Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Humanisterna, Kristendom, Moralfilosofi, Ateism, Christer Sturmark.

       

       

Antik klokskap i sanden

Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.

Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.

När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.

Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Filosofi, Hedonism, Ateism, Platon, Epikuros, Kristendom.

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden