Argumentation – PKJonas

Politisk pajkastningsgrupp från höger till vänster

Man skulle kunna argumentera för att politisk diskussion i grund och botten alltid är något gott som enbart gynnar vårt samhälle. Dock behöver man bara ta en snabbtitt i facebookgruppen Politisk debattgrupp från höger till vänster för att inse att så inte är fallet. Facebookgruppen har över 22.000 medlemmar och är mycket aktiv med många kommentarer på varje inlägg. Det som äger rum i gruppen är dock inte något som tillnärmelsevis kan liknas vid ”det goda samtalet”. Förenklande och rent infantila trådstarter som enbart tycks skapade för att provocera är standard. Påfallande många är faktiskt postade av personen som grundat och driver facebookgruppen, Jörgen Sparrfeldt. Att vantolka och karikera meningsmotståndares ståndpunkter är sådant vi alla gör oss skyldiga till då och då, men det finns grader i helvetet och Politisk debattgrupp från höger till vänster är längst ned i infernos nionde krets i detta avseende.

Det finns i Facebookgruppen också några väldigt aktiva anonyma konton som envist utmålar Sverige som världens sämsta land, med världens sämsta politiker och myndigheter. Det är såklart mycket svårt att säga vilka som finns bakom kontona. Det ligger väl närmast till hands att tro att det ändå handlar om vanliga svenskar som inte vill debattera under eget namn. För den som vill se konspirationer skulle det dock kunna tänkas vara främmande makts trollkonton, eller kanske någons hemliga extrakonton som denne vid behov kan använda för att understödja sitt officiella konto.

I och med coronavirusets framfart har det blivit den svenska strategin i allmänhet och Anders Tegnell i synnerhet som blivit måltavla i en stor del av de polemiska trådstarterna. Visst är Sveriges vägval något som kan och bör diskuteras, men det borde ändå finnas någon lägstanivå i hur kritiken får ta sig uttryck. I skärmbildscollagen nedan ser man två typiska Sparrfeldtska trådstarter med exempel på några tillhörande kommentarer som eldar på diskussionen lite extra.

Sparrfeldt tar ovan två löpsedlar ur sitt sammanhang och försöker göra någon långsökt koppling. Den ena löpsedeln handlar om hur Tegnell uppmanar gamla att gå ut och röra på sig samtidigt som de undviker sociala kontakter. Sparrfeldt gör sig dock dum och låtsas inte om det sista. Den andra löpsedeln berättar om hur en känd person i riskgruppen har avlidit.

Sparrfeldt gör sig dum igen, missförstår en artikel och uppfyller Godwins lag.

Det verkar dock som att drivkraften bakom det usla debattklimatet i gruppen faktiskt är något mer än simpelt agg gentemot politiska meningsmotståndare och myndigheter. Sparrfeldt framställer sig på sin presentationsbild som någon sorts sociala medier-guru. Han läser också en utbildning inom digital marknadskommunikation och tycks sikta på att få ett jobb inom området när utbildningen är över. Facebookgruppen verkar faktiskt vara en del av hans CV för på sin LinkedIn-sida där han presenterar sig som ”Jörgen Sparrfeldt som gillar att få sociala medier att växa” skriver han nämligen följande:

Exempel på sociala medier som jag får att växa. Facebookgrupp från noll till 22 000 medlemmar, 80 000 kommentarer i månaden. Linkedin, 6000 följare på ett år, 3000-4000 views per video. Engagemanget är något jag lägger fokus på.

Dock finns det ju engagemang och så finns det ”engagemang”. Frågan är om det är värt att för CV:ts skull sprida missuppfattningar, defaitism, svartmålande, grovt tillyxade halmgubbar och personangrepp, särskilt som det vid en snabb titt på facebookgruppen blir så uppenbart att det som skulle vara diamanten i hans CV inte är äkta vara. Vilket företag har produkter eller tjänster som de vill ska marknadsföras medelst gyttjebrottning och pajkastning?

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jul, Politisk korrekthet, Traditioner, Svenskhet, Argumentation, Konflikträdsla.

Envägs julhälsningar på Facebook

Jag försöker flera år efter alla andra komma igång med mitt Facebookanvändande. Det går dock lite halvtrögt och måhända får mitt nyårslöfte bli att använda det sociala nätverket i större utsträckning det kommande året.

Det är dock inte bara mitt eget fel, Facebook är motsägelsefullt och svårgripbart. Jag har försökt förstå Mark Zuckerbergs skapelse men det har inte varit det lättaste. Jag trodde bland annat länge i min enfald att det var flervägskommunikation som gällde på Facebook. Så är dock inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är det nämligen omöjligt att kommentera eller på något sätt reagera på texter som dyker upp i ens flöde. Om en av mina facebookbekanta gillar eller kommenterar något som en av dennes facebookbekanta skrivit så dyker det ibland upp i mitt flöde, dock utan att jag får möjlighet att kommentera. Vad är poängen med detta? Jag får något upptryckt i ansiktet utan någon som helst möjlighet att reagera på det. Det känns inte som ett genomtänkt socialt nätverk det tjugoförsta århundradet, snarare som en predikan i en kyrka på 1600-talet: Här har du din värdelösa lilla backstugusittare, lyssna nu på vad prästen har att säga men öppna fan inte munnen själv!

Enkelriktat

Någon som skulle komma att uppröra massorna häromdagen var en anställd på en skola i Laxå som beslutat något illa genomtänkt av missriktad omtanke om barn med en kulör nära den gräddade pepparkakans. Detta i kombination med en smått hysteriskt lagd mamma ledde till en folkstorm i sociala medier. Pepparkaksgate genererade ett antal inlägg även i mitt Facebookflöde. Dessa var just av den typ som jag blott får begrunda, ej besvara. Här följer ett exempel ur skörden skrivet av en arg ung man som i ett kort inlägg berör flera aktuella integrationspolitiska debatter. Han tycks mena att slaget om svenskheten till stor del sker på kakfatet.

Nu är det så hära att fan så jävla sur jag blir. Ska barn inte få gå utklädda till pepparkaks gubbar och ska man inte få gå till kyrkan vid skolavslutningar osv och ska man inte få hissa svenska flaggan på nationaldagen i skolan och försöker att inte servera fläskkött i skolmaten och inte heta negerboll. Va i helvet är detta land på väg. Kan nån tala om vad dom som styr de här landet går på eller ta imot för mutor för att vara så jävla urbota dumma i huve att dom tar ifrån folket sina seder å rättigheter å ger dom sämre villkor en ja….

Kommentarer överflödiga.

Ännu ett exempel på envägskommunikation följer nedan. En annan bekants bekant har en del att säga om både integrationspolitik och rovdjurspolitik.

vill göra en sak klar för alla då det kommer vissa ”gliringar” mot mig och mina nära och kära att ja skulle vara rasist och varghatare !!!

så är inte fallet.. har inget imot att man hjälper folk som har det svårt och även att ha varg i våra skogar MEN ….

när våran regering inte kan stå upp för våra traditioner och dessa arv slopas för att ”nysvenskar ” kan känna sig stötta och man får härja hur man vill i den undre världen och det daltas med korta fängelsestraff gör mig fly förbannad,det finns nog med rötägg bland våra svenskar som utnyttjar systemet ,det är väl en tidsfråga innan vi har inbördeskrig p.g.a olika religonen i sverge !

lika så gäller mitt så kallade ”varghat” !
vargar är ståtliga predatorer som skyddar ”sin mark” och gör vad dom måste för att överleva sen att regeringen vill att vi ska förvalta en euroasiatisk vargstam för den horibla kostnaden av ca:150 skattebetalarmiljoner i Sverige funderar ja till vilken mening? den enda ja kan komma på är turistnäringen som blev en flopp då vissa provat på det, vargstammen klaras sig själv utan våran hjälp och lägg pengarna på våra stackars pensionärer som har ”byggt” sverige och barn/ungdomar som sa förvalta vårat land i framtiden i istället!

så summa sumarum är det Regeringen som blir rövknullad från alla olika håll och inte har stake nog att stå upp för oss som jag igentligen är förbannad på så nu vet ni !!!

och jag är dyslektiker så sluggo du behöver inte rätta mig :-)

over and out och ha en God Jul

Eftersom Mark Zuckerberg bestämt att jag måste läsa detta utan möjlighet att kommentera kunde jag inte fråga var den rovdjursintresserade debattören fått siffran 150 miljoner från, inte kunde jag föreslå andra fördelar med varg än turism och ej heller kunde jag fråga tyckaren om denne tänkt sig att man skulle slopa ersättningen för rivna tamdjur eftersom det borde vara den största direkta kostnaden för vargen. Jag var tyvärr dömd att blott beskåda dessa ord.

Till sist, när det numera finns stavningsprogram borde det väl inte längre vara okej att använda dyslexi som ursäkt för att sodomisera det vackra språk vi ärvt från våra förfäder.

Liknande inlägg på denna blogg: Det blodiga hundhuvudet och jag, om dagen då det dök upp ett avslitet hundhuvud på Facebook.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Facebook, Varg, Varghatare, Jul, Integration, Argumentation.

Axess magasin slår ett slag för porrberoende

Mina Axess magasin har börjat samlas på hög vilket väl är ett tecken på att jag nog inte bör förnya prenumerationen. Skyndsamt har jag fått bläddra igenom de senaste numren så att inga träds liv spillts i onödan.

I näst senaste numret (2012-7) var temat sexuella revolutioner. Johan Lundberg ondgör sig i ledaren, försedd med rubriken ”Behovet av sexuella tabun tycks konstant”, över det sätt på vilket makten alltid lyckas få sin sexualsyn att genomsyra samhällets breda folklager. Han tycks mena att var tid har sina moralister och sina sexuella tabun, så också dagens Sverige. Efter att ha konstaterat detta förirrar sig Lundberg in i en märklig utläggning till försvar för bland annat porrberoende.

För dagens svenska motsvarigheter till forna tiders prästerskap är det svårt att tänka sig mer socialt stigmatiserande brott än att på frivillig grund komma överens med en annan person om att ha sex och därefter ersätta den andra personen med någon form av gåva eller ekonomiskt belopp. Att betala för sex, konsumera stora mängder pornografi eller att ägna sig åt sexuellt vidlyftigt leverne, anses vidare falla in under sjukdomsbeteckningen ”sexmissbruk”, för vilken flera olika vårdformer idag erbjuds.

En paradox i sammanhanget blir tydlig om vi riktar uppmärksamheten mot dem som idag mest fanatiskt propagerar för lagar och sjukdomsförklaringar i syfte att upprätthålla nutidens sexuella tabun. Inte sällan finner vi att samma personer är väldigt upprörda över de förbud, lagar och sjukdomsförklaringar, som fanns i 1900-talets Sverige rörande exempelvis homosexualitet.

Lundberg angriper motståndaren på ett vis som känns närmast postmodernistiskt och moralrelativistiskt när han menar sig genomskåda vår tids sexuella tabun som blott ännu en spegling av maktens intressen. Att porrberoende är ett problem skulle blott vara en subjektiv uppfattning bland andra, tycks Lundberg mena. I vanliga fall skulle den typen av argumentation förkastas i den liberalkonservativa tidskriften men när det gäller att näpsa de politiskt korrekta meningsmotståndarna så är det tydligen helt okej.

Man har i samma nummer också en artikel skriven av Göran Burenhult om biologiska könskillnader när det gäller sexuella beteenden. Burenhult har precis som Lasse Berg skrivit populärvetenskapliga böcker om människans ursprung och natur. Burenhult är dock något av Lasse Bergs onda tvilling då han relativt ofta intar politiskt inkorrekta ståndpunkter.

Det är uppenbart att Burenhult även denna gång lyckats provocera en del. Tydligen har hans artikel utlöst en så kallad ”twitterstorm”. Som jag förstått det så är ”twitterstorm” den moderna motsvarigheten till det gamla uttrycket ”storm i ett vattenglas”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i Burenhults text, den har tydligen redan fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. Ett litet nedslag ska jag dock göra. Burenhult hävdar i sin text bland annat att männen är mindre selektiva i sitt val av sexpartner än kvinnorna eftersom det varit gynnsamt för gruppen på lång sikt. Burenhult skriver: ”En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma.” Gruppen har alltså kunnat klara sig även om man förlorat ett stort antal män i exempelvis ett krig eftersom de kvarvarande männen skaffat barn med flera kvinnor. Att de kvarvarande männen då har varit mindre nogräknade i sitt val av sexpartner har helt enkelt varit nödvändigt för gruppens fortlevnad. Burenhult tycks alltså förespråka gruppselektion vilket väl ska vara relativt kontroversiellt. Burenhult illustrerar hur som helst sitt resonemang kring könens olika sexuella beteenden med ett exempel.

Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1000, och hela 28 procent hade haft över 1000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

Burenhult vill betona hur könens sexuella beteende anpassats för att bäst utnyttja sina respektive förutsättningar när det gäller fortplantning. Hans exempel är dock lite illa valt eftersom det i dessa fall handlar om sex som aldrig leder till avkomma, och exemplet illustrerar snarare att människans sexuella beteende är någonting utöver och mer komplicerat än en simpel fortplantningsdrift.

Liknande inlägg på denna blogg: Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Evolutionspsykologi, Erotik, HBTQ, Argumentation, Politisk korrekthet.

John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus

Detta är femte delen i mitt bloggepos om healingresorna till John of God i Brasilien. I första delen berättar jag om en introduktionsföreläsning hos Studieförbundet Vuxenskolan. I de därpå två följande delarna tittar jag närmare på de svenska researrangörerna. I del fyra, slutligen, wallraffar jag som påstått cancersjuk hos en av researrangörerna.

Det har i alla fall hunnit bli lite mediaspinn modell light efter att mina blogginlägg om den svenska affärsverksamheten kring transmediet John of God publicerades. Västerbottenkuriren var först ut med ett reportage om den lokale healingresearrangören Inez Abrahamsson som är en av damerna bakom Weforyou. Genast plockade bland annat TT och Morgonekot upp nyheten. P4 Extra höll också en liten minidebatt mellan Abrahamsson och filosofiprofessor Sven Ove Hansson. Djupast gick dock P3:s Verkligheten som dagen efter hade ett längre reportage om verksamheten. Förhoppningsvis är det inte slut i och med detta, fler publiceringar är eventuellt på gång.

I de två reportage där jag figurerar framstår jag som en käck liten äppelkindad gosse hämtad ur en gammal svartvit film. Denna käcka gosse har sett något upprörande, dunkat näven i bordet och med nasal röst utropat ”Någon måste sätta P för dessa kanaljer och ormoljeförsäljare!”. Hade jag varit tjugo år yngre hade mitt engagemang i John of God-frågan nog varit gulligare. Nu blir det nästan lite creepy hur långt jag gått för att ta reda på mera om verksamheten. Något måste man dock fördriva tiden med mellan vaggan och graven och snokande på charlatanverksamhet är i vilket fall som helst mer konstruktivt än att dricka maltdrycker eller titta på någon form av idrottsutövning.

Abrahamsson har sedermera faktiskt PO-anmält Västerbottenkuriren för deras publicering. Abrahamsson tycks bland annat mena att man försökt smutskasta henne genom koppla ihop henne med, som hon menar, mindre seriösa researrangörer. Som om man skulle behöva någon extra smutskastning av någon som bedriver en verksamhet där man säljer en kostsam verkningslös behandling till svårt sjuka.

Inez Abrahamsson borde istället vara tacksam för den hjälp hon i och med P3-dokumentären fått att städa Weforyous hemsida från påståenden om hur John of God kan bota svåra sjukdomar. Dessa påståenden stred troligen mot marknadsföringslagen. För även om själva behandlingen troligen inte är olaglig eftersom den sker utanför Sveriges gränser så kan marknadsföringen faktiskt vara det. Detta kan kanske också vara det viktigaste som mediabruset fört med sig, att researrangörerna fått sig en tankeställare kring hur de marknadsför sina resor och vad de påstår att man får ut av en resa till John of God. Weforyou är nämligen inte den enda researrangör som städat sina hemsida efter radioreportaget även om flera researrangörer fortfarande har kvar påståenden som antagligen är brott mot marknadsföringslagen.

Så småningom kommer jag att, med hjälp av en annan person, göra en liten uppföljning av arrangörernas verksamhet för att se hur de hanterar svårt sjuka resenärer framledes. Det ska bli spännande att se huruvida det skett någon förändring.

Den efterföljande ”debatten” har annars inte varit särskilt konstruktiv. Ett enfaldigt argument som nyttjats av John of God-anhängarna är att man måste ha varit på plats i Brasilien för att få uttala sig om det som händer där. Om man följde den lustiga principen skulle bland annat den astronomiska forskningen få stora problem. Vidare har man påstått att healingens effekt är belagd i studier, dock utan att ge några konkreta hänvisningar. Det har också hävdats att det inte är en dyr resa. Då glömmer man dock bort att det inte marknadsförs som en resa i första hand utan som en behandling. För en verkningslös behandling är strax över tjugotusen exklusive extrautgifter mycket dyrt. Lågvattenmärket i ”debatten” är dock anklagelsen om att kritiken mot researrangörerna i grund och botten handlar om kvinnohat.

Varning: Kvinnohat kan göra att du inte gillar brasilianska transmedier som skär i kvinnobröst!

Till sist, visst är det kul att healingreseverksamheten börjat exponeras i media vilket var den ursprungliga förhoppningen när jag skrev mina inlägg. Kronan på verket var dock när Nyheter24 klassade mina inlägg som det bästa på nätet just då, före kvalitetsalster som ”Hillary Clinton spanar in Aguileras bröst” och ”Reporter kallar Christina Hendricks fyllig”. Större kan det knappast bli.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag hos Studieförbundet Vuxenskolan som jag besökte.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några av de svenska researrangörerna.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om hur det gick till när en av researrangörerna blev tillsagd av de kanaliserade andarna att ägna sig åt verksamheten.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om min wallraffning hos en av researrangörerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, John of God, Healing, Resor, Bloggande, Media, Argumentation.

Hundhuvudets vidare äventyr

I mitt förra inlägg skrev jag om det avslitna hundhuvud som mötte mig när jag gjorde ännu ett tappert försök att börja använda Facebook. Någon hade velat dela med sig av denna makabra bild till sina medmänniskor. Det fotograferade huvudet var det enda som återstod efter att vargar dödat och ätit upp en jakthund.

Måhända är det bara mitt Facebook men jag tycker att det sociala nätverket verkar väldigt inriktat på illdåd begångna av gråben.

Hundhuvudet som mött mig på Mark Zuckerbergs skapelse hade dock inte visats upp för sista gången. Tidningen Jakt & Jägare hade ett kort reportage om tragedin med tillhörande hundhuvudsbild. Vill man tappa tron på människosläktet kan man som vanligt kika i artikelns kommentarsfält. Man får då även veta lite om den djupt liggande önskan som väckts hos vargmotståndarna att dela med sig av hundhuvudet. Någon föreslår att man ska skicka bilden till politikerna och ett par andra berättar hur de delat den på Facebook.

Men det slutar inte där. Hundhuvudet har även blivit viralt i den vargogillande delen av bloggosfären. Sajten med det missvisande namnet Vargfakta visar upp den. Bloggarna Kolar´n och Naturbrukaren gör likadant.

Jag vill inte raljera över något som givetvis är tragiskt. Viljan att visa upp resterna av hunden är dock så absurd att det är svårt att skriva om det utan att det blir raljant. Det är nästan något sakralt över denna vilja att alla ska skåda det som är kvar av en vargdödad hund. Som en relik ska det bäras runt och visas upp för alla och envar. Skåda hundhuvudet! Gudarna har sänt oss ett hundhuvud!

När jakthundar dör av andra orsaker är dock kadavren av någon märklig anledning inte lika intressanta att delge sina medmänniskor.

Sharing is caring

Tidigare inlägg om hundhuvudet: Det blodiga hundhuvudet och jag, om vargmotståndarnas visuella argument och jakthunden som ett verktyg oavsett om den är död eller levande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Argumentation, Hund, Bloggosfären.

Det blodiga hundhuvudet och jag

Jag är tyvärr en mycket dålig Facebookanvändare. Jag har försökt komma igång med det berömda sociala nätverket några gånger men misslyckats. Är man för slö för Facebook så är man i sanning odriftig av episka mått. När jag loggade in häromsistens fick jag dock incitament att kika in lite oftare eftersom det verkar hända spännande saker där. Bland alla bilder på bebisar, stränder, sommarstugor och färgglada maträtter dök det nämligen upp ett blodigt hundhuvud utan tillhörande hundkropp.

Vadan detta, tänkte jag. Hade möjligen en hund blivit påkörd? Jag visste nämligen att väldigt många hundar dör i olyckor med fordon inblandade. Eller hade kanske någon skumögd jägare råkat skjuta sin fyrfota jaktkamrat, sådant händer ju ibland. Jag anade dock att så inte var fallet då det behövts en mycket kraftig hagelbrakare för att helt skilja huvudet från kroppen.

Jag behövde nog egentligen inte läsa texten för att lista ut vad som hänt. Jag förstod redan att dödsorsaken var av ett ovanligt, men ändå omtalat, slag. Facebookdebattörens bildtext bekräftade också mina farhågor.

Beklagar sorgen… En arbetskolega har fått sin hund uppäten av vargar….
Detta var kvar när han kom fram……

Man kan tycka att det är lite makabert att vilja fota resterna av vad som i viss mån måste sägas vara en familjemedlem för att kunna slänga upp det i ansiktet på folk som ett visuellt argument i vargdebatten. Dock, precis som abortmotståndarna så gillar vargmotståndarna blodiga bilder. I båda fallen brukar det förvisso slå tillbaka mot dem själva eftersom man förknippar rörelsen med de bilder de använder sig av.

En kvinnlig bekant till personen som lagt ut bilden ifrågasatte också smakfullheten i det hela. Hon möttes då av en svada i äkta Braveheartstil.

Sen håller jag med att bilden kan upplevas osmaklig men det är ju den verklighet vi lever i, så varför censurera det som verkligen händer med våra kära jaktkamtater…..
Så med hänsyn och medkänsla för min kollega vill jag uppmärksamma verkligheten och skapa debatt….

Jag kommer aldrig tiga i denna fråga för att en del stoppar huvudet i sanden (Pun intended? /Bloggarens anm.) och låtsas att problemet inte finns….
Och dom som inte tål eller gillar det är det frivilligt att ta bort mig i sin FB-lista

Jag skrev tidigare i inlägget att jakthunden i viss mån är en familjemedlem. På pkjonas.se är ingen formulering en tillfällighet, jakthunden är ingen familjemedlem fullt ut och ej heller en fullvärdig jaktkamrat. Jakthunden är nämligen till viss del ett verktyg för jägarens nöje. Jägaren skulle aldrig skicka sina barn på en vildsvinsflock eller låta dem skälla ståndskall på en vresig älgtjur även om de vore duktiga på det, helt enkelt för att det är för farligt. Med jakthunden går det däremot bra att utsätta den för risker, just för att den till viss del faktiskt är ett verktyg.

Ett verktyg är hundarna också när deras kvarlevor används som visuella argument i vargdebatten. Bilderna på döda hundar är ämnade att spela på vår uppfattning av dem som familjemedlemmar och därmed väcka vår ilska. Samtidigt visar användandet av hundarna som objekt för att skapa indignation att familjemedlemmar är just vad de inte är. Jag har svårt att se hur man till exempel skulle lägga ut bilder på anhörigas avhuggna huvuden på Facebook för att uppröra och skapa debatt om psykvården i den händelse de råkat ut för en psykotisk yxmördare.

Det är märkligt att när hundarna dör av andra orsaker får man aldrig se några bilder. Trots att långt fler hundar dör i trafikolyckor lyser bilder på däckmönstrade hundkadaver med sin frånvaro. Trots att många hundar dör av vådaskott så är jägarna ytterst dåliga på att lägga ut bilder när de skjutit sin Rufus eller Karo. I slutändan beror vargmotståndet givetvis i stor utsträckning på något helt annat än de få vargdödade hundarna, nämligen konkurrensen om viltet.

Jag avstod i vilket fall som helst att kommentera bilden då detta med säkerhet skulle följas av diverse känsloutspel trots att det uttryckts intresse för debatt. Det blodiga hundhuvudet hade dock ändå skapat ett behov av att ventilera mina känslor och jag kände mig därför nödd och tvungen att skriva detta blogginlägg. Man bör nämligen aldrig begrava sina känslor i själens källarnivåer då man aldrig vet hur det kan slå tillbaka.

Vem får bära hundhuvudet?

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag, om argumentationen hos vargmotståndarna och konspirationsteorierna kring vargen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Motivation, Argumentation, Hund.

Vi hatar människor

Man brukar säga att ett bra sätt att kolla om ett politiskt budskap har något som helst innehåll är att fråga sig om någon skulle kunna hävda motsatsen. Moderaternas två veckor gamla kampanj ”Vi älskar människor” är ett praktexempel på när regeln kan tillämpas. Det är väldigt svårt att tänka sig något etablerat parti dra igång kampanjen ”Vi hatar människor” och Moderaternas nya slogan saknar sålunda helt innehåll. Ett parti som basunerade ut att de avskydde människosläktet skulle förvisso förtjäna viss respekt, äntligen skulle någon våga stå för något inopportunt och provocerande, men det skulle inte vara någon väljarmagnet direkt.

Vidare kan man undra vem som kom med idén till ”Vi älskar människor”, kampanjen känns så absurd, infantil och intetsägande. Man skulle nästan kunna tro att initiativtagaren inte var en människa själv utan saknade förståelse vad det innebär att vara en homo sapien. ”Vi älskar människor” känns faktiskt som den typ av kampanj som en invaderande robotarmé från världsrymden skulle kunna tänkas initiera för att skapa lite goodwill hos jordborna: ”Människorna tycks upprörda efter att vi förvandlat deras städer till glaskratrar, hur ska vi göra för att få dem att tycka om oss? Jag vet, vi säger att vi älskar människor, skapar en webbsida samt trycker upp lite T-shirts och knappar.”

Robotarmén anmodar dig att onanera och tänka på arbetslinjen var tredje dag.

Media: Arbetarbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Opinionsbildning, Exopolitik, Moderaterna, Robotar, Vi älskar människor, Argumentation.

Axess magasin dissekerar feminismen

I senaste numret av Axess magasin är temat feminismkritik. Nu brukar man i och för sig få sig lite kritik av feminismen till livs i varje nummer, bland annat eftersom feministantagonisten Tanja Bergkvist har en stående spalt.

Redaktör Lundberg går ut hårt i tidningens ledare. Han ställer, som det verkar, inte direkt några låga krav för att man ska bedriva jämställdhetsarbete överhuvudtaget.

Så länge som det inte finns några empiriska bevis för att kön är en heltigenom kulturell eller social konstruktion är det onekligen märkligt att svenska politiska partier fortsätter att framhärda i ståndpunkten, att samhället inte är jämställt när män och kvinnor inte gör exakt samma livsval

Man undrar också om det verkligen är som Lundberg påstår, att våra partier kräver att båda könen gör exakt samma livsval för att de ska betrakta samhället som jämställt. Men vi ska inte uppehålla oss vid sådana frågor utan hastar vidare till numrets första artikel där feminismen problematiseras.

Den första temaartikeln är författad av en person som tituleras fil dr, författare och filosof. Så skönt att få läsa lite kritik av feminismen från en lärd person som verkligen tänkt efter innan tankarna satts på pränt i en tidning med höga intellektuella ambitioner. Så befriande att få läsa en text där man på ett ärligt och objektivt sätt plockar isär den feministiska ideologin. Så stimulerande att få läsa ideologikritik på en långt högre nivå än den i de antifeministiska utfallen i kvällstidningarnas kommentarsfält och på diverse bloggar, de som ofta präglas av absurda liknelser med totalitära ideologier. Låt oss nu se vad fil dr, författare och filosof Roland Poirier Martinsson har för klokskap att förmedla till Axess magasins läsare.

Jag har i andra sammanhang jämfört feminismen med frenologin.

[…]

Idag skrattar vi åt frenologin. Vi ska skratta åt genusvetenskap snart, men vi ska också känna obehag när vi tänker på hur lättvindigt ledande politiker övergav sina demokratiska värderingar. Det går en röd och obruten tråd från tvångssteriliseringarna till dagens politiska partier, däribland Moderaterna och Folkpartiet: att med politiska tvångsmedel skapa den perfekta människa, till priset av vanlig hygglighet, respekt för varandra och grundläggande friheter.

Vad i helv…

Liknande inlägg på denna blogg: Antifeminazisterna och jag, om den antifeministiska gräsrotsrörelsen som befolkar webben och den argumentation de begagnar sig av.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Feminism, Antifeminism, Roland Poirier Martinsson, Argumentation, Nazireferenser.

Jag har läst en bok

Jag hjälpte för en tid sedan till med en flytt och som tack för nyttjandet av mina muskler erhöll jag ett presentkort. För detta köpte jag senare en bok, nämligen Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Boken blev sedan liggande men när jag besåg och belyssnade författarinnan när hon höll ett föredrag om sin bok på Socialistiskt Forum i November blev jag sugen på att se vad hon plitat ned och bestämde mig för att läsa boken.

Prostitution och surrogatmödraskap är två företeelser som i förstone kanske inte tycks ha så mycket med varandra att göra. Även om det finns viktiga skillnader så är likheterna ganska många, i båda fallen görs till exempel kroppen till vara. Centralt i boken är begreppet reifikation. Både i prostitutionen och surrogatindustrin är det tänkt att man ska sälja sin kropps funktioner men det som låter som en enkel uppdelning i industrins propaganda visar sig inte fungera lika väl i verkligheten, människan låter sig inte så enkelt separeras från sin kropp.

Men det är faktiskt inte främst en bok om de båda företeelserna i sig utan snarare om argumentationen för att normalisera dem. Det är också här Ekman är som bäst, boken är ett stycke finfin argumentationsanalys där hon dissekerar förespråkarnas argumentation och visar på motsägelser. Bitvis är det väldigt raljant, utan att bli osakligt.

Även intressena bakom argumentationen synas. Man får bland annat stifta bekantskap med de märkliga fackföreningar som är så gott som tomma på de sexarbetare de säger sig företräda och till skillnad från vanliga fackföreningar aldrig är inblandade i några tvister med arbetsgivare. De tycks istället finnas till enbart för att underlätta en normalisering av verksamheten.

Hon är stringent och följer sina resonemang hela vägen. Ibland kan man tycka att det blir lite väl svartvitt. Är verkligen det surrogatmödraskap där inga pengar byter händer nödvändigtvis också något ont? Kan inte de undantagsfall där till exempel blivande mormödrar bär sina egna barnbarn åt sina infertila döttrar vara av ett annat slag än den där pengar byter händer? Nog för att det finns andra påtryckningsmedel än de likvida, men som överallt annars borde det väl finnas gråskalor.

Liknande inlägg på denna blogg: Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Feminism, Prostitution, Surrogatmödraskap, Argumentation, Antifeminism, Kajsa Ekis Ekman.