Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester
People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg

       

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

Envägs julhälsningar på Facebook

Jag försöker flera år efter alla andra komma igång med mitt Facebookanvändande. Det går dock lite halvtrögt och måhända får mitt nyårslöfte bli att använda det sociala nätverket i större utsträckning det kommande året.

Det är dock inte bara mitt eget fel, Facebook är motsägelsefullt och svårgripbart. Jag har försökt förstå Mark Zuckerbergs skapelse men det har inte varit det lättaste. Jag trodde bland annat länge i min enfald att det var flervägskommunikation som gällde på Facebook. Så är dock inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är det nämligen omöjligt att kommentera eller på något sätt reagera på texter som dyker upp i ens flöde. Om en av mina facebookbekanta gillar eller kommenterar något som en av dennes facebookbekanta skrivit så dyker det ibland upp i mitt flöde, dock utan att jag får möjlighet att kommentera. Vad är poängen med detta? Jag får något upptryckt i ansiktet utan någon som helst möjlighet att reagera på det. Det känns inte som ett genomtänkt socialt nätverk det tjugoförsta århundradet, snarare som en predikan i en kyrka på 1600-talet: Här har du din värdelösa lilla backstugusittare, lyssna nu på vad prästen har att säga men öppna fan inte munnen själv!


Enkelriktat

Någon som skulle komma att uppröra massorna häromdagen var en anställd på en skola i Laxå som beslutat något illa genomtänkt av missriktad omtanke om barn med en kulör nära den gräddade pepparkakans. Detta i kombination med en smått hysteriskt lagd mamma ledde till en folkstorm i sociala medier. Pepparkaksgate genererade ett antal inlägg även i mitt Facebookflöde. Dessa var just av den typ som jag blott får begrunda, ej besvara. Här följer ett exempel ur skörden skrivet av en arg ung man som i ett kort inlägg berör flera aktuella integrationspolitiska debatter. Han tycks mena att slaget om svenskheten till stor del sker på kakfatet.

Nu är det så hära att fan så jävla sur jag blir. Ska barn inte få gå utklädda till pepparkaks gubbar och ska man inte få gå till kyrkan vid skolavslutningar osv och ska man inte få hissa svenska flaggan på nationaldagen i skolan och försöker att inte servera fläskkött i skolmaten och inte heta negerboll. Va i helvet är detta land på väg. Kan nån tala om vad dom som styr de här landet går på eller ta imot för mutor för att vara så jävla urbota dumma i huve att dom tar ifrån folket sina seder å rättigheter å ger dom sämre villkor en ja….

Kommentarer överflödiga.

Ännu ett exempel på envägskommunikation följer nedan. En annan bekants bekant har en del att säga om både integrationspolitik och rovdjurspolitik.

vill göra en sak klar för alla då det kommer vissa ”gliringar” mot mig och mina nära och kära att ja skulle vara rasist och varghatare !!!

så är inte fallet.. har inget imot att man hjälper folk som har det svårt och även att ha varg i våra skogar MEN ….

när våran regering inte kan stå upp för våra traditioner och dessa arv slopas för att ”nysvenskar ” kan känna sig stötta och man får härja hur man vill i den undre världen och det daltas med korta fängelsestraff gör mig fly förbannad,det finns nog med rötägg bland våra svenskar som utnyttjar systemet ,det är väl en tidsfråga innan vi har inbördeskrig p.g.a olika religonen i sverge ! 

lika så gäller mitt så kallade ”varghat” !
vargar är ståtliga predatorer som skyddar ”sin mark” och gör vad dom måste för att överleva sen att regeringen vill att vi ska förvalta en euroasiatisk vargstam för den horibla kostnaden av ca:150 skattebetalarmiljoner i Sverige funderar ja till vilken mening? den enda ja kan komma på är turistnäringen som blev en flopp då vissa provat på det, vargstammen klaras sig själv utan våran hjälp och lägg pengarna på våra stackars pensionärer som har ”byggt” sverige och barn/ungdomar som sa förvalta vårat land i framtiden i istället!

så summa sumarum är det Regeringen som blir rövknullad från alla olika håll och inte har stake nog att stå upp för oss som jag igentligen är förbannad på så nu vet ni !!!

och jag är dyslektiker så sluggo du behöver inte rätta mig :-)

over and out och ha en God Jul

Eftersom Mark Zuckerberg bestämt att jag måste läsa detta utan möjlighet att kommentera kunde jag inte fråga var den rovdjursintresserade debattören fått siffran 150 miljoner från, inte kunde jag föreslå andra fördelar med varg än turism och ej heller kunde jag fråga tyckaren om denne tänkt sig att man skulle slopa ersättningen för rivna tamdjur eftersom det borde vara den största direkta kostnaden för vargen. Jag var tyvärr dömd att blott beskåda dessa ord.

Till sist, när det numera finns stavningsprogram borde det väl inte längre vara okej att använda dyslexi som ursäkt för att sodomisera det vackra språk vi ärvt från våra förfäder.

Liknande inlägg på denna blogg: Det blodiga hundhuvudet och jag, om dagen då det dök upp ett avslitet hundhuvud på Facebook.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

Juldikt

På julaftonskväll skaldade jag lite och åstadkom en juldikt som faktiskt skulle kunna överträffa Viktor Rydbergs Tomten och till skillnad från den dessutom fångar julens sanna väsen. Observera att jag höjt ambitionerna för min diktning och numera skriver på vers.

Min nya pappa ser på Sällskapsresan, ler förnöjt

I mitt huvud spelas julsånger på enerverande djävulsflöjt

Se, tomten har stulit mina tankar för några dagar

Men ack, vad skönt att slippa lyss till när de klagar

Liknande inlägg på denna blogg:
Höstkvällsångestdikt – en dikt om hösten, mörkret, döden och tandhygien.
SJ, min musa – en dikt triggad av pendlarångest om de bästa vänner som tänkas kan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .