Svastikachock i trapphuset

Det hade äntligen blivit dags att sälja bostadsrätten. Efter många år skulle vi få konvertera luften i bostadsbubblan till reda pengar, även om vi förvisso redan köpt ett större objekt med ännu mer bubbla inbakad i priset.

Då inträffade det som varje bostadsrättsförsäljare fruktar, det som bara inte får hända, en ny granne med ursprung i sydasien flyttade in i lägenheten bredvid och målade en blodröd svastika på sin ytterdörr det första denne gjorde.

Lyckosymbol på dörren

Nu kände jag förvisso till att man i andra delar av världen har helt andra associationer till svastikan än vad vi har i västvärlden, men det gjorde ju inte den obildade pöbeln och när man ska sälja bostadsrätt är det mest troligt folk ur pöbeln som ska försöka överträffa varandra i budandet. Att den mest besudlade symbolen i världshistorien fanns på dörren bredvid skulle säkert kunna skrämma bort den mest hugade spekulant. Särskilt förargligt och ironiskt var det eftersom jag inför visningen ansträngt mig till det yttersta för att rensa bort min digra samling suspekt, högerextrem litteratur ur bokhyllorna.

Att jag till slut skulle bli tvungen att ta hand om saken var uppenbart men det kändes väldigt motigt att behöva ringa på hos den nya grannen, försöka förklara saken och be om att få täcka över svastikan under den tid visningen skulle komma att pågå. Någon så kallad PK Syntax Error skulle det ju också komma att bli då det handlade om att en rasifierad person från en annan kultursfär helt ovetandes hade tecknat den främsta symbolen för vit överhöghet.

Visningsdagen kröp närmare och närmare men som tur var kom en av styrelsens veteraner att på eget initiativ ta tag i situationen precis innan det var dags för visning genom att ringa på hos grannen. Jag fick chansen att tjuvlyssna lite på konversationen och hörde min nya granne oförstående svara ”It´s a Hindu symbol” med bred indisk accent när styrelsemedlemmen försökte förklara det problematiska med symbolen. Det lät faktiskt som att det skulle kunna vara en ny karaktär signerad komikern Sacha Baron Cohen.

Samtalet gav dock resultat och grannen kom inom kort att tvätta bort den kontroversiella symbolen från dörren. Det var verkligen tur för det var ett tyskt par som sedermera kom att köpa vår bostadsrätt och den där symbolen brukar ju vara lite extra känslig för just tyskar.

       

       

Och nu lite esoterisk hitlerism

Kännetecknande för de som verkar inom den idéströmning som kallas esoterisk hitlerism är en rent religiös dyrkan av Adolf Hitler som man tillskriver ett gudomligt ursprung. Den esoteriska hitlerismens portalgestalt måste sägas vara fransk-grekiskan Savitri Devi men nästan lika betydelsefull är nog Miguel Serrano, en chilensk diplomat. Jag har kommit över en av Serranos böcker, The Resurrection of the Hero, och har efter viss möda tagit mig igenom den.

The Resurrection of the Hero av Miguel Serrano

Serrano öser ur många religioners källor när han ska belägga Hitlers gudomlighet. Han kopplar samman bland annat hinduism, asatro, buddhism och nyandlighet. Kopplingarna är ofta minst sagt långsökta och Serrano söker också dolda meningar i nummer, namn och olika typer av företeelser. Det är vidare en väldigt symboltung bok där sådant som den svarta solen och den gröna ljusstrålen är centrala. Föga oväntat är judarna skurkar i det kosmiska skådespel Serrano målar upp. Judarna är underhuggare till ariernas ständiga fiende i denna värld, Demiurgen.

Språket närmar sig ofta poesin och som ett litet smakprov citerar jag nedan i sin helhet bokens tre avslutande sidor där trådarna i Serranos trassliga nystan av tankegångar sammanfogas. På så vis kan envar avgöra huruvida esoterisk hitlerism är ens kopp te. Tycker man att texten är dunkel så är nog Serrano faktiskt betydligt mer tydlig här än i resten av boken.

What the Warrior needs is to know what is behind the religion he encounters: the secret of the Narrow Doorway, the power of that Alchemy of Transmutation.

The total dominion that the Jew exercises at the beginning of the Age of Aquarius, after the Second World War, which he seemingly won, can cause one to think upon how easy it would be for him to distort everything again. By falsifying a Hitlerist Religion, which he could attempt secretly guided by the Demiurge, he would impede the few Aryans who are remaining from finding their own path. Already they have mixed all of the races, having bastardized the world, such that the Voice in the Blood Memory of the Aryans is not more than a lost echo in the forest of a frightening jumble. But those who believe they have defeated us are wrong because the war was won spiritually by Hitler.

It is in Aquarius when the nadir of the Kali Yuga, the Darkest Age, will be reached with the final destruction in the Eternal Return. The Wolf Fenrir will come back to devour the galactic Universe. The necessary number of the Einherier by now have forced the Narrow Doorway. For their sacrifice, the Heroes who have been torn to pieces will have already been remade in Valhalla by Wotan and the Valkyries, more brilliant than the Gods themselves. In each Round a Seeding must be fulfilled, where the exact number of grains will fructify. They are the Heroes who triumph. As the harvest in Pisces was meager, some numbers that were not fulfilled can pass on to Aquarius. To help them came the Avatar and He will return at the end, just before the dissolution, to enter with His Wildes Heer, with His Ultimate Battalion, and fight the triumphal combat together with those who still await Him with Honor and Loyalty.

Adolf Hitler at the end of the Age of Pisces has restored the principles of the Code of Aryan Honor: the faith in the superiority of the race, in the purity of their blood and their divine origin; faith in the inequality of men, and the knowledge that one was a God. In the Alchemical Laboratory of the Castle of the SS, Wewelsburg, He was recreating the Sonnenmensch, the Sun-Man. Hitler also erased the sense of guilt and original sin, completely alien to the soul of the Aryan. He restored the pride of the Hero in equality with the Gods. And yet the definitive action is that for all the Rounds of the Eternal Return He uncovered the Enemy, the poisoner of the blood, the destroyer of the religions, the parasite and robot in service of the Demiurge: the International Jew, Golem of Yahweh-of the Demon corrupter of the Universe- the One who came here to combat the Asen.

The Avatar is not a God, He is more than a God: He is a Hero who has been liberated, returning to His own Universe, to the Green Ray, with a Face after winning in combat. He has immortalized His terrestrial “I” and a portion of this Earth, which He has redeemed and transfigured. He is the Absolute-Man, united with His Absolute-Woman, wedded within Venus the Morning Star, united and separated forever. His emblem is the Eight Pointed Star, two Hagal Runes, together and apart.

The Avatar has come to assist those who still find themselves fighting in the moment of greatest need when all seems lost. And He will return again. He did not come to preach a new religion but to show the exit for the Hero, to confirm to him that he is of divine origin, that he was a God, that his blood and his race were pure and that he must clean and purify them to be able to exit through the Narrow Window, towards a Universe that is his own, after fighting and defeating the Demiurge and his dark hosts – the Jews, the Turanians, the Elementarwesen. Beware kamerads, that the drama of Pisces does not happen again in Aquarius! It is not a religion that the Hero needs but the confrontation with the Archetype, a crossing traversed through him, from side to side, to be able to observe Him from behind from the other side of the mirror, being able to extract the alchemical secret hidden in His symbolic message: There is no God Wotan, there is no God Mithras, there is no God Kristos, after they entered this Universe. There is only a Chronicle of the Divine Family, a Great Book of the Kindred of the Asen and the Goths who came here to fight within the confines of unused Time and that Eternity that became Time (Sat-ur-no) in order to attain awereness of their Eternity when Time again ceases to be. The Runic Book says that you, oh Hero, were Wotan, and you were Mithras and Kristos… And never more will you return to be them… For you shall be Another…

At the end of the Age of Pisces and the beginning of Aquarius this is the Path that Adolf Hitler, the Ultimate Avatar, came to show us: the possibility for the Hero of transmuting himself into more than a God, into a Superman, Absolute-Man, Total-Man, Sonnenmensch. A Sun, a Star. Because Hitler was such. And you, oh Hero!, also will be!

