Framgångsteologin lever fortfarande hos Livets Ord

Jag försöker sparka igång bloggandet igen efter ett sommaruppehåll som blev allraminst ett kvartal längre än vad det borde blivit. Sent omsider är det därför dags för ett kort inlägg om sommarens höjdpunkt, Livets Ords årliga europakonferens.

Att varje år se till att besöka Livets Ords europakonferens i Uppsala har för mig blivit något av en tradition. Någon annan som ofta brukar besöka tillställningen är amerikanske pastorn Jentezen Franklin och på årets konferens höll han i två av kvällsmötena. Jag hade inte lyssnat till honom tidigare men det var väl givet att vägarna någon gång skulle korsas för två såpass flitiga konferensbesökare som mig och Franklin.

Även om jag tidigare inte bevistat något av hans möten så har jag dock läst hans bok Bryt dig loss och skrivit en recension här på bloggen. Boken handlar om hur man skyddar sig från Satans attacker och det verkar, tillsammans med vikten av att fasta, vara en av Franklins käpphästar. Något annat som är intressant med pastorn är att han tidigt var en av de ”evangelicals” som gav sitt stöd till Donald Trump

Trots att jag var sen och missade stora delar av kvällsmötet hann Franklin bjuda mig på ett litet smörgåsbord med sådant som Livets Ord blivit kända för genom åren. I sin predikan, där han utgick från lite gamla järnåldersmyter från gamla testamentet med Moses i huvudrollen, bjöd Franklin bland annat på en hel del av den framgångsteologi som Livets Ord blivit ökända för men som tonats ned på sistone. Han sade exempelvis att Gud kunde ge en övernaturlig framgång i affärer så att man håvade in miljontals dollar. Huvudbudskapet i predikan var dock att det största miraklet var när man lyckades behålla sin ödmjukhet trots den övernaturliga framgång Gud gett en. Några enstaka ord tungomålstal kom också från Franklin vid något tillfälle och han gjorde dessutom ett försök att hela mötesdeltagarna. Mitt intryck är ju att mötena haft färre besökare på sistone men denna kväll var stora salen så gott som fylld och man hade öppnat upp läktarna på alla sidor.

Franklin lovade oss att vi skulle få se mirakler under kvällen som skulle förbluffa oss och till företagare lovade han övernaturlig framgång som skulle få dem att svälja sina konkurrenter. Vad som skulle hända om två eller fler av näringsidkarna på mötet var varandras konkurrenter fick vi dock aldrig veta. Som så ofta i de här sammanhangen vände sig Franklin inte oväntat till unga människor när han vid mötets final bad åhörarna komma fram till scenen för att låta den helige ande verka och ge oss mirakler. Det brukar ju vara unga som är mest lättpåverkade men Franklins löfte om att vi skulle få se mirakler infriades inte, eller så var man helt enkel tvungen att vara troende för att kunna se miraklerna.

En avslutande reflektion: Kanske är jag barnslig men det kändes som att det låg nära tillhands att tolka in sexuella undertoner när Franklin om och om igen extatiskt utropade ”God, use me!” och bad oss i publiken göra detsamma, alltså ropa ”God, use me!” inte nyttja honom.

         

         

Migrationsverket inspireras av bisarr högerextrem sekt?

Norrköpings Tidningar rapporterar att Migrationsverket tagit fram en ny logga till en kostnad av 4,6 miljoner. Det låter förvisso dyrt men det hade kanske blivit ännu dyrare om man inte helt fräckt snott någon annans symbol och gjort om den litegrann. Så skulle faktiskt kunna vara fallet då Migrationsverkets nya logga är misstänkt lik symbolen som den högerextrema rörelsen Kreativistens kyrka använder sig av. För den som inte är närmare bekant med Kreativistens kyrka kan man kortfattat säga att det handlar om en märklig kompott av våldsam högerextremism, en närmast religiös dyrkan av den vita rasen samt diverse alternativa idéer om hälsa och kost.

Kanske handlar dock inte den förmodat stulna loggan om att Migrationsverket vill spara pengar utan om att de istället vill skicka en diskret signal om vilken den nya ideologiska inriktningen på verksamheten kommer att bli. I vilket fall som helst återfinns Migrationsverkets nya logga till vänster och symbolen för Kreativistens kyrka till höger, eller om det var tvärtom, jag har redan hunnit blanda ihop dem.

Migrationsverket vs Kreativistens kyrka

Liknande inlägg på denna blogg: Den som vill veta mer om den kreativistiska idévärlden kan läsa mitt inlägg om ett skönlitterärt alster från en pastor i Kreativistens kyrka.

         

         

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

         

         

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

         

         

Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

         

         

Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax

Dags för lite kristen uppbyggelselitteratur igen, nämligen Jentezen Franklins Bryt dig loss som jag införskaffade på Livets Ords europakonferens häromsistens. Boken, en svensk översättning efter amerikansk förlaga, är utgiven av Livets Ords förlag och författaren var förra sommaren också inbjuden till europakonferensen för att tala om bokens ämne. Vidare verkar Franklin vara inbjuden till nästa sommars konferens så han verkar faktiskt vara riktigt populär hos den beryktade uppsalaförsamlingen.

Även om titeln skulle kunna få en att tro det så är Bryt dig loss ingen handbok i hur man tar sig loss från fastlåsningstekniker, i alla fall inga sådana av denna världen. Boken är faktiskt något så ovanligt som en instruktionsbok i hur man tar sig loss när man hamnat i klorna på ingen mindre än Hin håle själv.

Det är svårt att låta bli att fascineras över hur annorlunda vardagen ofta måste te sig för de som tror att olika andemakter verkar i vår värld. Det vissa skulle anse hörde hemma i filmer som Exorcisten är för andra verklighet. Ett exempel på det är en händelse från sin ungdom som Franklin delger bokens läsare. Mörkrets makter har tagit kontrollen över en stackars man och Franklin är tvungen att ta till kamp. Händelsen tjänar nog dock främst som en påminnelse om hur viktigt det är med regelbundna matvanor.

Låt mig dela en sann berättelse om något som hände när jag var tjugoett år gammal och gick igenom en tjugoen dagar lång fasta. Under den andra veckan predikade jag under en väckelsekampanj i North Carolina tillsammans med min bror Richie. En kväll upplevde vi ett annorlunda möte. Den helige Ande föll på ett mäktigt sätt när vi började sjunga en sång. Hundratals människor kom fram för förbön, och många kom för att bli frälsta och fyllda med den helige Ande.
Efter mötet frågade en man klädd i fin kostym om han kunde få träffa min bror och mig enskilt. Vi gick in i ett rum, och han frågade om vi kunde be för honom. När jag stilla lade ena handen på hans axel och började be, kände jag plötsligt en obehaglig andlig närvaro. Jag visste att vi mötte något som fram till dess bara varit en lära som jag läst om i Bibeln. Jag visste vad Bibeln hade att säga om demonbesättelse, men jag hade aldrig ombetts hjälpa en person som stod under en ond andes inflytande.
Det som skedde under de följande tjugo minuterna var förbluffande. Den prydlige, kostymklädde mannen började förändras inför våra ögon. Hans ansikte förändrades, rösten blev djupare, och en ond ande talade genom honom: ”Vi kommer inte att ge oss av. Vi hatar er. Lämna oss i fred.”
Jag blev skräckslagen och minns att jag tänkte: ”Om inte ni ger er av, kommer jag att göra det! Jag sticker härifrån!”
Plötsligt kände jag en frimodighet och auktoritet från den helige Ande som jag aldrig hade känt förut. Någonting inom mig sa: ”Han som är i dig är större än den som är i världen. Detta slag går endast ut genom bön och fasta.”
Jag lade handen på mannen och sa: ”Satan, i Jesu Kristi namn befaller jag dig att släppa den här mannen fri.” Mannen började hosta och få kväljningar. En svavelaktig lukt kändes i rummet. Det var så märkligt. Än idag förundrar det mig.
När jag hade uttalat de orden blev mannens ansikte och röst normala igen, och han började gråta. Han bad Jesus bli Herre i hans liv. Senare bekände han för min bror och mig att han var porrmissbrukare och att han hade ett förhållande med en gift kvinna i församlingen.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 40-41)

Det är dock inte alls sådan här förhållandevis dramatisk satanisk besättelse som boken främst handlar om. Bryt dig loss är mer inriktad på fall där djävulens inflytande tar sig långt mer subtila uttryck och boken riktar sig främst till relativt fromma trosfränder som ibland upplever att de nog faktiskt skulle kunna vara angripna av mörkrets makter. Tecken på att man är under attack från Satan och hans underhuggare är enligt Franklin exempelvis så triviala saker som att ens böneliv försvagas och att man drar sig undan från goda relationer, det vill säga skaffar sig alltfler vänner som är ”köttsligt sinnade istället för andligt sinnade”. Ett tredje tecken på att man är under attack från Satan påminner lite om den framgångsteologi Livets Ord tidigare var ökända för men som numera tonats ned. Ondskans andemakter kan nämligen göra att ens ekonomiska resurser sinar för att få en ur balans.

när allt tycks bryta samman samtidigt, när företagets resurser sinar eller uppsägningar hotar, bilen går sönder, apparater går sönder och alla barnen blir sjuka, kan det bero på en ”bristattack”. Fienden attackerar på det här sättet för att få dig att vända blicken från Gud och till din ekonomi. Om han kan få dig att bekymra dig i stället för att prisa Gud, börjar du fatta beslut utifrån omständigheter istället för utifrån Guds smörjelse.
Jag har sett personer som varit helt överlåtna åt Gud och som vuxit andligen, men så attackerade fienden med brist. De flyttade blicken från Gud till pengarna.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 23)

Nu är jag förvisso negativt inställd från början så kanske handlar det om övertolkning från min sida då jag i bokens idéer ofta tycker mig se försök till kontroll över människor, kanske medlemmarna i Franklins egna församlingar i USA. Det är givetvis mycket svårt att veta hur utstuderade Franklins idéer är men i slutändan måste sådana här föreställningar vara ett effektivt sätt att få eventuella tvivlare att kämpa för att behålla sin tro. Om man verkligen tror att den ondaste makten i universum ligger bakom att man träffat några nya köttsligt sinnade vänner utanför församlingen eller ej längre finner ett nöje i att be är väl incitamenten för att hålla fast vid de gamla vanorna tämligen stora. På så vis skulle föreställningarna i Bryt dig loss faktiskt hindra människor från att just bryta sig loss.

Nu är det inte dags att tvivla på din tro och tro på dina tvivel. Det är dags att mata din tro och svälta ut dina rädslor. Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax. Låt inte pytonormen övertala dig att att det inte gör någon nytta att be, eller att det inte längre är viktigt att läsa Bibeln.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 63)

Smaka ordentligt på orden ”Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax”. De är som gjorda för att brodera och sätta upp på väggen i köket. Kan man vara tydligare med att man faktiskt anser det vara en dygd att inte tänka efter?

Jentezen Franklins bok om satans attacker

Liknande inlägg på denna blogg: Jag har tidigare skrivit om en liknande bok från Maranatarörelsen, Stig Andreassons Maktkamp, i vilken demonbesättelse avhandlas.

         

         

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

         

         

Bruna åsikter och bruna näsor

Jag skrev i förra inlägget om radikala nynazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsens nya podcast Radio Nordfront i vilken några personer ur ledarskiktet; Emil Hagberg, Martin Saxlind och Robin Palmblad, varje vecka tar emot en ny gäst med åsikter bortom synhåll från åsiktskorridoren.

Trots att podden är mycket färsk har den redan hunnit få en spinoff i podcasten Samtal med Klas Lund i vilken Emil Hagberg i entimmeslånga avsnitt intervjuar Svenska Motståndsrörelsens ledare Klas Lund på djupet rörande centrala frågor för organisationen. Frågorna till Lund är dock väldigt tillrättalagda och ganska inställsamma. Ett mer lämpligt namn på podden hade nog faktiskt varit Emil Hagberg slickar Klas Lunds röv. Hagberg är väl en av de som skulle kunna tänkas vara Lunds lilla kronprins och kanske stärker han sina aktier genom att ha en liten podd där den store ledaren får dela med sig av sina nazistvisdomar.

Del fyra av Samtal med Klas Lund var faktiskt mycket intressant. Ämnet som avhandlades denna gång var den nationalsocialistiska synen på organisering. Jag rekommenderar den som är intresserad av Svenska Motståndsrörelsens verksamhet att lyssna på avsnittet. Man får nämligen en hyfsad bild av vad organisationens interna konflikter handlat om och vilken kritiken från den övriga nationella rörelsen varit. Bland annat får man veta att Svenska Motståndsrörelsen med sin relativt hårda styrning och hierarkiska struktur anklagats för att vara en sekt av nationellt sinnade utanför organisationen. Lund berättar dock att han faktiskt också tycker att vissa av Svenska Motståndsrörelsens aktivister varit lite väl hängivna ibland.

Klas Lund: Nej, vi är ingen sekt. Och du Emil, du känner ju mig sedan många år så du lär ju känna till att jag inte vill att vi ska vara någon sekt och att jag ibland dessutom försöker trycka tillbaka vissa saker i organisationen som jag kan uppfatta som på gränsen till sekteristiska. Du lär ju till exempel ha hört mig klaga på det här uttrycket ”Hell Lund” ganska många gånger.

Emil Hagberg: Ja, jo, det kan jag bekräfta att det så är.

Klas Lund: Jag känner mig faktiskt ganska obekväm med det och har alltid gjort det. Det är ett faktum att jag till exempel har bett redaktionen på Nordfront radera den här frasen när den dyker upp i kommentarer.

Emil Hagberg: Jag kan ju bara flika in där att i Stockholm förr i tiden så hade vi ju sådana spraymallar. Du blev ju faktiskt ganska upprörd när det kom till din kännedom så att vi fick ju sluta med det.

Klas Lund: Ja, sedan kan man tillägga att de personer som man kunde misstänka kanske ville att vi skulle bli en slags sekt, de har lämnat den här organisationen för längesedan och är numera aktiva någon annanstans där vissa av dem faktiskt fått lite utrymme att dra in de här religiösa spörsmålen i sin verksamhet.

Som intresserad av obskyra marginalrörelser väckte denna sista information från Lund angående avhopparna min nyfikenhet och detta får utmynna i månadens läsarfråga eftersom jag inte vet vad han syftar på. Handlar det om att några före detta medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen anammat någon typ av esoterisk nationalsocialism eller kan det möjligen handla om den skruvade rasideologiska religionen kreativism i vilken, lite oväntat, raw food är en central del? Skulle någon veta svaret så lämna gärna detta i kommentarerna.

Förutom att få en inblick i interna och externa konfliktämnen får man i avsnittet också en god bild av vilken typ av personer som visat sig vara ett problem för Svenska Motståndsrörelsen. När Lund ger sig in i en utvikning angående vilka personer som är lämpliga som medlemmar får vi bland annat veta vilka speciella fester nationellt sinnade kan ha ibland.

Klas Lund: Vi har en del regler vid rekrytering, en del skrivna och en del oskrivna. De här reglerna bygger mycket på tidigare erfarenheter av människor och psykologiska slutsatser som vi har dragit. Vi accepterar till exempel inte personer som har fått någon psykologisk sjukdomsdiagnos som aktivister. Vi försöker hålla rent från till exempel personer med bristande självkontroll, personer som har allvarliga emotionella problem, sociala störningar eller människor som visar drag av sadism och så vidare. Jag har faktiskt för mig att du Emil, jag kommer i alla fall ihåg någonting, när du var nästeschef så uteslöt du någon som hade behandlat något djur illa.

Emil Hagberg: Ja, just det. Jag behöver inte säga var i landet det skedde men det kom till vår kännedom att individer på en nationell fest, någon hade bitit skallen av en levande mus och det här hade då filmats under det att folk hade hejat på varandra, ett urartat grabbgäng. En av de här individerna var med oss då, men så fort jag fick reda på det så slängdes han ut. Ja, så det stämmer faktiskt.

Klas Lund: Okej, så man kan ju säga att vi försöker hålla en viss moralisk standard helatiden. Vi accepterar till exempel inte heller vad vi betraktar som till exempel lösaktigt beteende inom organisationen och man kan uteslutas från organisationen om man uppfattas som moraliskt tveksam och vi kan vara ganska strikta i sådana här fall vilket kanske någon utomstående då tycker är lite löjligt men det är det inte. För den här moralen den finns där av en anledning och det är för att upprätthålla ordningen, för att minimera intriger och interna bråk och sålla bort sämre element. Vi vill ju som organisation ha lojala och pålitliga medlemmar som kan fokusera helhjärtat på vår uppgift. Och det här är kanske lite känsligt men jag skulle faktiskt kunna använda dig som exempel Emil. Du satt ju i fängelse för Kärrtorp och det säger sig självt till exempel att du ska kunna känna dig hundra procent säker med att lämna din familj i händerna på pålitliga kamrater. Och då bland annat att det inte ska finnas tillstymmelse till möjlighet att det finns någon sexuell predator bland oss som tänker försöka lägga in en stöt på din fru när du är fängslad till exempel. Så bara genom det exemplet kan man se att en hög moral är viktigt i en organisation som vår och att det inte bör finnas någon som helst plats för personer som inte går att lita på.

Pålitliga kamrater är såklart bra att ha, men vad är det egentligen Lund antyder angående pålitligheten hos Hagbergs hustru!?!

OBS, uppdatering 150621: Tävlingen månadens läsarfråga som utlysts i inlägget är härmed avblåst och jag behåller alla eventuella priser för mig själv. Efter att lite förstrött ha efterforskat saken på nätet kan jag sluta mig till att det mest troligt handlar om före detta medlemmen Magnus Söderman och kretsen kring honom. Söderman, som länge var en av Svenska Motståndsrörelsens ledande figurer, har tydligen pekats ut som identitetskristen även om han själv på Facebook förvisso hävdat att den etiketten inte är passande för honom.

         

         

Bright i brevlådan

Jag har precis läst igenom senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright, där för övrigt min rapport från konspirationsteoretiske nestorn Jüri Linas föredrag om flygande tefat finns med. I numret finns förutom den texten diverse alster av både kända och okända religionsdebattörer.

I en liten kåserande berättelse liknar David Björnfot de religiösa urkunderna vid en alltför gammal manual. Det är en liknelse som är så genial i sin enkelhet, och så träffande, att det knappast kan vara första gången någon gör den. I utdraget nedan kontaktar textens jag supporten efter att manualen denne fått till sin nya produkt inte verkar stämma med vad denne köpt.

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte att riktigt stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: Ok, då provar jag det, tack!

(Källa: Björnfot D i Bright nr 1-2015, s. 11)

I en annan text resonerar före detta vänsterpartistiske riksdagsledamoten Margó Ingvardsson bland annat kring hur man bör skydda barn mot religiösa övergrepp. Hon skriver:

En tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan fungera som en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande. De ”frivilliga” andakterna i och bönestunderna i friskolorna är inte i överensstämmelse med skollagen och kravet på icke religiös undervisning. Även om de religiösa momenten i undervisningen formellt anges som frivilliga så har barnen i praktiken mycket små möjligheter att hävda sin rätt att slippa deltaga.

(Källa: Ingvardsson M i Bright nr 1-2015, s. 12)

Det är ett minst sagt radikalt förslag av Ingvardsson som dock betonar att ”det handlar inte om att barn inte skall få sjunga i barnkörer, deltaga i julspel eller följa med till julottan”.

I en tredje text berättar Andreas Creutz om en storseans med rikskända mediet Terry Evans som denne bevistat. När Creutz ska dra slutsatser utifrån sina upplevelser av tillställningen handlar det väl om sådant som kanske inte är alltför oväntat att läsa i en religionskritisk tidskrift.

Med all önskvärd tydlighet har det framgått, att han fiskar efter information. Han letar sig fram mellan de ja- och nej-svar som han får på sina frågor. Han använder sig av synnerligen generella uttalanden som kan tänkas passa in på de flesta. – Vem känner till exempel inte någon som avlidit i cancer? Vem känner inte någon som dött i hjärt-problem? Vem känner inte någon som gått bort hastigt?
Det finns ingen anledning att anta, att Terry Evans har någon som helst kontakt med några övernaturliga andar. Det finns all anledning att tro, att han är en skicklig manipulatör som lever på att med hjälp av kvalificerade gissningar och bedrägeri lotsa sig själv fram till människors sorger, längtan och oläkta sår.

(Källa: Creutz A i Bright nr 1-2015, s. 15)

Sammantaget var senaste numret av Bright trevlig läsning som gav spännande uppslag kring nya bloggar att följa.

         

         

Profeten gör tumme ner för Mona Sahlin

Jag har återigen börjat lyssna till i Sverige verksamma Ibn Abbas Centrets webbföreläsningar. De tillhör den sunnimuslimska grenen wahhabism, en konservativ och strikt tolkning av Islam som är statsreligion i Saudiarabien. Man håller dock inte bara till på webben utan har föreläsningar i Rinkeby, Kista, Jordbro, Bredäng samt trist nog även i Uppsala moské.

I den föreläsning jag nu lyssnat till besvarar man frågan om Islam går att förena med demokrati. Svaret är enligt föreläsaren Abdul Wadud nej, definitivt nej. Några minuter in i föreläsningen ställer han demokrati mot shariastyre. Man bjuds dock inte på någon demokratikritik av den högre skolan. Wadud ställer istället ett par ganska mediokra retoriska frågor:

Ska vi följa lagar från våran skapare som skapat oss och känner till allting, eller ska vi följa lagar som kommer från antika Grekland, massa nakna män, och franska bönder på 1700-talet!? Va!? Vem förstår saker bäst? Va, vem!? Allah (swt), eller hur? Och det går inte att ifrågasätta.”

En föreläsning med Ibn Abbas Centret skulle inte vara komplett utan lite misogyni. En av de längre utläggningarna om varför demokrati är dåligt handlar om att det kan leda till styggelsen att en kvinna kommer till makten. Kvinnor sägs vara olämpliga att styra eftersom de är svaga och lättpåverkade, de leds till exempel lätt till villfarelser som horoskop och liknande. Av någon outgrundlig anledning ska makt heller inte gå att kombinera med sådant som graviditet och menstruation.

Lite oväntat visar det sig mot slutet av föreläsningen att profeten Mohammed faktiskt hade en hel del att säga om svensk politik av idag. Notera att föreläsningen hölls innan valet 2010 och Mona Sahlin ledde fortfarande Socialdemokraterna. Wadud säger:

Profeten han sade: ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång”, autentisk hadith (episod ur profetens liv som används som vägledning) ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång” ”Aldrig att få framgång!”. Och det här är ett starkt svar till de som säger att man ska rösta på sossarna i år.

Liknande inlägg på denna blogg:
Abdul Wadud berättar i en annan föreläsning om hur Allah, änglarna och männen kan hjälpas åt för att tygla kvinnorna.
I ännu en föreläsning ger han instruktioner hur man går tillväga när man för första gången förgriper sig på en nyinförskaffad slavinna.