Hur göra en pengastinn jude avundsjuk?

Det blir mörkare och mörkare om kvällarna och man börjar redan drömma sig tillbaka till sommaren som varit. Det behöver egentligen inte sägas men sommarens höjdpunkt var självklart Israelkvällen under Livets Ords europakonferens i Uppsala den 25:e juli. Många tänker tungomålstal och extas när de hör Livets Ord nämnas. Församlingen är dock långtifrån så extrem som den en gång var, även om mycket faktiskt är sig likt under fernissan.

Temat för kvällen var Israel och det judiska folket. Ulf Ekman själv var inte på plats denna kväll. Man gjorde dock lite reklam för en bok om Israel skriven av honom och läste upp ett kort citat från den. Vi fick veta att Ekman kallade sig kristen sionist eftersom han i Bibeln såg Guds löfte till det judiska folket att få återvända till sitt hemland. Argumentet ”för att gud säger det” lär dock inte bita på någon utanför kretsen bokstavstroende kristna. Man hävdade slutligen att boken skulle hjälpa oss att genomskåda sekulär medias påstått endimensionella och lite antisemitiska rapportering kring Israel.

Efter att man även försökt kränga Livets Ord-arrangerade resor till Israel var det dags för en liten film om antisemitismen i Sverige. Vi fick veta att Malmös judiska familjer flydde staden eftersom de inte längre kände sig säkra och i Stockholm kunde judar inte bära Davidsstjärnan. Vad kan vi göra, frågade berättarrösten. Svaret kom omedelbart. Vi upplystes om att vi kunde stödja Livets Ords arbete. De hade nämligen tagit 13000 besökare och pilgrimer till det heliga landet, deras internationella bibelskola i Jerusalem hade undervisat om det bibliska Israel, församlingens Operation Jabotinsky hade förflyttat 18000 judar till Israel och nyhetsbrevet Israel Report gick ut till 12000 prenumeranter. Hur allt detta skulle hjälpa judarna i Stockholm och Malmö fick vi dock aldrig veta. Det betonades dock att vår passivitet var livsfarlig, något som skulle upprepas flera gånger under kvällen.

Om det var så att lösningen på problemen med antisemitism var Operation Jabotinsky, att skicka judar till Israel, då fanns det en motsägelse i resonemanget. Man förfasade sig under kvällen med rätta över många länders ovilja att ta emot några judar vid andra världskrigets upptakt och citerade Australiens ambassadör som då sagt att de inte hade några rasproblem och inte heller ville importera några. Men om man nu anser att lösningen på problemen med antisemitism är att skicka judar till Israel säger man då inte samma sak som ambassadören, att judarna inte går att leva med utan att det blir problem?

När kollekten gick runt slängde jag i alla fall i åtta kronor för att stödja de olika projekten. Även om det var en blygsam liten slant så var jag inte livsfarligt passiv i alla fall.

Antisemitism och antisionism var också två sidor av samma mynt fick vi veta. Var man emot Israel så var man av nödvändighet emot det judiska folket, något nog inte alla skriva under på.

Efter lite sång blev det så dags för kvällens huvudnummer pastor Wayne Hilsden, en väckelsekristen kanadensare som känt sig kallad att starta verksamhet i Israel. Hilsden var djupt tacksam mot Livets Ord. Över hälften av de messiastroende judarna i Israel kom från de före detta sovjetrepublikerna. Livets Ords Operation Jabotinskys hämtade i sin tur judar främst från det gamla Sovjetunionen och de hade därför bidragit till att antalet messiastroende i Israel var högre än det annars skulle varit.

Hilsden berättade att det var hemska saker på nyheterna och att vi levde i uppenbarelsebokens yttersta tider. Världen var förvisso mörk men vid sidan av mörkret fanns även ljuset. Världens frälsning låg nämligen runt hörnet.

Pastorn förkunnade att det fanns en direkt koppling mellan världens frälsning och det judiska folkets frälsning. Om det judiska folket fann Jesus skulle det nämligen i sin tur göra att hela världen blev frälst. Som alltid fanns det dock lite hinder på vägen, hinder som Gud själv lagt ut. Gud hade som en del av sin hemliga plan förblindat judarna så att de inte ser Messias, berättade Hilsden. Det är dock inte för evigt, tröstade han. Judarnas blindhet för frälsaren kan nämligen upphävas av de kristna själva, detta genom att göra dem avundsjuka. Det räckte dock inte med vilken avundsjuka som helst. Vi kunde till exempel inte göra dem avundsjuka på våra pengar eftersom judar ju var kända för att tjäna pengar. Ja, den gode pastorn sade faktiskt så, lyssna på klippet nedan. Det som skulle göra judar avundsjuka var istället, kanske föga förvånande, Jesus Kristus och den helige ande. De kommer nämligen att bli avundsjuka på den helige andes frukt; den kärlek, glädje och frid som infinner sig hos den som är andeuppfylld. Vi skulle alltså låta oss uppfyllas av den helige ande och därmed göra judarna avundsjuka och få dem att längta efter att själva få möta Jesus.

Jag vill inte vara den som ifrågasätter folks bevekelsegrunder men det kändes som om Livets Ords och pastor Hilsdens engagemang för det judiska folket långtifrån enbart handlade om judarnas välgång. Det verkade tyvärr mer handla om att, som pastor Hilsden sade, ”det judiska folket kommer att vara en nyckel till en väckelse i ändens tid”. Man var helt enkelt inte intresserade av det judiska folket som så mycket annat än en nyckel i Guds plan som den går att uttolka i Bibeln. Det tycktes mer konkret handla om Israels och judarnas roll i den ändetid som Bibeln talar om. Det handlade främst om två saker, det fysiska Israel och det andliga Israel. Judarna ska dels komma tillbaka till det heliga landet, men de ska även finna frälsaren Jesus Kristus. Jag gissar att Operation Jabotinsky hjälper till med det första och pastor Hilsdens arbete i Israel med det senare. Dessa två Israels återupprättande ska sedan i förlängningen leda till hela världens frälsning.

I vilket fall som helst var det inte judiska trosbekännare man var orolig för. Man var ju uppenbarligen ute efter att konvertera dem alla till sin egen tro.

Hilsden avslutade med en uppmaning till oss alla. Vi uppmanades återigen att uppfyllas av den helige ande och bli Gudsmagneter för det judiska folket genom att göra judarna avundsjuka. Ett gudomligt uppdrag så gott som något antar jag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Antisemitism, Kristendom, Livets Ord, Uppsala, Israel, Judendom.

       

       

Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Humanisterna, Kristendom, Moralfilosofi, Ateism, Christer Sturmark.

       

       

Antik klokskap i sanden

Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.

Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.

När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.

Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Filosofi, Hedonism, Ateism, Platon, Epikuros, Kristendom.

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden