Småpartiernas riksdagsval 2010

Bortom allt ståhej kring mandatfördelning, vågmästare och regeringsbildning gjorde i skymundan ett stort antal partier utan minsta chans att nå riksdagen ett tappert val. Då talar vi inte om Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som med rätt fokus i valdebatten och lite mediaspinn kanske kunnat klara riksdagsspärren. Nej, vi tar och kikar bortom dem, ner i undervegetationen i den svenska partifloran för att se hur det gick för de obskyra partier som döljer sig där. Här kommer de, i tur och ordning med de som lyckades skrapa ihop mest röster först.

Sveriges Pensionärers Intresseparti brukar plocka en del röster men för en tynande tillvaro. De backar som brukligt även i detta val men är ändå det klart största partiet utanför riksdagen efter utmanarna Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Därnäst har vi partiet som gick till val på att djur som äter andra djur inte ska få bo i skogen, nämligen Landsbygdsdemokraterna. De gjorde ett helt godkänt premiärval och plockade hem över femtonhundra röster. Man kan dock ifrågasätta deras beslut att bara satsa på riksdagsvalet. Även om det är så att de för dem viktiga besluten fattas i riksdagen så borde de givetvis ändå satsa på kommunerna först, särskilt som de troligen har starkt lokalt stöd på sina håll. Även Sverigedemokraterna har ju alltid siktat mot riksdagen men de insåg att de måste bli starka i kommunerna först, för att kunna använda dem som språngbräda mot riksdagen.

Rättvisepartiet Socialisterna går framåt några hundra röster i årets val och hamnar strax efter Landsbygdsdemokraterna. Ännu ett parti som delvis fokuserar på konflikten mellan stad och landsbygd, Norrländska Samlingspartiet, kommer därnäst.

Nationaldemokraterna fortsätter att backa trots framgångar som presstödet till deras tidning Nationell Idag. Man tappar två tredjedelar av sina väljare och slutar på dryga tusen röster. Frågan är om det finns utrymme mellan ett främlingsfientligt parti med polerad yta som Sverigedemokraterna och ett radikalt alternativ som Svenskarnas Parti. Nationaldemokraternas dilemma torde vara att de är för extrema för ett brett folkligt stöd men ändå inte tillräckligt radikala för att locka de som gillar uniformer och nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Därefter följer bokstavsliberalerna i Klassiskt Liberala Partiet som mer än tredubblar sina röster. Efter dem har vi Hells Angels-anknutna Frihetspartiet som gick till val bland annat på att banta och bakbinda polisen. De skrapade ihop nästan sjuhundra röster.

Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har till och med de sett sig tvungna att polera ytan litegrann. I Grästorp visade det sig tydligen vara ett vinnardrag men på riksplanet gick det inget vidare. De lyckades inte ens skrapa ihop hälften så många röster som de gjorde vid valet 2006 under sitt förra partinamn. Kanske har de samma problem som Kristdemokraterna som har en grupp väljare som inte röstar alls i den händelse partiet kompromissar alltför mycket.

Det nyandliga alternativet, Enhet, gör ett katastrofval och tappar över tvåtusen röster jämfört med det finfina valresultatet från 2006. Deras politik, som närmast får liknas vid Miljöpartiets på droger, verkar inte längre gå hem hos väljarna. Efter Enhet följer en uppsjö med mer eller mindre oseriösa mikropartier som kanske får bli föremål för ett framtida inlägg.

Man kan göra ett skojigt tankeexperiment och låtsas att alla dagens riksdagspartier plötsligt försvann. Dessa småpartier skulle sedan få fylla stolarna i Sveriges riksdag. Man kan undra vilka allianser som skulle formas. Skulle vi få en regering bestående av Landsbygdsdemokraterna, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Svenskarnas Parti som ville ta väl hand om de gamla men däremot utrota alla vargar och invandrare?

Man kan fråga sig om något av partierna är något framtida riksdagsparti. Tillhör något av de perspektiv som småpartierna lyfter fram morgondagen? Måhända antyder Norrländska Samlingspartiets och Landsbygdsdemokraternas små framgångar att konflikten stad kontra landsbygd är levande. Om det sedan är en pånyttfödelse för den konfliktlinjen eller dödsryckningarna får tiden utvisa.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Småpartier, Ideologi, Landsbygdsdemokraterna, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti.

       

       

Piratpartiets pedofilapologet och jag

Häromdagen satt jag och kikade igenom de olika partiernas valsedlar för att se vilka jag skulle ära med mina personröster i årets riksdagsval. De enda partiers kandidater som kunde kunna komma på fråga var förvisso Miljöpartiets och Socialdemokraternas, men jag tog mig ändå en snabb titt på de andra partiernas listor av ren nyfikenhet. När jag skummade igenom riksdagskandidaterna på Piratpartiets Stockholmslista råkade mina ögon fastna på en av deras kandidater, den i Enskede bosatte Dick Wase. Mitt intresse för obskyr litteratur hade lett till att jag för ett par år sedan lade vantarna på hans bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, ett stycke sexualhistoria tillika ett sexualpolitiskt manifest. Ska man tro Wase så är hela vår historia ett ändlöst kopulerande i alla dess former. Sådant som tidelag, incest och annat som idag ses som avarter har följt människan genom historien och är i allra högsta grad naturliga, menar Wase. Problemet är vår tids sexualmoral, sprungen ur kristendomen, som hindrar oss från att leva ut vår naturliga och mångfacetterade sexualitet, hävdar han vidare. Wases bok är omfångsrik och han går igenom sexuella praktiker från bland annat stenåldern, Mesopotamien, det gamla Egypten och det klassiska Grekland. Slutligen landar han i dagens, enligt Wase, repressiva samhälle.

I viss mån har Wase givetvis rätt i att människans sexuella beteende inrymmer och inrymt stora variationer. Han ser dock hela tiden vad han vill se och slätar snabbt över sådant som strider mot hans uppfattning, tecken på självvald tvåsamhet till exempel. Fotnoterna lyser också med sin frånvaro och det är därför svårt att veta vad som är sant och vad som är produkter av Wases hjärna. Han påminner faktiskt inte så lite om Varan-TV:s Egyptolog Ted Borg, en fiktiv historiker som låter sin historieskrivning i mycket hög grad färgas av sina egna snuskiga fantasier.


Dick Wases tvillingsjäl Ted Borg.

Så långt skulle Wases bok bara kunna vara något att le lite överseende åt men det finns några riktigt obehagliga bitar i hans alster. Han ägnar nämligen uppåt hundra sidor av sin bok åt att försvara pedofili, eller intergenerationell sex som den gode Wase föredrar att kalla det.

Det var i Wases absurda pedofilvurmande som jag faktiskt kände lukten av en liten skandal. Pedofili är ju laddat till tusen och med en riksdagskandidat som tar sådant i försvar skulle jag nog kunna dra till mig lite uppmärksamhet. Äntligen hade jag det scoop som skulle lyfta mig till stjärnorna. Äntligen skulle jag få lite andra läsare än de som googlar på Landsbygdsdemokraterna eller någon ordkombination som inbegriper ordet tidelag. Jag misstänker för övrigt att det är samma personer som är intresserade av hillbillypartiet Landsbygdsdemokraterna som är nyfikna på tidelag men det hör inte hit och jag har inga som helst belägg. Det brukar ju dock oftast vara unga män sysselsatta inom lantbruket som har ett alltför stort djurintresse.

Nåväl, utan att först googla och se om någon redan uppmärksammat mitt scoop gav jag mig i kast med Wases bok. Jag skummade igenom sidorna fyllda med Wases vansinne och logiska kullerbyttor för att fräscha upp minnet så att jag kunde skriva ett riktigt slagkraftigt inlägg. Efter det googlade jag lite för att se om någon mer hade skrivit något på nätet som jag skulle kunna ha användning för. Till min fasa upptäckte jag att jag var nästan en månad för sent ute, allt hade redan uppdagats av Expressen vilket jag missat eftersom jag varit internetledig stora delar av sommaren. Det hela hade slutat med att Wase blivit tvungen att avsäga sig sin kandidatur. Knäckt av detta förbannade jag mig själv för att jag inte suttit och slösurfat på valmyndighetens hemsida någon månad tidigare så att jag kunnat ta åt mig äran för avhoppet. Svor därför dyrt och heligt på att jag skulle ägna mer tid åt att planlöst surfa runt på nätet så att fadäsen inte skulle upprepas. Bestämde mig dock ändå för att skriva detta inlägg och unna mig några reflektioner kring det inträffade.

Något som jag fann märkligt var att Rick Falkvinge i Expressenartikeln påstod att han inte visste vad Wase skrivit om tidigare. Detta verkar dock ytterst osannolikt. Wase verkar nämligen inte klara av att skriva mer än ett par rader innan han osökt glider in på sex med barn, det räcker med att googla hans namn för att hitta exempel på det. Jag, som bara sprungit på hans texter vid ett par tillfällen, förknippade honom omedelbart med pedofilvurmande. Falkvinge, som själv uttalat sig på ett märkligt sätt om barnpornografi, var säkert helt på det klara med vilken sorts debatter Wase var engagerad i men såg det inte som ett problem förrän Expressen uppmärksammade det hela.

Någon isolerad företeelse verkar det heller inte röra sig om. En annan av partiets riksdagskandidater, Marie Axelsson, tog genast Wase i försvar men plockade kort därefter bort inlägget vilket uppmärksammades av Signerat Kjellberg. Det bortplockade inlägget finns också att läsa i sin helhet hos Nej till pirater och Piratpartiet.

Det kan tyckas långsökt och krystat att söka orsaken till problemen i partiets ideologi men kanske är det ingen tillfällighet att Piratpartiet dragit till sig en del suspekta element som själva ser sig som frihetliga sanningssägare. Partiets oreflekterade syn på frihet där man endast gör en allvarligt menad maktanalys av statens makt över medborgaren och utöver det intet, är dömt att leda fel. Frihet kan ju faktiskt även innebära frihet att förtrycka och utnyttja som exempelvis i fallet med sexuellt utnyttjande av minderåriga.

Jag avslutar mitt inlägg med några i stort sett okommenterade citat rörande pedofili från Wases bok. Jag tycker nämligen att de står bra för sig själva med sina grundlösa spekulationer och bakvända logik.

Man brukar med fog hävda att den vuxnes maktposition gentemot barnet omöjliggör några ömsesidiga sexuella relationer. Wase bemöter detta påstående med några hårresande liknelser. I slutet av stycket ges också en möjlig förklaring till varför Dick Wase blev som han blev. Som liten var han nämligen med om något särdeles traumatiskt, långt värre än sexuella övergrepp:

Det har, framförallt sedan Finkelhor 1979 (utifrån moral, inte vetenskap) formulerade sina teser om att barn till sin natur är inkapabla att sant medge sex med vuxna, framförts som argument, att den vuxnes maktposition gentemot barnet, och barnets oförmåga att förstå följderna, är det som direkt belastar sex mellan barn och en äldre. Gunter Schmidt formulerade det på detta sätt i specialnumret om pedofili i ”Archives of Sexual Behavior” 2002: Det finns ingen jämlikhet mellan partners i pedofila mellanhavanden. Och det är denna obalans i makt som utsätter barnets förmåga till självbestämmande för fara, hotandes att fullständigt övertrumfa denna. Knudsen & Haarberg formulerar det sålunda: Det är ett övergrepp när en vuxen använder – eller utnyttjar – den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov. Men föräldrar och andra vuxna utövar sin makt i mängder av olika situationer; hos läkaren när barnet tvingas ta till exempel sprutor och blodprov mot sin vilja (med traumatisk upplevelse som kan sitta i hela livet för somliga), när det måste utföra saker mot sin egen vilja, som att äta upp den ”äckliga” maten eller spela musikinstrument de inte vill, för att föräldern säger till – utan att de vare sig förstår följder eller varför – när det inte får sin vilja fram, när läraren utövar sin auktoritet, med mera, med mera. För att inte tala om vilken obalans det är i makt mellan den västerländska välståndsarbetaren som, alltid med polisiär hjälp, tvingar minderåriga i u-länder att uppge det enda möjliga lönsamma yrket som existerar, prostitution, för att tvingas återvända till svält och misär, enbart för att tillfredsställa den västerländska aktivistens egocentriska empati. Faktum är, att den enda anledningen till att argumentet om maktposition anförs är därför att det handlar om sex! Den smutsiga, farliga och av Gud utanför äktenskapet och föräldrasovrumsdörrarna speciellt hatade sexualiteten. Det appliceras i princip aldrig på några andra maktpositionsutövningar av vuxna gentemot barn. Ingen stiftar till exempel lagar mot skolundervisning bara för att det råder maktojämlikhet i klassrummet. Argumentet om ojämlikhet i makt har faktiskt ingen relevans i sig självt, om man inte utgår från att sex är så fruktansvärt vidrigt. Makt får absolut inte användas för att orsaka sex (eftersom det är så fruktansvärt vidrigt), däremot är det helt legalt för att förhindra det.

Inte rusar man iväg med barnet till terapeuten bara för att det av en vuxen till exempel tvingats dela med sig av sin godispåse till andra? Om så vore, då vore jag definitivt en presumtiv terapikund. När jag i fyra-, femårsåldern var på en vuxenfest fick alla barn varsin likadan godispåse, som alla utom jag proppade i sig i ett nafs. Eftersom jag sparat mitt snask, så var de äldre barnen på mig och försökte ta från mig, och slet i min påse. Självklart började jag gråta, för jag visste ju att det var mitt, och att de redan ätit upp sitt. Men då kom en främmande tant – som irriterade sig på barnskriken – och löste tvisten genom att bestämma, att jag skulle dela med mig till de andra. Tro mig när jag säger, att det var en traumatisk och kränkande upplevelse som satt i länge, enbart därför att en vuxen utövat sin makt (och som dessutom visat barnen att det lönar sig att terrorisera en som är mindre). Men hon avtjänade inte en enda dag i fängelse för det.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 296-297)

Wase har också med hjälp av lite hemmasnickrad evolutionspsykologi listat ut vad pedofiler är bra till, nämligen att träna barn i sex:

Av någon anledning har tillvaron fylogenetiskt skapat en del människor med en stark sexuell fokusering på barn, både bland män och kvinnor. Man kan naturligtvis fråga sig varför det är så, eftersom det inte förefaller direkt gynnande för reproduceringen. Men förmodligen hänger det ihop med just den träning inför vuxenlivets reproducering som barns sexualitet ska utgöra. I alla andra avseenden hjälper vuxna – vid sidan om barnens jämnåriga och äldre kamrater – till med träningen inför vuxenlivet. Det gäller såväl barn som ska lära sig att exempelvis snickra, göra hushållets sysslor eller att jaga, likväl som barns sociala träning. Det förefaller därför inte omöjligt, att precis som vissa vuxna måste ha särskilt intresse för att bistå vid annan träning så har naturen också skapat ”pedofiler” som speciellt intresserar sig för barnets sexuella träning. Särskilt som homo- och bisexuella verkar vara en starkt överrepresenterad grupp bland pedofilerna. De ska ju ändå inte vara särskilt aktiva i reproduceringen. Det styrks också av det påstådda fenomenet, att pedofiler ofta är mer lyhörda för barn, och ”på barns nivå” än andra vuxna. Det gör också, som Gardner påpekar, att barnet tidigt blir sexuellt orienterat (”sexualiserat” som det stämplas som i vår tid) av den belöning det får av tidiga orgasmer och speciell uppmärksamhet, vilket gör att sannolikheten för att det ska börja med reproducering tidigt är hög, eftersom det lärt sig att tycka om sex. Något som ur DNA-synpunkt gör att ett barns ”sexualisering” är direkt gynnsamt för reproduktionen.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 299)

Mer hårresande liknelser och insikten att lille Pelle inte bör fråga tanter eller farbröder om hur barn blir till, ty då måste de kanske demonstrera:

Hur kan det komma sig att just sex är skadligt och inte till exempel fotboll (som kan innehålla mycket tvång och trauma) eller kramar (innebär alltid kroppskontakt)? Det kan illustreras med en kommentar av samme Howitt: Vetskapen att väldigt unga barn är sexuellt nyfikna och masturberar betraktas inte som ett rättfärdigande för vuxna att masturbera dem. Det är naturligtvis riktigt, men skulle det också appliceras på barns nyfikenhet i andra sammanhang? Vi skulle knappast påstå att barns nyfikenhet inte rättfärdigar oss att svara på frågor eller visa dem hur man gör, bara det gäller något annat än sex. Men varför då inte med sex?

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 308)

Wase slår också ett slag för ungt entreprenörsskap, i form av barnprostitution:

Prostitution är ett förhållandevis enkelt arbete, som ger bra avkastning, och som låter barnen uppleva lyxiga och bekväma miljöer, som annars är helt stängda för dem.

(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 337)

Ridå.

Bloggat: Signerat Kjellberg – Marie Axelsson, piratpartistisk riksdagskandidat, har raderat blogginlägg om pedofili, Nej till pirater och Piratpartiet – Mer pedofilutrensning behövs i Piratpartiet.

Media: NM1, NM2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, Ideologi, Pseudovetenskap, Pedofili, Småpartier, Dick Wase.

       

       

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Video borttagen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Religion, Yttrandefrihet, Lars Vilks, Konst, Ideologi, Islam.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.

       

       

Landsbygdsdemokraterna Varghatarpartiet

Landsbygdsdemokraterna är ett nybildat parti som ska försöka värna landsbygdens intressen i rikspolitiken. Konfliktlinjen stad kontra landsbygd är det ju inget parti som formerat sig kring de senaste åren. Vissa, däribland de som bildat Landsbygdsdemokraterna, skulle dock säga att alla de etablerade partierna gjort just det, men konsekvent tagit stadens parti. Det riksdagsparti som tidigare ägt frågorna, Centern, har till stor del släppt dem. Det finns alltså verkligen utrymme att profilera sig. Nu lär förvisso det nya partiets möjligheter att ta sig in i riksdagen vara mikroskopiska men man kan ju alltid lyfta frågorna med ett sådant här initiativ.

Min gissning är att de i viss utsträckning slåss om samma väljare som Sverigedemokraterna, båda är nog ute efter de delar av den manliga befolkningen på landsbygden som är missnöjda med sakernas tillstånd. Att man kanske delvis slåss om samma väljare behöver absolut inte innebära att partierna står nära varandra ideologiskt. Det finns inga som helst spår av något xenofobiskt i det nybildade partiets än så länge magra material. Om jag var Landsbygdsdemokraternas valstrateg skulle jag därför rikta in mig på män som lever på landsbygden och har thailändska fruar. De borde vara mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna och skulle kunna bli partiets kärnväljare.

En del tycker att fokuseringen på landsbygden gör partiet till ett enfrågeparti. Så behöver dock inte alls vara fallet, det skulle faktiskt kunna finnas en bred ideologisk bas att stå på med frågor som decentralisering och deltagardemokrati på programmet. Tyvärr kommer inte det att bli partiets väg.

Det som kommer att göra Landsbygdsdemokraterna till ett enfrågeparti är istället den närmast sjukliga fixeringen vid rovdjursfrågan i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. För även om partiet har gjort ställningstaganden i andra frågor så är det uppenbarligen rovdjursdebatten som är partiets fokus. Flera av partibildarna har tidigare gjort sig kända som rabiata vargmotståndare och läser man om Landsbygdsdemokraternas första hörnsten på deras hemsida får man en skrämmande inblick i verklighetsfrånvända varghatares värld, skojig läsning är det dock om man har den sortens humor. De får det närmast att låta som om människor sitter och skakar i stugorna, av rädsla för de otaliga ulvar som stryker omkring utanför stugknuten redo att knipa den stackare som vågar sig ut. De mörka skogarna kryper samtidigt närmare och närmare farstukvisten eftersom det på grund av rovdjuren inte går att ha betande djur ute.

Vägvalet att fokusera på rovdjursfrågan är inte bara ideologiskt olyckligt utan även en taktisk blunder av Landsbygdsdemokraterna, för om det finns gott om utrymme att profilera sig som ett landsbygdsparti så finns det inget som helst utrymme att profilera sig som ett varghatarparti i ett läge där vi har en regering som nyligen tillåtit en decimering av vargstammen utan motstycke.

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Landsbygdsdemokraterna, Ideologi, Varg, Varghatare, Småpartier, Biologisk mångfald.

Media: MND1, MND2, MND3, MND4, ATL, NA.

       

       

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

“”Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om.

Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Feminism, Antifeminism, Nazireferenser, Bloggosfären, Genus.

       

       

Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ideologi, Politisk korrekthet, Argumentation, Konservatism, Bloggosfären, Undersökningar.