The Twilight of the Gods is only of the Gods; for the Resurrection of the Gods, is the Resurrection of the Hero.

Heil Hitler! Sieg Heil!

(Källa: Serrano M, The resurrection of the hero, s. 129-131)

Det måste vara Österrike
I översättarens förord stod det att denne upplevde synkronicitet i tillvaron när denne för första gången kom i kontakt med Miguel Serranos böcker. Som av en händelse kom jag själv att läsa ut The Resurrection of the Hero nu i slutet av maj när jag var på alpsemester i det land där lille Adolf först såg världens ljus.
       

       

Kristus har återvänt, han heter Daniel Lampinen

En av alla otaliga obskyra internetprofiler därute på webben heter Daniel Lampinen. Denne har länge försökt profilera sig på lite olika sätt, främst och mest ihärdigt som ”den öppna rasisten”. Den gammelmediakonsumerande allmänheten kan möjligen ha sett honom när han deltog i SVTs dokumentärserie Absolut svensk, eller möjligen i P1s dokumentärserie Rädda Sverige där jag själv för första gången stötte på honom. Vid båda public service-framträdandena var Lampinen med i egenskap av landsflyktig öppen rasist som övergett det mångkulturella Sverige för det mer etniskt homogena Åland.

Visst hyser Lampinen otvivelaktigt vissa rasistiska föreställningar men frågan är hur mycket av hans aktivism som är en genuin strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som är någon udda typ av varumärkesbyggande kombinerat med något märkligt försök att avstigmatisera rasism. Det är nämligen inte helt lätt att reda ut exakt vari Lampinens rasism består. Ställd mot väggen brukar han bland annat peka på att han anser att olika folkgrupper tenderar att bygga olika typer av samhällen samt poängtera att han alltid swipar bort svarta kvinnor på Tinder. Att inte få chansen att dejta Lampinen kan dock inte sägas vara någon särskilt problematisk rasistisk diskriminering av kvinnor med etniskt ursprung i subsahariska Afrika.

Alltihop känns som något av ett konstprojekt men Lampinen verkar inte ha några konstnärliga intentioner så många skulle mena att hans aktiviteter därmed inte kan klassas som konst. Egentligen skulle man faktiskt kunna betrakta Lampinens projekt som i grund och botten antirasistiskt, även om inte heller detta är hans intention. Ett första steg i att bli antirasist måste ju nämligen vara att erkänna ens egna rasistiska föreställningar, att likt Daniel Lampinen bli en öppen rasist. En genuin antirasist bör i och för sig försöka gå vidare därifrån och göra något åt de föreställningarna snarare än att verka för att avdramatisera dem.

Även om Lampinens manifest betitlats Den nya sekularismen har hans projekt faktiskt en hel del underliggande religiösa undertoner. Det är oväntat många egenskaper som gör att den öppna rasisten många gånger känns som en apart Kristusgestalt.

Jesus tog ju på sig mänsklighetens alla synder och som en sentida motsvarighet tar Lampinen som den öppna rasisten på sig det som i många sammanhang anses vara en av vår tids värsta synder, nämligen rasismen. Något religiöst är det också över Lampinens besatthet av tanken på evigt liv. Han har skapat en Facebookgrupp för ändamålet och tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna. (OBS: Se uppdatering 180219 i fotnot sist i inlägget)

Vidare är Lampinens budskap hyfsat universalistiskt även om han inte vänder sig till hela mänskligheten som Jesus gjorde. Lampinen har som sitt långsiktiga mål att ha alla svensktalande som sin målgrupp. Det är också något religiöst över den allergi mot empiri som Lampinen ofta kan visa prov på i diskussioner. Lampinen tycks istället i Platonsk anda härleda det mesta av sina slutsatser från någon sorts sublim idévärld.

Det är också något kristuslikt över Lampinens förmåga att uthärda allsköns otrevligheter. Han var länge någon sorts hustomte i Facebookgruppen Hatklubben som var någon sorts ”safe space” för folk som vill vara otrevliga på internet. Likt Kristus på korset kunde Lampinen i Facebookgruppen, till synes oberörd, uthärda ändlöst med hån, spott och spe från gruppens medlemmar.

Precis som Jesus har Lampinen vidare en märklig förmåga att samla människor runt sig. Förvisso har han knappast några hängivna lärjungar som anser att hans ord kommer från Gud men likväl finns där någon magisk dragningskraft. Lampinen drar igång projekt och skapar sammanslutningar som sedan får eget liv. Han är den typ av Gud som blåser liv i sina skapelser för att därefter överge dem. Han är primus motor till bland annat Podden Elevrådet, subkulturen Parkliv och Radarparspodden.

Det som kunde ha blivit Lampinens golgatavandring blev dock tyvärr aldrig av. Sommaren 2017 hade Lampinen långt i förväg utlyst paraden Stockholm Racist Pride mellan Telefonplan och Stureplan. Alla som kommit ut som öppna rasister uppmanades att delta. När det började dra ihop sig stod det dock klart att den enda deltagaren skulle bli Lampinen själv. När det väl var dags för parad drog sig dock också initiativtagaren själv slutligen ur. Anledningen var nog faktiskt inte att marschen skulle bli en flopp med bara en deltagare, utan snarare för att meningsmotståndare uppmärksammat evenemanget och Lampinen fruktade bråk.

Dagen innan hade en kvinna, som tycktes vara lika rädd som Lampinen, skrivit följande i en Facebookgrupp:

Rasist-parad på Telefonplan!

Hej alla! Och FÖRLÅT för denna skrämmande rubrik. Och FÖRLÅT att jag använder detta forum för detta meddelande jag nu ska skriva.

Imorgon lördag den 3:e juni är det en ”rasist-parad” som anordnas mellan Telefonplan och Stureplan. Den anordnas av en grupp som kallar sig för Stockholm Racist Pride, folk som kommit ut som öppna rasister. De har delat ut flyers på Konstfack och Konstfack har i sin tur meddelat polisen. Paraden börjar kl 12. Vart exakt den börjar vet jag inte.

En vän till mig föreslog att vi skulle dyka upp och visa vårt motstånd. Min reaktion var att jag gärna ville men inte vågade. Jag är så himla rädd för rasister. Jag är så rädd för att jag ska bryta ihop. Få panikångest. Börja skrika eller nåt. Men jag har tänkt om. Jag kanske ska gå dit ändå. För mina barns skull.

Kvinnan skulle komma att ta mod till sig och vid tiden för demonstrationen befann hon sig vid Telefonplan, oklart med hur många andra antirasister. Hon lade på Facebook upp en video på ett stillsamt Telefonplan där en piketbuss kunde skymtas i bakgrunden, samt följande text:

Allt frid och fröjd på Telefonplan. Polisen är närvarande under eftermiddagen. Koloni och Konstfack håller stängt. Om ni hör eller ser något ring polisen 114 14

Antirasister och poliser bevakar en inställd rasistisk enmansparad bredvid ett igenbommat Konstfack. Även om ingen haft konstnärliga intentioner så måste detta ändå sägas vara någon form av stor konst.

Uppdatering 180219: Daniel Lampinen har kontaktat mig och invänder mot min formulering att han ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna”. Han har dock på Facebook skrivit att han siktar på att ”Frysa ner mig själv hos Alcor i Scottsdale, Arizona i väntan på att tekniska landvinningar ska göra förlängt eller evigt liv möjligt.”, ”Det är inget snack om saken om att jag måste sikta mot detta.”, ”klart jag måste sikta på att ha råd och att ha alla papper som krävs.” och han har även pratat i Radarparspodden om att han vill leva för evigt. Jag anser att dessa citat innebär att Lampinen ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna” men Lampinen själv menar att så inte är fallet och poängterar att han ”hyser ingen tilltro, men tycker det är roligare att frysa ned än att begravas.” Med tanke på att minsta möjliga kostnad för proceduren är närmare miljonen borde man dock rimligen kunna göra roligare saker för en sådan summa.

       

       

Framgångsteologin lever fortfarande hos Livets Ord

Jag försöker sparka igång bloggandet igen efter ett sommaruppehåll som blev allraminst ett kvartal längre än vad det borde blivit. Sent omsider är det därför dags för ett kort inlägg om sommarens höjdpunkt, Livets Ords årliga europakonferens.

Att varje år se till att besöka Livets Ords europakonferens i Uppsala har för mig blivit något av en tradition. Någon annan som ofta brukar besöka tillställningen är amerikanske pastorn Jentezen Franklin och på årets konferens höll han i två av kvällsmötena. Jag hade inte lyssnat till honom tidigare men det var väl givet att vägarna någon gång skulle korsas för två såpass flitiga konferensbesökare som mig och Franklin.

Även om jag tidigare inte bevistat något av hans möten så har jag dock läst hans bok Bryt dig loss och skrivit en recension här på bloggen. Boken handlar om hur man skyddar sig från Satans attacker och det verkar, tillsammans med vikten av att fasta, vara en av Franklins käpphästar. Något annat som är intressant med pastorn är att han tidigt var en av de ”evangelicals” som gav sitt stöd till Donald Trump

Trots att jag var sen och missade stora delar av kvällsmötet hann Franklin bjuda mig på ett litet smörgåsbord med sådant som Livets Ord blivit kända för genom åren. I sin predikan, där han utgick från lite gamla järnåldersmyter från gamla testamentet med Moses i huvudrollen, bjöd Franklin bland annat på en hel del av den framgångsteologi som Livets Ord blivit ökända för men som tonats ned på sistone. Han sade exempelvis att Gud kunde ge en övernaturlig framgång i affärer så att man håvade in miljontals dollar. Huvudbudskapet i predikan var dock att det största miraklet var när man lyckades behålla sin ödmjukhet trots den övernaturliga framgång Gud gett en. Några enstaka ord tungomålstal kom också från Franklin vid något tillfälle och han gjorde dessutom ett försök att hela mötesdeltagarna. Mitt intryck är ju att mötena haft färre besökare på sistone men denna kväll var stora salen så gott som fylld och man hade öppnat upp läktarna på alla sidor.

Franklin lovade oss att vi skulle få se mirakler under kvällen som skulle förbluffa oss och till företagare lovade han övernaturlig framgång som skulle få dem att svälja sina konkurrenter. Vad som skulle hända om två eller fler av näringsidkarna på mötet var varandras konkurrenter fick vi dock aldrig veta. Som så ofta i de här sammanhangen vände sig Franklin inte oväntat till unga människor när han vid mötets final bad åhörarna komma fram till scenen för att låta den helige ande verka och ge oss mirakler. Det brukar ju vara unga som är mest lättpåverkade men Franklins löfte om att vi skulle få se mirakler infriades inte, eller så var man helt enkel tvungen att vara troende för att kunna se miraklerna.

En avslutande reflektion: Kanske är jag barnslig men det kändes som att det låg nära tillhands att tolka in sexuella undertoner när Franklin om och om igen extatiskt utropade ”God, use me!” och bad oss i publiken göra detsamma, alltså ropa ”God, use me!” inte nyttja honom.

       

       

Migrationsverket inspireras av bisarr högerextrem sekt?

Norrköpings Tidningar rapporterar att Migrationsverket tagit fram en ny logga till en kostnad av 4,6 miljoner. Det låter förvisso dyrt men det hade kanske blivit ännu dyrare om man inte helt fräckt snott någon annans symbol och gjort om den litegrann. Så skulle faktiskt kunna vara fallet då Migrationsverkets nya logga är misstänkt lik symbolen som den högerextrema rörelsen Kreativistens kyrka använder sig av. För den som inte är närmare bekant med Kreativistens kyrka kan man kortfattat säga att det handlar om en märklig kompott av våldsam högerextremism, en närmast religiös dyrkan av den vita rasen samt diverse alternativa idéer om hälsa och kost.

Kanske handlar dock inte den förmodat stulna loggan om att Migrationsverket vill spara pengar utan om att de istället vill skicka en diskret signal om vilken den nya ideologiska inriktningen på verksamheten kommer att bli. I vilket fall som helst återfinns Migrationsverkets nya logga till vänster och symbolen för Kreativistens kyrka till höger, eller om det var tvärtom, jag har redan hunnit blanda ihop dem.

Migrationsverket vs Kreativistens kyrka

Liknande inlägg på denna blogg: Den som vill veta mer om den kreativistiska idévärlden kan läsa mitt inlägg om ett skönlitterärt alster från en pastor i Kreativistens kyrka.

       

       

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

       

       

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

       

       

Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

       

       

Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax

Dags för lite kristen uppbyggelselitteratur igen, nämligen Jentezen Franklins Bryt dig loss som jag införskaffade på Livets Ords europakonferens häromsistens. Boken, en svensk översättning efter amerikansk förlaga, är utgiven av Livets Ords förlag och författaren var förra sommaren också inbjuden till europakonferensen för att tala om bokens ämne. Vidare verkar Franklin vara inbjuden till nästa sommars konferens så han verkar faktiskt vara riktigt populär hos den beryktade uppsalaförsamlingen.

Även om titeln skulle kunna få en att tro det så är Bryt dig loss ingen handbok i hur man tar sig loss från fastlåsningstekniker, i alla fall inga sådana av denna världen. Boken är faktiskt något så ovanligt som en instruktionsbok i hur man tar sig loss när man hamnat i klorna på ingen mindre än Hin håle själv.

Det är svårt att låta bli att fascineras över hur annorlunda vardagen ofta måste te sig för de som tror att olika andemakter verkar i vår värld. Det vissa skulle anse hörde hemma i filmer som Exorcisten är för andra verklighet. Ett exempel på det är en händelse från sin ungdom som Franklin delger bokens läsare. Mörkrets makter har tagit kontrollen över en stackars man och Franklin är tvungen att ta till kamp. Händelsen tjänar nog dock främst som en påminnelse om hur viktigt det är med regelbundna matvanor.

Låt mig dela en sann berättelse om något som hände när jag var tjugoett år gammal och gick igenom en tjugoen dagar lång fasta. Under den andra veckan predikade jag under en väckelsekampanj i North Carolina tillsammans med min bror Richie. En kväll upplevde vi ett annorlunda möte. Den helige Ande föll på ett mäktigt sätt när vi började sjunga en sång. Hundratals människor kom fram för förbön, och många kom för att bli frälsta och fyllda med den helige Ande.
Efter mötet frågade en man klädd i fin kostym om han kunde få träffa min bror och mig enskilt. Vi gick in i ett rum, och han frågade om vi kunde be för honom. När jag stilla lade ena handen på hans axel och började be, kände jag plötsligt en obehaglig andlig närvaro. Jag visste att vi mötte något som fram till dess bara varit en lära som jag läst om i Bibeln. Jag visste vad Bibeln hade att säga om demonbesättelse, men jag hade aldrig ombetts hjälpa en person som stod under en ond andes inflytande.
Det som skedde under de följande tjugo minuterna var förbluffande. Den prydlige, kostymklädde mannen började förändras inför våra ögon. Hans ansikte förändrades, rösten blev djupare, och en ond ande talade genom honom: ”Vi kommer inte att ge oss av. Vi hatar er. Lämna oss i fred.”
Jag blev skräckslagen och minns att jag tänkte: ”Om inte ni ger er av, kommer jag att göra det! Jag sticker härifrån!”
Plötsligt kände jag en frimodighet och auktoritet från den helige Ande som jag aldrig hade känt förut. Någonting inom mig sa: ”Han som är i dig är större än den som är i världen. Detta slag går endast ut genom bön och fasta.”
Jag lade handen på mannen och sa: ”Satan, i Jesu Kristi namn befaller jag dig att släppa den här mannen fri.” Mannen började hosta och få kväljningar. En svavelaktig lukt kändes i rummet. Det var så märkligt. Än idag förundrar det mig.
När jag hade uttalat de orden blev mannens ansikte och röst normala igen, och han började gråta. Han bad Jesus bli Herre i hans liv. Senare bekände han för min bror och mig att han var porrmissbrukare och att han hade ett förhållande med en gift kvinna i församlingen.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 40-41)

Det är dock inte alls sådan här förhållandevis dramatisk satanisk besättelse som boken främst handlar om. Bryt dig loss är mer inriktad på fall där djävulens inflytande tar sig långt mer subtila uttryck och boken riktar sig främst till relativt fromma trosfränder som ibland upplever att de nog faktiskt skulle kunna vara angripna av mörkrets makter. Tecken på att man är under attack från Satan och hans underhuggare är enligt Franklin exempelvis så triviala saker som att ens böneliv försvagas och att man drar sig undan från goda relationer, det vill säga skaffar sig alltfler vänner som är ”köttsligt sinnade istället för andligt sinnade”. Ett tredje tecken på att man är under attack från Satan påminner lite om den framgångsteologi Livets Ord tidigare var ökända för men som numera tonats ned. Ondskans andemakter kan nämligen göra att ens ekonomiska resurser sinar för att få en ur balans.

när allt tycks bryta samman samtidigt, när företagets resurser sinar eller uppsägningar hotar, bilen går sönder, apparater går sönder och alla barnen blir sjuka, kan det bero på en ”bristattack”. Fienden attackerar på det här sättet för att få dig att vända blicken från Gud och till din ekonomi. Om han kan få dig att bekymra dig i stället för att prisa Gud, börjar du fatta beslut utifrån omständigheter istället för utifrån Guds smörjelse.
Jag har sett personer som varit helt överlåtna åt Gud och som vuxit andligen, men så attackerade fienden med brist. De flyttade blicken från Gud till pengarna.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 23)

Nu är jag förvisso negativt inställd från början så kanske handlar det om övertolkning från min sida då jag i bokens idéer ofta tycker mig se försök till kontroll över människor, kanske medlemmarna i Franklins egna församlingar i USA. Det är givetvis mycket svårt att veta hur utstuderade Franklins idéer är men i slutändan måste sådana här föreställningar vara ett effektivt sätt att få eventuella tvivlare att kämpa för att behålla sin tro. Om man verkligen tror att den ondaste makten i universum ligger bakom att man träffat några nya köttsligt sinnade vänner utanför församlingen eller ej längre finner ett nöje i att be är väl incitamenten för att hålla fast vid de gamla vanorna tämligen stora. På så vis skulle föreställningarna i Bryt dig loss faktiskt hindra människor från att just bryta sig loss.

Nu är det inte dags att tvivla på din tro och tro på dina tvivel. Det är dags att mata din tro och svälta ut dina rädslor. Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax. Låt inte pytonormen övertala dig att att det inte gör någon nytta att be, eller att det inte längre är viktigt att läsa Bibeln.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 63)

Smaka ordentligt på orden ”Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax”. De är som gjorda för att brodera och sätta upp på väggen i köket. Kan man vara tydligare med att man faktiskt anser det vara en dygd att inte tänka efter?

Jentezen Franklins bok om satans attacker

Liknande inlägg på denna blogg: Jag har tidigare skrivit om en liknande bok från Maranatarörelsen, Stig Andreassons Maktkamp, i vilken demonbesättelse avhandlas.

       

       

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna