Årets folkbildare och Årets förvillare 2014 utsedda

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har, som de gör varje år, utsett Årets folkbildare och Årets förvillare. Precis som 2012, då P3 Nyhetsguiden fick förvillarpriset och programmet Medierna i P1 fick folkbildarpriset, tilldelades båda utmärkelserna företrädare för media.

Årets folkbildare blev Metros Viralgranskaren och aldrig tidigare har väl folkbildarpriset känts som det varit så givet på förhand. Ur VoF:s motivering:

År 2014 går utmärkelsen till tidningen Metros Viralgranskaren. Redaktionens tre journalister, Jack Werner, Linnéa Jonjons och Åsa Larsson, får utmärkelsen för sitt arbete med att granska påståenden som sprids i sociala medier samt för att de på ett tydligt och lättbegripligt sätt lär ut ett kritiskt förhållningssätt, och visar på vikten att ifrågasätta och källgranska uppgifter på nätet.

Med nya typer av medier kommer nya utmaningar. Det ökade informationsflödet i sociala medier ställer större krav på källgranskning och kritiskt tänkande hos läsarna. Myter får blixtsnabbt fäste och sprids som sanningar. Allt sedan starten i mars 2014 har Viralgranskaren granskat och avslöjat felaktiga påståenden som spridits i sociala medier.

Till Årets förvillare utsågs TV4 Nyhetsmorgon och det är faktiskt andra gången TV4 tilldelas den negativa utmärkelsen. Ur VoF:s motivering:

År 2014 ges utmärkelsen till redaktionen för TV4 Nyhetsmorgon för att den vid en rad tillfällen släppt igenom pseudovetenskapliga och falska påståenden i programmet. De vilseledande inslagen har gällt bland annat psykologi, psykiatri, medicin och veterinärmedicin.

De senaste åren har det negativa förvillarpriset getts till organisationer snarare än enskilda personer. Kanske har man känt att det finns risk för att det kan upplevas som någon form av mobbning när man ger en negativ utmärkelse till en enskild person och visst kan det ligga något i det. Jag tycker dock inte man ska dra sig för att ge förvillarpriset till en enskild person om det är någon med inflytande som verkligen har gjort sig förtjänt av utmärkelsen. Vidare kan det vara så att det faktiskt ger mer genomslag i media om en enskild, gärna färgstark, person tilldelas förvillarpriset. Till exempel fick det stort genomslag i media då LCHF-förespråkaren Annika Dahlqvist tilldelades det 2009.

Denna gång verkar dock förvillarutmärkelsen plockats upp bra av media trots att det inte delats ut till en enskild person. Till exempel skriver DN om förvillarpriset. I DN-artikeln bemöter TV4:s programdirektör för nyheter och samhälle faktiskt också kritiken, måhända på ett lite märkligt sätt. I ett sms till DN skriver hon:

”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna

Argumentet att det blott handlar om 57 minuter har bemötts på bloggen ImSoEvil.com. Angående att tittarna automatiskt förstår vad som är allvar och inte så kan man verkligen undra om det exempelvis framgick att inslaget om hur knackningar på kroppen kunde bota ångest och fobier inte var på allvar, utan att det istället rörde sig om ett lättsamt eller humoristiskt inslag.

Det är en lite märklig inställning att som ansvarig för ett nyhetsprogram mena att man inte behöver bry sig om huruvida det som påstås i reportagen är sant eller ej eftersom de allvetande tittarna ändå alltid kan skilja sant från falskt. Kanske borde man i alla fall inleda sina sändningar med någon form av disclaimer där man deklarerar att man skjuter från höften på Nyhetsmorgon och att det är tittarens ansvar att känna på sig när det är trams och när det är allvar.

       

       

Jan Lindholm och chemtrailsutredningsgate

I mitt förra inlägg skrev jag om hur man i konspirationsteoretikernas husorgan NewsVoice berättat om hur en anonym riksdagsledamot tagit initiativ till en mystisk utredning om förekomsten av så kallade chemtrails. En nyfiken bekant till mig hörde av sig till Riksdagens UtredningsTjänst för att ta reda på vilken ljusskygg riksdagsledamot som gett i uppdrag att utreda det kontroversiella fenomenet. Det visade sig vara miljöpartisten Jan Lindholm vilket väl inte var helt förvånande då denne tidigare bland annat lagt motioner om sådant som elöverkänslighet och antroposofisk medicin.

Efter att jag skrivit mitt blogginlägg nappade några i medielandskapets undervegetation efter lite påstötningar på den medborgarjournalistiska kraftansträngningen och först ut med en artikel om chemtrailsutredningen var Nyheter24. Att döma av de svar Lindholm gav dem så verkade han då öppen för att chemtrails faktiskt existerade. Nyheter24 skrev:

Jan Lindholm är miljöpartistisk riksdagsledamot och ledamot i civilutskottet. Han är också intresserad av den populära konspirationsteorin om chemtrails.

Faktum är att han är så intresserad att han vid ett tillfälle “för något år sedan” bad riksdagens utredningstjänst (RUT) att utreda kring förekomsten av dessa.

– Ja, så är det, säger han till Nyheter24 och fortsätter:

– Jag är en väldigt nyfiken person och när jag får information vill jag gärna kolla upp om det är någonting att jobba vidare på.

“Valt att inte jobba vidare med det”

I det här fallet har han dock valt att inte gå vidare med chemtrails – även om utredningarna inte var helt perfekta.

– De gav ju inte några absoluta svar om huruvida det existerar.

Tror du att chemtrails existerar?

– Du kan väl titta på utredningarna själv och bilda dig en egen uppfattning men jag har i alla fall valt att inte jobba vidare med det, säger Lindholm till Nyheter24.

När Lindholm senare, troligen mer förberedd, tillfrågades av Dalarnas Tidningar och The Local så handlade det inte längre om att han ville stilla sin egen nyfikenhet utan istället om att han ville ha information för att kunna lugna de som ringde till honom och var oroliga för chemtrails.

Men om det nu var så att han bara ville ha information för att lugna oroliga, varför nöjde han sig då inte med den första utredningens svar att det hela kunde avfärdas som konspirationsteorier, utan kände sig nödgad att ge Riksdagens UtredningsTjänst ännu ett uppdrag. Det är en av alla märkligheter i den här historien. Det första utredningsuppdraget gavs 2012, därefter träffades ett antal personer i början av 2013 för att diskutera resultatet, däribland tydligen redaktören för nätpublikationen NewsVoice. Uppenbarligen var man inte helt nöjda med resultatet, ty Jan Lindholm gav våren 2013 Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda frågan igen men med en helt ny frågeställning.

Vidare kan man undra varför Lindholm i det längsta eftersträvade att vara anonym om det nu bara var så att han ville ha lite kunskap ifall någon orolig själ skulle höra av sig till honom. Nättidningen NewsVoice skrev nämligen följande i artikeln där de offentliggjorde chemtrailsutredningens resultat:

I detta fall har en riksdagsman ställt frågor om chemtrails och geoengineering och sedan valt att offentliggöra svaret via NewsVoice under förutsättning att politikerns identitet inte röjs.

(WebCite)

Tyvärr hade man dock missat att sekretessen hävts av någon anledning och omständigheterna kring utredningen var tyvärr inte så hemliga som Lindholm och hans bundsförvanter önskat att den skulle vara.

Chemtrails

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Gatukonst och en medborgarjournalistisk granskning av det sätt varpå vi bunta ihop våra tidningar

En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.

Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.

När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.

Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.

När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.


Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon

Detta är del sex i mitt gränslösa konstprojekt ”Den svenska healingresebranschen”. I del ett bjuds man på en introduktion till healingresorna med destination John of God i Brasilien. I del två och tre tittar vi närmare på de svenska healingresearrangörerna. I del fyra träffar jag en av arrangörerna, påstår jag att jag har ändtarmscancer och låtsas vara intresserad av en resa. I den femte delen redogörs för det inledande mediabruset.

I förra inlägget skrev jag om P3-programmet Verklighetens första reportage om de svenska healingresorna till John of God. Man tog då bland annat upp den troligen olagliga marknadsföringen. Verkligheten skulle dock göra ännu ett program om John of God med fokus på mitt och researrangören ”Therese” fina och minnesvärda möte. Enligt presentationen på SR:s hemsida höll den ansvarige journalisten ifråga på med en radiodokumentär om Peter Mangs och verkade alltså vara intresserad av intressanta personer. Att han skulle vilja kika förbi hos mig och teckna mitt personporträtt var nog därför inte helt otippat.

Trots att jag varit generös med underlag till reportaget valde journalisten dock att fortsätta på HBTQ-temat från del fyra i min bloggserie genom att, ursäkta uttrycket, rövknulla mig. I reportaget ingick nämligen en för mig förnedrande uppringningsscen där jag telefonerade Therese. Detta kunde jag förvisso undkommit om jag lagt upp granskningen lite proffsigare och kontaktat henne efter att jag skrivit inlägget om hennes affärsverksamhet men medborgarjournalistik är ju ändå något som per definition sköts av amatörer.

I programmet restes också frågan om mitt wallraffande som cancersjuk måhända var omotiverat. Therese som också intervjuades menade nämligen att hon var öppen med allt och att det gått lika bra att intervjua henne. Jag anser dock att vissa saker hade jag faktiskt inte fått veta genom att fråga.

Det viktigaste av allt var omständigheterna kring de varor jag köpte. Det var aldrig någon tvekan om att det var mot min påstådda ändtarmscancer jag skulle få örterna, något som varit olagligt om jag verkligen haft sjukdomen. Redan i sitt andra mejl till mig, efter att jag först påstått att jag hade ändtarmscancer och därefter accepterat att vi skulle träffas för att prata energimedicin, skrev Therese: ”Härligt att höra att du har rätt inställning och approach till ditt nuvarande tillstånd! Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från “John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.” I den bifogade informationen stod det klart och tydligt att ”Skriv på fotots baksida vilka problem du vill ha hjälp med alt. vilken sjukdom du lider av.” Cirkeln slöts sedan under våra möten när jag lämnade över mitt foto med ”Rectal cancer” skrivet på baksidan, betalade och fick örterna.

Något annat som inte hade kommit i dagen under en intervju är pengahungern i branschen. Oavsett om lönsamheten är hög eller låg brukar ju motorn i den alternativmedicinska världen, som på så många andra ställen, vara penningen. Att Therese redan i sitt andra mejl till mig skulle börja mjölka mig på pengar och försöka sälja in varor jag aldrig uttryckt något intresse för är något som inte hade framkommit i en intervju.

Vidare hade det i en intervju varit svårt att belysa de obehagliga metoder där man upplyser patienten om att cancern kommer att poppa upp igen om man inte går till botten med de underliggande känslorna, något John of God på Casan lämpligt nog kan hjälpa till med om man slantar upp för en resa dit.

Sedan finns det mer subtila saker som inte skulle framkomma i en intervjusituation, som till exempel komplimangerna och underblåsandet av hoppet om en lysande framtid som förebild. Sådana saker kan kanske bara vara uppmuntran men det kan också vara manipulation för att sälja in varor och tjänster.

Självklart står Therese för de grundläggande idéerna om att allt i grund och botten handlar om energibärande tankar. Det är dock ändå troligt att idéernas absurditet tillåts blomma ut i sin fulla prakt när man wallraffar till skillnad från i en intervju där man rimligen anpassar svaren något. Detta borde inte enkom motivera wallraffandet men kan ses som en fin bonus.

Slutligen lite svenska John of God-nyheter i korthet.

ETC har också tagit upp resorna till John of God. De har intervjuat researrangören Maria, en troende resenär samt Osher centrums Martin Ingvar. De har också en artikel om cancersjuke Kristian som bloggar om sin sjukdom. Han berättar om hur han i kommentarsfältet bombarderas med tips om alternativa metoder. Det handlar bland annat om att dricka sin egen urin och att besöka John of God.

Skeptikerpodden har även de avhandlat healingresorna. De diskuterar bland annat olika möjligheter att testa John of Gods förmågor. Man bjuds också på en intressant utläggning om hur man nog ändå kan betrakta researrangörerna som skitstövlar trots att de själva tror på John of Gods krafter.

Jag skrev tidigare om researrangören Anita som planerade ett integrativt center i Sverige med den helande energin från Casan som grund. Jag hade dock inte uppmärksammat var någonstans detta var tänkt att ske. Det visade sig att Anita tillsammans med andra tänkt köpa Hammarby Kapell väster om Gävle för att förlägga verksamheten där. Kyrkoherden Karl-Erik Tysk har dock haft invändningar. Debatten har gått fram och tillbaka på Gästriklandstidningen Arbetarbladets insändarsida och det verkar som om köpet inte kommer att bli av.

På frågan i P3:s Verkligheten om jag ville förstöra för researrangörerna svarade jag ja och fnittrade. Detta svar skulle kanske kunna nyanseras något men jag kan inte utesluta att längtan efter kaos och förstörelse i slutändan är vad det djupt där nere i min själs källarnivåer handlar om. Min fiktive motsvarighet i South Park, Professor Chaos i videon ovan, har i vilket fall som helst detta mål.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om mina reflektioner efter Studieförbundet Vuxenskolans föredrag om John of God.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några svenska arrangörer av resor till Casan i Brasilien.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, vidare om de svenska healingresearrangörerna.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om min nervkittlande wallraffning hos en av researrangörerna.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, bland annat om Västerbottenkurirens inledande publicering och Verklighetens första reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus

Detta är femte delen i mitt bloggepos om healingresorna till John of God i Brasilien. I första delen berättar jag om en introduktionsföreläsning hos Studieförbundet Vuxenskolan. I de därpå två följande delarna tittar jag närmare på de svenska researrangörerna. I del fyra, slutligen, wallraffar jag som påstått cancersjuk hos en av researrangörerna.

Det har i alla fall hunnit bli lite mediaspinn modell light efter att mina blogginlägg om den svenska affärsverksamheten kring transmediet John of God publicerades. Västerbottenkuriren var först ut med ett reportage om den lokale healingresearrangören Inez Abrahamsson som är en av damerna bakom Weforyou. Genast plockade bland annat TT och Morgonekot upp nyheten. P4 Extra höll också en liten minidebatt mellan Abrahamsson och filosofiprofessor Sven Ove Hansson. Djupast gick dock P3:s Verkligheten som dagen efter hade ett längre reportage om verksamheten. Förhoppningsvis är det inte slut i och med detta, fler publiceringar är eventuellt på gång.

I de två reportage där jag figurerar framstår jag som en käck liten äppelkindad gosse hämtad ur en gammal svartvit film. Denna käcka gosse har sett något upprörande, dunkat näven i bordet och med nasal röst utropat ”Någon måste sätta P för dessa kanaljer och ormoljeförsäljare!”. Hade jag varit tjugo år yngre hade mitt engagemang i John of God-frågan nog varit gulligare. Nu blir det nästan lite creepy hur långt jag gått för att ta reda på mera om verksamheten. Något måste man dock fördriva tiden med mellan vaggan och graven och snokande på charlatanverksamhet är i vilket fall som helst mer konstruktivt än att dricka maltdrycker eller titta på någon form av idrottsutövning.

Abrahamsson har sedermera faktiskt PO-anmält Västerbottenkuriren för deras publicering. Abrahamsson tycks bland annat mena att man försökt smutskasta henne genom koppla ihop henne med, som hon menar, mindre seriösa researrangörer. Som om man skulle behöva någon extra smutskastning av någon som bedriver en verksamhet där man säljer en kostsam verkningslös behandling till svårt sjuka.

Inez Abrahamsson borde istället vara tacksam för den hjälp hon i och med P3-dokumentären fått att städa Weforyous hemsida från påståenden om hur John of God kan bota svåra sjukdomar. Dessa påståenden stred troligen mot marknadsföringslagen. För även om själva behandlingen troligen inte är olaglig eftersom den sker utanför Sveriges gränser så kan marknadsföringen faktiskt vara det. Detta kan kanske också vara det viktigaste som mediabruset fört med sig, att researrangörerna fått sig en tankeställare kring hur de marknadsför sina resor och vad de påstår att man får ut av en resa till John of God. Weforyou är nämligen inte den enda researrangör som städat sina hemsida efter radioreportaget även om flera researrangörer fortfarande har kvar påståenden som antagligen är brott mot marknadsföringslagen.

Så småningom kommer jag att, med hjälp av en annan person, göra en liten uppföljning av arrangörernas verksamhet för att se hur de hanterar svårt sjuka resenärer framledes. Det ska bli spännande att se huruvida det skett någon förändring.

Den efterföljande ”debatten” har annars inte varit särskilt konstruktiv. Ett enfaldigt argument som nyttjats av John of God-anhängarna är att man måste ha varit på plats i Brasilien för att få uttala sig om det som händer där. Om man följde den lustiga principen skulle bland annat den astronomiska forskningen få stora problem. Vidare har man påstått att healingens effekt är belagd i studier, dock utan att ge några konkreta hänvisningar. Det har också hävdats att det inte är en dyr resa. Då glömmer man dock bort att det inte marknadsförs som en resa i första hand utan som en behandling. För en verkningslös behandling är strax över tjugotusen exklusive extrautgifter mycket dyrt. Lågvattenmärket i ”debatten” är dock anklagelsen om att kritiken mot researrangörerna i grund och botten handlar om kvinnohat.


Varning: Kvinnohat kan göra att du inte gillar brasilianska transmedier som skär i kvinnobröst!

Till sist, visst är det kul att healingreseverksamheten börjat exponeras i media vilket var den ursprungliga förhoppningen när jag skrev mina inlägg. Kronan på verket var dock när Nyheter24 klassade mina inlägg som det bästa på nätet just då, före kvalitetsalster som ”Hillary Clinton spanar in Aguileras bröst” och ”Reporter kallar Christina Hendricks fyllig”. Större kan det knappast bli.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag hos Studieförbundet Vuxenskolan som jag besökte.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några av de svenska researrangörerna.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om hur det gick till när en av researrangörerna blev tillsagd av de kanaliserade andarna att ägna sig åt verksamheten.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om min wallraffning hos en av researrangörerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Därför är journalister vänstervridna

Jag har ofta funderat över varför journalister tenderar att ha vänstersympatier. Varför skulle det egentligen finnas någon form av samband mellan att vara intresserad av att granska och stå till vänster i politiken? När jag slösurfade in på konspirationsforumet Vaken och läste en artikel om konspirationsteoretiske veteranen Jüri Lina och hans nya film föll dock alla bitar på plats.

Etablissemanget har låtit de kommunistiska journalisterna göra karriär och stoppat andra, som Jüri Lina. Varför? Därför att vänsterjournalister är ofarliga på grund av sin okunnighet och blinda tro på sociala utopier. Deras tänkande styrs av vänstra hjärnhalvan och därför kan de inte använda sin skalärvågsinterferometer för att se helheten. Det brottsliga etablissemanget utnyttjar detta för att man inte skulle avslöja deras nya illdåd på väg mot sin tilltänkta diktatur (NWO). Olof Palme sägs ha fifflat med Journalisthögskolans antagningskrav genom ett psyktest, som gynnar tankemässigt efterblivna människor, därför är det föga förvånande att påfallande många kommunister klarade testet.

Liknande inlägg på denna blogg:
Det enda rätta, om en konspirationsteoretikers nyutgivna bok om bland annat medias påstådda förtryck av sanningssökare.
Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett föredrag med konspirationsteoriernas grand old man.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .