Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Johannes Nilsson om det nya kultur- och medialandskapet

         

         

Hur mycket kan man hata etablissemanget?

Granskning Sverige är ett högerextremt mediaprojekt vars verksamhet går ut på att ringa upp och spela in företrädare för media- och politikeretablissemang, enträget upprepa kritiska frågor för att slutligen klippa materialet hårt och vinklat. Man presenterar sedan ofta resultatet som någon sorts avslöjande eller som att den uppringde blivit ägd även om det är svårt som ickesympatisör att förstå vari avslöjandet består eller på vilket sätt personen blivit ägd.

De som är engagerade i Granskning Sverige har med något enstaka undantag varit anonyma. I förra veckan råkade dock uppringaren med pseudonymen ”Erik” av misstag röja sitt verkliga namn Fabian Fjälling i kontakt med en journalist. Tidningar och ideologiska motståndare agerade givetvis omedelbart och Fabian har redan hunnit beklaga sig i Svea Rikes alla högerradikala medier över hur mainstreammedia och Henrik Johansson på sajten Inte Rasist Men förföljt honom.

I ett Granskning Sverige-klipp som publicerades efter att Fabians identitet blivit röjd nämner hans kollega, pseudonymen ”Johan”, att Fabians fru är asiat, antagligen för att göra någon sorts poäng. Detta skulle såklart vara totalt irrelevant om det inte vore så att Fabian efter avslöjandet av hans identitet gästat två av nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens poddar under mycket vänskapliga former. När han i söndags gästade flaggskeppet Radio Nordfront sade Fabian bland annat att Nordiska Motståndsrörelsen hade många bra idéer även om han också poängterade att han inte sympatiserade med allt. Fabian uttryckte vidare sin stora tacksamhet över hur Nordiska Motståndsrörelsen varit den enda organisation som erbjudit honom beskydd.

Dock borde Fabian innan han vänslades med nationalsocialisterna i Nordiska Motståndsrörelsen reflekterat över vad de, om de fick makten, skulle vilja göra med hans barn som ju måste vara av blandad härkomst. Redan i allra första stycket i den första punkten i Nordiska Motståndsrörelsens partiprogram stadgas nämligen att ”Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt.” Man kan verkligen undra hur någon kan låta sitt hat mot etablissemanget gå så långt att man börjar samverka med en organisation som strävar efter att skeppa iväg ens barn.

Förvisso finns det en möjlig utväg för Fabian lite längre ned i Nordiska Motståndsrörelsens partiprograms första punkt. Där kan man nämligen läsa att man under vissa förutsättningar kan komma att göra undantag från repatrieringsregeln.

Undantag från tvångsrepatriering kan i särskilda fall komma att ske där det medicinskt är direkt förenat med fara för individen att flyttas, för adopterade, rasblandade och de som är födda i Norden utan någon som helst släkt eller koppling till sina förfäders ursprungsland. Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk kan komma att utnämnas till hedersmedborgare och få stanna kvar. Eventuella människor som kommer tillåtas få stanna kvar i landet kommer aldrig utgöra sådan mängd att de hotar vårt folks överlevnad på sikt.

Som synes är formuleringarna vaga och Nordiska Motståndsrörelsen lovar inte något bestämt så man kan fortfarande tycka att det är dumdristigt av Fabian att samverka med den nationalsocialistiska organisationen och efter deras ”machtübernahme” hoppas på ett undantag för sina barn som han i slutändan kanske inte får.

         

         

Dror Feiler och de onämnbara bögarna, flatorna och transorna

En ny stjärna på den svenska poddhimlen är podden Kalifatet med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och Mohammed Amin Kharraki, före detta ordförande för samma organisation. Sveriges Unga Muslimer är ju en organisation som varit i blåsväder en del de senaste åren. Man har till exempel haft ovanan att bjuda in ökända hatpredikanter som bland annat haft mycket kontroversiella åsikter rörande homosexualitet. Organisationens krishantering när sådant belysts har genomgående varit usel och man har bemött kritik genom att spela kränkthetskortet och hävda att man är utsatta för rasism för att i vissa fall kort därefter återkalla inbjudan till den kontroversielle gästen. Sveriges Unga Muslimer tycks ha haft minne som guldfiskar eftersom samma misstag begåtts om och om igen.

Kanske bör man dock nyansera bilden av Sveriges Unga Muslimer litegrann för de har faktiskt som en del av projektet ”Alla lika alla olika” tydligen deltagit i en skolturné tillsammans med bland andra RFSL Ungdom. Vad samarbetet i praktiken inneburit får dock vara osagt.

Om man ska återgå till podden Kalifatet så har det varit en del israelkritik i de tre första avsnitten och när man i fjärde avsnittet gästades av den för israelkritik kände vänsterpartisten Dror Feiler blev det föga oväntat ännu mer av den varan. Det blev dock också en hel del annat snack. Till exempel gav sig Feiler vid två tillfällen in i utläggningar om vikten av att olika minoriteter förenades i sin kamp och stöttade varandra. Nedan återges delar av en av Dror Feilers två utläggningar på temat.

Jag hoppas att vi verkligen känner att vi kan tillsammans sätta stopp för den mörka flod som håller på att svämma över oss faktiskt. En rasistisk, islamofobisk, antisemitisk våg som vi tillsammans måste stoppa, för vi kan inte stoppa den ensamma. Man kan inte jobba mot antisemitism bara judar och man kan inte jobba mot islamofobi bara muslimer och man kan inte jobba mot rasism bara för att man är svart. Alltså, vi måste alla tillsammans! Och jag tror att det är det, jag uppmanar alla: om du ser din vän som utsätts för något rasistiskt påhopp, eller antisemitiskt påhopp, eller islamofobiskt, hjälp den, oavsett om du kommer från samma community eller krets, eller vad det än är. Vi måste hålla ihop!

Det är fullt förståeligt att Feiler inte kan nämna alla minoritetsgrupper som existerar men det är ju en grupp man brukar nämna i samma andetag som de ovan men som han taktiskt nog utelämnar i sina båda utläggningar, nämligen hbt-personer. Dror Feiler, som ju är känd för att vara en kontroversiell motvallsperson som inte är rädd för att vara obekväm, kunde faktiskt visat lite ryggrad och sant mod genom att uppmana Musa, Kharraki och Sveriges Unga Muslimer att gå först i Pridetåget i sommar med plakat där de kräver gayimamer, samkönade islamska vigslar och HBTQ-certifierade moskéer! Att vara lite obekväm hos sina vänner och allierade kan nog på vissa sätt faktiskt vara modigare än sådant som att störa SD-möten och delta i ”Ship to Gaza” även om man förvisso riskerar brysk behandling och frihetsberövande i det senare fallet.

         

         

Metapolitik och gammalt diskvatten

Jag har nu avverkat första boken ur högen jag införskaffade på årets upplaga av högerradikala konferensen Identitär Idé. Det blev Högern kommer tillbaka som är författardebut för Daniel Friberg, en av den svenska identitära rörelsens centralgestalter. Boken är nog främst tänkt att vara någon sorts introduktion till identitarism och nya högern för potentiella sympatisörer. Ska man försöka placera in identitärerna och nya högern i det svenska politiska landskapet så skulle man lite förenklat kunna säga att de nog hamnar någonstans mellan Sverigedemokraterna och öppet nationalsocialistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen.

Trots att Fribergs alster är ganska tunt så tar han upp vitt skilda spörsmål och blandar ganska friskt. Där finns relativt intellektuella resonemang kring det för identitärer centrala begreppet metapolitik. Där finns dock också överdrivet handfasta tips på hur de som är politiskt aktiva långt därute på högerkanten ska hantera snokande journalister:

Om du tror att du ligger i riskzonen för ett hembesök av vänsterjournalister kan du exempelvis med fördel ha en vattenhink ståendes innanför dörren, som du helt sonika häller över de spensliga, genusmedvetna och HBT-certifierade journalisterna när de ringer på din dörr med sitt kamerateam. Vattnet behöver inte nödvändigtvis vara kranvatten. Ett miljövänligare alternativ är att istället återanvända gammalt diskvatten eller motsvarande.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 32)

Fribergs bok har även ett litet genusavsnitt där han bistår dagens svenska kvinnor och män med råd. Man kan inte anklaga honom för att ha böjt sig för samtidens feministiska vindar. Fribergs råd till den svenska kvinnan är nämligen som hämtade ur någon moraliserande frågespalt i en veckotidning från 50-talet:

Värdesätt din heder. Glöm bort allt vad vänstern försökt pådyvla dig i och med ”den sexuella revolutionen”. I bästa fall har du bra föräldrar som gett dig en god uppfostran och lärt dig fundamentala saker som att det inte gynnar dina långsiktiga intressen att ingå sexuella förbindelser med en man första gången ni träffas, att det tvärtom är kvinnans återhållsamhet under den inledande fasen som möjliggör att förälskelse uppstår och gynnar varaktiga och sunda förhållanden. Även om män alltid kommer att försöka få dig i säng första gången ni ses – betrakta detta mer som ett test. Ett test som du misslyckas fatalt med om du ger efter. De flesta män kommer att ha mycket större respekt för dig om du ”håller på dig”, och det har absolut ingen betydelse vad de försöker lura i dig eller sig själva angående den saken.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 62)

Om kvinnan ser till att täppa till ordentligt på första dejten och därigenom vinner mannens respekt så väntar av Fribergs råd till den svenske mannen att döma därefter ett liv i underordning för henne:

Gå inte på jämlikhetsmyten. Detta kan inte understrykas tillräckligt. Män och kvinnor är fundamentalt olika och har olika rollfördelningar i såväl samhället som i en relation. Som man är det din uppgift att vara ledaren i familjen. Ge aldrig någonsin upp en millimeter av denna ledarroll – det är ovärdigt, kontraproduktivt och kommer att få katastrofala följder för bägge era liv – inte minst ert samliv.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 60)

I identitära tankesmedjan och bloggportalen Motpols redaktion återfinns ju numera enbart män sedan den enda kvinnan lämnat sällskapet. Att identitärerna trots en mindre hårdför framtoning än de rena nazistorganisationerna knappt lyckas tilltala några kvinnor överhuvudtaget är faktiskt lite märkligt. Till och med Svenska Motståndsrörelsen lyckas ju inkludera en del kvinnor i sin verksamhet. Men om den allmänna inställningen i den identitära rörelsen är den i blockcitaten ovan samt att kvinnor bör hålla käften, som Björn Herstad verkade anse i sitt anförande på Identitär Idé och för det erhöll publikens applåder, så är det kanske inte så märkligt ändå. Nu finns väl i och för sig ingen anledning för mig som ickesympatisör att gå runt och oroa mig för den bristfälliga kvinnliga representationen i en högerextrem miljö, men spekulera i varför saker och ting förhåller sig som de gör kan man ju alltid få göra.

I senare delen av Högern kommer tillbaka finns slutligen en ideologiskt färgad ordlista där definitionen av uppslagsorden skiljer sig ganska mycket från den gängse. På detta vis inleds till exempel definitionen av ordet ”rasism”:

Rasism är ett pejorativt begrepp som används bland annat för att beskriva européer som motsätter sig uppenbart skadliga politiska och sociala tendenser relaterade till invandring.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 102)

Sammanfattningsvis kan sägas att Fribergs lilla bok nog inte tillför något nytt men för den lille kvasiintellektuelle högerextremisten i vardande så är den säkert guld värd.

Daniel Fribergs handbok för den äkta oppositionen

         

         

Tvenne böcker om tidningsannonser

Under en ganska välförtjänt veckolång fjällsemester har jag bland annat unnat mig att läsa två ganska olika böcker som båda har tidningsannonser i blickpunkten.

Tvenne annonsböcker

I Damen utan underkropp – och andra roliga annonser är annonser publicerade mellan 1875 och 1922, främst näringsidkares dito, i fokus. Boken är en ganska rättfram historia. På varje sida finns en gammal annons som idag ter sig absurd och komisk. Det kan exempelvis handla om märkliga alternativmedicinska preparat eller förevisande av människor från andra delar av världen mot betalning på ett sätt som idag hade uppfattats som minst sagt rasistiskt. Under varje annons har författaren sedan skrivit en rad eller två som förklarar eller understryker det roliga i annonsen.

En vild man
(Annons ur Damen utan underkropp, sidan 8)

Boken Öronbrosk önskas – Livsöden, brott och humor i annonser genom tiderna går mer på djupet och humorn i annonserna spelar blott en biroll. Författarna har systematiskt gått igenom diverseannonser i Dagens Nyheters 150-åriga historia och man försöker se annonserna som tidsdokument i vilka man kan skåda ett Sverige statt i förändring. Så gott det går har man strukturerat upp det spretiga materialet i skilda kapitel. Märkliga mirakelpreparat samt hur kriminella har använt sig av annonserna har exempelvis tillägnats två kapitel vardera. Vidare har annonser från personer som sökt resesällskap tillägnats ett eget kapitel och exemplet nedan är hämtat därifrån.

En vanlig mänska
(Annons ur Öronbrosk önskas med författarnas kommentar under, sidan 87)