde reklam för healingresorna till Brasilien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Cancer, Skojare, Medialitet.