Islam – PKJonas

Dror Feiler och de onämnbara bögarna, flatorna och transorna

En ny stjärna på den svenska poddhimlen är podden Kalifatet med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och Mohammed Amin Kharraki, före detta ordförande för samma organisation. Sveriges Unga Muslimer är ju en organisation som varit i blåsväder en del de senaste åren. Man har till exempel haft ovanan att bjuda in ökända hatpredikanter som bland annat haft mycket kontroversiella åsikter rörande homosexualitet. Organisationens krishantering när sådant belysts har genomgående varit usel och man har bemött kritik genom att spela kränkthetskortet och hävda att man är utsatta för rasism för att i vissa fall kort därefter återkalla inbjudan till den kontroversielle gästen. Sveriges Unga Muslimer tycks ha haft minne som guldfiskar eftersom samma misstag begåtts om och om igen.

Kanske bör man dock nyansera bilden av Sveriges Unga Muslimer litegrann för de har faktiskt som en del av projektet ”Alla lika alla olika” tydligen deltagit i en skolturné tillsammans med bland andra RFSL Ungdom. Vad samarbetet i praktiken inneburit får dock vara osagt.

Om man ska återgå till podden Kalifatet så har det varit en del israelkritik i de tre första avsnitten och när man i fjärde avsnittet gästades av den för israelkritik kände vänsterpartisten Dror Feiler blev det föga oväntat ännu mer av den varan. Det blev dock också en hel del annat snack. Till exempel gav sig Feiler vid två tillfällen in i utläggningar om vikten av att olika minoriteter förenades i sin kamp och stöttade varandra. Nedan återges delar av en av Dror Feilers två utläggningar på temat.

Jag hoppas att vi verkligen känner att vi kan tillsammans sätta stopp för den mörka flod som håller på att svämma över oss faktiskt. En rasistisk, islamofobisk, antisemitisk våg som vi tillsammans måste stoppa, för vi kan inte stoppa den ensamma. Man kan inte jobba mot antisemitism bara judar och man kan inte jobba mot islamofobi bara muslimer och man kan inte jobba mot rasism bara för att man är svart. Alltså, vi måste alla tillsammans! Och jag tror att det är det, jag uppmanar alla: om du ser din vän som utsätts för något rasistiskt påhopp, eller antisemitiskt påhopp, eller islamofobiskt, hjälp den, oavsett om du kommer från samma community eller krets, eller vad det än är. Vi måste hålla ihop!

Det är fullt förståeligt att Feiler inte kan nämna alla minoritetsgrupper som existerar men det är ju en grupp man brukar nämna i samma andetag som de ovan men som han taktiskt nog utelämnar i sina båda utläggningar, nämligen hbt-personer. Dror Feiler, som ju är känd för att vara en kontroversiell motvallsperson som inte är rädd för att vara obekväm, kunde faktiskt visat lite ryggrad och sant mod genom att uppmana Musa, Kharraki och Sveriges Unga Muslimer att gå först i Pridetåget i sommar med plakat där de kräver gayimamer, samkönade islamska vigslar och HBTQ-certifierade moskéer! Att vara lite obekväm hos sina vänner och allierade kan nog på vissa sätt faktiskt vara modigare än sådant som att störa SD-möten och delta i ”Ship to Gaza” även om man förvisso riskerar brysk behandling och frihetsberövande i det senare fallet.

       

       

Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

       

       

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

       

       

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

       

       

Profeten gör tumme ner för Mona Sahlin

Jag har återigen börjat lyssna till i Sverige verksamma Ibn Abbas Centrets webbföreläsningar. De tillhör den sunnimuslimska grenen wahhabism, en konservativ och strikt tolkning av Islam som är statsreligion i Saudiarabien. Man håller dock inte bara till på webben utan har föreläsningar i Rinkeby, Kista, Jordbro, Bredäng samt trist nog även i Uppsala moské.

I den föreläsning jag nu lyssnat till besvarar man frågan om Islam går att förena med demokrati. Svaret är enligt föreläsaren Abdul Wadud nej, definitivt nej. Några minuter in i föreläsningen ställer han demokrati mot shariastyre. Man bjuds dock inte på någon demokratikritik av den högre skolan. Wadud ställer istället ett par ganska mediokra retoriska frågor:

Ska vi följa lagar från våran skapare som skapat oss och känner till allting, eller ska vi följa lagar som kommer från antika Grekland, massa nakna män, och franska bönder på 1700-talet!? Va!? Vem förstår saker bäst? Va, vem!? Allah (swt), eller hur? Och det går inte att ifrågasätta.”

En föreläsning med Ibn Abbas Centret skulle inte vara komplett utan lite misogyni. En av de längre utläggningarna om varför demokrati är dåligt handlar om att det kan leda till styggelsen att en kvinna kommer till makten. Kvinnor sägs vara olämpliga att styra eftersom de är svaga och lättpåverkade, de leds till exempel lätt till villfarelser som horoskop och liknande. Av någon outgrundlig anledning ska makt heller inte gå att kombinera med sådant som graviditet och menstruation.

Lite oväntat visar det sig mot slutet av föreläsningen att profeten Mohammed faktiskt hade en hel del att säga om svensk politik av idag. Notera att föreläsningen hölls innan valet 2010 och Mona Sahlin ledde fortfarande Socialdemokraterna. Wadud säger:

Profeten han sade: ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång”, autentisk hadith (episod ur profetens liv som används som vägledning) ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång” ”Aldrig att få framgång!”. Och det här är ett starkt svar till de som säger att man ska rösta på sossarna i år.

Liknande inlägg på denna blogg:
Abdul Wadud berättar i en annan föreläsning om hur Allah, änglarna och männen kan hjälpas åt för att tygla kvinnorna.
I ännu en föreläsning ger han instruktioner hur man går tillväga när man för första gången förgriper sig på en nyinförskaffad slavinna.

       

       

Häcklande av Allah i retrospektiv

För en gångs skull ska jag försöka haka på en dagsaktuell händelse och jag har därför nedan listat några av de islamkritiska inlägg jag skrivit. En del skulle kanske säga att inläggen har en något raljerande ton. Observera också att jag i inläggen i första hand fokuserar på den konservativa sunnimuslimska gren som av kritikerna brukar kallas wahhabism efter rörelsens grundare. Jag har lyssnat på åtskilliga timmar föreläsningar med de svenska företrädarna för grenen och plockat ut guldkornen.

Kvinnorna tycks för det första vara något sjusärdeles bångstyriga enligt wahhabiterna ty det krävs tydligen att männen, änglarna och Allah gör gemensam sak för att kontrollera dem.

Vidare har Satan, enligt wahhabiterna, ett hemligt trick för att avbryta muslimens bön. Den förslagne mörkerfursten drar nämligen i stjärthåren för att lura den bedjande muslimen att denne släppt sig och därmed blivit oren vilket tvingar honom att avbryta bönen. Om Satan är och petar där bak så tycks Allah, hans motpol, vara mer intresserad av vad som händer där framme. Den allsmäktige guden har nämligen en del att säga om både nattliga pollutioner och så kallade ”muspruttar”.

Förresten, gillar du inte stark mat, långa väntetider, att ha det varmt, att vara jättestor samt att bli hårt bankad med järnpinnar och stungen av skorpioner? Då kommer helvetet att bli ett rent helvete om man ska tro de föreläsningar jag lyssnat till. Gillar du däremot saffran, enorma tält, fiskleverolja, mera saffran, höj- och sänkbara guldtroner, tortyr på bästa sändningstid, ännu mera saffran, genomskinliga oskulder samt att rapa ut din uppätna mat istället för att bajsa ut den? Då kommer du definitivt att älska paradiset.

Avslutningsvis en rad fina ”life hacks” från wahhabiterna som gör ditt liv lite lättare att leva. Kanske visste du till exempel inte att du ska be Allah om ursäkt när du varit på toa. Det kan vara bra ty är du den allsmäktige till lags och har hans beskydd kan du nämligen undvika att osynliga, bajsätande andeväsen som bor i toaletten blir förälskade i dig. Wahhabiterna kan också lära dig hur du bäst tvingar dig på din nya slavinna för första gången. De vet också att berätta hur du lämpligen behandlar musiker och alltför hängivna fans. Och viktigast av allt, har du alltid undrat vad man ska göra om man fått ett stort sår i magen ur vilket det sprutar avföring och urin. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, grundaren till wahhabismen, har svaret.

       

       

Feministisk saudisk film på Uppsala Filmstudio

I många år hade jag för vana att på torsdagar besöka Uppsala Filmstudio som visar alternativ film av alla de slag. Efter att i ett par år haft ett uppehåll från denna goda vana så var det i torsdags dags att återuppta den igen.

Kvällens film var Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al-Mansour. Filmen är frukten av ett tysk-saudiskt samarbete och handlar om en 10-årig flickas kamp för att få vara sig själv i en värld där man som flicka eller kvinna har mycket begränsade valmöjligheter. Wahhabismen, den strikta variant av Islam som är statsideologi i Saudiarabien, innebär nämligen i princip könsapartheid.

Det som i filmen får stå som symbol för flickans egenvalda liv är den gröna cykel hon trängtar efter. Problemet är dock att det inte alls anses passande för flickor att cykla.

Förutom de ständiga begränsningarna man möter som kvinna tycks det mesta dock vara som varsomhelst i världen. Den gröna cykeln lyckas fånga den stämning som Robert Gustafssons karaktär Roland i filmen Torsk på Tallin beskriver när han ser Estland för första gången: ”Det är ju som hemma, fast annorlunda”.

Haifaa Al-Mansour hade för övrigt lite problem när hon skulle regissera scenerna på Riyadhs gator eftersom det inte var okej att beblanda sig med männen i teamet. Hon fick därför finna sig i att med hjälp av monitor och walkie-talkie regissera från en skåpbil. Man kan dock se det som hoppingivande att regimen ens tillät att filmen spelades in i landet. Än mer hoppingivande är att Den gröna cykeln faktiskt är landets officiella bidrag till 2014 års Oscarsnomineringar. Kritik av könsförtrycket tycks faktiskt vara okej om det finns nationell stolthet att vinna.

Grön cykel

När vi ändå är inne på saudisk kultur så vill jag gärna slå ett slag för Saudiarabiens ölkultur som tyvärr är ännu fattigare än filmkulturen. På ölsajten RateBeer finns Saudiarabiens öl listade. Det rör sig om ett fåtal öl, alla i kategorin ”Low alcohol” och i dessa fall är ”Low” lika med ingen. Någon mikrobryggarkultur tycks inte existera, om det inte mäskas, lakas, vörtkokas och jäses i lönndom i Riyadhs källare det vill säga.

Liknande inlägg på denna blogg:
I våras skrev jag ett inlägg om kvinnosynen hos wahhabismens företrädare i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Wahhabism, Islam, Uppsala, Öl, Feminism.

       

       

Avdelningen felprioriteringar religiösa människor gör

I Sverige verksamma Ibn Abbas Centret pläderar för en fundamentalistisk sunnimuslimsk inriktning som brukar kallas wahhabism efter inriktningens grundare Muhammad ibn Abd al Wahhab. Det är en strikt, hård tolkning av Islam som anhängarna menar är den enda rätta. Jag har under en tid med stort nöje tagit del av Ibn Abbas Centrets olika webbresurser, framförallt föreläsningarna på www.islam.nu, men även fatworna på www.fatwa.se samt de spontana bonusbönerna på www.dhikr.se.

De detaljerade förhållningsreglerna man förespråkar ter sig ofta mycket absurda. Att det dessutom finns en fixering vid kroppsvätskor och underliv gör inte det hela mindre absurt. Jag har tidigare skrivit om hur man på deras webbsidor redogör för de gudomliga aspekterna av avföring, variga blödningar från kvinnors underliv, fisar, rapningar, svettningar, muspruttar, könshår och sperma. Deras fixering vid underlivet tycks mig direkt osund. Förvisso är väl inte min egen fixering vid deras fixering helt sund den heller.

Osunt eller ej så blev jag hur som helst väldigt glad när jag såg att de lagt upp en nästan timmeslång föreläsning om tvagning inför bön eftersom jag visste att det skulle bjudas på många detaljerade redogörelser för hur man bör förfara med kroppsvätskor och fekalier. Ibn Abbas Centret skulle inte göra mig besviken.

