Månad: december 2012

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jul, Politisk korrekthet, Traditioner, Svenskhet, Argumentation, Konflikträdsla.

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Barn, Nationalism, Politisk korrekthet, Jul, Traditioner, Facebook.

Axess magasin i retrospektiv

Jag såg senaste numret av Axess magasin i tidningsstället på Pressbyrån häromdagen. Temat var vår bild av döden, mycket passande nu när mörkret och kylan sänkt sig över Sverige. Trots det kommer jag inte att läsa numret. Axess magasin är nämligen numera död för mig, jag har avslutat prenumerationen och tidskriften trillar inte längre ned i min brevlåda. Det är kanske därför läge att blicka tillbaka och minnas den tid jag och publikationen hade tillsammans.

Förra hösten skrev jag i inlägget Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen om intervjun med filosofen Roger Scruton i tidskriften. Han var aktuell med en bok där han med utgångspunkt i konservatismen presenterade förslag till lösningar på vår tids miljöförstöring. Man kunde dock fråga sig hur kapabla de sammanslutningar han vurmade för, hembygd och nation, egentligen var när det gällde att ta itu med globala miljöproblem.

Mer naturresursproblematik, i Två rätt av tre för Axess magasin skrev jag om det nummer av Axess magasin som bland annat hade vår framtida livsmedelsförsörjning som tema. Två av artiklarna var mycket givande. Man gav sig dock i en tredje artikel i kast med att försöka försvara den på senare år så bespottade etanolproduktionen, ett ganska hopplöst företag.

I Axess magasin dissekerar feminismen som jag skrev i början av detta år tittade jag som hastigast på tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat. Jag var inte direkt saklig men det var inte de citerade harangerna från Axess magasin heller.

I det senaste inlägget, Axess magasin slår ett slag för porrberoende, skrev jag om när sexuella revolutioner var temat. I ledaren blev herr Lundberg närmast postmodernistisk när han menade sig ha genomskådat vår tids sexuella tabun. I en av temaartiklarna fick vi sedan lära oss av den kontroversielle populärvetenskaplige författaren Göran Burenhult varför kvinnor och män fungerar olika sexuellt.

Det är inte annat än att man blir lite tårögd när man tänker tillbaka på den tid jag och publikationen fick tillsammans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Resurshantering, Feminism, Döden, Antifeminism, Konservatism.

Envägs julhälsningar på Facebook

Jag försöker flera år efter alla andra komma igång med mitt Facebookanvändande. Det går dock lite halvtrögt och måhända får mitt nyårslöfte bli att använda det sociala nätverket i större utsträckning det kommande året.

Det är dock inte bara mitt eget fel, Facebook är motsägelsefullt och svårgripbart. Jag har försökt förstå Mark Zuckerbergs skapelse men det har inte varit det lättaste. Jag trodde bland annat länge i min enfald att det var flervägskommunikation som gällde på Facebook. Så är dock inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är det nämligen omöjligt att kommentera eller på något sätt reagera på texter som dyker upp i ens flöde. Om en av mina facebookbekanta gillar eller kommenterar något som en av dennes facebookbekanta skrivit så dyker det ibland upp i mitt flöde, dock utan att jag får möjlighet att kommentera. Vad är poängen med detta? Jag får något upptryckt i ansiktet utan någon som helst möjlighet att reagera på det. Det känns inte som ett genomtänkt socialt nätverk det tjugoförsta århundradet, snarare som en predikan i en kyrka på 1600-talet: Här har du din värdelösa lilla backstugusittare, lyssna nu på vad prästen har att säga men öppna fan inte munnen själv!


Enkelriktat

Någon som skulle komma att uppröra massorna häromdagen var en anställd på en skola i Laxå som beslutat något illa genomtänkt av missriktad omtanke om barn med en kulör nära den gräddade pepparkakans. Detta i kombination med en smått hysteriskt lagd mamma ledde till en folkstorm i sociala medier. Pepparkaksgate genererade ett antal inlägg även i mitt Facebookflöde. Dessa var just av den typ som jag blott får begrunda, ej besvara. Här följer ett exempel ur skörden skrivet av en arg ung man som i ett kort inlägg berör flera aktuella integrationspolitiska debatter. Han tycks mena att slaget om svenskheten till stor del sker på kakfatet.

Nu är det så hära att fan så jävla sur jag blir. Ska barn inte få gå utklädda till pepparkaks gubbar och ska man inte få gå till kyrkan vid skolavslutningar osv och ska man inte få hissa svenska flaggan på nationaldagen i skolan och försöker att inte servera fläskkött i skolmaten och inte heta negerboll. Va i helvet är detta land på väg. Kan nån tala om vad dom som styr de här landet går på eller ta imot för mutor för att vara så jävla urbota dumma i huve att dom tar ifrån folket sina seder å rättigheter å ger dom sämre villkor en ja….

Kommentarer överflödiga.

Ännu ett exempel på envägskommunikation följer nedan. En annan bekants bekant har en del att säga om både integrationspolitik och rovdjurspolitik.

vill göra en sak klar för alla då det kommer vissa ”gliringar” mot mig och mina nära och kära att ja skulle vara rasist och varghatare !!!

så är inte fallet.. har inget imot att man hjälper folk som har det svårt och även att ha varg i våra skogar MEN ….

när våran regering inte kan stå upp för våra traditioner och dessa arv slopas för att ”nysvenskar ” kan känna sig stötta och man får härja hur man vill i den undre världen och det daltas med korta fängelsestraff gör mig fly förbannad,det finns nog med rötägg bland våra svenskar som utnyttjar systemet ,det är väl en tidsfråga innan vi har inbördeskrig p.g.a olika religonen i sverge ! 

lika så gäller mitt så kallade ”varghat” !
vargar är ståtliga predatorer som skyddar ”sin mark” och gör vad dom måste för att överleva sen att regeringen vill att vi ska förvalta en euroasiatisk vargstam för den horibla kostnaden av ca:150 skattebetalarmiljoner i Sverige funderar ja till vilken mening? den enda ja kan komma på är turistnäringen som blev en flopp då vissa provat på det, vargstammen klaras sig själv utan våran hjälp och lägg pengarna på våra stackars pensionärer som har ”byggt” sverige och barn/ungdomar som sa förvalta vårat land i framtiden i istället!

så summa sumarum är det Regeringen som blir rövknullad från alla olika håll och inte har stake nog att stå upp för oss som jag igentligen är förbannad på så nu vet ni !!!

och jag är dyslektiker så sluggo du behöver inte rätta mig :-)

over and out och ha en God Jul

Eftersom Mark Zuckerberg bestämt att jag måste läsa detta utan möjlighet att kommentera kunde jag inte fråga var den rovdjursintresserade debattören fått siffran 150 miljoner från, inte kunde jag föreslå andra fördelar med varg än turism och ej heller kunde jag fråga tyckaren om denne tänkt sig att man skulle slopa ersättningen för rivna tamdjur eftersom det borde vara den största direkta kostnaden för vargen. Jag var tyvärr dömd att blott beskåda dessa ord.

Till sist, när det numera finns stavningsprogram borde det väl inte längre vara okej att använda dyslexi som ursäkt för att sodomisera det vackra språk vi ärvt från våra förfäder.

Liknande inlägg på denna blogg: Det blodiga hundhuvudet och jag, om dagen då det dök upp ett avslitet hundhuvud på Facebook.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Facebook, Varg, Varghatare, Jul, Integration, Argumentation.

Axess magasin slår ett slag för porrberoende

Mina Axess magasin har börjat samlas på hög vilket väl är ett tecken på att jag nog inte bör förnya prenumerationen. Skyndsamt har jag fått bläddra igenom de senaste numren så att inga träds liv spillts i onödan.

I näst senaste numret (2012-7) var temat sexuella revolutioner. Johan Lundberg ondgör sig i ledaren, försedd med rubriken ”Behovet av sexuella tabun tycks konstant”, över det sätt på vilket makten alltid lyckas få sin sexualsyn att genomsyra samhällets breda folklager. Han tycks mena att var tid har sina moralister och sina sexuella tabun, så också dagens Sverige. Efter att ha konstaterat detta förirrar sig Lundberg in i en märklig utläggning till försvar för bland annat porrberoende.

För dagens svenska motsvarigheter till forna tiders prästerskap är det svårt att tänka sig mer socialt stigmatiserande brott än att på frivillig grund komma överens med en annan person om att ha sex och därefter ersätta den andra personen med någon form av gåva eller ekonomiskt belopp. Att betala för sex, konsumera stora mängder pornografi eller att ägna sig åt sexuellt vidlyftigt leverne, anses vidare falla in under sjukdomsbeteckningen ”sexmissbruk”, för vilken flera olika vårdformer idag erbjuds.

En paradox i sammanhanget blir tydlig om vi riktar uppmärksamheten mot dem som idag mest fanatiskt propagerar för lagar och sjukdomsförklaringar i syfte att upprätthålla nutidens sexuella tabun. Inte sällan finner vi att samma personer är väldigt upprörda över de förbud, lagar och sjukdomsförklaringar, som fanns i 1900-talets Sverige rörande exempelvis homosexualitet.

Lundberg angriper motståndaren på ett vis som känns närmast postmodernistiskt och moralrelativistiskt när han menar sig genomskåda vår tids sexuella tabun som blott ännu en spegling av maktens intressen. Att porrberoende är ett problem skulle blott vara en subjektiv uppfattning bland andra, tycks Lundberg mena. I vanliga fall skulle den typen av argumentation förkastas i den liberalkonservativa tidskriften men när det gäller att näpsa de politiskt korrekta meningsmotståndarna så är det tydligen helt okej.

Man har i samma nummer också en artikel skriven av Göran Burenhult om biologiska könskillnader när det gäller sexuella beteenden. Burenhult har precis som Lasse Berg skrivit populärvetenskapliga böcker om människans ursprung och natur. Burenhult är dock något av Lasse Bergs onda tvilling då han relativt ofta intar politiskt inkorrekta ståndpunkter.

Det är uppenbart att Burenhult även denna gång lyckats provocera en del. Tydligen har hans artikel utlöst en så kallad ”twitterstorm”. Som jag förstått det så är ”twitterstorm” den moderna motsvarigheten till det gamla uttrycket ”storm i ett vattenglas”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i Burenhults text, den har tydligen redan fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. Ett litet nedslag ska jag dock göra. Burenhult hävdar i sin text bland annat att männen är mindre selektiva i sitt val av sexpartner än kvinnorna eftersom det varit gynnsamt för gruppen på lång sikt. Burenhult skriver: ”En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma.” Gruppen har alltså kunnat klara sig även om man förlorat ett stort antal män i exempelvis ett krig eftersom de kvarvarande männen skaffat barn med flera kvinnor. Att de kvarvarande männen då har varit mindre nogräknade i sitt val av sexpartner har helt enkelt varit nödvändigt för gruppens fortlevnad. Burenhult tycks alltså förespråka gruppselektion vilket väl ska vara relativt kontroversiellt. Burenhult illustrerar hur som helst sitt resonemang kring könens olika sexuella beteenden med ett exempel.

Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1000, och hela 28 procent hade haft över 1000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

Burenhult vill betona hur könens sexuella beteende anpassats för att bäst utnyttja sina respektive förutsättningar när det gäller fortplantning. Hans exempel är dock lite illa valt eftersom det i dessa fall handlar om sex som aldrig leder till avkomma, och exemplet illustrerar snarare att människans sexuella beteende är någonting utöver och mer komplicerat än en simpel fortplantningsdrift.

Liknande inlägg på denna blogg: Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Axess magasin, Evolutionspsykologi, Erotik, HBTQ, Argumentation, Politisk korrekthet.