Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

       

       

Bright i brevlådan

Jag har precis läst igenom senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright, där för övrigt min rapport från konspirationsteoretiske nestorn Jüri Linas föredrag om flygande tefat finns med. I numret finns förutom den texten diverse alster av både kända och okända religionsdebattörer.

I en liten kåserande berättelse liknar David Björnfot de religiösa urkunderna vid en alltför gammal manual. Det är en liknelse som är så genial i sin enkelhet, och så träffande, att det knappast kan vara första gången någon gör den. I utdraget nedan kontaktar textens jag supporten efter att manualen denne fått till sin nya produkt inte verkar stämma med vad denne köpt.

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte att riktigt stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: Ok, då provar jag det, tack!

(Källa: Björnfot D i Bright nr 1-2015, s. 11)

I en annan text resonerar före detta vänsterpartistiske riksdagsledamoten Margó Ingvardsson bland annat kring hur man bör skydda barn mot religiösa övergrepp. Hon skriver:

En tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan fungera som en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande. De ”frivilliga” andakterna i och bönestunderna i friskolorna är inte i överensstämmelse med skollagen och kravet på icke religiös undervisning. Även om de religiösa momenten i undervisningen formellt anges som frivilliga så har barnen i praktiken mycket små möjligheter att hävda sin rätt att slippa deltaga.

(Källa: Ingvardsson M i Bright nr 1-2015, s. 12)

Det är ett minst sagt radikalt förslag av Ingvardsson som dock betonar att ”det handlar inte om att barn inte skall få sjunga i barnkörer, deltaga i julspel eller följa med till julottan”.

I en tredje text berättar Andreas Creutz om en storseans med rikskända mediet Terry Evans som denne bevistat. När Creutz ska dra slutsatser utifrån sina upplevelser av tillställningen handlar det väl om sådant som kanske inte är alltför oväntat att läsa i en religionskritisk tidskrift.

Med all önskvärd tydlighet har det framgått, att han fiskar efter information. Han letar sig fram mellan de ja- och nej-svar som han får på sina frågor. Han använder sig av synnerligen generella uttalanden som kan tänkas passa in på de flesta. – Vem känner till exempel inte någon som avlidit i cancer? Vem känner inte någon som dött i hjärt-problem? Vem känner inte någon som gått bort hastigt?
Det finns ingen anledning att anta, att Terry Evans har någon som helst kontakt med några övernaturliga andar. Det finns all anledning att tro, att han är en skicklig manipulatör som lever på att med hjälp av kvalificerade gissningar och bedrägeri lotsa sig själv fram till människors sorger, längtan och oläkta sår.

(Källa: Creutz A i Bright nr 1-2015, s. 15)

Sammantaget var senaste numret av Bright trevlig läsning som gav spännande uppslag kring nya bloggar att följa.

       

       

Profeten gör tumme ner för Mona Sahlin

Jag har återigen börjat lyssna till i Sverige verksamma Ibn Abbas Centrets webbföreläsningar. De tillhör den sunnimuslimska grenen wahhabism, en konservativ och strikt tolkning av Islam som är statsreligion i Saudiarabien. Man håller dock inte bara till på webben utan har föreläsningar i Rinkeby, Kista, Jordbro, Bredäng samt trist nog även i Uppsala moské.

I den föreläsning jag nu lyssnat till besvarar man frågan om Islam går att förena med demokrati. Svaret är enligt föreläsaren Abdul Wadud nej, definitivt nej. Några minuter in i föreläsningen ställer han demokrati mot shariastyre. Man bjuds dock inte på någon demokratikritik av den högre skolan. Wadud ställer istället ett par ganska mediokra retoriska frågor:

Ska vi följa lagar från våran skapare som skapat oss och känner till allting, eller ska vi följa lagar som kommer från antika Grekland, massa nakna män, och franska bönder på 1700-talet!? Va!? Vem förstår saker bäst? Va, vem!? Allah (swt), eller hur? Och det går inte att ifrågasätta.”

En föreläsning med Ibn Abbas Centret skulle inte vara komplett utan lite misogyni. En av de längre utläggningarna om varför demokrati är dåligt handlar om att det kan leda till styggelsen att en kvinna kommer till makten. Kvinnor sägs vara olämpliga att styra eftersom de är svaga och lättpåverkade, de leds till exempel lätt till villfarelser som horoskop och liknande. Av någon outgrundlig anledning ska makt heller inte gå att kombinera med sådant som graviditet och menstruation.

Lite oväntat visar det sig mot slutet av föreläsningen att profeten Mohammed faktiskt hade en hel del att säga om svensk politik av idag. Notera att föreläsningen hölls innan valet 2010 och Mona Sahlin ledde fortfarande Socialdemokraterna. Wadud säger:

Profeten han sade: ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång”, autentisk hadith (episod ur profetens liv som används som vägledning) ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång” ”Aldrig att få framgång!”. Och det här är ett starkt svar till de som säger att man ska rösta på sossarna i år.

Liknande inlägg på denna blogg:
Abdul Wadud berättar i en annan föreläsning om hur Allah, änglarna och männen kan hjälpas åt för att tygla kvinnorna.
I ännu en föreläsning ger han instruktioner hur man går tillväga när man för första gången förgriper sig på en nyinförskaffad slavinna.

       

       

Dömd att få tillbringa evigheten i fislukt

Emanuel Swedenborg var en på 1700-talet verksam svensk vetenskapsman som under senare delen av sitt liv genomgick någon sorts livskris och fick en rad andliga uppenbarelser. Jag införskaffade hans bok Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett i Swedenborgsällskapets monter på höstens bokmässa. Man kan inte anklaga sällskapet för att inte ha tilltro till människans inneboende ärlighet och godhet. När man köpte böcker hos dem fick man nämligen ett inbetalningskort i handen och betalade i efterhand.

Boken är egentligen bara ett 150-sidigt utdrag ur Swedenborgs mer omfattande verk Himlen och helvetet i vilket han beskriver himlen, helvetet samt någon sorts övergångsvärld där de dödas andar mellanlandar på vägen till någon av de två slutstationerna. Utdraget som utgör boken Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett är den tredjedel av det större verket som handlar om övergångsvärlden. Det är lite synd för jag tror att jag hade uppskattat Swedenborgs beskrivning av helvetet och himlen mer. När någon vågar sig på att beskriva detaljer som organisation, geografi samt påföljder i himmel och helvete brukar det ju oftast leda till absurd komik.

Boken är mycket riktigt väldigt tradig och en av de få höjdpunkterna är när Swedenborg berör just en av de två slutstationerna snarare än övergångsvärlden. Swedenborg hävdar att de onda människor som hamnar i helvetet där kommer att finna välbehag i och dras till vissa saker beroende på vilka synder de begått i jordelivet. På så sätt kommer alltså deras vardag i helvetet att vara olika beroende på hur deras liv sett ut. Swedenborg skriver:

(4) De som anpassat de Gudomliga sanningarna till sin egen personliga kärlek, och på så sätt förfalskat dem, älskar urinösa vätskor, därför att sådana vätskor motsvarar vad en sådan kärlek finner behag i. De som varit smutsigt giriga bor i källare och älskar svinlort och till och med sådana illaluktande gaser som avgår från osmält mat i magen.
(5) De som framlevt sitt liv i idel vällust och levt yppigt, hängivit sig åt gommens och magens njutningar och älskat detta som livets högsta goda, dessa älskar i det andra livet avföring och avträden. I sådant finner de då behag därför att deras vällust är ett slags andlig orenlighet. Platser som är rena och fria från förorening flyr de ifrån därför att de är obehagliga för dem.
(6) De som har funnit nöje i äktenskapsbrott tillbringar sitt liv i bordeller där allt är smutsigt och snuskigt. Dessa ställen älskar de, men flyr från kyska hem och faller i vanmakt så snart de råkar komma in i dem. Intet ger dem större nöje än att ödelägga ett äktenskap. De som varit hämndgiriga, och därigenom skaffat sig en våldsam och grym natur, älskar det som hör ihop med as och bor i helveten av samma natur. Och det finns andra av ännu annan natur.

(Källa: Swedenborg, E., Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett, s. 86)

Vän av logik måste dock påpeka att det faktiskt inte blir mycket till varken helvete eller straff om man nu i nästkommande liv älskar urin, avföring, fislukt, bordeller eller as och ska tillbringa evigheten med detta ljuvliga. Det blir ju då snarare ett himmelrike än ett helvete.

Andarnas värld

Liknande inlägg på denna blogg:
I boken Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig berättar några kristna som varit i himlen och återvänt hur tillvaron där ter sig. I himmelriket ska det tydligen bland annat finnas ett makabert reservdelsrum.
I sunnimuslimska Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie om paradiset berättas om en himmel som är likt en infantil barnfantasi med enorma vindruvsklasar och hav av honung. Dock kan man där också ägna sig åt en hel del erotiska nöjen som ett barn nog inte önskat sig.
I Ibn Abbas Centrets två föreläsningar om helvetet är det på sätt och vis likadant, där tar man i så man spricker för att göra helvetet rent överdjävligt.

       

       

Homosexmaffian och den kristna högerns svar på Björn Ranelid

Maranatarörelsen var en kontroversiell kristen sekteristisk rörelse som under de år Arne Imsen ledde den gjorde en hel del väsen av sig. De var bland annat minst sagt negativt inställda till homosexuella och man genomförde ett antal uppmärksammade manifestationer.

Maranatarörelsen existerar förvisso fortfarande men de måste sägas föra en tynande tillvaro och det har varit väldigt tyst om dem på sistone. För att stilla mitt maranatabehov är jag därför i färd med att läsa igenom maranataavdelningen i min bokhylla. Det har nu blivit dags för Arne Imsens lilla pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian i vilken han avhandlar ett av sina favoritämnen.

Jag läste kampskriften för ett antal år sedan och det är ytterst sällan jag dristar mig att återigen läsa litteratur jag redan läst. I fallet med Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian var jag dock tvungen att göra ett undantag. De som är överintresserade av klassisk litteratur brukar ju fråga sig vad de upplevde när de exempelvis läste Dostojevskijs Idioten eller Kafkas Processen för andra gången. Vad upptäckte jag då när jag läste Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian för andra gången. Ja, jag upptäckte att den är helt fantastiskt bra, till och med bättre än vad jag minns den. Redan skriftens baksidestext skvallrar om vilken episkt läsvärd liten pamflett man har i sin hand:

RIKSDAGENS PÅSTÅENDE att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel form för samlevnad, vittnar om en inkompetens utan historiskt motstycke och ger auktorisation åt en process som slutar i kaotiska revolter och anarki. Den laglöshet som har riksdagen som sitt främsta språkrör konkretiseras snabbt i perversa handlingar och egocentrerade levnadsformer.

