Arisk startelva och arisk avslutnings-tio och en halva är nyckeln till framgång för svenska landslaget

Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens webbpublikation Nordfront har med tiden kommit att bredda sin verksamhet alltmer. Man rapporterar numera om det mesta, även om sport. Det är dock ingen heltäckande idrottsrapportering utan fokus ligger i väldigt stor utsträckning på sådant som lagens etniska sammansättning.

När svenska herrlandslaget i fotboll under hösten kämpade till sig en VM-plats hade man en artikel om matchen mot Luxemburg som Sverige vann med imponerande 8-0 samt en om det avslutande dubbelmötet mot Italien. I båda artiklarna valde Nordfronts skribent att i rubriken betona att det var helnordiska startelvor som stått för bragderna. Att man inte kunde skriva att det var helnordiska lag som vunnit berodde på att mulatten Isaac Kiese Thelin förargligt nog blev inbytt i andra halvlek alla tre matcherna, vilket ju sabbade Nordfronts rubriksättning något.

För övrigt är det faktiskt inte omöjligt att Ola Toivonen, som var med från start i alla tre matcherna, tillhör den finsk-ugriska folkstammen men sådant verkar Nordiska Motståndsrörelsen bry sig mindre om.

Arisk startelva

         

         

Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester
People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg

         

         

Ny högerextrem sportpodd

Det fina med poddosfären är att det finns så många nischade poddar. Mitt senaste fynd i djungeln av poddar är Passningen, en nationalistisk och högerradikal podcast om sport. Det låter som en ganska skruvad och oväntad kombination men tittar man på bakgrunden så är det faktiskt inte så märkligt ändå. Passningen är nämligen en del av högerextrema webradiokanalen Motgifts storsatsning. Motgift, som ju numera har dagliga sändningar, tillämpar en strategi det länge talats om bland yttersta högerns sympatisörer, nämligen att sträva efter att bygga sin egen samhälleliga struktur bortom den etablerade i vilken man inte längre tror sig kunna nå framgång med sina idéer. Dessa svårigheter att nå framgång i huvudfåran blev för övrigt väldigt uppenbara i och med Svenskarnas Partis kollaps, ett parti som Motgift ju också alltid stått väldigt nära och som försökte nå makten på hyfsat konventionellt vis. I den alternativa strukturen har hur som helst också en sportpodd varje vecka sin plats då sportintresserade högernationalister kan lyssna på den istället för mainstreammedias sportsändningar som man säkerligen menar är styrda och alltför politiskt korrekta.

Jag har nyligen lyssnat på avsnitt sju av Passningen och det var en på flera sätt intressant upplevelse. Det blir lite av Flashbacks underforum för integration och invandring möter valfri sportkrönikör. Efter lite inledande ordinärt kallprat kring hockey halkar man in på den nyvalde ordföranden för svenska hockeyförbundet, Anders Larsson. Denne blev tydligen vald på bland annat Peter Forsbergs bekostnad. Jimmy och Henrik, killarna bakom Passningen, tycks inte vara alltför förtjusta över valet av Larsson som ordförande.

Jimmy: Anders Larsson trettioåtta, han är bög såklart! Och därav att han går ut och säger att han är öppet homosexuell. Och ja, han anser ju att samhället förändras och att vi inom hockeyn har sagt i många år att mångfaldsfrågor ligger högt på vår agenda och han tycker att det här då är ett symboliskt värde och lite så där då va. Det som retar mig är… Alltså för det första skulle jag vilja säga att jag skiter i vem han ligger med och jag är inte intresserad av hans sexliv. Jag bryr mig inte speciellt mycket om han är bög eller inte heller för den delen. Men det som jag blir så jävla upprörd på är att man fattar att de tar honom på grund av hans läggning. Jag menar, vem ska konkurrera med Peter Forsberg?

Henrik: Nej, det är precis som du säger. Vem fan kan det? Jag menar, Foppa är ju en sådan hockeylegend i det här landet så det liknar ingenting. Han är den perfekta galjonsfiguren och allting, att ha som ordförande. Men, men, det dög ju inte. Nu är det ju så att Peter Forsberg är ju faktiskt heterosexuell så att han har ju uppenbarligen inte samma kvalifikationer som Anders Larsson.

De två herrarna på Passningen tycks alltså vara helt övertygade om varför Larsson valdes till ordförande. Frågan är dock om man ska tro Jimmy när han påstår att han inte bryr sig om den nye ordförandens sexuella läggning, han verkar faktiskt ha en del åsikter om den.

Jimmy: Han har ju varit verksam inom förbunden en herrans massa år, som han säger, och han har aldrig stött på någon som tyckt att det var konstigt att han är bög då va, utan tvärtom har han då snarare fått uppmuntrande ord från kollegor. Och där är det ju också så här: när går jag till mitt arbete och får uppmuntrande ord för att jag har barn och familj!?

Henrik: Hahaha. Men nej som sagt, du är ju en sådan där normupprätthållare du vet.

Jimmy: Ja, just det.

Henrik: Han är ju en normbrytare Anders Larsson.

Jimmy: En duktig människa med andra ord då alltså?

Henrik: Ja, men hela grejen är ju helt bisarr. Det står ju väldigt, väldigt klart faktiskt tyvärr, att hade han inte varit bög hade han inte blivit förbundsordförande för svenska ishockeyförbundet.

Jimmy: Inte en jävla chans, inte en chans!

Henrik: Då snackar vi faktiskt om att det förekommer en… Återigen så kommer det samma människor som står och hyllar det här och säger: ”Åh, vi är så förtryckta och vi blir så undantryckta på grund av heteronormen bla bla”. Fan heller! Då har vi ännu ett exempel på att ni får en sådan jädra silversked rätt i munnen! Eller ja, ni kanske inte vill ha den i munnen, men skit samma!

Jimmy: Hahaha

Att den nye ordföranden dessutom gjort uttalanden om att det behövs större etnisk mångfald inom hockeyn gör honom inte populärare hos Henrik och Jimmy. Den utvecklingen riskerar tydligen att förstöra något väldigt rent, fint och skört enligt Henrik.

Henrik: Han är ju uppenbarligen inte intresserad av att förbättra hockeyn. Han är intresserad av att få in mer bögar och invandrare i hockeyn, det är ju det han säger! Men nej som sagt, det här är ju genomgående för hela samhället och man ska inte vara förvånad att ishockeyförbundet är påverkat med. Just hockeyn är en väldigt, väldigt vit sport och det vet vi alla. Det är en väldigt, väldigt svensk sport och det är en sport som har den här lite machoattityden. Den finns väl lite överallt, men jag tycker inte hockeyn haft den riktigt på samma sätt för att man är liksom karlar fast mer på normalt sätt, inte det här uppblåsta som vissa fotbollsspelare kanske präglas av, utan det har varit väldigt naturligt med hockeyn som vit och tydligt manlig men ändå väldigt ödmjuk sport sådär, tycker jag, som har präglats mycket av en skön och öppen attityd. Och det är precis det som blir tvärtom nu när han vill tvinga på de här grejerna. Hur ska man få in de med annan etnisk bakgrund? De kommer väl att kvotera till slut där med då. Det kommer ju att vara en massa ”tokens” i landslaget, sådana som inte håller egentligen men de är av en annan etnisk bakgrund än svensk och då måste de få spela liksom.

Man undrar vad det är Henrik ser för sin inre blick när han i sin dystopi ser framtidens kvoterade svenska landslag. Måhända är det ett gäng nyanlända somaliska flyktingar som inte kan stå på ett par skridskor. Hur som helst tycks den nye ordföranden Larsson få skylla sig själv om han får en drös med hatmejl på grund av sina uttalanden.

Henrik: Han har valt att politisera det här nu något så in i helvete. Då ska han ju fan inte stå och vara förvånad om han får en massa skit. Skulle han nu få en massa tveksamma mejl, jag uppmuntrar ingen att skriva sådana, jag tänker inte skriva några heller men jag menar, man förstår ju folk som gör det och då får han ju ta det!

Efter att ha beklagat sig över valet av ordförande i hockeyförbundet är det istället dags för lite fotbollssnack och man fortsätter kampen mot gaylobbyns inflytande genom att ondgöra sig över IFK Göteborgs deltagande i Göteborgs pridefestival. Jimmy visar sig vara en mycket besviken blåvittsupporter och Henrik uttrycker sitt deltagande.

Henrik: Nuförtiden så stödjer du ett lag som helt öppet går med och hyllar prideparad, hyllar ett fenomen där vuxna karlar fan går och visar upp sig så gott som nakna för fan och viftar med sina könsorgan i ansiktet på alla som de kan tänkas gå förbi oavsett om de är män, kvinnor eller barn. Det är ju på den nivån, det är ju för jävligt! De tvingar ju dig liksom att du inte kan vara en vanlig supporter längre. Du får ju inte vara det för dem, utan du måste vara en del i deras gemenskap av kärlek och blablabla. Fy fan, det är ju ren splittring och hat de sprider!

Att klaga på damfotboll verkar för övrigt vara något av en favoritsyssla hos Jimmy och Henrik, de högerextrema sportpoddarnas motsvarighet till Beavis and Butthead. Så sker också i detta avsnitt och de inleder snacket om damfotboll genom några ”höhö” kring Sundhages sexuella läggning.

Henrik: Eftersom vi nu är inne på fotboll och homosexuella, Pia Sundhage, kommer hon att få sparken nu eller?

Jimmy: Jag vet inte om han kommer att få det?

Henrik: Hahaha, han!?

Även om damfotboll inte är de två herrarnas kopp av te skulle man kunna tro att två sporttokiga nationalister i alla fall är svenska herrlandslaget i fotboll trogna intill döden. Den samhälleliga utvecklingen i vårt land har dock tyvärr fått dem att bli quislingar och hålla på andra landslag än moder Sveas. Efter att ha försvarat någon italienare som klagat på för många svarta spelare i italienska fotbollsklubbar kommer Henrik och Jimmy osökt in på svenska landslagets etniska sammansättning.

Henrik: Man bygger inga trevliga och bra och positiva känslor runt klubben. Det blir artificiellt, till slut blir supportrarna artificiella också. Det är vad man får om man tar bort själen och hjärtat och det gör man genom att bara ha en massa utlänningar i laget, så enkelt är det, det är inte svårare än så. Vad gäller utlänningar i laget så var det ju faktiskt inte så många i Sveriges vinst över Montenegro ändå. Det var ju en ganska svensk startelva för första gången på länge i EM-kvalet som spelades i lördags va? Eller fredags va, eller vänta nu ska vi se, eller söndags menar jag. Fan, gud vad jag rör ihop dagarna. I söndags var det ja, Sverige vann mot Montenegro med 3-1, ligger nu tvåa i sin EM-kvalgrupp efter Österrike. Och ja, hur tror vi det går för landslaget? Vi följer ju inte det så slaviskt längre varken du eller jag, men jag såg matchen i alla fall.

Jimmy: Det gjorde inte jag.

Henrik: Du gjorde inte det? Du är en hårding. Jag följde inte matchen noga men jag hade på den och tittade lite sådär och ja, jag var inte så exalterad, kan jag ju inte säga.

Jimmy: Nej, jag skulle se matchen men tyckte det var roligare att spela dator. Det är ju ungefär de känslorna jag ligger inne med för tillfället mot landslaget, mot SVFF överhuvudtaget. För att jag känner ingen samhörighet med det, faktiskt. Jag tycker inte det är kul att titta på dem överhuvudtaget, då gör jag inte det. Jag kollade däremot på England istället som började två och en halv timma innan tror jag, 18:00.

Henrik: Det kan man ju göra. Jag har vissa andra lag som man tycker är roliga, Island till exempel följer jag med behållning och tycker är kul. De går ju väldigt bra också. Men det är skoj, jag håller mer på Island än på Sverige nästan. Hahaha.

Jimmy: Men det är ju lite så. Landslaget avspeglar ju samhället, det är ju uppenbart. Det är trasigt, det är trött och det är… Det finns ingen… Nej jag vet inte… Kärleken försvinner.

Henrik: Den gör det. Ja, usch ja.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att fylla en sportpodd varje vecka med främlingsfientlighet, homofobi och utfall mot politisk korrekthet. Nu har jag förvisso bara lyssnat på del sju i sin helhet, som också verkar vara det mest politiskt orienterade avsnittet. Jag har dock gjort lite kortare nedslag i andra avsnitt och man verkar faktiskt ro projektet i hamn. Det blir dock oftast väldigt förutsägbart. När man till exempel i avsnitt åtta pratar om en rugbyturnering i Sydafrika är det inte svårt att lista ut att det kommer att sluta i att man landar i slutsatsen att allt nog ändå var bättre under apartheidregimen.

         

         

Och nu lite sport

Fotbolls-VM har dragit igång men jag har ännu inte lyckats bli uppslukad av tillställningen. Eftersom jag för tillfället är pappaledig finns det ju faktiskt möjlighet att avnjuta sport i en omfattning jag inte annars skulle kunna göra. Vid OS i vintras såg jag till exempel alla svenska medaljer live vilket inte varit något jag haft chansen till på länge. Efter detta frosseri i idrott kände jag mig dock smutsig och äcklig, likt en porrmissbrukare eller hetsätare som gett efter för sin last.

Jag är dock egentligen inte särskilt sportintresserad, numera är det faktiskt bara vid vinter & sommar-OS samt fotbolls-VM & EM som jag kan uppbringa något nämnvärt intresse. Mitt intresse peakade nog tyvärr redan för 20 år sedan, lagom till fotbolls-VM 94. Det var därför glädjande att SVT med anledning av jubileet sände en tvådelad dokumentär om den minnesvärda svenska bronsbragden för två decennier sedan. Jag tänkte att genom att se den kunde jag kanske låta min ungdoms hängivenhet smitta av sig på den äldre upplagan av mig och elda på intresset för sommarens turnering. Så blev det nog inte men dokumentären var i alla fall mycket sevärd. Den dramatiska matchen mot Rumänien gavs självklart stort utrymme. Utanför det sportsliga handlade det kanske främst om Klas Ingessons kamp mot cancern. Ingesson var lite ifrågasatt i landslaget när det begav sig men kämpen från Ödeshög var ändå min favorit och det var nog tyvärr sista gången jag tillät mig ha en idol.

Ett annat sätt varpå jag försökte underblåsa mitt intresse för denna sommars fotbolls-VM var genom att tippa vinnaren hos Unibet innan turneringen drog igång. Jag lade en hundring vardera på skrällarna Italien (26 gånger pengarna), Uruguay (28 gånger pengarna), Holland (35 gånger pengarna) och Elfenbenskusten (140 gånger pengarna). Hoppas det går bättre än när jag tippade på politik häromsistens. Alla utom Uruguay har hur som helst i skrivande stund sjunkit i odds.

Ingen ersättning har utgått för detta inlägg, jag låter mig icke köpas.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Förtroliga vrån

Min gamla mor kom nyligen över ett antal nummer av Fickjournalen från 50-talet. I dem fanns en frågespalt vid namn Förtroliga vrån vars innehåll hon vänligt nog översände till mig. Förtroliga vrån var tydligen någon sorts spalt dit man kunde skriva för att få hjälp med personliga problem av olika slag. Det är dock en gåta varför unga män och kvinnor valde att vända sig dit då Lena, som hade hand om spalten, ytterst sällan verkade ge några som helst användbara råd. Snarare gav hon oftast väldigt snäsiga svar, moraliserade, kommenterade insändarens utseende eller måhända klagade på dennes användande av slanguttryck.

Nedan följer några smakprov från spalten. Notera att brevet från den som bad om råd inte publicerades, endast Lenas svar till denne.

Avdelningen skönhetsbekymmer

Undrande tonåringar

Hopplös

Avdelningen kärleksbekymmer

Osäker och rädd

BT i Ma

Not understood

Kärleken är en gåta

ML 18

Avdelningen vad fan ville de ha hjälp med egentligen

Ångerfull Pia

Norrland

Hopplös i S-backa

Vill man läsa mer från Förtroliga vrån och inte är sugen på att leta gamla Fickjournalen på närmaste loppmarknad så kan man klicka sig in på bloggen Nära Mig som skrivit lite om spalten. Bloggerskan har publicerat några utdrag ur spalten. Bland annat om ett flickebarn som verkar undra vad en pojke har för avsikter med henne, en ung dam vars pojkvän sedan sex veckor ännu inte kysst henne, en yngling som inte vill binda sig, en ung man som blivit hånad av tandsköterskor och aldrig blir uppbjuden när det är damernas samt slutligen en ung dam med övervikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Flink, Quick och företagsam

Tidigare har jag skrivit om MUF:s vallåt ”Sverige jobbar” från 2010 i vilken man sjöng arbetslinjens lov. Förutom vallåtar och kampanjlåtar av olika slag är det dock svårt att hitta musik med ett borgerligt budskap. Jag vill minnas att liberala Magasinet NEO i en artikel försökte leta reda på högervriden populärmusik men det gick, föga förvånande, inget vidare.

Häromdagen sprang jag dock på en av dessa rara fåglar, ett litet musikstycke där borgerliga ideal och företagsamhet hyllades. Det rörde sig om en käck liten låt som ett lokalt band från min hemby i Dalarna spelat in i början av 80-talet. Man lovsjunger i låten ortens olika näringsidkare som gjort livet mer värt att leva.

Det är dock synd att låten inte gjordes några år senare istället. Kiosken som besjungs skulle nämligen komma att tas över av ingen mindre än blivande seriebekännaren Thomas Quick som under en tid däruti sålde korv, hamburgare och gotter. Att sjunga hans lovsång hade brutit av fint mot klämkäckheten i låten.

Efteråt fick jag höra rykten om att Quick sysselsatte några av byns äldre pojkar med någon sorts runktävlingar i kiosken. Sant eller ej så var jag hur som helst för ung att delta i sådan tävlan då det begav sig och jag ägnade istället min barndom åt den mer oskyldiga idrotten orientering.

Om det nu blir någon kommission som ska utreda hela Quick-historien så kan de gärna också få tillsätta en kommission som utreder om han någonsin gjorde något äckligt med maten och godiset han sålde i kiosken då det är något jag gått och undrat över i många år.

Liknande inlägg på denna blogg: Sverige jobbar, om MUF:s lilla lovsång till arbetslinjen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .