Vargen, varghatarna och jag – PKJonas

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Biologisk mångfald, Varg, Varghatare, Konspirationsteorier, Regeringen, Socialdemokraterna.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.

       

       

En kommentar till “Vargen, varghatarna och jag”

  1. Hej!

    Den 17 Januari kl 14:00 ska en manifestation hållas på Mynttorget i Gamla Stan i Stockholm!
    Det är ytterst viktigt att vi är många den dagen. Jag ber om hjälp här. Även om DU inte kan komma kanske du känner någon som kan? Ni som är med i FaceBook kan använda er av linken nedan. Klicka på länken eller kopiera den och sätt in den i ditt adressfönster och bjud in mer folk, uppmana dom att i sin tur bjuda in fler. Så att stafettpinnen förs vidare hela tiden. Har ni frågor så maila till vargmanifest@gmail.com. Tack för er hjälp!

    http://www.facebook.com/event.php?eid=263619581162&ref=mf#/event.php?eid=243959427594&index=1

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *