Kristus har återvänt, han heter Daniel Lampinen

En av alla otaliga obskyra internetprofiler därute på webben heter Daniel Lampinen. Denne har länge försökt profilera sig på lite olika sätt, främst och mest ihärdigt som ”den öppna rasisten”. Den gammelmediakonsumerande allmänheten kan möjligen ha sett honom när han deltog i SVTs dokumentärserie Absolut svensk, eller möjligen i P1s dokumentärserie Rädda Sverige där jag själv för första gången stötte på honom. Vid båda public service-framträdandena var Lampinen med i egenskap av landsflyktig öppen rasist som övergett det mångkulturella Sverige för det mer etniskt homogena Åland.

Visst hyser Lampinen otvivelaktigt vissa rasistiska föreställningar men frågan är hur mycket av hans aktivism som är en genuin strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som är någon udda typ av varumärkesbyggande kombinerat med något märkligt försök att avstigmatisera rasism. Det är nämligen inte helt lätt att reda ut exakt vari Lampinens rasism består. Ställd mot väggen brukar han bland annat peka på att han anser att olika folkgrupper tenderar att bygga olika typer av samhällen samt poängtera att han alltid swipar bort svarta kvinnor på Tinder. Att inte få chansen att dejta Lampinen kan dock inte sägas vara någon särskilt problematisk rasistisk diskriminering av kvinnor med etniskt ursprung i subsahariska Afrika.

Alltihop känns som något av ett konstprojekt men Lampinen verkar inte ha några konstnärliga intentioner så många skulle mena att hans aktiviteter därmed inte kan klassas som konst. Egentligen skulle man faktiskt kunna betrakta Lampinens projekt som i grund och botten antirasistiskt, även om inte heller detta är hans intention. Ett första steg i att bli antirasist måste ju nämligen vara att erkänna ens egna rasistiska föreställningar, att likt Daniel Lampinen bli en öppen rasist. En genuin antirasist bör i och för sig försöka gå vidare därifrån och göra något åt de föreställningarna snarare än att verka för att avdramatisera dem.

Även om Lampinens manifest betitlats Den nya sekularismen har hans projekt faktiskt en hel del underliggande religiösa undertoner. Det är oväntat många egenskaper som gör att den öppna rasisten många gånger känns som en apart Kristusgestalt.

Jesus tog ju på sig mänsklighetens alla synder och som en sentida motsvarighet tar Lampinen som den öppna rasisten på sig det som i många sammanhang anses vara en av vår tids värsta synder, nämligen rasismen. Något religiöst är det också över Lampinens besatthet av tanken på evigt liv. Han har skapat en Facebookgrupp för ändamålet och tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna. (OBS: Se uppdatering 180219 i fotnot sist i inlägget)

Vidare är Lampinens budskap hyfsat universalistiskt även om han inte vänder sig till hela mänskligheten som Jesus gjorde. Lampinen har som sitt långsiktiga mål att ha alla svensktalande som sin målgrupp. Det är också något religiöst över den allergi mot empiri som Lampinen ofta kan visa prov på i diskussioner. Lampinen tycks istället i Platonsk anda härleda det mesta av sina slutsatser från någon sorts sublim idévärld.

Det är också något kristuslikt över Lampinens förmåga att uthärda allsköns otrevligheter. Han var länge någon sorts hustomte i Facebookgruppen Hatklubben som var någon sorts ”safe space” för folk som vill vara otrevliga på internet. Likt Kristus på korset kunde Lampinen i Facebookgruppen, till synes oberörd, uthärda ändlöst med hån, spott och spe från gruppens medlemmar.

Precis som Jesus har Lampinen vidare en märklig förmåga att samla människor runt sig. Förvisso har han knappast några hängivna lärjungar som anser att hans ord kommer från Gud men likväl finns där någon magisk dragningskraft. Lampinen drar igång projekt och skapar sammanslutningar som sedan får eget liv. Han är den typ av Gud som blåser liv i sina skapelser för att därefter överge dem. Han är primus motor till bland annat Podden Elevrådet, subkulturen Parkliv och Radarparspodden.

Det som kunde ha blivit Lampinens golgatavandring blev dock tyvärr aldrig av. Sommaren 2017 hade Lampinen långt i förväg utlyst paraden Stockholm Racist Pride mellan Telefonplan och Stureplan. Alla som kommit ut som öppna rasister uppmanades att delta. När det började dra ihop sig stod det dock klart att den enda deltagaren skulle bli Lampinen själv. När det väl var dags för parad drog sig dock också initiativtagaren själv slutligen ur. Anledningen var nog faktiskt inte att marschen skulle bli en flopp med bara en deltagare, utan snarare för att meningsmotståndare uppmärksammat evenemanget och Lampinen fruktade bråk.

Dagen innan hade en kvinna, som tycktes vara lika rädd som Lampinen, skrivit följande i en Facebookgrupp:

Rasist-parad på Telefonplan!

Hej alla! Och FÖRLÅT för denna skrämmande rubrik. Och FÖRLÅT att jag använder detta forum för detta meddelande jag nu ska skriva.

Imorgon lördag den 3:e juni är det en ”rasist-parad” som anordnas mellan Telefonplan och Stureplan. Den anordnas av en grupp som kallar sig för Stockholm Racist Pride, folk som kommit ut som öppna rasister. De har delat ut flyers på Konstfack och Konstfack har i sin tur meddelat polisen. Paraden börjar kl 12. Vart exakt den börjar vet jag inte.

En vän till mig föreslog att vi skulle dyka upp och visa vårt motstånd. Min reaktion var att jag gärna ville men inte vågade. Jag är så himla rädd för rasister. Jag är så rädd för att jag ska bryta ihop. Få panikångest. Börja skrika eller nåt. Men jag har tänkt om. Jag kanske ska gå dit ändå. För mina barns skull.

Kvinnan skulle komma att ta mod till sig och vid tiden för demonstrationen befann hon sig vid Telefonplan, oklart med hur många andra antirasister. Hon lade på Facebook upp en video på ett stillsamt Telefonplan där en piketbuss kunde skymtas i bakgrunden, samt följande text:

Allt frid och fröjd på Telefonplan. Polisen är närvarande under eftermiddagen. Koloni och Konstfack håller stängt. Om ni hör eller ser något ring polisen 114 14

Antirasister och poliser bevakar en inställd rasistisk enmansparad bredvid ett igenbommat Konstfack. Även om ingen haft konstnärliga intentioner så måste detta ändå sägas vara någon form av stor konst.

Uppdatering 180219: Daniel Lampinen har kontaktat mig och invänder mot min formulering att han ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna”. Han har dock på Facebook skrivit att han siktar på att ”Frysa ner mig själv hos Alcor i Scottsdale, Arizona i väntan på att tekniska landvinningar ska göra förlängt eller evigt liv möjligt.”, ”Det är inget snack om saken om att jag måste sikta mot detta.”, ”klart jag måste sikta på att ha råd och att ha alla papper som krävs.” och han har även pratat i Radarparspodden om att han vill leva för evigt. Jag anser att dessa citat innebär att Lampinen ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna” men Lampinen själv menar att så inte är fallet och poängterar att han ”hyser ingen tilltro, men tycker det är roligare att frysa ned än att begravas.” Med tanke på att minsta möjliga kostnad för proceduren är närmare miljonen borde man dock rimligen kunna göra roligare saker för en sådan summa.

       

       

Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Johannes Nilsson om det nya kultur- och medialandskapet