Angående mina sponsorer

Inspirerad av fjortisarna som verkar tjäna storkovan på sina bloggar satte jag mig ner för att söka efter potentiella sponsorer till min blogg, helst politiskt korrekta sådana. Jag trodde faktiskt att jag hittat en passande i möbelaffären PK Möbler i Borlänge.

Efter att ha klickat runt på deras hemsida ett slag frågade jag mig dock vad som egentligen var så PK med möblerna. Jag hade väntat mig regnbågsfamiljer och etniskt blandade par i soffgrupperna, men inget sådant fanns att skåda på hemsidan. Sofforna på hemsidan gapade istället alltsomoftast tomma. Inte heller stod det något om att möblerna var koldioxidneutrala, genuscertifierade, HBTQ-vänliga eller ens rättvisemärkta. Utöver det innehöll deras radioreklam könsstereotyper och det tycktes dessutom vara en arbetsplats utan några som helst kvinnor, även om säljaren med namnet Kim faktiskt skulle kunna vara en kvinna eller i bästa fall transperson.

Det fanns dock ett par saker som ändå antydde att företaget hade en politiskt korrekt profil. För det första kunde man i möbelkedjans katalog skåda en person med mörkare kulör än den klassiskt svenska i en av de saluförda sängarna. Dessutom återfanns ett företag med det kittlande namnet Leather Master bland PK Möblers leverantörer vilket skulle kunna innebära att man riktar sig till den sexuella minoritet som ikläder sig läder och har piskor och handklovar i garderoben.

Dessa två svaga PK-markörer tror jag dock tyvärr är rena tillfälligheter, snarare än resultatet av något medvetet mångfaldsarbete. Det som slutligen sköt en eventuell PK-profilering för företaget i sank var dock den recension av företaget som jag hittade på deras Facebooksida.


Denna förvisso svårtydda recension av PK Möbler på företagets Facebooksida får anses vara dödsstöten för företagets politiskt korrekta profil. För den som inte har förstoringsglaset framme lyder recensionen: ”pk,möbler gör en bra afär och sälja inte möbler till invandera,ni kan visa de som va har ni hjärta,”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, <Politisk Korrekthet, Bloggande, Sponsorer, Feminism, HBTQ, PK Möbler.

       

       

Framtiden och jag

Häromveckan satte jag mig ner för att se hur det gick för de två olika former av tvångssparande jag är ålagd att ägna mig åt, nämligen premiepensionen och avtalspensionen. Det visade sig ha gått riktigt uselt, mitt sparande hade tappat en hel del i värde sedan sist jag kollade. Alla fonder hade gått ned under det senaste året. Min sämsta fond hade faktiskt tappat hela tjugo procent, och det alltså bara i år.

Det var dock inte helt oväntat att det skulle gå nedåt, mitt pensionssparande är nämligen en särdeles sorglig historia. Man kan undra vad det är jag satsat mina fondpengar på som går så fruktansvärt dåligt. Bananplantager på Island? Pubverksamhet i Saudiarabien? Nej, det är faktiskt något ännu hopplösare, nämligen olika typer av klimatfonder. Det innebär, mer konkret, främst förnyelsebar energi. Observera att jag inte har satsat på de lightvarianter av miljö- och etikfonder där det räcker med något luddigt eget systematiskt arbete med sådana frågor. ”Fondbolagen kan dock ha olika definitioner av hur de tar hänsyn till miljö och etik. Det innebär att urvalskriterierna skiljer sig åt mellan olika fondbolag.” stävar pensionsmyndighetens hemsida om de fonderna. Ja det tror jag det, när företag som till exempel BP finns med bland innehaven hos de fonderna.

Nej, jag har såvitt jag kan bedöma satsat på de fonder som investerar i företag som faktiskt ägnar sig åt sådant som gör skillnad när det gäller klimatförändringarna och det är väl antagligen också därför det gått så jävla dåligt. Mina satsningar på dessa fonder får närmast liknas vid någon sorts välgörenhet. Jag gör alltså som många skeptiker till förnyelsebar energi menar att vissa stater gör, nämligen skyfflar in pengar i en bransch som inte tycks bära sig under de rådande ekonomiska förutsättningarna.

Även bland dessa fonder finns det dock en del luddiga formuleringar. En av mina klimatfonder investerar bland annat i företag som är ”väl positionerade att möta de nya behov som uppstår vid förändrade klimatförhållanden”. Det skulle ju i princip kunna innebära aktier i vapenindustrin eftersom behovet av skjutattiraljer troligen kommer att öka på grund av sinande resurser och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringarna.

Jag har alltså gått ”all in” och lagt alla ägg i samma korg, det får bära eller brista. Jag har inga andra fonder än dessa, mina sol, vind & vatten-fonder. Det strider mot alla fondexperters grundtips och kan tyckas helt vansinnigt men är egentligen fullständigt rationellt. Även om jag kanske inte tror på branschen på kort sikt så tror jag att satsningarna på en koldioxidsnål energiproduktion är nödvändig. Skulle inte världens ledare ta sig samman och genomföra de nödvändiga förändringarna kommer det nämligen inte att spela någon roll om jag har världens mest genomtänkta fondsparande. Vi kommer då att leva i en värld liknande den i Mad Max-filmerna. Civilisationen kommer att ha kollapsat och jag kommer att ha åtsittande läderbrallor, köra runt i en Volvo 240 med kanon på taket och döda för en dunk bensin och en burk hundmat. Några fondpengar kommer jag däremot inte att ha nytta av.

Skulle det däremot, mot förmodan, visa sig att man gör de nödvändiga satsningarna så kommer inte bara världen att bli räddad utan jag kommer även att få guldkant på min ålders höst. Mina till synes vansinniga fondval är alltså fullständigt rationella.


I den här framtiden kan fondpengar inte hjälpa dig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Apokalypsen, Global uppvärmning, Fondsparande, PPM, Förnyelsebar energi, Resurshantering.

       

       

Småpartiernas riksdagsval 2010

Bortom allt ståhej kring mandatfördelning, vågmästare och regeringsbildning gjorde i skymundan ett stort antal partier utan minsta chans att nå riksdagen ett tappert val. Då talar vi inte om Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som med rätt fokus i valdebatten och lite mediaspinn kanske kunnat klara riksdagsspärren. Nej, vi tar och kikar bortom dem, ner i undervegetationen i den svenska partifloran för att se hur det gick för de obskyra partier som döljer sig där. Här kommer de, i tur och ordning med de som lyckades skrapa ihop mest röster först.

Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar plocka en del röster men för en tynande tillvaro. De backar som brukligt även i detta val men är ändå det klart största partiet utanför riksdagen efter utmanarna Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Därnäst har vi partiet som gick till val på att djur som äter andra djur inte ska få bo i skogen, nämligen Landsbygdsdemokraterna. De gjorde ett helt godkänt premiärval och plockade hem över femtonhundra röster. Man kan dock ifrågasätta deras beslut att bara satsa på riksdagsvalet. Även om det är så att de för dem viktiga besluten fattas i riksdagen så borde de givetvis ändå satsa på kommunerna först, särskilt som de troligen har starkt lokalt stöd på sina håll. Även Sverigedemokraterna har ju alltid siktat mot riksdagen men de insåg att de måste bli starka i kommunerna först, för att kunna använda dem som språngbräda mot riksdagen.

Rättvisepartiet Socialisterna går framåt några hundra röster i årets val och hamnar strax efter Landsbygdsdemokraterna. Ännu ett parti som delvis fokuserar på konflikten mellan stad och landsbygd, Norrländska Samlingspartiet, kommer därnäst.

Nationaldemokraterna fortsätter att backa trots framgångar som presstödet till deras tidning Nationell Idag. Man tappar två tredjedelar av sina väljare och slutar på dryga tusen röster. Frågan är om det finns utrymme mellan ett främlingsfientligt parti med polerad yta som Sverigedemokraterna och ett radikalt alternativ som Svenskarnas Parti. Nationaldemokraternas dilemma torde vara att de är för extrema för ett brett folkligt stöd men ändå inte tillräckligt radikala för att locka de som gillar uniformer och nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Därefter följer bokstavsliberalerna i Klassiskt Liberala Partiet som mer än tredubblar sina röster. Efter dem har vi Hells Angels-anknutna Frihetspartiet som gick till val bland annat på att banta och bakbinda polisen. De skrapade ihop nästan sjuhundra röster.

Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har till och med de sett sig tvungna att polera ytan litegrann. I Grästorp visade det sig tydligen vara ett vinnardrag men på riksplanet gick det inget vidare. De lyckades inte ens skrapa ihop hälften så många röster som de gjorde vid valet 2006 under sitt förra partinamn. Kanske har de samma problem som Kristdemokraterna som har en grupp väljare som inte röstar alls i den händelse partiet kompromissar alltför mycket.

Det nyandliga alternativet, Enhet, gör ett katastrofval och tappar över tvåtusen röster jämfört med det finfina valresultatet från 2006. Deras politik, som närmast får liknas vid Miljöpartiets på droger, verkar inte längre gå hem hos väljarna. Efter Enhet följer en uppsjö med mer eller mindre oseriösa mikropartier som kanske får bli föremål för ett framtida inlägg.

Man kan göra ett skojigt tankeexperiment och låtsas att alla dagens riksdagspartier plötsligt försvann. Dessa småpartier skulle sedan få fylla stolarna i Sveriges riksdag. Man kan undra vilka allianser som skulle formas. Skulle vi få en regering bestående av Landsbygdsdemokraterna, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Svenskarnas Parti som ville ta väl hand om de gamla men däremot utrota alla vargar och invandrare?

Man kan fråga sig om något av partierna är något framtida riksdagsparti. Tillhör något av de perspektiv som småpartierna lyfter fram morgondagen? Måhända antyder Norrländska Samlingspartiets och Landsbygdsdemokraternas små framgångar att konflikten stad kontra landsbygd är levande. Om det sedan är en pånyttfödelse för den konfliktlinjen eller dödsryckningarna får tiden utvisa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Småpartier, Ideologi, Landsbygdsdemokraterna, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti.

       

       

Tretton dagar senare

Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.

Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.

Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.

Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.

Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.

Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.

Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.


”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ‘arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Svenskarnas Parti, Miljöpartiet, Moderaterna, Val 2010.

       

       

Valet 2010 och jag

Ända sedan jag för första gången fick förtroendet att gå och välja vilka som ska bestämma åt mig har jag troget gått och röstat på det före detta statsbärande socialdemokratiska arbetarepartiet. Nu är det dock dags att bryta den traditionen. Jag har låtit miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet styra mitt partival. Nej, det är inte Moderaterna som ska få mitt förtroende, det är faktiskt Miljöpartiet. Jag går alltså med strömmen och kommer att bli en del av väljarflykten från Socialdemokraterna och en del av väljartillströmningen för Miljöpartiet.

Det finns dock några saker som gör att det kommer att knyta sig i magen när jag petar ned valsedlarna i kuverten imorgon. För det första är det kärnkraftsmotståndet hos de gröna. Fission är definitivt ett sätt att göra så att det kommer fram elektroner ur vägguttagen hemmavid som har sina baksidor. Något måste vi dock ha innan vi når det där fantastiska sol, vind och vatten-paradiset som vi alla längtar efter och kärnkraften är en högproducerande och koldioxidsnål källa till energi.

För det andra har de gröna en inte obetydlig falang med en avog inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet, främst inom sjukvårdspolitiken. Är det något parti som sticker ut när det gäller vurmande för sådant som homeopati, antroposofi och elallergiker så är det just Miljöpartiet. Av den anledningen tänker jag göra en skarp markering och rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet. Återstår att se om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tar notis om min lilla markering och rensar upp i partiet.

För det tredje kan de ibland vara lite så där fräckt frihetliga och till exempel inte problematisera friskolor så mycket som man skulle kunna önska.

Slutligen finns också risken att man röstar på ett parti som i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare eventuellt kommer att agera samarbetsparti åt de borgerliga. Jag är dock redo att ta även den risken, förhoppningsvis kommer de att sälja sig dyrt och vi får i alla fall en hyfsad miljöpolitik.

Det är alltså mycket som gör att det bär mig emot att rösta på Miljöpartiet men de tveksamheterna är ändå petitesser jämfört med miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Miljöfrågorna innefattar ju egentligen allt annat, tar vi inte hand om miljön, vår gemensamma resurs, kommer det i sinom tid att slå mot ekonomi, sysselsättning och andra sekundära frågor som hamnat i förgrunden i valdebatten. Miljöpartiet är de som står för de mest radikala lösningarna och de får därför min röst i riksdags- och kommunalvalet.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Global uppvärmning, Pseudovetenskap, Kärnkraft.

       

       

Min nya bloggbästis och jag

Efter nästan ett år av förvisso sporadiskt bloggande var det äntligen dags. När jag vaknade på morgonen den 10:e september hade jag ingen aning om att det skulle bli en alldeles speciell dag. Jag var ledig och gav mig av till den kungliga hufvudstaden för att träffa en bekant. Vi hade satt oss ner för att i godan ro ta en kaffe på Medelhavsmuséets café, men vi kände båda att magin låg i luften. Kanske berodde det på att Medelhavsmuséet är det enda museum som har luft- och vattenvirvlare från kvacksalvarföretaget Plus & Minus installerade vilket gjorde att energierna kändes speciella, kanske berodde det på något helt annat. Det var hur som helst då det underbara och fantastiska hände. En annan bloggare länkade i ett av sina inlägg till ett av mina inlägg för första gången. Förvisso har andra bloggare tidigare förbarmat sig över mig och länkat till mig i sina länklistor men det är ju ändå länkar till inlägg i inlägg som räknas hos de olika bloggportalerna. Tiden stod stilla när jag och min vän storögt tittade i dennes Iphone på bloggaren Emretssons två och en halv rad om mitt pedofilinlägg. Jag kände mig inför länkningen som Askungen inför de där snälla små mössens balklänningsöverraskning, för att använda en populärkulturell referens som så gott som varenda etnisk svensk kan relatera till.

När jag i dörren på väg ut från caféet stötte ihop med Tomas von Brömssen var det bara en bekräftelse på att jag var i en förtrollad värld och innan dagen var slut skulle jag, för att sätta pricken över i på en magisk dag, ha bytt några ord med ”Hoa Hoa” Dahlgren efter att ha klivit in på dennes nyöppnade krog.


Länkningen hos Twingly.


Länkningen hos Bloggar och Knuff där man även ser min första knuffpoäng. Man blir förresten alltid så nervös av googles reklamlänkar, hur vet de att jag är i behov av nattbyxor? Har de sparat mina sökningar? Deras motto ”Don´t be evil” räcker inte för att jag ska känna mig trygg i alla fall.


Länkningen hos Bloggportalen. Uppsalas 26:e mest länkade blogg för tillfället, inte illa pinkat.

Video borttagen
Precis så här kändes det när någon i ett inlägg länkade till ett av mina inlägg för första gången.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Bloggosfären, Bloggportalen, Twingly, Knuff, Bloggbästisar.

       

       

Piratpartiets pedofilapologet och jag

Häromdagen satt jag och kikade igenom de olika partiernas valsedlar för att se vilka jag skulle ära med mina personröster i årets riksdagsval. De enda partiers kandidater som kunde kunna komma på fråga var förvisso Miljöpartiets och Socialdemokraternas, men jag tog mig ändå en snabb titt på de andra partiernas listor av ren nyfikenhet. När jag skummade igenom riksdagskandidaterna på Piratpartiets Stockholmslista råkade mina ögon fastna på en av deras kandidater, den i Enskede bosatte Dick Wase. Mitt intresse för obskyr litteratur hade lett till att jag för ett par år sedan lade vantarna på hans bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, ett stycke sexualhistoria tillika ett sexualpolitiskt manifest. Ska man tro Wase så är hela vår historia ett ändlöst kopulerande i alla dess former. Sådant som tidelag, incest och annat som idag ses som avarter har följt människan genom historien och är i allra högsta grad naturliga, menar Wase. Problemet är vår tids sexualmoral, sprungen ur kristendomen, som hindrar oss från att leva ut vår naturliga och mångfacetterade sexualitet, hävdar han vidare. Wases bok är omfångsrik och han går igenom sexuella praktiker från bland annat stenåldern, Mesopotamien, det gamla Egypten och det klassiska Grekland. Slutligen landar han i dagens, enligt Wase, repressiva samhälle.

I viss mån har Wase givetvis rätt i att människans sexuella beteende inrymmer och inrymt stora variationer. Han ser dock hela tiden vad han vill se och slätar snabbt över sådant som strider mot hans uppfattning, tecken på självvald tvåsamhet till exempel. Fotnoterna lyser också med sin frånvaro och det är därför svårt att veta vad som är sant och vad som är produkter av Wases hjärna. Han påminner faktiskt inte så lite om Varan-TV:s Egyptolog Ted Borg, en fiktiv historiker som låter sin historieskrivning i mycket hög grad färgas av sina egna snuskiga fantasier.


Dick Wases tvillingsjäl Ted Borg.

Så långt skulle Wases bok bara kunna vara något att le lite överseende åt men det finns några riktigt obehagliga bitar i hans alster. Han ägnar nämligen uppåt hundra sidor av sin bok åt att försvara pedofili, eller intergenerationell sex som den gode Wase föredrar att kalla det.

Det var i Wases absurda pedofilvurmande som jag faktiskt kände lukten av en liten skandal. Pedofili är ju laddat till tusen och med en riksdagskandidat som tar sådant i försvar skulle jag nog kunna dra till mig lite uppmärksamhet. Äntligen hade jag det scoop som skulle lyfta mig till stjärnorna. Äntligen skulle jag få lite andra läsare än de som googlar på Landsbygdsdemokraterna eller någon ordkombination som inbegriper ordet tidelag. Jag misstänker för övrigt att det är samma personer som är intresserade av hillbillypartiet Landsbygdsdemokraterna som är nyfikna på tidelag men det hör inte hit och jag har inga som helst belägg. Det brukar ju dock oftast vara unga män sysselsatta inom lantbruket som har ett alltför stort djurintresse.

Nåväl, utan att först googla och se om någon redan uppmärksammat mitt scoop gav jag mig i kast med Wases bok. Jag skummade igenom sidorna fyllda med Wases vansinne och logiska kullerbyttor för att fräscha upp minnet så att jag kunde skriva ett riktigt slagkraftigt inlägg. Efter det googlade jag lite för att se om någon mer hade skrivit något på nätet som jag skulle kunna ha användning för. Till min fasa upptäckte jag att jag var nästan en månad för sent ute, allt hade redan uppdagats av Expressen vilket jag missat eftersom jag varit internetledig stora delar av sommaren. Det hela hade slutat med att Wase blivit tvungen att avsäga sig sin kandidatur. Knäckt av detta förbannade jag mig själv för att jag inte suttit och slösurfat på valmyndighetens hemsida någon månad tidigare så att jag kunnat ta åt mig äran för avhoppet. Svor därför dyrt och heligt på att jag skulle ägna mer tid åt att planlöst surfa runt på nätet så att fadäsen inte skulle upprepas. Bestämde mig dock ändå för att skriva detta inlägg och unna mig några reflektioner kring det inträffade.

Något som jag fann märkligt var att Rick Falkvinge i Expressenartikeln påstod att han inte visste vad Wase skrivit om tidigare. Detta verkar dock ytterst osannolikt. Wase verkar nämligen inte klara av att skriva mer än ett par rader innan han osökt glider in på sex med barn, det räcker med att googla hans namn för att hitta exempel på det. Jag, som bara sprungit på hans texter vid ett par tillfällen, förknippade honom omedelbart med pedofilvurmande. Falkvinge, som själv uttalat sig på ett märkligt sätt om barnpornografi, var säkert helt på det klara med vilken sorts debatter Wase var engagerad i men såg det inte som ett problem förrän Expressen uppmärksammade det hela.

Någon isolerad företeelse verkar det heller inte röra sig om. En annan av partiets riksdagskandidater, Marie Axelsson, tog genast Wase i försvar men plockade kort därefter bort inlägget vilket uppmärksammades av Signerat Kjellberg. Det bortplockade inlägget finns också att läsa i sin helhet hos Nej till pirater och Piratpartiet.

Det kan tyckas långsökt och krystat att söka orsaken till problemen i partiets ideologi men kanske är det ingen tillfällighet att Piratpartiet dragit till sig en del suspekta element som själva ser sig som frihetliga sanningssägare. Partiets oreflekterade syn på frihet där man endast gör en allvarligt menad maktanalys av statens makt över medborgaren och utöver det intet, är dömt att leda fel. Frihet kan ju faktiskt även innebära frihet att förtrycka och utnyttja som exempelvis i fallet med sexuellt utnyttjande av minderåriga.

Jag avslutar mitt inlägg med några i stort sett okommenterade citat rörande pedofili från Wases bok. Jag tycker nämligen att de står bra för sig själva med sina grundlösa spekulationer och bakvända logik.

Man brukar med fog hävda att den vuxnes maktposition gentemot barnet omöjliggör några ömsesidiga sexuella relationer. Wase bemöter detta påstående med några hårresande liknelser. I slutet av stycket ges också en möjlig förklaring till varför Dick Wase blev som han blev. Som liten var han nämligen med om något särdeles traumatiskt, långt värre än sexuella övergrepp:

Det har, framförallt sedan Finkelhor 1979 (utifrån moral, inte vetenskap) formulerade sina teser om att barn till sin natur är inkapabla att sant medge sex med vuxna, framförts som argument, att den vuxnes maktposition gentemot barnet, och barnets oförmåga att förstå följderna, är det som direkt belastar sex mellan barn och en äldre. Gunter Schmidt formulerade det på detta sätt i specialnumret om pedofili i ”Archives of Sexual Behavior” 2002: Det finns ingen jämlikhet mellan partners i pedofila mellanhavanden. Och det är denna obalans i makt som utsätter barnets förmåga till självbestämmande för fara, hotandes att fullständigt övertrumfa denna. Knudsen & Haarberg formulerar det sålunda: Det är ett övergrepp när en vuxen använder – eller utnyttjar – den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov. Men föräldrar och andra vuxna utövar sin makt i mängder av olika situationer; hos läkaren när barnet tvingas ta till exempel sprutor och blodprov mot sin vilja (med traumatisk upplevelse som kan sitta i hela livet för somliga), när det måste utföra saker mot sin egen vilja, som att äta upp den ”äckliga” maten eller spela musikinstrument de inte vill, för att föräldern säger till – utan att de vare sig förstår följder eller varför – när det inte får sin vilja fram, när läraren utövar sin auktoritet, med mera, med mera. För att inte tala om vilken obalans det är i makt mellan den västerländska välståndsarbetaren som, alltid med polisiär hjälp, tvingar minderåriga i u-länder att uppge det enda möjliga lönsamma yrket som existerar, prostitution, för att tvingas återvända till svält och misär, enbart för att tillfredsställa den västerländska aktivistens egocentriska empati. Faktum är, att den enda anledningen till att argumentet om maktposition anförs är därför att det handlar om sex! Den smutsiga, farliga och av Gud utanför äktenskapet och föräldrasovrumsdörrarna speciellt hatade sexualiteten. Det appliceras i princip aldrig på några andra maktpositionsutövningar av vuxna gentemot barn. Ingen stiftar till exempel lagar mot skolundervisning bara för att det råder maktojämlikhet i klassrummet. Argumentet om ojämlikhet i makt har faktiskt ingen relevans i sig självt, om man inte utgår från att sex är så fruktansvärt vidrigt. Makt får absolut inte användas för att orsaka sex (eftersom det är så fruktansvärt vidrigt), däremot är det helt legalt för att förhindra det.

Inte rusar man iväg med barnet till terapeuten bara för att det av en vuxen till exempel tvingats dela med sig av sin godispåse till andra? Om så vore, då vore jag definitivt en presumtiv terapikund. När jag i fyra-, femårsåldern var på en vuxenfest fick alla barn varsin likadan godispåse, som alla utom jag proppade i sig i ett nafs. Eftersom jag sparat mitt snask, så var de äldre barnen på mig och försökte ta från mig, och slet i min påse. Självklart började jag gråta, för jag visste ju att det var mitt, och att de redan ätit upp sitt. Men då kom en främmande tant – som irriterade sig på barnskriken – och löste tvisten genom att bestämma, att jag skulle dela med mig till de andra. Tro mig när jag säger, att det var en traumatisk och kränkande upplevelse som satt i länge, enbart därför att en vuxen utövat sin makt (och som dessutom visat barnen att det lönar sig att terrorisera en som är mindre). Men hon avtjänade inte en enda dag i fängelse för det.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 296-297)

Wase har också med hjälp av lite hemmasnickrad evolutionspsykologi listat ut vad pedofiler är bra till, nämligen att träna barn i sex:

Av någon anledning har tillvaron fylogenetiskt skapat en del människor med en stark sexuell fokusering på barn, både bland män och kvinnor. Man kan naturligtvis fråga sig varför det är så, eftersom det inte förefaller direkt gynnande för reproduceringen. Men förmodligen hänger det ihop med just den träning inför vuxenlivets reproducering som barns sexualitet ska utgöra. I alla andra avseenden hjälper vuxna – vid sidan om barnens jämnåriga och äldre kamrater – till med träningen inför vuxenlivet. Det gäller såväl barn som ska lära sig att exempelvis snickra, göra hushållets sysslor eller att jaga, likväl som barns sociala träning. Det förefaller därför inte omöjligt, att precis som vissa vuxna måste ha särskilt intresse för att bistå vid annan träning så har naturen också skapat ”pedofiler” som speciellt intresserar sig för barnets sexuella träning. Särskilt som homo- och bisexuella verkar vara en starkt överrepresenterad grupp bland pedofilerna. De ska ju ändå inte vara särskilt aktiva i reproduceringen. Det styrks också av det påstådda fenomenet, att pedofiler ofta är mer lyhörda för barn, och ”på barns nivå” än andra vuxna. Det gör också, som Gardner påpekar, att barnet tidigt blir sexuellt orienterat (”sexualiserat” som det stämplas som i vår tid) av den belöning det får av tidiga orgasmer och speciell uppmärksamhet, vilket gör att sannolikheten för att det ska börja med reproducering tidigt är hög, eftersom det lärt sig att tycka om sex. Något som ur DNA-synpunkt gör att ett barns ”sexualisering” är direkt gynnsamt för reproduktionen.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 299)

Mer hårresande liknelser och insikten att lille Pelle inte bör fråga tanter eller farbröder om hur barn blir till, ty då måste de kanske demonstrera:

Hur kan det komma sig att just sex är skadligt och inte till exempel fotboll (som kan innehålla mycket tvång och trauma) eller kramar (innebär alltid kroppskontakt)? Det kan illustreras med en kommentar av samme Howitt: Vetskapen att väldigt unga barn är sexuellt nyfikna och masturberar betraktas inte som ett rättfärdigande för vuxna att masturbera dem. Det är naturligtvis riktigt, men skulle det också appliceras på barns nyfikenhet i andra sammanhang? Vi skulle knappast påstå att barns nyfikenhet inte rättfärdigar oss att svara på frågor eller visa dem hur man gör, bara det gäller något annat än sex. Men varför då inte med sex?

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 308)

Wase slår också ett slag för ungt entreprenörsskap, i form av barnprostitution:

Prostitution är ett förhållandevis enkelt arbete, som ger bra avkastning, och som låter barnen uppleva lyxiga och bekväma miljöer, som annars är helt stängda för dem.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 337)

Ridå.

Bloggat: Signerat Kjellberg – Marie Axelsson, piratpartistisk riksdagskandidat, har raderat blogginlägg om pedofili, Nej till pirater och Piratpartiet – Mer pedofilutrensning behövs i Piratpartiet.

Media: NM1, NM2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, Ideologi, Pseudovetenskap, Pedofili, Småpartier, Dick Wase.

       

       

Energibolaget i Sverige och jag

En gång för längesedan gjorde jag för första och sista gången misstaget att acceptera ett erbjudande från en telefonförsäljare. Jag hade länge tyckt att elräkningarna var ganska höga och när en försäljare från Energibolaget i Sverige ringde och erbjöd mig billigare el så nappade jag på det. Det skulle jag aldrig ha gjort, mina elkostnader blev med tiden istället dyrare än vad de varit tidigare och när jag väl slagit mig fri från Energibolaget i Sveriges bojor fick jag en sista negativ faktura. Företaget hade debiterat mig för alldeles för många elektroner men de överflödiga pengarna jag betalat dem såg jag aldrig och orkade ärligt talat inte bry mig.

I maj i år ringde återigen en av företagets telefonförsäljare och väckte mig ur min skönhetssömn. Jag har som princip att alltid vara trevlig mot den stackare som sitter på andra sidan luren och var så även denna gång. Efter avslutat samtal och avböjt erbjudande om att ånyo bli kund hos skojarföretaget släppte jag dock lös den vredgade rättshaveristen i mig. Som en gruvlig hämnd för att de väckt mig skrev jag ett par dåliga omdömen på olika konsumentsiter och anmälde företaget till DM-nämnden då jag sedan en tid tillbaka är med i NIX-registret och de trots detta ringt upp mig.

Jag hade faktiskt hunnit glömma bort min anmälan då resultatet av den trillade ned i min mailbox häromdagen. Det slutade faktiskt för en gångs skull med den lilla människans seger över de skrupelfria storföretagen. Energibolaget i Sverige menade att det rörde sig om ett etablerat kundförhållande vilket innebär att man inte behöver ta hänsyn till NIX-registret. DM-nämnden svarade att ett etablerat kundförhållande kan gälla i max ett år vilket passerats, i detta fall förvisso bara med två veckor. De bröt alltså mot god sed vid direktmarknadsföring. Allt det resulterade i var ett mail till mig där det stod att jag hade rätt och de hade fel samt att DM-nämden gjorde ett uttalande. Det kan tyckas väldigt futtigt, men man ska aldrig underskatta det lilla samt de gyllene orden ”Du hade rätt”.

Att underlåta att kolla mot NIX-registret är kanske ingen allvarlig förseelse men det är en god markör på att det rör sig om ett oseriöst företag om det upprepas och Energibolaget i Sverige har enligt DM-nämnden ett flertal gånger låtit bli att kolla mot NIX. Att det rör sig om ett skojarföretag är det även mycket annat som skvallrar om, man kan till exempel kika på de många dåliga omdömena på rejta och reco. Som alla skojarföretag har Energibolaget i Sverige andra företagsnamn som de tar till när det ursprungliga namnet blivit alltför nedsmutsat av företagets metoder. De går bland annat under namnen Min El samt Ingetextra. Kikar man på rejta och reco har de namnen mycket riktigt ännu inte hunnit bli lika solkiga som originalnamnet.

Den som vill se några exempel på företagets aggressiva säljmetoder kan klicka på länkarna under ”Media” nedan. Det rör sig bland annat om att förfalska namnunderskrifter, att försöka ge sken av samarbete med redan etablerade aktörer, miljöaktivister eller myndigheter, att lura kunder att de bara ska vara med i en undersökning, få information eller rabatt hos deras nuvarande elbolag för att sedan ändå överföra dem till deras bolag, att använda nyligen genomfört elmätarbyte som ett argument för att man även ska byta elleverantör samt att ge sken av att de är billigare när de i själva verket är mycket dyrare än de flesta andra elbolag (vilket även en snabbkoll på Elskling ger vid handen).

Det är samma förfarande varje gång. I den stund de bedrägliga metoderna når media går företagens VD Peter Wärme ut, skyller på de säljföretag de anlitat, beklagar att det gått till på detta viset och försäkrar att det ska bli bättring. Karln måtte dock ha minne som en guldfisk ty det är samma visa gång på gång, år efter år. Om det inte var för att jag alltid trodde gott om människor skulle jag säga att de satt det hela i system och är fullt medvetna om de fula säljmetoderna. Frågan är dock vem han skyller de smyghöjda priserna och de orimliga uppsägningsvillkoren på, de kan han ju faktiskt knappast lasta säljarna för.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Energibolaget i Sverige, Min El, Ingetextra, Telemarketing, Skojare, Konsumentfrågor.

Bloggat: Små meningar – Energibolaget i Sverige AB, Viktigt och oviktigt – Energibolaget telefonförsäljning, Elprisbloggen – Varning för Energibolaget, Elprisbloggen – Min El nytt skojarföretag i elbranschen, Terrorluren – Energibolaget i Sverige AB spelar på mitt miljösamvete, Terrorluren – Energibolaget kämpar på, Stefan Janson – Oseriösa säljare, liaj, nad! – Bli inte lurad av Min El ebs AB, Carls Konsumentblogg – Energibolaget med märkliga försäljningsmetoder.

Media: SR, BT1, BT2, BT3, DT, FB, MND1, MND2, HD, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, GP6, GP7, GP8, GP9, DN, EK, RR, Expressen1, Expressen2.

       

       

Tallinn och jag

Efter ett år till brädden fyllt med värdeskapande aktiviteter har jag unnat mig några andningshål under sommaren. Bland annat blev det en långhelg i Tallinn, Östersjöns pärla. Tallinn är kontrasternas stad, öst möter väst, rikt samsas med fattigt, gammalt och modernt syns om vartannat. Eftersom det är sällan jag vågar mig på att kliva över på andra sidan Sveriges gränser gav trippen upphov till en del tankar och reflektioner.

Den gamla medeltida stadskärnan är mycket sevärd. Jag har aldrig varit i Visby men kan tänka mig att Tallinn faktiskt är ett strå vassare. Det är heller inget dött museum man vandrar runt i utan det är i allra högsta grad en levande stadsdel med massor av olika restauranger. Esternas entreprenörsanda har dock i vissa fall gått överstyr. De lär nog ha den porrklubbstätaste medeltida stadskärnan i världen. Nu är jag inte någon expert på Baltikums medeltida historia men jag tycker att det skär sig lite med porrklubbar i en medeltida miljö. Man kan undra hur de tänkt. ”Oj, här har vi ett kvarter från medeltiden, här borde man verkligen ta och öppna en porrklubb, det tycker jag skulle passa bra in här!” Jag är som tidigare nämnts inte så särdeles berest så kanske är inte bara Tallinn, utan alla städer utanför det statsfeministiskt styrda Sverige-Norge belamrade med porrklubbar.

Estland har ju varit lite av nyliberalernas favoritexempel med sin platta skatt förenat med hög tillväxt och visst har det trots krisen gått bra för landet, det är knappast någon fattig öststat som möter en. Det finns många moderna, nyuppförda byggnader. Påfallande ofta kan de dock till granne ha ett nedgånget, förfallet hus där människor ändock verkar bo. Man kan också se en del andra markörer på att här har vi ett samhälle där det, för att nyttja nyliberalt språkbruk, lönar sig att sträva. Till exempel såg jag fler limousiner under några dagar än jag sett under hela mitt liv i Sverige. Sådant sticker verkligen i ögonen på en om man har svensk jantelag i ryggmärgen.

Att åka dithän det svenska förmynderiets tentakler inte når kan för övrigt lära en att uppskatta dem mera. När man ännu en gång inandades rök på krogen påmindes man om hur det faktiskt var i Sverige för inte alltför länge sedan, och denna min tredje reflektion utifrån en inskränkt svensk, politiskt korrekt vänsterhorisont får avsluta mitt första inlägg efter den långa sommartorkan på bloggen.


Chockrosa limousiner till uthyrning, en smaklöshet som är ett direkt resultat av platt skatt.


I det nyliberala Estland har de till och med skyltar som visar vilka värderingar som gäller.


I Ockupationsmuséets dåligt upplysta källare står statyerna från kommunisttiden som ett undangömt monument över kommunismens misslyckande. Kommer de chockrosa limousinerna en dag att möta samma öde när ett annat politiskt-ekonomiskt experiment havererat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Estland, Tallinn, Ekonomisk liberalism, Platt skatt, Feminism, Resor.

Media: Expressen, DN.

       

       

Farbror Tersman och världsstaten

Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.

Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.

Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.

Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Resurshantering, Världsregering, Kollektiva dilemman, Moralfilosofi, Allmänningar.

Media: SvD, MND1, MND2.