VERKLIGHETEN ÄR JU DEN att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och all sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.

DE FLESTA HAR accepterat ett homosexuellt beteende utan att fördenskull äga en genomarbetad livsåskådning eller några etiska normer eller politiska ambitioner. De är helt enkelt mediala exponenter utan ideologisk förankring, exploaterade av en skrupelfri maktgalen ledarmaffia, vars hemlighållna privata intentioner kolliderar med alla officiella proklamationer och program.

Imsen tar verkligen i så han spricker i baksidestexten och faktiskt hela pamfletten igenom. Han sparar inte det minsta på krutet i angreppen på de homosexuella. Visst rör det sig om obehaglig hatpropaganda men det går samtidigt inte att låta bli att älska Imsens säregna stil. Han strävar efter att låta profetisk men det blir oftast teatraliskt och högtravande. Det går heller inte många sidor innan Godwins lag är uppfylld och Imsen kopplat homosexualiteten till nazismen. Imsen går faktiskt så långt som att mena att de homosexuella faktiskt inte bör ses som förintelsens offer på samma sätt som andra grupper som gick döden till mötes i förintelselägren utan de bör snarare anses vara en del av orsaken till nazisternas maktövertagande:

Det är sanning att tidpunkten kom, då Führern själv av flera välgrundade orsaker gav direktiv om att bekämpa de homosexuella till döds. Men det är också sanning att de homosexuella och andra asociala grupper marscherade fram i läderstövlar i ett initialskede och brutalt beredde väg för Hitler till den attraktiva makten.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 13)

Jämförelsen med andra drabbade minoriteter är inte korrekt, och det berättigade kravet på en likvärdig upprättelse kan minst sagt ifrågasättas. Vad som däremot är helt uppenbart för varje saklig bedömare är att i den homosexuella rörelsen har tendenserna från nationalsocialistiska partiets pionjärtid återuppstått. Vi har sett det i Stockholm, Oslo, Malmö och Uppsala, och vi har hört det i deras stämplingar mot oliksinnade.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 15)

Den homosexuella rörelsen är en säkerhetsrisk, långt farligare för en nation än den fruktade nazismen någonsin har varit eller kommer att bli. Inkörsporten till enskilda och kollektiva tragedier. Den bär genom sin tillbytta onatur katstrofen i sin perverseggande barm.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 31)

Ibland, måhända av en tillfällighet, utmynnar Imsens högtravande, lite styltiga stil ändå i någon sorts poesi. Ja, Imsen blir kanske något av den kristna högerns Björn Ranelid. Så är till exempel fallet i skriftens avslutande ord:

Supermänniskan med sitt hyper-komplex har snart lagt allt som är naturligt och normalt bakom sig och stressar vidare mot nya toppresultat och världsrekord. Spärrar, vallar och gränser forceras på livets alla tänkbara och otänkbara områden, men samtidigt degenereras skapelsens krona till teknokrater, animaliska driftvilddjur och muskelmaskiner.
Det är kamp om bråkdels sekunder, meter och planeter, mänskliga rättigheter och perversiteter. Nya övermänniskor matchas fram med vetenskaplig precision av penningstinna profitörer, korrumperade institutioner och organisationer samt tidens stora och små reklamdrakar.
Den ”mogna” människan erövrar ständigt nya världar men förlorar i språnget framåt – sig själv… Demonin grinar ur blixtrande ögon från hennes besatta själ; ockuperad av den fiende och förgörare hon förnekar i sin livsfilosofi men förhärligar med egoism och otrons döda gärningar.
Den moderna människan är uttråkad av alla heta lustretningar men tvingas ändå vidare för att inte duka under för plågsam livsleda. Ångan hålls uppe med kemisk förbränning av piller och preparat, som frigör all inre energi från hämningar och sätter lustarnas hjul i rörelse mot allt mer avancerade missbruk.
Det är illa ställt med det samhälle som tror sig eliminera olyckor genom att skrota ner beprövade normer för mänsklig samlevnad. Man uppskjuter endast kollisionen för en tid, men den blir samtidigt mycket värre då den inträffar.
En Sodomsnatt väntar obevekligt det folk, som istället för att bekämpa pornografi och homosexualitet, legaliserar och premierar abnormiteterna och integrerar det med sitt norm(löshets?)-system. Sunda människors helt berättigade motreaktioner neutraliseras, och det går till sist att grisa ned sig och andra med snusket utan något psykologiskt motstånd. Det är den sista fasen för sex- och njutningskulturen vars främsta kännetecken – nu som förr – kan ses i mängder av miljöskadade och ”könlösa” människotyper den alstrar och släpar fram.
Långhåriga veklingar av feminina män och snaggade tuffingar av maskulina kvinnor är sannerligen mer än oskyldiga och isolerade tillfälligheter. Det är allvarliga symptom på rubbade människors djupa anpassningsproblem. Ett fenomen, som oftast har religiös orsak och förklaring trots all ”expertis” akademiska bortrationaliseringar.
Synden trollar man inte bort genom att bagatellisera den eller ge den moderna och oanstötliga namn, och verkningarna blir ingalunda mindre för utövarna därför att samhället gör det lätt att leva ut i sedliga förvillelser och förbrytelser. Det ser faktiskt ut som om kloka gubbar på allvar menar att orgier och orgasmer är bästa terapin för personlighetens frigörelse och lycka.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 44-45)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian är så läsvärd att jag egentligen skulle vilja citera skriften i sin helhet men tyvärr förbjuder mig ju upphovsrätten att så göra. Innan jag avslutar blogginlägget vill jag dock klämma in ännu ett litet, litet Imsencitat. Han berättar om någon form av reklamkampanj som i alla fall jag hade missat:

För att locka, mana och förleda till homosexuella äventyr, sensuellt presenterade såsom ”det mjuka sättet att leva tillsammans, utan kladdiga kondomer och ovälkomna graviditeter”, garanteras riskfrihet åt osäkra, okunniga, svaga och nyfikna debutanter, vilka dras in i samma sfär av liderlighet och stinkande förrutnelse. Världsvant, fräckt och självsäkert propageras för en avvikande livsstil.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 7)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian

Tidigare inlägg på denna blogg om Maranatarörelsens publikationer:
I Fortsätt kampen ger sig Imsen bland annat i kast med ett av sina andra hatobjekt, nämligen feminismen.
Om boken Maktkamp har någon sagt att det är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. Det måste jag hålla med om men jag har nog förvisso bara läst en bok om ondskans andemakter.

       

       

Farbror Stig och de demoniska horderna

Dags för ännu en bok utgiven av kontroversiella kristna Maranatarörelsens bokförlag. Denna gång rör det sig om Stig Andreassons Maktkamp. Den har tydligen varit mäkta populär ty det är tredje upplagan, utgiven 2001, jag har i min ägo. På baksidan av boken strör några som påstås vara kända kristna personligheter lovord över den första upplagan som utkom redan 1987. En av de kända kristna personligheterna menar att boken är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. En sådan bok kan givetvis inte stå oläst i bokhyllan så jag beslöt mig för att läsa den. I boken avhandlas demoner, hur det går till när man blir besatt av dem, hur demonbesattheten yttrar sig och slutligen hur man blir fri från demonerna.

Efter lovorden från de kända kristna personligheterna avslutas för övrigt bokens baksidestext på följande vis:

Det har nu gått ett drygt decennium sedan boken kom ut första gången. Författaren har ansett det nödvändigt att omarbeta och utöka innehållet. Därför är denna nya upplaga av ”Maktkamp” ännu mer tidsaktuell och ännu bättre anpassad till den andliga situation som vi just nu befinner oss i.

En sådan tur att den uppdaterats. Vem hade velat läsa om 80-talets numera obsoleta demoner som väl antagligen besatte en genom att man bläddrade i tidningarna Okej och Kamratposten.

Stig menar att nyandligheten, new age, är den klart främsta källan till demonbesättelse. Man kan dock också bli demonbesatt genom droger eller ett allmänt syndigt leverne. Orena andar finns exempelvis i mängd på sådana platser som porrbiografer och nattklubbar. När man väl är besatt av en demon tycks det också kunna yttra sig på en mängd olika sätt, exempelvis så här:

De som har en benhård gudsfientlig och antikristlig attityd och sådana, som visar total oförmåga att omfatta den kristna tron, kan i verkligheten vara behärskade av andemakter.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 59)

Den beskrivningen lär stämma in på i princip alla medlemmar i föreningen Humanisterna så de kan mycket väl vara demonbesatta hela bunten.

Märk väl att författaren Stig dock inte hör till de som ser demoner i allt och alla. Tvärtom varnar han för att tolka in demoniska makter i allt ont som sker. Trots att Stig alltså verkar någorlunda balanserad skulle jag ändå inte vilja hamna i klorna på honom och hans maranatavänner, ber man dem låta en vara så tolkar de nämligen det som att man är besatt av demoner.

Då vi vid ett tillfälle var samlade några personer för att bedja för en man, som led av allvarlig demoni, föll den stackars mannen plötsligt helt i trans. En klagande stämma hördes då tala genom honom och upprepade oupphörligt: ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred!”
Det var inte mannen själv som talade. För han ville inte bli lämnad ifred. Han ville komma ut ur sitt elände. Det var den besättande makten som ville vara ifred.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 62)

Stig verkar ha varit med vid ett stort antal demonutdrivningar men har själv aldrig blivit demonbesatt. Däremot menar han sig ha blivit ansatt av demoner vid några tillfällen, något som tycks göra livet betydligt mer spännande. I en situation där andra nog bara skulle fundera om de ätit något olämpligt upplever Stig till exempel en dramatisk kamp mot mörkrets makter.

En gång skulle jag hålla tre förmiddagslektioner på en missionsskola. Ämnet var ”ockultismen”. Både rektor och lärare menade, att de unga eleverna på skolan behövde få klarhet i mångt och mycket som gällde denna företeelse. Jag hade förberett mig grundligt. Både på att avslöja farorna med det ockulta och att visa på Jesu seger över alla onda makter. Men vi hade bara hunnit ett par minuter in på den första lektionen, då jag började besväras av illamående. Jag kände det plötsligt som om min mage hade fått en frukost som den på intet vis kunde tåla. Ett kräkningsanfall verkade nära förestående. Kallsvetten började kännas på min panna.
Min vän rektorn satt ett stycke till vänster om mig i klassrummet. Flera gånger var jag färdig att vända mig till honom och säga:
-Jag tror vi måste avbryta lektionen. Jag känner mig faktiskt inte bra.
Men så vaknade en tanke inom mig. Tänk om detta var en attack från fienden! I mitt hjärta började jag bedja Herren om hjälp till att kunna fortsätta lektionen. Då släppte illamåendet en aning. Det stärkte kamplusten hos mig. Den kväljande känslan kom emellertid tillbaka. Men förnyad bön fick den på avstånd igen. På så sätt kom jag igenom den första timmen.
Under rasten satt jag och andades frisk luft vid ett öppet fönster och kände mig bättre. Men så fort jag startat lektion nummer två började illamåendet igen. På nytt måste jag föra kampen på två fronter. Samtidigt som jag delgav ungdomarna framför mig vad som stod på mitt utkast, måste min ande ständigt ropa till Gud för att illamåendet inte skulle bli övermäktigt. Den tredje timmen var precis likadan. Det var en duell med en makt, som till varje pris ville stoppa min undervisning. Men genom bön till Gud tvingades den makten att låta mig hålla på – om än ytterst motvilligt.
Då det hela var över hade jag orkat förmedla allt jag hade förberett i ämnet och tämligen urlakad gick jag ut ur klassrummet. På gården mötte jag en trossyster, som också innehade en tjänst på missionsskolan. Vi började samtala och jag berättade om de tre fruktansvärda timmar jag just hade varit med om. Hon såg på mig och sade resolut:
-Det förstår du väl att det var fienden som inte ville att ungdomarna skulle få klarhet just i de sanningarna. Det var därför du hade det så svårt.
Naturligtvis hade hon rätt. Någon annan förklaring kunde jag inte finna.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 29-31)

Nej, någon annan förklaring går nog inte att finna om man ser demoner som den naturligaste saken i världen. Att Stig och hans bekanta så gör avslöjar följande lilla stycke:

En demonbesatt person befann sig i ett hem hos några vänner. Det blev ett kristillstånd och vännerna sände bud på mig.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 130)

-Tjenare Stickan, vi har en demonbesatt här på besök, skulle du kunna kika över?

Maktkamp

       

       

Kondenserad spiritistisk filosofi

När jag skrev mina blogginlägg om de svenskar som arrangerade resor till det brasilianska transmediet John of God stötte jag flera gånger på den på 1800-talet verksamma spiritisten Allan Kardec och hans verk Andarnas bok. Kardec ses tydligen som något av en spiritismens systematiserare, kanske något av deras motsvarighet till Carl von Linné, och hans idéer tycks fortfarande vara populära i Latinamerika. Ska man sammanfatta spiritismen i en kort mening kan man säga att centralt inom läran är tron på att man kan tala med de döda.

Eftersom Andarnas bok var något av ett stående boktips från de som arrangerade resor till John of God hade jag tänkt att jag någon gång skulle ta mig för att läsa den. När jag på ett av bokborden på senaste Harmoni-expo såg att de förutom Andarnas bok även sålde en betydligt tunnare skrift där Allan Kardec sammanfattade sina tankar så valde jag att slå till på den senare. Det är nämligen bättre att köpa en tunn skrift man läser en än tjock dito som blir stående i bokhyllan.

I en kort inledande historik över spiritismens utveckling under 1800-talet går Kardec i skriften igenom teknikutvecklingen inom andepratarbranschen. Om man ska vara lite misstänksam av sig så tycks det gå en röd tråd genom de olika andekontaktsteknikerna. Mediumet tycks faktiskt alltid vara tvungen att ha fysisk kontakt med det föremål genom vilket andarna meddelar sig. Kardec skriver:

I stället för att använda sig av det klumpiga sättet att låta ett bord med ena foten knacka i golvet så många gånger som utmärkte den åsyftade bokstavens nummer, hittade man på att vid en liten korg, hatt eller enkel träribba binda fast en penna och låta denna skriva på ett underlagt papper. Då var det dock nödvändigt, att mediet höll upp korgen, hatten eller träribban, och så kom man snart fram till försöket att låta mediet själv hålla i pennan. På så sätt uppkommer de s.k. självskrivande medierna.
Detta tilltag motiverade man så, att då erfarenheten visat, att andarna efter behag kunde förflytta bord och bänkar, borde de kunna uträtta detsamma med en levande organism, mediets arm och hand, bara med det villkoret, att mediet själv för tillfället avhöll sig från att använda denna arm och hand, och denna del av mediets kropp sålunda såsom ett dött föremål ställdes till en annan andes förfogande, en annans än mediets.

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 15-16)

De tidiga spiritisterna fick självklart möta kritik och förlöjliganden, till exempel för den ovan nämnda bordsdansen, en metod med vilken man trodde sig få knackade meddelanden från andarna genom att seansens deltagare höll händerna på ett rangligt bord. I skriftens slutord skriver Kardec:

En ande har sagt: ”Man har gjort sig lustig över borddansen, men man ska aldrig göra sig lustig över den filosofi och den sedelära, som uppkommer av detta.”

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 41)

Man kan undra vilken filosofi och sedelära som uppkommer av att knuffa på ett gammalt rangligt bord. Svaret är en ganska otrevlig en. I skriften sammanfattar nämligen Kardec den spiritistiska filosofin såsom andarna meddelat den under otaliga seanser. Där finner man bland annat den cyniska skyll-dig-själv-inställning till människors lidande som man ofta återfinner bland nyandliga som tror på reinkarnation:

En brottslig ande straffas genom själslidanden i andevärlden och genom kroppsliga plågor under inkarnationen. Dess lidanden är en följd av dess begångna fel dvs. dess brott mot Guds lag. Så kan den högmodiga anden under jordelivet få en förödmjukande ställning; den, som under den ena inkarnationen varit tyrann, kan under den nästa bli slav; den rike, som under sin inkarnation gjort dåligt bruk av sina skatter, kan få tillbringa sitt nästa kroppsliv i fattigdom och elände.

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 30-31)

Man undrar för övrigt hur man får matematiken att gå ihop. Har det inte både existerat långt fler slavar än tyranner under mänsklighetens historia, och långt fler fattiga än rika?

Allan Kardec

       

       

Häcklande av Allah i retrospektiv

För en gångs skull ska jag försöka haka på en dagsaktuell händelse och jag har därför nedan listat några av de islamkritiska inlägg jag skrivit. En del skulle kanske säga att inläggen har en något raljerande ton. Observera också att jag i inläggen i första hand fokuserar på den konservativa sunnimuslimska gren som av kritikerna brukar kallas wahhabism efter rörelsens grundare. Jag har lyssnat på åtskilliga timmar föreläsningar med de svenska företrädarna för grenen och plockat ut guldkornen.

Kvinnorna tycks för det första vara något sjusärdeles bångstyriga enligt wahhabiterna ty det krävs tydligen att männen, änglarna och Allah gör gemensam sak för att kontrollera dem.

Vidare har Satan, enligt wahhabiterna, ett hemligt trick för att avbryta muslimens bön. Den förslagne mörkerfursten drar nämligen i stjärthåren för att lura den bedjande muslimen att denne släppt sig och därmed blivit oren vilket tvingar honom att avbryta bönen. Om Satan är och petar där bak så tycks Allah, hans motpol, vara mer intresserad av vad som händer där framme. Den allsmäktige guden har nämligen en del att säga om både nattliga pollutioner och så kallade ”muspruttar”.

Förresten, gillar du inte stark mat, långa väntetider, att ha det varmt, att vara jättestor samt att bli hårt bankad med järnpinnar och stungen av skorpioner? Då kommer helvetet att bli ett rent helvete om man ska tro de föreläsningar jag lyssnat till. Gillar du däremot saffran, enorma tält, fiskleverolja, mera saffran, höj- och sänkbara guldtroner, tortyr på bästa sändningstid, ännu mera saffran, genomskinliga oskulder samt att rapa ut din uppätna mat istället för att bajsa ut den? Då kommer du definitivt att älska paradiset.

Avslutningsvis en rad fina ”life hacks” från wahhabiterna som gör ditt liv lite lättare att leva. Kanske visste du till exempel inte att du ska be Allah om ursäkt när du varit på toa. Det kan vara bra ty är du den allsmäktige till lags och har hans beskydd kan du nämligen undvika att osynliga, bajsätande andeväsen som bor i toaletten blir förälskade i dig. Wahhabiterna kan också lära dig hur du bäst tvingar dig på din nya slavinna för första gången. De vet också att berätta hur du lämpligen behandlar musiker och alltför hängivna fans. Och viktigast av allt, har du alltid undrat vad man ska göra om man fått ett stort sår i magen ur vilket det sprutar avföring och urin. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, grundaren till wahhabismen, har svaret.

       

       

Har feminismen gjort att hundratusentals barn gått under på dagis?

Maranatarörelsen under Arne Imsen var en sekteristisk kristen församling med kontroversiella åsikter rörande sådant som homosexualitet och abort. Mest ökända var de dock kanske för sitt vurmande för barnaga. Arne Imsen dog 1999 men församlingen lever vidare även om det varit ganska tyst om dem på senare år.

För ett antal år sedan beställde jag en liten bunt böcker från Maranatarörelsens bokförlag. En av böckerna var Fortsätt kampen! i vilken man samlat några av de sista bibelstudier Arne Imsen höll i. Först nu har det blivit av att läsa boken i sin helhet. Att ta sig igenom boken gick faktiskt förvånansvärt lätt. Imsen har ett väldigt högtravande, teatraliskt språk vilket gör det till ganska underhållande läsning.

Förutom favoritämnena homosexualitet, abort och barnaga avhandlas i boken också den kristna församlingens roll, dess problem med interna slitningar och hur man ska undvika den förtappade omvärldens påverkan. Vidare tycker jag mig mellan raderna då och då kunna utläsa Imsens försök till kontroll över församlingsmedlemmarna.

Bokens höjdpunkt är nog de två bibelstudier i vilka Imsen avhandlar feminismen. Det visar sig faktiskt att feminismen är roten till allt ont i världen och dessutom har uråldriga anor.

En del nedbrytande och upplösande ting som är orsaken till det vi nu ser ta gestalt ute i världen på vissa områden har sin upprinnelse, förutsättning och utveckling i feminismen.
Feminismen är en faktor att räkna med, för det var feminismen som slet barnen från deras mödrar. Det var feminismen som slet makarna från varandra, och gjorde dem till produktionsfaktorer i vårt samhälle, bl.a. med jämlikhetsideal på programmet. Det var feminismen som skapade löje och förakt för skapelsens ordning, och det var feminismen som förde fram kraven om fria aborter.
Feminismen står bakom att sjuhundratusen människoliv under de senaste decennierna har släckts redan i moderlivet. Så fientligt, så primitivt, så vidrigt att det finns ingen möjlighet för vår hjärna eller vår känsla att omfatta det. Det är feminismen som uttalat sitt djupa förakt för aga och som är upprinnelsen till den nya agalagstiftningen.
Det är feminismen som också drivit fram antidiskrimineringslagen. Vi skulle kunna räkna upp flera ting. Men för att göra det kort: Feminismen har sin upprinnelse i Sodom och feminismens moder är Lots hustru.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 86)

Puh! Men det slutar inte där.

Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 97)

Av ovanstående två citat kan man sluta sig till att Imsen inte gillar feminismen. Något annat han inte gillar är långhåriga män och det är han inte ensam om. Det tycks nämligen, enligt Imsen, ha blivit ett arbetsmiljöproblem för Vår Herres anställda.

Det finns en feminism som egentligen är väldigt obehaglig, fastän den blivit bejakad och idag är ett kulturmönster. Det är väldigt obehagligt upptäcka att männen låter sitt hår växa så det blir långt. Och så sätter de olika ringar i öronen. Det där tycker många inte är någon fara. Och det är det väl inte, om man nöjer sig med det korta tidsperspektivet så att man ser till horisonten. Men om vi ska blicka bortom horisonten och ha evighetsperspektivet över vårt liv så är det inte likgiltigt.
Om man i sitt livsmönster demonstrerar ett påtagligt förakt mot skapelsens ordning så hånar man i realiteten, om man än inte bekämpar, Skaparen, som gjort oss till man och kvinna för att vi skulle vara det.
Vi ska ju ha en miljö så att änglarna trivs ibland oss. Men om vi hånar Skaparen, så kan det inte leda till annat än att dessa som han utvalt till tjänsteandar för dem som ska ärva frälsning, blir bedrövade och rapporterar hem till höjden.
Man märker nästan på atmosfären när himlen sörjer, Anden är bedrövad och änglarna inte trivs. Änglarna trivs inte där mannen gör sig till kvinna och kvinnan till man, för det är ett förakt mot könet. Könet är inget som vi fixat eller hittat på. Det har Gud skapat och skapelsens ordning ska upprätthållas ända till slutet. I denna skapelsens ordning heter det att mannen är kvinnans huvud såsom Gud är Kristi huvud och Kristus är församlingens huvud. Här kommer problemen.
Vi måste be om nåd att kunna ta emot detta budskap utan att känna oss personligt attackerade. Men om vi öppnar vårt hjärta för sanningens ord, då finns alla möjligheter att bli befriade, för sanningen gör fri!
Med feminismen kommer det inställsamma smickret, lismandet, smilet; kort sagt, allt detta oäkta som vi är mästare på att spela. Då börjar den religiösa teatern. Men också hotet och det brutala våldet. Det finns ingen gräns på vad vi kan åstadkomma. Vi behöver verkligen sanningens ord.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 90-91)

Hoppsan! Det tycks kunna få fruktansvärda konsekvenser om man inte ber frisören klippa kort i nacken.

Det är inte bara så att männen blir feminiserade, vilket i och för sig är äckligt – dessa feminina män med långt hår. Det är något med dessa feminina män som gör att de är mycket farliga. På ett alldeles särskilt sätt kommer de genom sin sentimentalitet att skapa relationer som är förödande, därför att de är baserade på lögn och leder fram till förljugenhet.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 94)

Jag har faktiskt lite svårt att förstå Imsens agg mot långhåriga, feminina män. Kristus, frälsaren själv, brukar ju avbildas med långt hår och en förhållandevis androgyn framtoning.

Fortsätt kampen

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare läst och skrivit om teologie doktor Sylvanus Stalls kampskrift mot självbefläckelse, Hvad en gosse bör veta.

Inlägg på andra bloggar om Maranatarörelsens produktioner:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Arne Imsens bok Kärleksfull aga eller kränkande misshandel.
På bloggen Katastrofala omslag kan man titta på två av maranatarörelsens festliga skivor: Jesus kommer! – Arne Imsen sjunger med församlingen och Åter till Bibeln – Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping.

       

       

Jüri Lina och tefatsmysteriet

Konspirationsteoretiske veteranen Jüri Lina är kanske mest känd för sina konspirationsteorier om hur frimurarna, och i förlängningen judarna, kontrollerar världen. Han har dock många strängar på sin esoteriska lyra och har även skrivit böcker om UFO:s och utomjordiska kontakter. I förra veckan föreläste Jüri Lina om UFO-gåtan hos Jordstrålningscentrum som arrangerar nyandliga föredrag och kurser av alla de slag. Jag var där för att få en liten inblick i den konspirationsteoretiske nestorns världsbild.

Lina ägnade tyvärr en stor del av föredraget åt att berätta om en rad observationer av olika typer av UFO:n samt om kontakter med utomjordingar i alla former och storlekar. Det var på sätt och vis som att bläddra i sådana där illustrerade böcker där UFO-anekdoter samlats på hög och man gavs intrycket att det fanns ett enormt menageri med vitt skilda aliens. Lina berättade bland annat om någon sorts grodlika utomjordingar med taggar som dödat boskap och delvis ätit upp dem. Han berättade också om mystiska UFO-baser på Krimhalvön.

Mer intressant var definitivt att höra om hur UFO-gåtan hängde ihop med resten av Jüri Linas konspirationsteoretiska idébygge. Hemlighållandet av de utomjordiska kontakterna var faktiskt en del av en större konspiration, berättade Lina. Vår planets makthavare gjorde allt för att vi inte skulle få veta vilka vi var, varifrån vi kom och att vi faktiskt var något mer än fysiska varelser. Lina berättade dock att han hade arbetat i 40 år för att bringa klarhet i dessa saker.

Det handlade vidare om skalärvågor, en hemlighållen högteknologi. Jag själv förstod aldrig riktigt hur det hängde ihop med UFO-gåtan men tekniken kunde tydligen användas till mycket. Bland annat skulle den, enligt Lina, kunna revolutionera mobiltelefonin. Skalärvågorna var exempelvis inte skadliga, till skillnad från dagens mobilstrålning tycktes han mena. Det skulle heller inte gå att avlyssna de skalärvågsburna samtalen och vågorna färdades dessutom snabbare än ljuset. Denna fantastiska teknik motarbetades dock av makthavarna i världen. Nu när vi ju tydligen ska ha fri konkurrens på mobiltelefonimarknaden borde någon uppstickare dra nytta av denna fantastiska teknik och få en konkurrensfördel kan man tycka.

Jüri Lina berättade också hur han invalts som hedersmedlem i ett ryskt UFO-forskningsinstitut på grund av sina insatser för att förklara och tolka utomjordingarnas beteenden. Det var nämligen ofta som utomjordingarna betedde sig på ett sätt som tedde sig märkligt för den oinsatte. En utomjording hade exempelvis gått fram till en man och rivit sönder dennes tidning. Vid ett annat tillfälle hade molnliknande UFO:n visat sig för att varna för ett meteoritnedslag. Vid ett tredje tillfälle hade en utomjordisk farkost spelat vacker, melodiös musik. Den typen av musik var faktiskt något som låg Lina varmt om hjärtat. Han berättade att barocken varit vår musikaliska höjdpunkt och därefter hade det tyvärr bara gått utför.

Linas vurmande för harmonisk musik var något jag kände till sedan tidigare. När jag lyssnade till honom för några år sedan fick jag höra om hur musikindustrin och dess disharmoniska musik var ett av frimurarnas verktyg för att hålla världens medborgare i slaveri. Även under UFO-föredraget gav sig Lina in i utvikningar om nedtryckandet av den välgörande harmoniska musiken. Han berättade bland annat om en nu verksam svensk kompositör som var helt okänd för allmänheten. Tidningarna skrev så gott som aldrig om honom och han spelades inte i radio, där prioriterades istället oljud. Lina hade dock engagerat sig och fått till stånd en spelning i Estland för kompositören.

Lina menade att budskapet från den utomjordiska farkosten som spelat musik var detsamma som det han själv länge torgfört. Farkosten ville betona den vackra, harmoniska musikens betydelse. Om man ska tro Jüri Lina är alltså de utomjordingar som besöker oss någon sorts kosmiska mimskådespelare som försöker framföra budskap till oss människor. Vad de utomjordingar som åt upp delar av kor ville säga oss fick vi dock aldrig veta.

Nanobakterier var också en del av UFO-gåtan. De fanns, enligt Lina, både i oss människor och i meteoriter som slagit ned på jorden vilket antydde att vi kom från rymden. Nanobakterierna kunde dock under vissa omständigheter skada oss och åstadkomma bland annat njurstenar och allvarliga infektioner. En av de omständigheterna var tydligen vårt alltför höga sockerintag. Vi skulle enligt Lina istället äta citron, bovetegröt och surkål för att motverka den sura miljön i våra kroppar som sockret orsakade. Detta skulle hindra bland annat cancer. Detta visste våra regeringar mycket väl men de var ute efter att skada oss och lät oss därför sväva i okunskap angående vad som var hälsosamt för oss.

Ännu ett exempel på våra regeringars illvilja var natriumfluoriden i tandkrämen som enligt Lina sänkte vår intelligenskvot med sju. Det fanns faktiskt en tanke bakom det, makthavarna ville nämligen att vi skulle bli sämre på att se samband och därmed inte förstå hur saker och ting egentligen hängde ihop.

Tyvärr kunde jag inte avnjuta hela Jüri Linas tillställning på Jordstrålningscentrum. Jag var inte riktigt kurant och lämnade föredraget under fikapausen utan att ha blivit övertygad om att det Lina berättade var sant. Kanske hade allt klarnat under föredragets andra halva eller så hade användandet av tandkräm sänkt min intelligenskvot så att jag ändå inte skulle förstå hur allt hängde ihop hur många Jüri Lina-sanningar jag än skulle få höra.

Port

Liknande inlägg på denna blogg:
I början av 2011 lyssnade jag för första gången till Jüri Lina på Jordstrålningscentrum och han berättade då om frimurarnas sammansvärjning mot mänskligheten.
Enligt esoterikern Ivan Björn ska de skalärvågor Jüri Lina talade om tydligen även kunna användas som ett fruktansvärt vapen.
Vidare är det enligt advokaten Henning Witte också skalärvågor som ligger bakom både Quickskandalen och dess efterspel.

Andra bloggar om Jüri Lina:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om hur Jüri Lina våren 2012 föreläste på Folkets hus och hur några av motsägelserna i hans världsbild då kom i dagen.
På EXPO-anknutna Jonathan Lemans blogg kan man läsa om judarnas plats i Jüri Linas konspirationsteorier.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .