Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

       

       

John of God akt 11: Jannies fantastiska erbjudande

Det var länge sedan jag skrev något om den cyniska industrin kring brasilianske healern och transmediet John of God och de blåögda svenskar som arrangerar resor till honom. Nu måste jag dock bryta tystnaden då en av de svenska healingresearrangörerna lanserat ett helt fantastiskt erbjudande till sina kunder. Det är researrangören Jannie som i sitt senaste nyhetsbrev presenterar den revolutionerande tjänsten.

NYHET!

Återigen kan Vidéen Travel erbjuda någon fantastiskt!

DU SOM TROR ATT DU INTE HAR RÅD ATT ÅKA?

LÄS HÄR:

Nu kan jag erbjuda avbetalning på alla mina resmål, helt utan ränta!

Så här enkelt fungerar det.

* Du skriver kontrakt med mig och Vidéen Travel.
* Du sätter in pengar till mig i förskott på en resa (du bestämmer vilken).
* Du betalar varje månad så mycket du kan eller vill.
* När du betalt hela din resa så är det bara att bestämma vilken resa du vill med på och min tjänst är gratis.
* Du får löpande kvitto på dina insatta pengar.
* Om du ångrar dig efter att ha betalt halva resan betalar jag tillbaka dina pengar minus 1000 kr av din insättning för det jobb jag haft.
* När du köpt din flygbiljett så blir 2000 kr av ditt insatta kapital bokningsavg och betalas inte tillbaka om du skulle avboka. Dessa pengar ingår i slutsumman och tillkommer inte.

Frågan är såklart vilket mervärde Jannies okonventionella förskottsavbetalningstjänst ger kunderna, mer än förvaring av pengar och någon sorts självbindning vid att så småningom köpa en resa eftersom man förlorar en tusenlapp om man väljer att inte resa. Det är förvisso väldigt fint av henne att inte kräva sina kunder på ränta för de pengar hon så vänligt förvarar åt dem.

Man kan ana hur tankegångarna gått. En vanlig ursäkt när Jannie försökt kränga sina resor till John of God och hans bisarra healingceremonier, där han går lös med vassa metallföremål på kvinnobröst, näsor och ögon, har säkert varit att man inte haft råd. Sådant säger man ju ofta när någon försöker sälja på en något man absolut inte vill ha. Nästa gång någon kör med en sådan dålig ursäkt kommer Jannie dock att ha ett ess i rockärmen, räntefri avbetalning i förskott!

Tidigare inlägg på denna blogg om healingresorna till John of God: Vill man ha en introduktion till John of God så kan man läsa första delen i min bloggserie och vill man ha mer fördjupning angående de svenska healingresearrangörernas verksamhet så kan man läsa del fyra med min dödsföraktande wallraffning som ändtarmscancerdrabbad potentiell healingresekonsument. Specifikt om Jannies healingreseverksamhet har jag skrivit några få rader om i del tre, sju och nio.

       

       

Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax

Dags för lite kristen uppbyggelselitteratur igen, nämligen Jentezen Franklins Bryt dig loss som jag införskaffade på Livets Ords europakonferens häromsistens. Boken, en svensk översättning efter amerikansk förlaga, är utgiven av Livets Ords förlag och författaren var förra sommaren också inbjuden till europakonferensen för att tala om bokens ämne. Vidare verkar Franklin vara inbjuden till nästa sommars konferens så han verkar faktiskt vara riktigt populär hos den beryktade uppsalaförsamlingen.

Även om titeln skulle kunna få en att tro det så är Bryt dig loss ingen handbok i hur man tar sig loss från fastlåsningstekniker, i alla fall inga sådana av denna världen. Boken är faktiskt något så ovanligt som en instruktionsbok i hur man tar sig loss när man hamnat i klorna på ingen mindre än Hin håle själv.

Det är svårt att låta bli att fascineras över hur annorlunda vardagen ofta måste te sig för de som tror att olika andemakter verkar i vår värld. Det vissa skulle anse hörde hemma i filmer som Exorcisten är för andra verklighet. Ett exempel på det är en händelse från sin ungdom som Franklin delger bokens läsare. Mörkrets makter har tagit kontrollen över en stackars man och Franklin är tvungen att ta till kamp. Händelsen tjänar nog dock främst som en påminnelse om hur viktigt det är med regelbundna matvanor.

Låt mig dela en sann berättelse om något som hände när jag var tjugoett år gammal och gick igenom en tjugoen dagar lång fasta. Under den andra veckan predikade jag under en väckelsekampanj i North Carolina tillsammans med min bror Richie. En kväll upplevde vi ett annorlunda möte. Den helige Ande föll på ett mäktigt sätt när vi började sjunga en sång. Hundratals människor kom fram för förbön, och många kom för att bli frälsta och fyllda med den helige Ande.
Efter mötet frågade en man klädd i fin kostym om han kunde få träffa min bror och mig enskilt. Vi gick in i ett rum, och han frågade om vi kunde be för honom. När jag stilla lade ena handen på hans axel och började be, kände jag plötsligt en obehaglig andlig närvaro. Jag visste att vi mötte något som fram till dess bara varit en lära som jag läst om i Bibeln. Jag visste vad Bibeln hade att säga om demonbesättelse, men jag hade aldrig ombetts hjälpa en person som stod under en ond andes inflytande.
Det som skedde under de följande tjugo minuterna var förbluffande. Den prydlige, kostymklädde mannen började förändras inför våra ögon. Hans ansikte förändrades, rösten blev djupare, och en ond ande talade genom honom: ”Vi kommer inte att ge oss av. Vi hatar er. Lämna oss i fred.”
Jag blev skräckslagen och minns att jag tänkte: ”Om inte ni ger er av, kommer jag att göra det! Jag sticker härifrån!”
Plötsligt kände jag en frimodighet och auktoritet från den helige Ande som jag aldrig hade känt förut. Någonting inom mig sa: ”Han som är i dig är större än den som är i världen. Detta slag går endast ut genom bön och fasta.”
Jag lade handen på mannen och sa: ”Satan, i Jesu Kristi namn befaller jag dig att släppa den här mannen fri.” Mannen började hosta och få kväljningar. En svavelaktig lukt kändes i rummet. Det var så märkligt. Än idag förundrar det mig.
När jag hade uttalat de orden blev mannens ansikte och röst normala igen, och han började gråta. Han bad Jesus bli Herre i hans liv. Senare bekände han för min bror och mig att han var porrmissbrukare och att han hade ett förhållande med en gift kvinna i församlingen.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 40-41)

Det är dock inte alls sådan här förhållandevis dramatisk satanisk besättelse som boken främst handlar om. Bryt dig loss är mer inriktad på fall där djävulens inflytande tar sig långt mer subtila uttryck och boken riktar sig främst till relativt fromma trosfränder som ibland upplever att de nog faktiskt skulle kunna vara angripna av mörkrets makter. Tecken på att man är under attack från Satan och hans underhuggare är enligt Franklin exempelvis så triviala saker som att ens böneliv försvagas och att man drar sig undan från goda relationer, det vill säga skaffar sig alltfler vänner som är ”köttsligt sinnade istället för andligt sinnade”. Ett tredje tecken på att man är under attack från Satan påminner lite om den framgångsteologi Livets Ord tidigare var ökända för men som numera tonats ned. Ondskans andemakter kan nämligen göra att ens ekonomiska resurser sinar för att få en ur balans.

när allt tycks bryta samman samtidigt, när företagets resurser sinar eller uppsägningar hotar, bilen går sönder, apparater går sönder och alla barnen blir sjuka, kan det bero på en ”bristattack”. Fienden attackerar på det här sättet för att få dig att vända blicken från Gud och till din ekonomi. Om han kan få dig att bekymra dig i stället för att prisa Gud, börjar du fatta beslut utifrån omständigheter istället för utifrån Guds smörjelse.
Jag har sett personer som varit helt överlåtna åt Gud och som vuxit andligen, men så attackerade fienden med brist. De flyttade blicken från Gud till pengarna.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 23)

Nu är jag förvisso negativt inställd från början så kanske handlar det om övertolkning från min sida då jag i bokens idéer ofta tycker mig se försök till kontroll över människor, kanske medlemmarna i Franklins egna församlingar i USA. Det är givetvis mycket svårt att veta hur utstuderade Franklins idéer är men i slutändan måste sådana här föreställningar vara ett effektivt sätt att få eventuella tvivlare att kämpa för att behålla sin tro. Om man verkligen tror att den ondaste makten i universum ligger bakom att man träffat några nya köttsligt sinnade vänner utanför församlingen eller ej längre finner ett nöje i att be är väl incitamenten för att hålla fast vid de gamla vanorna tämligen stora. På så vis skulle föreställningarna i Bryt dig loss faktiskt hindra människor från att just bryta sig loss.

Nu är det inte dags att tvivla på din tro och tro på dina tvivel. Det är dags att mata din tro och svälta ut dina rädslor. Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax. Låt inte pytonormen övertala dig att att det inte gör någon nytta att be, eller att det inte längre är viktigt att läsa Bibeln.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 63)

Smaka ordentligt på orden ”Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax”. De är som gjorda för att brodera och sätta upp på väggen i köket. Kan man vara tydligare med att man faktiskt anser det vara en dygd att inte tänka efter?

Jentezen Franklins bok om satans attacker

Liknande inlägg på denna blogg: Jag har tidigare skrivit om en liknande bok från Maranatarörelsen, Stig Andreassons Maktkamp, i vilken demonbesättelse avhandlas.

       

       

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

       

       

Bright i brevlådan

Jag har precis läst igenom senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright, där för övrigt min rapport från konspirationsteoretiske nestorn Jüri Linas föredrag om flygande tefat finns med. I numret finns förutom den texten diverse alster av både kända och okända religionsdebattörer.

I en liten kåserande berättelse liknar David Björnfot de religiösa urkunderna vid en alltför gammal manual. Det är en liknelse som är så genial i sin enkelhet, och så träffande, att det knappast kan vara första gången någon gör den. I utdraget nedan kontaktar textens jag supporten efter att manualen denne fått till sin nya produkt inte verkar stämma med vad denne köpt.

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte att riktigt stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: Ok, då provar jag det, tack!

(Källa: Björnfot D i Bright nr 1-2015, s. 11)

I en annan text resonerar före detta vänsterpartistiske riksdagsledamoten Margó Ingvardsson bland annat kring hur man bör skydda barn mot religiösa övergrepp. Hon skriver:

En tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan fungera som en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande. De ”frivilliga” andakterna i och bönestunderna i friskolorna är inte i överensstämmelse med skollagen och kravet på icke religiös undervisning. Även om de religiösa momenten i undervisningen formellt anges som frivilliga så har barnen i praktiken mycket små möjligheter att hävda sin rätt att slippa deltaga.

(Källa: Ingvardsson M i Bright nr 1-2015, s. 12)

Det är ett minst sagt radikalt förslag av Ingvardsson som dock betonar att ”det handlar inte om att barn inte skall få sjunga i barnkörer, deltaga i julspel eller följa med till julottan”.

I en tredje text berättar Andreas Creutz om en storseans med rikskända mediet Terry Evans som denne bevistat. När Creutz ska dra slutsatser utifrån sina upplevelser av tillställningen handlar det väl om sådant som kanske inte är alltför oväntat att läsa i en religionskritisk tidskrift.

Med all önskvärd tydlighet har det framgått, att han fiskar efter information. Han letar sig fram mellan de ja- och nej-svar som han får på sina frågor. Han använder sig av synnerligen generella uttalanden som kan tänkas passa in på de flesta. – Vem känner till exempel inte någon som avlidit i cancer? Vem känner inte någon som dött i hjärt-problem? Vem känner inte någon som gått bort hastigt?
Det finns ingen anledning att anta, att Terry Evans har någon som helst kontakt med några övernaturliga andar. Det finns all anledning att tro, att han är en skicklig manipulatör som lever på att med hjälp av kvalificerade gissningar och bedrägeri lotsa sig själv fram till människors sorger, längtan och oläkta sår.

(Källa: Creutz A i Bright nr 1-2015, s. 15)

Sammantaget var senaste numret av Bright trevlig läsning som gav spännande uppslag kring nya bloggar att följa.

       

       

Profeten gör tumme ner för Mona Sahlin

Jag har återigen börjat lyssna till i Sverige verksamma Ibn Abbas Centrets webbföreläsningar. De tillhör den sunnimuslimska grenen wahhabism, en konservativ och strikt tolkning av Islam som är statsreligion i Saudiarabien. Man håller dock inte bara till på webben utan har föreläsningar i Rinkeby, Kista, Jordbro, Bredäng samt trist nog även i Uppsala moské.

I den föreläsning jag nu lyssnat till besvarar man frågan om Islam går att förena med demokrati. Svaret är enligt föreläsaren Abdul Wadud nej, definitivt nej. Några minuter in i föreläsningen ställer han demokrati mot shariastyre. Man bjuds dock inte på någon demokratikritik av den högre skolan. Wadud ställer istället ett par ganska mediokra retoriska frågor:

Ska vi följa lagar från våran skapare som skapat oss och känner till allting, eller ska vi följa lagar som kommer från antika Grekland, massa nakna män, och franska bönder på 1700-talet!? Va!? Vem förstår saker bäst? Va, vem!? Allah (swt), eller hur? Och det går inte att ifrågasätta.”

En föreläsning med Ibn Abbas Centret skulle inte vara komplett utan lite misogyni. En av de längre utläggningarna om varför demokrati är dåligt handlar om att det kan leda till styggelsen att en kvinna kommer till makten. Kvinnor sägs vara olämpliga att styra eftersom de är svaga och lättpåverkade, de leds till exempel lätt till villfarelser som horoskop och liknande. Av någon outgrundlig anledning ska makt heller inte gå att kombinera med sådant som graviditet och menstruation.

Lite oväntat visar det sig mot slutet av föreläsningen att profeten Mohammed faktiskt hade en hel del att säga om svensk politik av idag. Notera att föreläsningen hölls innan valet 2010 och Mona Sahlin ledde fortfarande Socialdemokraterna. Wadud säger:

Profeten han sade: ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång”, autentisk hadith (episod ur profetens liv som används som vägledning) ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång” ”Aldrig att få framgång!”. Och det här är ett starkt svar till de som säger att man ska rösta på sossarna i år.

Liknande inlägg på denna blogg:
Abdul Wadud berättar i en annan föreläsning om hur Allah, änglarna och männen kan hjälpas åt för att tygla kvinnorna.
I ännu en föreläsning ger han instruktioner hur man går tillväga när man för första gången förgriper sig på en nyinförskaffad slavinna.

       

       

Dömd att få tillbringa evigheten i fislukt

Emanuel Swedenborg var en på 1700-talet verksam svensk vetenskapsman som under senare delen av sitt liv genomgick någon sorts livskris och fick en rad andliga uppenbarelser. Jag införskaffade hans bok Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett i Swedenborgsällskapets monter på höstens bokmässa. Man kan inte anklaga sällskapet för att inte ha tilltro till människans inneboende ärlighet och godhet. När man köpte böcker hos dem fick man nämligen ett inbetalningskort i handen och betalade i efterhand.

Boken är egentligen bara ett 150-sidigt utdrag ur Swedenborgs mer omfattande verk Himlen och helvetet i vilket han beskriver himlen, helvetet samt någon sorts övergångsvärld där de dödas andar mellanlandar på vägen till någon av de två slutstationerna. Utdraget som utgör boken Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett är den tredjedel av det större verket som handlar om övergångsvärlden. Det är lite synd för jag tror att jag hade uppskattat Swedenborgs beskrivning av helvetet och himlen mer. När någon vågar sig på att beskriva detaljer som organisation, geografi samt påföljder i himmel och helvete brukar det ju oftast leda till absurd komik.

Boken är mycket riktigt väldigt tradig och en av de få höjdpunkterna är när Swedenborg berör just en av de två slutstationerna snarare än övergångsvärlden. Swedenborg hävdar att de onda människor som hamnar i helvetet där kommer att finna välbehag i och dras till vissa saker beroende på vilka synder de begått i jordelivet. På så sätt kommer alltså deras vardag i helvetet att vara olika beroende på hur deras liv sett ut. Swedenborg skriver:

(4) De som anpassat de Gudomliga sanningarna till sin egen personliga kärlek, och på så sätt förfalskat dem, älskar urinösa vätskor, därför att sådana vätskor motsvarar vad en sådan kärlek finner behag i. De som varit smutsigt giriga bor i källare och älskar svinlort och till och med sådana illaluktande gaser som avgår från osmält mat i magen.
(5) De som framlevt sitt liv i idel vällust och levt yppigt, hängivit sig åt gommens och magens njutningar och älskat detta som livets högsta goda, dessa älskar i det andra livet avföring och avträden. I sådant finner de då behag därför att deras vällust är ett slags andlig orenlighet. Platser som är rena och fria från förorening flyr de ifrån därför att de är obehagliga för dem.
(6) De som har funnit nöje i äktenskapsbrott tillbringar sitt liv i bordeller där allt är smutsigt och snuskigt. Dessa ställen älskar de, men flyr från kyska hem och faller i vanmakt så snart de råkar komma in i dem. Intet ger dem större nöje än att ödelägga ett äktenskap. De som varit hämndgiriga, och därigenom skaffat sig en våldsam och grym natur, älskar det som hör ihop med as och bor i helveten av samma natur. Och det finns andra av ännu annan natur.

(Källa: Swedenborg, E., Om andarnas värld och människans tillstånd efter döden enligt vad jag hört och sett, s. 86)

Vän av logik måste dock påpeka att det faktiskt inte blir mycket till varken helvete eller straff om man nu i nästkommande liv älskar urin, avföring, fislukt, bordeller eller as och ska tillbringa evigheten med detta ljuvliga. Det blir ju då snarare ett himmelrike än ett helvete.

Andarnas värld

Liknande inlägg på denna blogg:
I boken Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig berättar några kristna som varit i himlen och återvänt hur tillvaron där ter sig. I himmelriket ska det tydligen bland annat finnas ett makabert reservdelsrum.
I sunnimuslimska Ibn Abbas Centrets föreläsningsserie om paradiset berättas om en himmel som är likt en infantil barnfantasi med enorma vindruvsklasar och hav av honung. Dock kan man där också ägna sig åt en hel del erotiska nöjen som ett barn nog inte önskat sig.
I Ibn Abbas Centrets två föreläsningar om helvetet är det på sätt och vis likadant, där tar man i så man spricker för att göra helvetet rent överdjävligt.

       

       

Homosexmaffian och den kristna högerns svar på Björn Ranelid

Maranatarörelsen var en kontroversiell kristen sekteristisk rörelse som under de år Arne Imsen ledde den gjorde en hel del väsen av sig. De var bland annat minst sagt negativt inställda till homosexuella och man genomförde ett antal uppmärksammade manifestationer.

Maranatarörelsen existerar förvisso fortfarande men de måste sägas föra en tynande tillvaro och det har varit väldigt tyst om dem på sistone. För att stilla mitt maranatabehov är jag därför i färd med att läsa igenom maranataavdelningen i min bokhylla. Det har nu blivit dags för Arne Imsens lilla pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian i vilken han avhandlar ett av sina favoritämnen.

Jag läste kampskriften för ett antal år sedan och det är ytterst sällan jag dristar mig att återigen läsa litteratur jag redan läst. I fallet med Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian var jag dock tvungen att göra ett undantag. De som är överintresserade av klassisk litteratur brukar ju fråga sig vad de upplevde när de exempelvis läste Dostojevskijs Idioten eller Kafkas Processen för andra gången. Vad upptäckte jag då när jag läste Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian för andra gången. Ja, jag upptäckte att den är helt fantastiskt bra, till och med bättre än vad jag minns den. Redan skriftens baksidestext skvallrar om vilken episkt läsvärd liten pamflett man har i sin hand:

RIKSDAGENS PÅSTÅENDE att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel form för samlevnad, vittnar om en inkompetens utan historiskt motstycke och ger auktorisation åt en process som slutar i kaotiska revolter och anarki. Den laglöshet som har riksdagen som sitt främsta språkrör konkretiseras snabbt i perversa handlingar och egocentrerade levnadsformer.

VERKLIGHETEN ÄR JU DEN att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och all sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.

DE FLESTA HAR accepterat ett homosexuellt beteende utan att fördenskull äga en genomarbetad livsåskådning eller några etiska normer eller politiska ambitioner. De är helt enkelt mediala exponenter utan ideologisk förankring, exploaterade av en skrupelfri maktgalen ledarmaffia, vars hemlighållna privata intentioner kolliderar med alla officiella proklamationer och program.

Imsen tar verkligen i så han spricker i baksidestexten och faktiskt hela pamfletten igenom. Han sparar inte det minsta på krutet i angreppen på de homosexuella. Visst rör det sig om obehaglig hatpropaganda men det går samtidigt inte att låta bli att älska Imsens säregna stil. Han strävar efter att låta profetisk men det blir oftast teatraliskt och högtravande. Det går heller inte många sidor innan Godwins lag är uppfylld och Imsen kopplat homosexualiteten till nazismen. Imsen går faktiskt så långt som att mena att de homosexuella faktiskt inte bör ses som förintelsens offer på samma sätt som andra grupper som gick döden till mötes i förintelselägren utan de bör snarare anses vara en del av orsaken till nazisternas maktövertagande:

Det är sanning att tidpunkten kom, då Führern själv av flera välgrundade orsaker gav direktiv om att bekämpa de homosexuella till döds. Men det är också sanning att de homosexuella och andra asociala grupper marscherade fram i läderstövlar i ett initialskede och brutalt beredde väg för Hitler till den attraktiva makten.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 13)

Jämförelsen med andra drabbade minoriteter är inte korrekt, och det berättigade kravet på en likvärdig upprättelse kan minst sagt ifrågasättas. Vad som däremot är helt uppenbart för varje saklig bedömare är att i den homosexuella rörelsen har tendenserna från nationalsocialistiska partiets pionjärtid återuppstått. Vi har sett det i Stockholm, Oslo, Malmö och Uppsala, och vi har hört det i deras stämplingar mot oliksinnade.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 15)

Den homosexuella rörelsen är en säkerhetsrisk, långt farligare för en nation än den fruktade nazismen någonsin har varit eller kommer att bli. Inkörsporten till enskilda och kollektiva tragedier. Den bär genom sin tillbytta onatur katstrofen i sin perverseggande barm.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 31)

Ibland, måhända av en tillfällighet, utmynnar Imsens högtravande, lite styltiga stil ändå i någon sorts poesi. Ja, Imsen blir kanske något av den kristna högerns Björn Ranelid. Så är till exempel fallet i skriftens avslutande ord:

Supermänniskan med sitt hyper-komplex har snart lagt allt som är naturligt och normalt bakom sig och stressar vidare mot nya toppresultat och världsrekord. Spärrar, vallar och gränser forceras på livets alla tänkbara och otänkbara områden, men samtidigt degenereras skapelsens krona till teknokrater, animaliska driftvilddjur och muskelmaskiner.
Det är kamp om bråkdels sekunder, meter och planeter, mänskliga rättigheter och perversiteter. Nya övermänniskor matchas fram med vetenskaplig precision av penningstinna profitörer, korrumperade institutioner och organisationer samt tidens stora och små reklamdrakar.
Den ”mogna” människan erövrar ständigt nya världar men förlorar i språnget framåt – sig själv… Demonin grinar ur blixtrande ögon från hennes besatta själ; ockuperad av den fiende och förgörare hon förnekar i sin livsfilosofi men förhärligar med egoism och otrons döda gärningar.
Den moderna människan är uttråkad av alla heta lustretningar men tvingas ändå vidare för att inte duka under för plågsam livsleda. Ångan hålls uppe med kemisk förbränning av piller och preparat, som frigör all inre energi från hämningar och sätter lustarnas hjul i rörelse mot allt mer avancerade missbruk.
Det är illa ställt med det samhälle som tror sig eliminera olyckor genom att skrota ner beprövade normer för mänsklig samlevnad. Man uppskjuter endast kollisionen för en tid, men den blir samtidigt mycket värre då den inträffar.
En Sodomsnatt väntar obevekligt det folk, som istället för att bekämpa pornografi och homosexualitet, legaliserar och premierar abnormiteterna och integrerar det med sitt norm(löshets?)-system. Sunda människors helt berättigade motreaktioner neutraliseras, och det går till sist att grisa ned sig och andra med snusket utan något psykologiskt motstånd. Det är den sista fasen för sex- och njutningskulturen vars främsta kännetecken – nu som förr – kan ses i mängder av miljöskadade och ”könlösa” människotyper den alstrar och släpar fram.
Långhåriga veklingar av feminina män och snaggade tuffingar av maskulina kvinnor är sannerligen mer än oskyldiga och isolerade tillfälligheter. Det är allvarliga symptom på rubbade människors djupa anpassningsproblem. Ett fenomen, som oftast har religiös orsak och förklaring trots all ”expertis” akademiska bortrationaliseringar.
Synden trollar man inte bort genom att bagatellisera den eller ge den moderna och oanstötliga namn, och verkningarna blir ingalunda mindre för utövarna därför att samhället gör det lätt att leva ut i sedliga förvillelser och förbrytelser. Det ser faktiskt ut som om kloka gubbar på allvar menar att orgier och orgasmer är bästa terapin för personlighetens frigörelse och lycka.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 44-45)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian är så läsvärd att jag egentligen skulle vilja citera skriften i sin helhet men tyvärr förbjuder mig ju upphovsrätten att så göra. Innan jag avslutar blogginlägget vill jag dock klämma in ännu ett litet, litet Imsencitat. Han berättar om någon form av reklamkampanj som i alla fall jag hade missat:

För att locka, mana och förleda till homosexuella äventyr, sensuellt presenterade såsom ”det mjuka sättet att leva tillsammans, utan kladdiga kondomer och ovälkomna graviditeter”, garanteras riskfrihet åt osäkra, okunniga, svaga och nyfikna debutanter, vilka dras in i samma sfär av liderlighet och stinkande förrutnelse. Världsvant, fräckt och självsäkert propageras för en avvikande livsstil.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 7)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian

Tidigare inlägg på denna blogg om Maranatarörelsens publikationer:
I Fortsätt kampen ger sig Imsen bland annat i kast med ett av sina andra hatobjekt, nämligen feminismen.
Om boken Maktkamp har någon sagt att det är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. Det måste jag hålla med om men jag har nog förvisso bara läst en bok om ondskans andemakter.

       

       

Farbror Stig och de demoniska horderna

Dags för ännu en bok utgiven av kontroversiella kristna Maranatarörelsens bokförlag. Denna gång rör det sig om Stig Andreassons Maktkamp. Den har tydligen varit mäkta populär ty det är tredje upplagan, utgiven 2001, jag har i min ägo. På baksidan av boken strör några som påstås vara kända kristna personligheter lovord över den första upplagan som utkom redan 1987. En av de kända kristna personligheterna menar att boken är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. En sådan bok kan givetvis inte stå oläst i bokhyllan så jag beslöt mig för att läsa den. I boken avhandlas demoner, hur det går till när man blir besatt av dem, hur demonbesattheten yttrar sig och slutligen hur man blir fri från demonerna.

Efter lovorden från de kända kristna personligheterna avslutas för övrigt bokens baksidestext på följande vis:

Det har nu gått ett drygt decennium sedan boken kom ut första gången. Författaren har ansett det nödvändigt att omarbeta och utöka innehållet. Därför är denna nya upplaga av ”Maktkamp” ännu mer tidsaktuell och ännu bättre anpassad till den andliga situation som vi just nu befinner oss i.

En sådan tur att den uppdaterats. Vem hade velat läsa om 80-talets numera obsoleta demoner som väl antagligen besatte en genom att man bläddrade i tidningarna Okej och Kamratposten.

Stig menar att nyandligheten, new age, är den klart främsta källan till demonbesättelse. Man kan dock också bli demonbesatt genom droger eller ett allmänt syndigt leverne. Orena andar finns exempelvis i mängd på sådana platser som porrbiografer och nattklubbar. När man väl är besatt av en demon tycks det också kunna yttra sig på en mängd olika sätt, exempelvis så här:

De som har en benhård gudsfientlig och antikristlig attityd och sådana, som visar total oförmåga att omfatta den kristna tron, kan i verkligheten vara behärskade av andemakter.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 59)

Den beskrivningen lär stämma in på i princip alla medlemmar i föreningen Humanisterna så de kan mycket väl vara demonbesatta hela bunten.

Märk väl att författaren Stig dock inte hör till de som ser demoner i allt och alla. Tvärtom varnar han för att tolka in demoniska makter i allt ont som sker. Trots att Stig alltså verkar någorlunda balanserad skulle jag ändå inte vilja hamna i klorna på honom och hans maranatavänner, ber man dem låta en vara så tolkar de nämligen det som att man är besatt av demoner.

Då vi vid ett tillfälle var samlade några personer för att bedja för en man, som led av allvarlig demoni, föll den stackars mannen plötsligt helt i trans. En klagande stämma hördes då tala genom honom och upprepade oupphörligt: ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred!”
Det var inte mannen själv som talade. För han ville inte bli lämnad ifred. Han ville komma ut ur sitt elände. Det var den besättande makten som ville vara ifred.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 62)

Stig verkar ha varit med vid ett stort antal demonutdrivningar men har själv aldrig blivit demonbesatt. Däremot menar han sig ha blivit ansatt av demoner vid några tillfällen, något som tycks göra livet betydligt mer spännande. I en situation där andra nog bara skulle fundera om de ätit något olämpligt upplever Stig till exempel en dramatisk kamp mot mörkrets makter.

En gång skulle jag hålla tre förmiddagslektioner på en missionsskola. Ämnet var ”ockultismen”. Både rektor och lärare menade, att de unga eleverna på skolan behövde få klarhet i mångt och mycket som gällde denna företeelse. Jag hade förberett mig grundligt. Både på att avslöja farorna med det ockulta och att visa på Jesu seger över alla onda makter. Men vi hade bara hunnit ett par minuter in på den första lektionen, då jag började besväras av illamående. Jag kände det plötsligt som om min mage hade fått en frukost som den på intet vis kunde tåla. Ett kräkningsanfall verkade nära förestående. Kallsvetten började kännas på min panna.
Min vän rektorn satt ett stycke till vänster om mig i klassrummet. Flera gånger var jag färdig att vända mig till honom och säga:
-Jag tror vi måste avbryta lektionen. Jag känner mig faktiskt inte bra.
Men så vaknade en tanke inom mig. Tänk om detta var en attack från fienden! I mitt hjärta började jag bedja Herren om hjälp till att kunna fortsätta lektionen. Då släppte illamåendet en aning. Det stärkte kamplusten hos mig. Den kväljande känslan kom emellertid tillbaka. Men förnyad bön fick den på avstånd igen. På så sätt kom jag igenom den första timmen.
Under rasten satt jag och andades frisk luft vid ett öppet fönster och kände mig bättre. Men så fort jag startat lektion nummer två började illamåendet igen. På nytt måste jag föra kampen på två fronter. Samtidigt som jag delgav ungdomarna framför mig vad som stod på mitt utkast, måste min ande ständigt ropa till Gud för att illamåendet inte skulle bli övermäktigt. Den tredje timmen var precis likadan. Det var en duell med en makt, som till varje pris ville stoppa min undervisning. Men genom bön till Gud tvingades den makten att låta mig hålla på – om än ytterst motvilligt.
Då det hela var över hade jag orkat förmedla allt jag hade förberett i ämnet och tämligen urlakad gick jag ut ur klassrummet. På gården mötte jag en trossyster, som också innehade en tjänst på missionsskolan. Vi började samtala och jag berättade om de tre fruktansvärda timmar jag just hade varit med om. Hon såg på mig och sade resolut:
-Det förstår du väl att det var fienden som inte ville att ungdomarna skulle få klarhet just i de sanningarna. Det var därför du hade det så svårt.
Naturligtvis hade hon rätt. Någon annan förklaring kunde jag inte finna.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 29-31)

Nej, någon annan förklaring går nog inte att finna om man ser demoner som den naturligaste saken i världen. Att Stig och hans bekanta så gör avslöjar följande lilla stycke:

En demonbesatt person befann sig i ett hem hos några vänner. Det blev ett kristillstånd och vännerna sände bud på mig.

(Källa: Andreasson S., Maktkamp, s. 130)

-Tjenare Stickan, vi har en demonbesatt här på besök, skulle du kunna kika över?

Maktkamp

       

       

Kondenserad spiritistisk filosofi

När jag skrev mina blogginlägg om de svenskar som arrangerade resor till det brasilianska transmediet John of God stötte jag flera gånger på den på 1800-talet verksamma spiritisten Allan Kardec och hans verk Andarnas bok. Kardec ses tydligen som något av en spiritismens systematiserare, kanske något av deras motsvarighet till Carl von Linné, och hans idéer tycks fortfarande vara populära i Latinamerika. Ska man sammanfatta spiritismen i en kort mening kan man säga att centralt inom läran är tron på att man kan tala med de döda.

Eftersom Andarnas bok var något av ett stående boktips från de som arrangerade resor till John of God hade jag tänkt att jag någon gång skulle ta mig för att läsa den. När jag på ett av bokborden på senaste Harmoni-expo såg att de förutom Andarnas bok även sålde en betydligt tunnare skrift där Allan Kardec sammanfattade sina tankar så valde jag att slå till på den senare. Det är nämligen bättre att köpa en tunn skrift man läser en än tjock dito som blir stående i bokhyllan.

I en kort inledande historik över spiritismens utveckling under 1800-talet går Kardec i skriften igenom teknikutvecklingen inom andepratarbranschen. Om man ska vara lite misstänksam av sig så tycks det gå en röd tråd genom de olika andekontaktsteknikerna. Mediumet tycks faktiskt alltid vara tvungen att ha fysisk kontakt med det föremål genom vilket andarna meddelar sig. Kardec skriver:

I stället för att använda sig av det klumpiga sättet att låta ett bord med ena foten knacka i golvet så många gånger som utmärkte den åsyftade bokstavens nummer, hittade man på att vid en liten korg, hatt eller enkel träribba binda fast en penna och låta denna skriva på ett underlagt papper. Då var det dock nödvändigt, att mediet höll upp korgen, hatten eller träribban, och så kom man snart fram till försöket att låta mediet själv hålla i pennan. På så sätt uppkommer de s.k. självskrivande medierna.
Detta tilltag motiverade man så, att då erfarenheten visat, att andarna efter behag kunde förflytta bord och bänkar, borde de kunna uträtta detsamma med en levande organism, mediets arm och hand, bara med det villkoret, att mediet själv för tillfället avhöll sig från att använda denna arm och hand, och denna del av mediets kropp sålunda såsom ett dött föremål ställdes till en annan andes förfogande, en annans än mediets.

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 15-16)

De tidiga spiritisterna fick självklart möta kritik och förlöjliganden, till exempel för den ovan nämnda bordsdansen, en metod med vilken man trodde sig få knackade meddelanden från andarna genom att seansens deltagare höll händerna på ett rangligt bord. I skriftens slutord skriver Kardec:

En ande har sagt: ”Man har gjort sig lustig över borddansen, men man ska aldrig göra sig lustig över den filosofi och den sedelära, som uppkommer av detta.”

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 41)

Man kan undra vilken filosofi och sedelära som uppkommer av att knuffa på ett gammalt rangligt bord. Svaret är en ganska otrevlig en. I skriften sammanfattar nämligen Kardec den spiritistiska filosofin såsom andarna meddelat den under otaliga seanser. Där finner man bland annat den cyniska skyll-dig-själv-inställning till människors lidande som man ofta återfinner bland nyandliga som tror på reinkarnation:

En brottslig ande straffas genom själslidanden i andevärlden och genom kroppsliga plågor under inkarnationen. Dess lidanden är en följd av dess begångna fel dvs. dess brott mot Guds lag. Så kan den högmodiga anden under jordelivet få en förödmjukande ställning; den, som under den ena inkarnationen varit tyrann, kan under den nästa bli slav; den rike, som under sin inkarnation gjort dåligt bruk av sina skatter, kan få tillbringa sitt nästa kroppsliv i fattigdom och elände.

(Källa: Kardec A., Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk i sitt enklaste uttryck, s. 30-31)

Man undrar för övrigt hur man får matematiken att gå ihop. Har det inte både existerat långt fler slavar än tyranner under mänsklighetens historia, och långt fler fattiga än rika?

Allan Kardec