Inför bönen måste man vara rituellt ren. Vissa orena saker gör att man inför bönen måste rena sig med den lilla reningsritualen wudu. Det kan till exempel handla om att man kissat, bajsat eller kanske vidrört sitt anus. Råkar man efter utförd reningsritual göra något orent igen så bryter det ens wudu. Man måste då göra om reningsritualen ännu en gång för att kunna be. Det är alltså väldigt viktigt att veta exakt vad som definieras som orent. De regelfixerade wahhabiterna har därför förhållningsregler för alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå. Även om jag efter alla föreläsningar blivit luttrad höjde jag ändå lite extra på ögonbrynen när de 21 minuter in i föreläsningen redogjorde för en specialsituation som nog borde höra till ovanligheterna. Mina förklaringar är fetstilade i referatet från föreläsningen nedan.

Om det kommer ut någonting najis (orent) från andra delar utav kroppen. Till exempel nu, en person skulle ha fått, varit med om en olycka, eller fått en kniv instucken i magen eller någonting så att det kommer ut avföring ur magen, det här läcker ut avföring från magen eller liknande. Eller det läcker ut ens urin från urinblåsan eller någonting. Enligt författaren (Om jag inte missförstått det så refererar de till en skrift av wahhabismens grundare) så är det här någonting som bryter ens wudu (Den lilla renlighetsritualen man behöver göra inför bön för att bli rituellt ren). Men det finns inget klart och tydligt bevis i Koranen och sunnah (exempel från profeten Mohammeds liv att använda som vägledning) som tyder på att det här bryter ens wudu men det har kommit uttalanden från vissa utav de tidigare lärda från sahabah (Mohammeds samtida anhängare) och tabi‘un (De som i sin tur följde sahabah) som tyder på att det här ska vara något som bryter ens wudu, det finns ingenting i Koranen som säger det eller sunnah som säger det men vissa utav de tidigare lärda från sahabah och tabi‘un har nämt det. Så att för att vara på den säkra sidan ifall det här skulle ske, och det är ganska ovanligt att detta sker, men ifall man skulle vara med om en sorts olycka att det här skulle ske, så för att vara på den säkra sidan så gör man wudu efter den saken.

Man kan tycka att om man fått ett stort sår i magen som det sprutar avföring och urin ur så borde rituell renhet inför bönen vara ens minsta problem.

Orent bajs ur magen

Liknande inlägg på denna blogg:
Fler små andliga guldkorn från Ibn Abbas Centret, om hur man ska hantera sin hustru på bröllopsnatten, musiker och alltför hängivna beundrare.
Och nu lite wahhabitisk feminism, om en snabbkurs i kvinnohantering.
Saker att säga till Gud när man går på toa, om vad man ska säga till den allsmäktige när man går in på toaletten samt när man går ut från densamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Wahhabism, Ibn Abbas Centret, Religion, Underlivshygien, Olyckor.

       

       

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Uppsalabon Mohamed Omar är i startgroparna för att starta en progressiv och homovänlig moské som inte ska ha skilda avdelningar för kvinnor och män, vilket Metro, QX och TV4 rapporterat om. Ett sådant projekt är givetvis mycket lovvärt och välbehövligt. En progressiv, liberal och livsbejakande moské som inte tillämpar könssegregering är något varje svensk stad med tillräckligt stor andel muslimer borde ha.

Lite anmärkningsvärt är det dock då Omar tidigare torgfört rakt motsatta idéer. Han inledde förvisso sitt kändisskap som av kulturetablissemanget omfamnad poet. Han blev dock paria när han under en period kallade sig islamist, samarbetade med högerextremister, var allt annat än homovänlig och arrangerade föredrag med antisemiter och förintelseförnekare. Nu verkar han dock sugen på att återvända till ursprungsläget och har tagit avstånd från de destruktiva idéer han tidigare gett uttryck för. Det progressiva mosképrojektet får väl ses som ett led i denna återpositionering. Nog för att det alltid ska finnas möjligheter till bot och bättring men det är inte annat än att man blir lite misstänksam när personer i rask takt byter mellan diametralt motsatta ståndpunkter.

Mohamed Omar är dock inte ensam om moskéinitiativet utan det ska tydligen röra sig om ett tiotal personer som står bakom det. Den enda som nämns vid namn på Omars blogg är en Pontus Näslund. Omar har alltid haft en grupp anhängare. Under hans tid som paria kallades de Studiegruppen Aguéli men namnet förpassades till sophögen i samband med Omars avståndstagande från hat och extremism. Man kan rimligen undra vad för sorts personer som uppskattar hundraåttiograderssvängarna á la Omar. I och med denne Näslund kom svaret till mig. Det rör sig givetvis om personer som själva har en förkärlek för att hoppa runt mellan olika idésystem och trosföreställningar.

Om det rör sig om samme Pontus Näslund som Omar intervjuat på sin blogg och som Omars lilla sammanslutning arrangerat konstutställning med så har denne nämligen tidigare figurerat i Sveriges Radios Övernaturligt där han berättade hur han ingått ett förbund med djävulen. Av Näslunds blogg att döma är han dock numera socialdemokrat och muslimsk revertit. Nu finns det väl förvisso ingen direkt motsättning mellan att ha en pakt med Hin håle och att vara socialdemokrat. Däremot borde det vara svårt att få det att gå ihop med att vara muslim då ju karaktären Satan i Koranen är ondskan personifierad. De konservativa muslimer som inte uppskattar idén med en frihetlig, gayvänlig moské kommer tyvärr att finna det logiskt att någon med ett sataniskt förbund i bagaget är med som initiativtagare till projektet.

För övrigt är tydligen herr Näslund också juridikstudent vilket borde ha räckt att nämna för att den diaboliska pakten skulle vara underförstådd. Jag var nämligen av uppfattningen att en pakt med Satan var ett av juristutbildningens obligatoriska moment, precis som notarietjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Religion, Uppsala, Satan, HBTQ, Socialdemokraterna.

       

       

Saker att säga till Gud när man går på toa

De sunnimuslimska fundamentalisterna på Ibn Abbas Centret sjösatte häromveckan ännu en webbsida, www.dhikr.se. För oss hardcorefans till Ibn Abbas Centret var detta givetvis rena julafton. Dhikr är en sorts frivillig bonusbön man kan recitera ibland och på sajten har man ett arkiv med dhikr man kan rabbla vid olika situationer och tider på dagen. Det finns till exempel dhikr att recitera på morgonen, dhikr man kan recitera på kvällen och dhikr att recitera när man klär på sig. Ja, det finns till och med dhikr man kan rabbla när man går på toaletten.

Att följa mitt exempel och på djupet studera olika religioner och trosföreställningar är något som ökar förståelsen. Den toalettdhikr som följer nedan förstår jag till exempel eftersom jag från en annan föreläsning lärt mig att det gäller att skaffa sig Allahs beskydd från de bajsätande andeväsen som bor på toaletten då de annars kan förälska sig i en när de ser en naken och därför besätta en. Om det inträffar måste Herr Wadud från Ibn Abbas Centret komma och läsa Koranen över en för att därmed driva ut andeväsendena..

Åminnelse när man går in på toaletten

I Allahs Namn. O Allah! Jag söker tillflykt hos Dig från de manliga och kvinnliga djävlarna.

(Källa)

Nästa toalettdhikr fattar jag dock inte alls.

Åminnelse när man går ut från toaletten

Jag ber om Din förlåtelse

(Källa)

Vad är det man ber om ursäkt för? Besöket måste väl rimligen ha varit synnerligen nödvändigt.

Jag har egentligen skrivit alldeles för många inlägg om Ibn Abbas Centrets föreläsningar och texter men har man en gång börjat konsumera Ibn Abbas Centrets material så är det svårt att sluta eftersom de ständigt överraskar en med nya oväntade infall. Jag är förvisso medveten om att man finner vanorna och idéerna absurda delvis för att man betraktar dem utifrån. En del saker man själv gör ter sig nog lika absurda, som till exempel att tvångsmässigt lyssna på fundamentalisters föreläsningar.

Liknande inlägg på denna blogg:
Satans hemliga stjärttrick, på Ibn Abbas Centrets webbplats www.islam.nu får man lära sig hur Satan ibland manipulerar bedjande muslimers stjärtbehåring för att lura dem från bönen.
Underlivshygienens allvetande härskare, på Ibn Abbas Centrets webbplats www.fatwa.se får man lära sig hur den allsmäktige guden anser att man ska förfara med sitt underliv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Wahhabism, Ibn Abbas Centret, Religion, Djinner, Bön.