Herr Berg och historien om hur allt gick åt helvete

För några år sedan läste jag Lasse Bergs inspirerande bok om vår arts ursprung och natur, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa. Han pläderade i den för en positiv människosyn som det var svårt att inte tycka om. Berg menar nämligen att människan egentligen är en social, samarbetsinriktad och relativt lat apa för vilken både ojämlikhet och våld mot artfränder är något onaturligt.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

2 reaktioner på ”Herr Berg och historien om hur allt gick åt helvete”

  1. Lasse Berg har knappast visat att människan ”egentligen” är godhjärtad och altruistisk.

    Det karaktäristiska för ett genomsnitt av mänskligt beteende är att det är ganska ogint och egoistiskt samt dessutom aggressivt. Varför skulle inte detta vara dagens medfödda mänskliga natur?

    Även om Berg hade rätt i att naturfolken för mer än 20 000 år sedan var fredliga, vilket ofta bestrids, skulle evolutionsteorin peka på att istid, slut på bytesdjur och konkurrens om maten med stark folkminskning som följd, medförde att endast de mest förslagna och aggressiva stammarna överlevde. De godmodiga och naiva gick under så när som på några spillror, som Lasse Berg har hittat skyddade av öknen.

    Han har helt enkelt fel om människans natur. Lasse Berg är ett offer för önsketänkande.

    Läs mera på min blogg (artikelserie):
    http://danne-nordling.blogspot.com/2011/06/skymningssang-i-kalahari-vill-bevisa.html
    /DNg

  2. Danne Nordling: ”Det karaktäristiska för ett genomsnitt av mänskligt beteende är att det är ganska ogint och egoistiskt samt dessutom aggressivt”

    Jag vet precis hur det känns, jag har varit där själv. Frågan är dock om det finns några goda belägg för att det förhåller sig så, annat än eventuella egna iakttagelser.

    Lasse Berg tar ju i sina böcker i alla fall upp lite undersökningar som stöder hypotesen om människans altruism. Till exempel refererar han till de olika typer av spelteoretiska experiment där man får välja mellan att dela med sig eller vara egoistisk. Visst kan steget kännas väldigt långt från resultatet av de undersökningarna till att människan har en inneboende altruism men på något sätt renodlar den typen av test nog ändå sådana egenskaper. Vidare, och kanske mer betydelsefullt, hänvisas i hans böcker till studier av hjärnan med magnetkameror som dels visar att dopaminsystemet kickas igång av att hjälpa andra, dels påvisar förekomsten av spegelneuroner som får oss att leva oss in i andras smärta.

    Sådant som ovan gör väl knappast att det är fastställt att människan av naturen är altruistisk. De som vanemässigt hävdar motsatsen verkar dock ha ännu mindre att komma med.

    Angående att de mest förslagna och aggressiva stammarna skulle ha överlevt så är gruppselektion fortfarande ganska kontroversiellt, om nu det är vad du menar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *