Resurshantering – Sida 2 – PKJonas

Penisbilderna och apokalypsen

I söndags besökte jag Fotografiska museet. Det var nämligen sista dagen för fotografen Edward Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.

Jag skyndade förbi Mapplethorpes kukbilder på våningen nedanför ty hade jag velat se dylikt kunde jag loggat in på vilken sexchatt som helst. Låt vara att de penisbilderna inte hade varit tekniskt fulländade som i fallet med Mapplethorpes fotografier.

Burtynsky har länge varit intresserad av att dokumentera teknologin och vad den gör med landskapet. Med tiden har hans fascination mer och mer övergått i oro över vad vi egentligen gör med planeten. Att finna det sköna i teknologin är dock inte något han övergett. I hans bilder på hur vi utvinner, förfinar och förbrukar oljan finns en storslagen skönhet. Under ytan finns dock alltid något ödesmättat och apokalyptiskt. Den här ambivalensen i bilderna tyckte jag gav mig en finfin sammansatt konstupplevelse, som en god öl där bryggaren kombinerat de olika humlesorterna riktigt bra. Inte alls som de där single hop-varianterna som blivit så populära, de där man bara använder en enda humlesort. De blir ju så platta och tråkiga. Verkligheten är mer som en välhumlad amerikansk India Pale Ale, komplex och motsägelsefull. Detta fångade Burtynsky mycket väl.


Ett av Burtynskys verk fotat med kass mobilkamera. Platon menade att en avbildning av något är sämre än det verkliga föremålet för avbildningen som i sin tur är sämre än idévärldens motsvarighet. Anammar man Platons konstsyn kan man dra slutsatsen att Burtynskys avbildning av en däckhög antagligen är överlägsen min avbildning av hans avbildning eftersom min skapelse ovan är ännu ett steg längre bort från det verkliga föremålet för avbildningen. Hans avbildning är ju, enligt Platon, underlägsen den verkliga däckhög han avbildat. Verklighetens däckhög är slutligen sämre än idévärldens fulländade däckhög. Detta om man tror att världshistoriens mest överskattade tänkare ska kunna tillföra något i sammanhanget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Konst, Olja, Edward Burtynsky, Platon, Resurshantering, Apokalypsen.

       

       

Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

       

       

Rune och jag

I söndags blev jag medsläpad till Rum & trädgårdsmässan i Kista. Förutom en uppsjö av poolkrängare fanns där även kocken och matinspiratören Rune Kalf-Hansen. Han skulle hålla ett kortare föredrag om hur lokala och ekologiska råvaror kunde bestämma din meny. Det tyckte jag lät spännande och jag slog mig ner för att lyssna.

Kalf-Hansens budskap var att vi skulle hushålla med resurserna, till exempel genom att dra ned på köttkonsumtionen och inte slänga mat i onödan. Det jag fastnade mest för var dock hans tanke att man inte skulle bestämma vad man skulle äta först för att sedan avgöra vilka råvaror man borde införskaffa. Istället skulle man undersöka vad det bjöds på för tillfället, vilka råvaror var det säsong för nu? Sedan skulle man helt enkelt bestämma sin kosthållning utifrån det. Sådant menade Rune skulle vara mer spännande för konsumenten, man skulle tvingas överraska sig själv. Dessutom var ju färska säsongsråvaror så mycket bättre.

Det var inget som Kalf-Hansen berörde under de futtiga tjugo minuter han hade till sitt förfogande men sådant berör givetvis frågeställningar på ett betydligt djupare plan rörande människans förhållande till naturen. Ska man anpassa naturen till människan eller människan till naturen? Här är det givetvis inte frågan om att välja det ena eller det andra, utan om gråskalor, men vi har hur som helst provat det förra betydligt oftare än det senare.

Det var lätt att hålla med om allt Kalf-Hansen sade. Vi hade det så bra, jag och Rune, men under föredragets sista skälvande minuter skulle han nödvändigtvis förstöra allt det fina vi byggt upp. I slutet berättade han nämligen om de olika typerna av ekologiska märkningar som fanns på marknaden. Han hävdade då att det absolut bästa ekologiska alternativet var biodynamiskt odlade råvaror. I samma ögonblick som han sade det förstod jag att Rune och jag inte var ämnade för varandra.

För den som inte är bekant med biodynamiskt jordbruk finns här en bra sammanfattning. Det biodynamiska jordbruket bygger på antroposofigrundaren Rudolf Steiners tänkande och det måste sägas handla mer om magi än något genomtänkt ekologiskt jordbruk. Biodynamiskt odlande handlar nämligen bland annat om mystiska kosmiska energier, preparat tillverkade av djurdelar, vattenvirvlande och annat meningslöst hokus pokus.

Kalf-Hansen framhärdade ju i att man skulle använda resurserna effektivt när det gällde den överdrivna köttkonsumtionen och otyget med att slänga mat. Men varför tillämpar han i så fall inte den principen på det biodynamiska jordbruket? För det man pysslar med inom det är väl i stora delar snarare motsatsen till ett ekologiskt förhållningssätt. Att ägna sig åt meningslöst nonsens som att gräva ned kohorn i marken, virvla vatten, och dilla runt på alla de vis för att tillfredsställa de kosmiska energier Steiner fantiserat ihop är knappast ett effektivt jordbruk. Nu förbrukar väl kanske inte den sortens ritualer så mycket resurser, men det borde vara en principsak kan man tycka, och det borde faktiskt göra de biodynamiska varorna sämre än de vanliga ekologiska i det avseendet.

Nu brukar jag förvisso själv ibland köpa produkter från Saltå Kvarn vars sortiment är biodynamiskt odlat, men då tänker jag att jag får ta det goda med det onda. Jag går inte i tron att biodynamiskt är bättre och är därmed ursäktad och utan skuld. Sedan finns det ju alltid ett mervärde i den absurda komik som uppstår när man mumsar på mat där man betalat några kronor extra för att vuxna människor lekt Harry Potter när de odlat den.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Antroposofi, Matlagning, Skepticism, Konsumentfrågor, Resurshantering.

       

       

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.


Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).

       

       

Framtiden och jag

Häromveckan satte jag mig ner för att se hur det gick för de två olika former av tvångssparande jag är ålagd att ägna mig åt, nämligen premiepensionen och avtalspensionen. Det visade sig ha gått riktigt uselt, mitt sparande hade tappat en hel del i värde sedan sist jag kollade. Alla fonder hade gått ned under det senaste året. Min sämsta fond hade faktiskt tappat hela tjugo procent, och det alltså bara i år.

Det var dock inte helt oväntat att det skulle gå nedåt, mitt pensionssparande är nämligen en särdeles sorglig historia. Man kan undra vad det är jag satsat mina fondpengar på som går så fruktansvärt dåligt. Bananplantager på Island? Pubverksamhet i Saudiarabien? Nej, det är faktiskt något ännu hopplösare, nämligen olika typer av klimatfonder. Det innebär, mer konkret, främst förnyelsebar energi. Observera att jag inte har satsat på de lightvarianter av miljö- och etikfonder där det räcker med något luddigt eget systematiskt arbete med sådana frågor. ”Fondbolagen kan dock ha olika definitioner av hur de tar hänsyn till miljö och etik. Det innebär att urvalskriterierna skiljer sig åt mellan olika fondbolag.” stävar pensionsmyndighetens hemsida om de fonderna. Ja det tror jag det, när företag som till exempel BP finns med bland innehaven hos de fonderna.

Nej, jag har såvitt jag kan bedöma satsat på de fonder som investerar i företag som faktiskt ägnar sig åt sådant som gör skillnad när det gäller klimatförändringarna och det är väl antagligen också därför det gått så jävla dåligt. Mina satsningar på dessa fonder får närmast liknas vid någon sorts välgörenhet. Jag gör alltså som många skeptiker till förnyelsebar energi menar att vissa stater gör, nämligen skyfflar in pengar i en bransch som inte tycks bära sig under de rådande ekonomiska förutsättningarna.

Även bland dessa fonder finns det dock en del luddiga formuleringar. En av mina klimatfonder investerar bland annat i företag som är ”väl positionerade att möta de nya behov som uppstår vid förändrade klimatförhållanden”. Det skulle ju i princip kunna innebära aktier i vapenindustrin eftersom behovet av skjutattiraljer troligen kommer att öka på grund av sinande resurser och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringarna.

Jag har alltså gått ”all in” och lagt alla ägg i samma korg, det får bära eller brista. Jag har inga andra fonder än dessa, mina sol, vind & vatten-fonder. Det strider mot alla fondexperters grundtips och kan tyckas helt vansinnigt men är egentligen fullständigt rationellt. Även om jag kanske inte tror på branschen på kort sikt så tror jag att satsningarna på en koldioxidsnål energiproduktion är nödvändig. Skulle inte världens ledare ta sig samman och genomföra de nödvändiga förändringarna kommer det nämligen inte att spela någon roll om jag har världens mest genomtänkta fondsparande. Vi kommer då att leva i en värld liknande den i Mad Max-filmerna. Civilisationen kommer att ha kollapsat och jag kommer att ha åtsittande läderbrallor, köra runt i en Volvo 240 med kanon på taket och döda för en dunk bensin och en burk hundmat. Några fondpengar kommer jag däremot inte att ha nytta av.

Skulle det däremot, mot förmodan, visa sig att man gör de nödvändiga satsningarna så kommer inte bara världen att bli räddad utan jag kommer även att få guldkant på min ålders höst. Mina till synes vansinniga fondval är alltså fullständigt rationella.


I den här framtiden kan fondpengar inte hjälpa dig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Apokalypsen, Global uppvärmning, Fondsparande, PPM, Förnyelsebar energi, Resurshantering.

       

       

Farbror Tersman och världsstaten

Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.

Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.

Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.

Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Resurshantering, Världsregering, Kollektiva dilemman, Moralfilosofi, Allmänningar.

Media: SvD, MND1, MND2.

       

       

Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”

Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?

I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.

Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.

För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Global uppvärmning, Klimatmagasinet Effekt, Tillväxt, Teknisk utveckling, Resurshantering.

Bloggat: Terra Nova – Tillväxt till döds, Effektbloggen – Succé för tillväxtfest.