John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum

Detta är del sju i min bloggserie om resorna till transmediet John of God. Länkar till de tidigare delarna återfinns i slutet av inlägget.

Från början var mina inlägg om healingresorna till John of God en medborgarjournalistisk granskning men har numera utvecklats till ett absurdistiskt konceptkonstprojekt som ska utforska spänningsfältet mellan nihilism, militant ateism och nyandlighet. När jag tänker efter har nog hela denna blogg utan att jag vetat om det varit ett sådant konstprojekt redan från början.

Precis som farbror Vilks måste gå dithän hans konstprojekt leder honom även om det är en konferens för konspirationsteoretiska antimuslimska agitatorer så måste också jag gå dithän mitt gränslösa konstprojekt leder mig om det så är ännu en informationskväll om healingresorna till John of God. Livet som medborgarkonceptkonstnär är dock varken särskilt glamouröst eller utvecklande. Vilks bjuds på flotta hotell i New York och får tala inför en massa människor. Jag får betala 130 kronor för att gå till nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum och där lyssna till sådant som jag redan hört till leda.

Föreläsare för kvällen var researrangören Anita vars affärsverksamhet jag skrivit om tidigare i min bloggserie. I del två berättade jag om hennes hemsida samt vilka förhoppningar hon gav en cancersjuk presumtiv resenär. I del sex skrev jag kort om hur hennes planer på ett healingcenter utanför Gävle gått i stöpet.

Jag hade inga högre förväntningar på tillställningen. Blott en sak gjorde dock att det kom att bli värt pengarna och tiden, nämligen när Anita inledningsvis berättade om uppmärksamheten som John of God-resorna fått. Beskrivningen av de senaste veckornas kritik av verksamheten präglades av överord. Det hade varit ”väldiga protester”, ”förföljelse” och en ”ful attack”. Den senaste tidens händelseutveckling begränsade naturligtvis också vad hon kunde säga eftersom hon inte visste vilka vi var, berättade Anita för oss. Jag satt och myste åt överorden, ett sådant där riktigt gott överordsmys som man kan ha när någon använder extrema överord om något man själv gett upphov till. Jag kände att det varit värt allt slit och att trycka på mediatipsarknappen så att pekfingret blev ömmande blått.

Överordsmyset drunknade dock tyvärr i skräcken för att bli upptäckt. När Anita pratade om den senaste tidens ”förföljelse” dunkade mitt hjärta snabbare och snabbare samtidigt som jag svettades och kände att jag blev högröd i ansiktet. Tänk om de förstod vem jag var, jag kände faktiskt igen en person från ett tidigare möte. Nyandliga damer är kanske inget man borde bli rädd för men min skräcktröskel är faktiskt skrämmande låg. Även om jag var fylld av panik inuti måste jag ha lyckats dölja det hyfsat utåt eftersom jag verkade undgå upptäckt.

Trots skräcken var det ändå värt det, även om jag inte nämndes vid namn så kände jag mig i alla fall på något sätt sedd. Hjalmar Söderbergs ord kändes lika sanna som alltid: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag känner mig nämligen lite som en bortglömd dokusåpakändis. Fjärran är tiden när jag tack vare John of God-inläggen fick mina femton minuter och figurerade i pappersversionen av Västerbottenkuriren samt i P3-programmet Verklighetens två radioreportage. Jag hade faktiskt börjat fundera över att följa den i överkant uppmärksamhetstörstande bloggaren och dokusåpakändisen Jockibois exempel och låta en bild på mig insmord i fekalier pryda bloggens header samt med jämna mellanrum posta videos där jag onanerar för att ånyo bli sedd. Uppmärksamheten på föredraget räddade mig dock temporärt från detta öde.


Läkaren Bezerra de Menezes som dog vid förrförra sekelskiftet verkar vara en andevärldens motsvarighet till stafettläkare. Han arbetade enligt Anita ibland på Casan och ibland på det spiritistiska centret Temple of Good Will i Brasilia.
Bildkälla: Wikimedia commons

Min fixering vid healingresorna är nog egentligen inte hälsosam på något sätt. Man kan undra hur många informationsföredrag jag måste besöka innan jag kvalificerar mig för TV3:s program Stalkers. Jag vet dock inte om man är galen för att man besöker den här typen av tillställningar eller om man blir galen av dem, måhända är det en kombination. Sådant som bidrar till det senare orsakssambandet är hur som helst utläggningarna om varför det som händer på Casan måste betraktas som äkta. De lama intäkterna de troende tar till intäkt för att det är på riktigt är nämligen ett blysänke för den mentala hälsan hos den stackare som måste lyssna på dem. Anitas informationskväll var inget undantag.

Hon hade flera olika utläggningar om varför man borde tro på Casans mirakel. Det handlade om de högst ordinära fakirtricken. Det handlade om hur John of God ändrade tonfall och kroppshållning när han kanaliserade olika andeläkare. Det handlade givetvis också om påstådda mirakulösa helanden som svårligen kunde kontrolleras i efterhand. Värst av allt var nog dock när hon visade foton från Casan med så kallade orber, dvs olika typer av fotofenomen. Fotona sades visa de andliga energierna på Casan. Sådant någon skulle kalla ett misslyckat foto är ibland en annans mirakel.

Anita hävdade vidare att Casan välkomnade nyfikna forskare. Det verkade dock inte röra sig om några vetenskapliga studier av det som försiggick där. Snarare verkade det ofta vara i form av att ”forskaren” stod och tittade över axeln på herr of God när denne gjorde något av sina fakirtrick på patienterna.

En fråga som dryftats på alla informationsmöten jag bevistat är varför inte alla som besöker John of God blir helade. Anita kunde tänka sig att en del faktiskt inte ville bli helade. Hon hade till exempel haft med sig en sjuk man på en av sina resor som var livrädd att bli av med sin sjukpension.

Anita berättade också att Casan drevs med donationer. Vi fick veta att alla ville ge när de kom till Casan. Det var lite motsägelsefullt eftersom Anita också berättade om flera som hade dåligt med pengar och egentligen inte hade råd att resa till Casan. Bland annat berättade hon om ett par föräldrar till ett cancersjukt barn som kände att de inte hade råd med de upprepade resorna till Brasilien. Till slut fick de dock besked av de kanaliserade andarna att cancern var borta så att de inte behövde åka tillbaka till Casan mera.

Anita berättade också en historia om en före detta cancersjuk kvinna som tydligen utsatts för samma utpressning som mig när jag träffade en researrangör och låtsades vara cancersjuk. Jag hade då fått veta att om jag inte gick till botten med mina tankar skulle cancern återkomma även om jag opererade bort den. Kvinnan som Anita berättade om hade rest till Casan just eftersom hon var orolig att hennes cancer skulle återkomma. Hon hade där fått veta att orsaken till sjukdomen fanns kvar i hennes energifält och att hon behövde åka tillbaka ett antal gånger till Casan för att rensa bort den. Genom en diabolisk utpressning kunde John of God därmed dra in några extra tusenlappar till Casan. Man behövde alltså inte vara direkt sjuk för att åka till Casan utan man kunde faktiskt åka dit och förebygga. Anita var inte rädd för att spela på folks rädsla utan sade att: ”Har du någon liten prick någonstans eller någonting i kroppen som kan bli någon konstig sjukdom eller någon svår sjukdom så naturligtvis så jobbar ju de på att få bort det”.

Men jag ska inte bara klaga över besöket. I vissa avseenden är den nyandliga världen faktiskt överlägsen världen utanför. Till exempel finns en rakhet och avsaknad av krusiduller som samhället i stort nog borde ta efter. En episod under kvällen som illustrerade detta var när damen som satt på raden bakom bad mig dra upp byxorna eftersom man kunde ”se rövhålet”, som hon så rättframt uttryckte det. Jag hade nog tyckt att mina jeans var lite väl lågt skurna men hade faktiskt inte trott att det var så illa. Skamset drog jag upp byxorna och intog en mindre avslöjande sittställning. Utan ironi så uppskattade jag dock verkligen informationen och kommer fortsättningsvis att korrigera min hållning och det sätt på vilket jag bär mina kläder. Kunskap är inget ok att bära.

Avslutningsvis lite inrikes John of God-nyheter i korthet.

Jag har skrivit en sammanfattning av John of God-affären på Vetenskap och Folkbildnings blogg. För den som läst alla mina inlägg om John of God på denna blogg framkommer inget nytt, förutom en liten utläggning om hur pålitlig siffran på femhundra svenska resenärer årligen är.

Cancersjuke Nils som bloggar om sin sjukdom har varit hos John of God. På sin blogg illustrerar han det jag i del fyra menade var mycket problematiskt med idéerna om tankarnas betydelse för sjukdomar som florerar bland Casans anhängare. Om man som cancersjuk förmås tro att sjukdomen har sin grund i de egna tankarna, hur stressande blir då inte de negativa tankar man oundvikligen har i en sådan situation? Nils skriver följande på sin blogg, fetningen är dock min.

Vet ännu inte hur jag ska hantera detta dilemma. Mitt bloggande och min öppenhet har gett avsevärt mer tillbaka i form av mänsklig omtanke och värme än vad det kostat. Men det är ett dilemma. Jag märker. Min ”friskinställning” mals ner och jag riskerar att bli alltmer ”min sjukdom” – vilket riskerar att bli självuppfyllande. En läskig kraft jag känner av.

Sydsvenskan har också tagit upp resorna till John of God. De har intervjuat filosofiprofessor Sven Ove Hansson och en utredare vid Socialstyrelsen. Tidningen har fokuserat på de skånska researrangörerna. De har därför också intervjuat researrangören Jannie. Hon vill i artikeln inte påstå att hennes healingreseverksamhet leder till botande av cancer. Jannie är dock en av de researrangörer som ändrat en del på sin hemsida efter mediauppmärksamheten. Där det tidigare stod ”Man kan ha olika anledningar att åka hit, epilepsi, cancer mm” (WebCite) står det nu ”Alla har olika anledningar att åka hit, hälsa, livsfrågor, relationsproblem, välmående mm.” (WebCite)

Vidare, när jag i del tre mejlade henne och låtsades vara cancersjuk och intresserad av att resa till John of God fick jag svaret: ”Om chansen att bota just en specifik sjukdom kan inte jag svara på, de enda som kan svara på den frågan är entiteterna som arbetar genom John of God. Det är något mellan dem och just dig. Vissa som kommer hit får hjälp direkt, medans andra tar lite längre tid.” Även om svaret är lite tvetydigt så antyder ju den sista meningen att det egentligen bara är en tidsfråga innan man blir helad.

Den nyandligt sinnade och alternativt tänkande läkaren Robert Hahn har på sin blogg bemött Sven Ove Hanssons kritik mot healingresorna i media.

Hansson tar ställning i dessa frågor på ett personligt emotionellt och strikt vetenskapligt sätt. Den medicinska etiken har dock utvecklat ett förhållningssätt till dessa fenomen med vetskap om att i praktiken alla kancersjuka patienter, förutom konventionell vård, även skaffar sig komplementär behandling. I korthet går den ut på följande:

En läkare skall inte rekommendera sina patienter att ta emot alternativa behandlingar. Om patienten ändå gör det kan man säga att man själv inte tror på den och framför allt avråda om den alternativa behandlingen är farlig för hälsan, eller interagerar med den konventionella behandlingen. Men hoppas och tror patienten på att en alternativ terapi, bön eller healing skall hjälpa så skall läkarens inställning vara neutral. Att förhindra och försvåra för patienten i det läget är att beröva en dödssjuk patient hoppet om att bli frisk. Det är klart oetiskt. Att förlora hoppet har inte bara en stor betydelse både för psyket och för förmågan att överleva. Förlust av hoppet skapar en svårbearbetad sorg.

(Källa)

För det första skulle det vara intressant med en källa på påståendet att i praktiken alla cancersjuka även tar emot komplementär vård.

För det andra, även om det knappast är så att ett förhindrande och försvårande med nödvändighet innebär att man berövar en patient allt hopp så låter det förvisso rimligt att en läkare i det enskilda fallet nog bör agera såsom Hahn beskriver. Sven Ove Hansson har ju dock i samhällsdebatten knappast samma roll som läkaren.

För det måste ju vara så att får patienten aldrig möjlighet att knyta sitt hopp till John of God och hans bluffmetoder så kan man ju inte beröva någon hoppet genom att problematisera mottagandet av metoder som saknar vetenskaplig grund. Patienten kan då lämpligen knyta sitt hopp till något som verkligen fungerar istället.

Robert Hahns hustru är för övrigt medial och hittar på budskap från andevärlden som denne ska tro på, alternativt hittar hennes hjärna på saker som de båda ska tro på. I slutet av sitt blogginlägg berättar Hahn hur som helst om hur han fick healing av ett annat medium trots att han egentligen inte trodde att det fungerade. Det visar sig dock att han får ompröva sin ståndpunkt. Fetningen i slutet av citatet är min.

Jag trodde nämligen inte alls på healing. Nu kände jag dock en märkligt kraft, som en långsamt fortskridande tämligen stark elektrisk stöt som gick från axlarna ända ner till fötterna. Den var verkligen mycket påtaglig. Därefter uppstod det mest förvirrande av allt. Benen började domna bort och tycktes efter 10-15 sekunder vara helt försvunna. Det kändes som om jag inte hade några ben längre! Mycket besynnerligt, jag har faktiskt aldrig varken förr eller senare varit med om något liknande. Men så fort Anna-Lena tog bort händerna började känslan komma tillbaka. Men det tog en stund. Fiffel? Knappast, min fru var med hela tiden.

(Källa)

Man kan alltså komma fram till att något inte är bluff genom att Hahns fru är närvarande.


Marie-Lousie Hahn, bluffdetektor.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om reklamföredraget i Studieförbundet Vuxenskolans regi.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, om några svenska arrangörer av healingresor till John of God.
John of God akt 3: Den andra halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, vidare om svenska healingresearrangörer.
John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög, om mina möten med en av researrangörerna. Jag låtsas vara cancersjuk för att se vilket bemötande man får.
John of God akt 5: Mediabrus och mediebrus, bland annat om Västerbottenkurirens artikel, reaktionerna på den samt om Verklighetens första reportage.
John of God akt 6: Varför man uti sin vanskapta torso skola gömma en mikrofon, om Verklighetens andra reportage och lite John of God-nyheter i korthet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   

11 reaktioner till “John of God akt 7: Fångad med byxorna nere på Jordstrålningscentrum”

  1. De som beger sig till John of God är vuxna människor som mycket väl vet är medvetna om att detta är en utomvetenskaplig verksamhet. Det som problematiserats här är främst att någon tjänar pengar på att tillhandahålla en resetjänst som efterfrågas av sjuka personer. Vill någon resa dit så har omvärlden dock varken etiskt eller juridiskt någon rätt att försvåra det, och det är dessutom tveksamt med tanke på att John of God håller till någonstans mitt inne i Brasilien dit det är svårt att komma utan organiserad hjälp. Argumentationen kring värdet i att resa dit är en annan fråga och bör skiljas från kritiken av reseföretaget.

  2. Robert Hahn: Att mena att Sven Ove Hansson borde avstå från att kritisera researrangörerna eftersom det skulle ”försvåra” för resenärerna att ta sig till transmediet är orimligt. Tillämpade man det resonemanget på samhällsdebatten i övrigt skulle man i princip strypa all debatt eftersom all form av kritik i någon mening skulle kunna innebära att man ”försvårade” för någon.

  3. Sven Ove Hansson kan gärna kritisera reseföretaget i egenskap av privatperson. Men det gör han inte här. Han uppträder i det här sammanhanget som vetenskapens företrädare, med akademisk titel och allt, och tidningen använder honom som en sådan auktoritet. Min poäng är att Sven Ove Hansson inte representerar vetenskapens syn på den här frågan. Den finns istället att finna bland de som är sakkunniga i medicinsk etik. Det borde tidningarna misstänka och Hansson begripa. Här lurar han alla läsare att tro att det synsätt som är förhärskande inom vetenskapens domäner stämmer överens med hans privata. Men så är inte fallet.

    Föreningen Vetenskap och Folkbildnings (VoFs) verksamhet kryllar tyvärr av dylika misstag. VoFs tidigare ordförande Dan Larhammar har t.ex. uttalat som sakkunnig i Dagens Nyheter om bakgrunden till autism. Men Larhammar är inte läkare (han är apotekare och forskar på fiskars evolution) och har aldrig arbetat med autistiska barn, och vad jag vet aldrig professionellt med frågan överhuvudtaget. I sådana fall skall man inte uttala sig utan hänvisa till relevant auktoritet.

    Personligen anser jag att man måste ha klart för sig på vilken arena man står. Den som framträder som privatperson kan uttala sig hursomhelst. Den som uttalar sig i ett andligt eller litterärt sammanhang följer andra regler. Det gäller att inte blanda ihop rollerna. Den som uttalar sig i vetenskapens namn, och dessutom sysslar med att trakassera andra för påstådd ovetenskaplighet, måste vara strikt med att följa de regler som råder inom vetenskapen. Och en sådan är att hänvisa till dem som har sakkunskap om man saknar det själv. Dessutom skall man inte hänvisa till akademisk titel om man ”tycker” i egenskap av privatperson, vilket jag tror Hansson gjort här. Jag har också kritiserat media för att vända sig till just honom då man borde vara medveten om inom vilka områden han är sakkunnig.

  4. Robert Hahn: En professor i medicinsk etik torde vara nischad att allra bäst besvara frågan hur en läkare ska bemöta en patient som parallellt med den konventionella behandlingen använder alternativmedicin. Frågan om healingresorna är dock bredare än så vilket gör Sven Ove Hansson till en lämpligare person att rådfråga för en lokaltidning som skriver om resorna till John of God. Hans bredd med vetenskapsfilosofi och etik samt kunskap om spiritism och pseudovetenskap borde göra honom mer lämpad att konsultera i det här fallet.

    Hade du förresten någon källa på påståendet att i praktiken alla cancersjuka även tar emot komplementär vård?

  5. Det har ju framkommit att flera av dessa reseföretag har marknadsfört resorna som botemedel mot cancer. Man kan ju fundera på huruvida detta har något att göra med att resorna efterfrågas, och hur omvärlden i så fall bör agera.

  6. Medicinsk etik handlar väl om hur sjukvården och personer inom sjukvården bör agera? Den som inte tillhör sjukvården är knappast bunden vid den medicinska etiken, även om det gäller medicinska frågor.

  7. Micke D: Visst är det så att de i vissa fall sålt resorna som bot mot cancer. Reseföretaget Weforyou har till exempel känt sig tvungna att rensa sin hemsida från sådana påståenden men andra har sådant kvar. Att i det läget hävda att man i samhällsdebatten inte bör kritisera researrangörerna eftersom det bryter mot den medicinska etiken och fråntar patienten hoppet om överlevnad är ett genomabsurt resonemang.

  8. Jonas
    Läser att Du citerar min blogg (http://blogg.st.nu/nilsg) .
    Tyvärr har Du nog missuppfattat vad jag skrev. Alltså om Du – som jag uppfattar det – tror att det är John of God-folket som fått mig att skriva att det är svårt – som sjuk – att behålla ett ”frisktänkande” och inte ”bli Din sjukdom/diagnos” – alltså ett ”offer”.
    Nä, den erfarenheten kommer från alla mina möten med den vanliga svenska vården. Förstärkt av vänners, arbetskamraters och närståendes förhållningssätt, som ju förändrades när jag fått min diagnos (bukspottskörtelcancer) i maj. Jag hade en blixtsnabb övergång från 100% arbetande till 100% ”sjuk”, så det har gett mig intressanta erfarenheter. Liksom ett intensivt yrkesliv med psykiskt sjuka, kriminella, missbrukare t.ex där man också tydligt kan se hur etiketteringen/stämplingen/diagnosen inte sällan förstärker rollen, istället för det jag kallar ”frisktänkandet”.

    När jag fått min cancerdiagnos, märkte jag hur jag plötsligt utsattes för en etikettering som var och är svår att stå emot. Men den var betydligt kraftfullare och svårare att värja sig emot än vad jag kunnat föreställa mig.

    hälsningar Nils Gärdegård, Sundsvall
    mail: n.gardegard@gmail.com

  9. Hej Nils!

    Förlåt om jag var otydlig men jag tror det är du som missförstått mig. Jag förstår att det är i kontakt med sjukvård och vänner som du känt dig stämplad som sjuk. Det jag menar är problematiskt är att man ens tror att sjukdomar har sitt ursprung i tankarna. Även om idévärlden kring Casan och John of God är spretig så verkar det ju vara en allmänt spridd uppfattning att sjukdomar orsakas av tankar, bland annat gav den researrangör jag träffade uttryck för den uppfattningen. Du skriver ju själv också att Casan ska vara ett tankarnas sjukhus och det är väl i dem som tillfrisknandet är tänkt att börja för alla de som är sjuka och besöker Casan.

    Att man känner att man blir sin sjukdom och ett ”offer” kan säkert vara ett problem på många sätt men att tankarna och sjukdomsstämpeln på något sätt skulle riskera att bli självuppfyllande, som du skriver i ditt inlägg, och hålla kvar en i sjukdomen är felaktigt och troligen ett onödigt stressmoment. För det måste vara oundvikligt att i viss mån ändå ”bli sin sjukdom” eftersom så många runtomkring en kommer att prata om den.

    Med vänlig hälsning
    Jonas

  10. Hej igen!
    Det jag ser som leder till mot ”självuppfyllelse” är om man inte förmår mobilisera den egna kroppens resurser, att man inte hittar rätt i vad man äter och att man tänker destruktivt eller har det man kan kalla energiläckage i i gammalt skit som man kan gå att bära på. Fullt medveten om att varje del ovan kanske enbart påverkar några procent hit eller dit – men dessa kan vara av största betydelse för om jag får återfall, nu när behandlingen funkar, eller kraften i återfallet. Det har betydelse om än som kompletterande, till sjukdomens potens respektive i mitt fall cellgifternas effektivitet på sjukdomen. Att enbart tankarna skulle göra en sjuk alternativt frisk, tror inte jag heller ett smack på. Men jag är övertygad att jag själv kan ta ansvar för min sjukdom och på olika sätt, genom medvetna val, öka eller minska min egen motståndskraft.

    För mig är det också av största betydelse om jag kan dö med ett leende och nöjd i relation till mina nära, och inte i bitterhet och med fullt av frustrationer/konflikter/outtalade frågor i realtion till främst mina nära. Som många faktiskt gör. För en del är detta fullständigt enkelt, men för de flesta av oss behövs det nog arbete, tid, samtal och reflektion för att komma dit. Det är den diskussionen och det sökandet jag berättar öppet om i min blogg. Sedan reagerar och söker andra människor på sina sätt.

    hälsningar
    Nils

  11. Nils: Ok, det verkar som om du ändå har viss distans till det som händer hos John of God. I intervjun i ST sade du ju också att man nog egentligen kunde göra samma sak i en sommarstuga. Hur tänker du på det som händer där nere? Som mirakel, eller som ett sätt att fokusera och mobilisera kroppens resurser?

    Mvh
    /Jonas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *