Tallinn och jag

Efter ett år till brädden fyllt med värdeskapande aktiviteter har jag unnat mig några andningshål under sommaren. Bland annat blev det en långhelg i Tallinn, Östersjöns pärla. Tallinn är kontrasternas stad, öst möter väst, rikt samsas med fattigt, gammalt och modernt syns om vartannat. Eftersom det är sällan jag vågar mig på att kliva över på andra sidan Sveriges gränser gav trippen upphov till en del tankar och reflektioner.

Den gamla medeltida stadskärnan är mycket sevärd. Jag har aldrig varit i Visby men kan tänka mig att Tallinn faktiskt är ett strå vassare. Det är heller inget dött museum man vandrar runt i utan det är i allra högsta grad en levande stadsdel med massor av olika restauranger. Esternas entreprenörsanda har dock i vissa fall gått överstyr. De lär nog ha den porrklubbstätaste medeltida stadskärnan i världen. Nu är jag inte någon expert på Baltikums medeltida historia men jag tycker att det skär sig lite med porrklubbar i en medeltida miljö. Man kan undra hur de tänkt. ”Oj, här har vi ett kvarter från medeltiden, här borde man verkligen ta och öppna en porrklubb, det tycker jag skulle passa bra in här!” Jag är som tidigare nämnts inte så särdeles berest så kanske är inte bara Tallinn, utan alla städer utanför det statsfeministiskt styrda Sverige-Norge belamrade med porrklubbar.

Estland har ju varit lite av nyliberalernas favoritexempel med sin platta skatt förenat med hög tillväxt och visst har det trots krisen gått bra för landet, det är knappast någon fattig öststat som möter en. Det finns många moderna, nyuppförda byggnader. Påfallande ofta kan de dock till granne ha ett nedgånget, förfallet hus där människor ändock verkar bo. Man kan också se en del andra markörer på att här har vi ett samhälle där det, för att nyttja nyliberalt språkbruk, lönar sig att sträva. Till exempel såg jag fler limousiner under några dagar än jag sett under hela mitt liv i Sverige. Sådant sticker verkligen i ögonen på en om man har svensk jantelag i ryggmärgen.

Att åka dithän det svenska förmynderiets tentakler inte når kan för övrigt lära en att uppskatta dem mera. När man ännu en gång inandades rök på krogen påmindes man om hur det faktiskt var i Sverige för inte alltför länge sedan, och denna min tredje reflektion utifrån en inskränkt svensk, politiskt korrekt vänsterhorisont får avsluta mitt första inlägg efter den långa sommartorkan på bloggen.


Chockrosa limousiner till uthyrning, en smaklöshet som är ett direkt resultat av platt skatt.


I det nyliberala Estland har de till och med skyltar som visar vilka värderingar som gäller.


I Ockupationsmuséets dåligt upplysta källare står statyerna från kommunisttiden som ett undangömt monument över kommunismens misslyckande. Kommer de chockrosa limousinerna en dag att möta samma öde när ett annat politiskt-ekonomiskt experiment havererat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: Expressen, DN.

       

       

Farbror Tersman och världsstaten

Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.

Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.

Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.

Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: SvD, MND1, MND2.

       

       

Samtal om schizofrena antigaybloggare

När jag surfade runt lite på nätet råkade jag snubbla över den minst sagt absurda bloggen Samtal om Homosexualitet. Bloggaren, Andreas T, påstår sig sitta i kommunfullmäktige, arbeta som socionom och genomgå behandling för att bli av med sin homosexuella störning. Allt detta och mycket annat på bloggen kan man ställa sig väldigt skeptisk till. Det är en utpräglad antigayblogg med höga vetenskapliga anspråk som Andreas T står bakom. Tyvärr faller den pladask med hänvisningar till den högst tveksamma sidan EMASO och en ymnighet av underliga, ologiska och verklighetsfrånvända resonemang.

Om Andreas T har legat på latsidan när det gäller att argumentera övertygande så har han istället ansträngt sig till det yttersta för att promota sin blogg på olika vis. Bland annat har han skapat tjugo fejkbloggar med enda uppgift att välja honom som favorit samt länka till honom för att därmed klättra på Bloggportalens olika topplistor. De bloggare han skapat verkar vara en brokig skara med den enda gemensamma nämnaren att de har Andreas T:s blogg som favorit. Där finns bland andra Linda: ”Jobbar med festfix. Bor centralt. Lyssnar till Rammstein. Älskar Gucci och vintage Lacroix. Med i svänget och vet saker.”, Sven Holmkvist: ”Mogen gubbe som upptäckt bloggande och allt det roliga med det. Skriver utifrån egen erfarenhet och visdom.”, Benjamin: ”Bloggar om allt som berör afrikan i Stockholm och Sverige. Ser på samhället med andra ögon kan man säga.”, Annika: ”Bokhampan Annika läser och recenserar höglitteratur.” Marina Schenke: ”Här bloggas det om champagne och choklad, i ordens överflödsbemärkelse”, Mortal Violence: ”Bloggar om husdjur och slöjd, typ.”, Leviania: ”Bloggar om mitt nya liv i Stockholm efter flytten från Jerusalem där jag varit juvelerare i 14 år.”

Om sina beundrare på Bloggportalen skriver Andreas T att de nog faktiskt är ännu flera:

Många följer och favoriserar min blogg. Jag ser att bloggen är favorit för ett tjugotal på Bloggportalen. Ännu fler gillar och följer bloggen utan att markera det öppet, uppenbart av rädsla för personliga påhopp och hatiska angrepp från homolobbyns sida.

Riktigt schizofrent blir det dessutom i kommentarsraderna när Andreas T diskuterar med sig själv och ger sig själv beröm. I ett inlägg från mars diskuterar han med minst tre av sina egna alias och i samma kommentarstråd visar han även prov på en av sina andra paradgrenar, nämligen att kommentera i kända bloggares namn och hålla med sig själv.

Beundrarpost är det heller inte ont om. Andreas T har tydligen omvänt en del homosexuella genom åren, som till exempel Nieminen:

Jag minns första gången jag, självsäker bög och hängiven RFSL:are, hamnat på din blogg – chockad, förolämpad, förbannad, ville polisanmäla dig och hacka sönder bloggen. Jag var sååå arg! Hur vågar den här idioten ifrågasätta det vi alla vet, så tänkte jag. Men medan jag läste igenom inlägg efter inlägg märkte jag först ditt otroliga engagemang, sedan logiken i dina funderingar och argument, och slutligen insåg att det du skriver inte kan avfärdas som trams utan bör kollas, forskas i, grubblas över. Och idag, efter att ha kollat och dubbelkollat dina källor, efter att ha talat med forskare och läst deras rapporter (i original!) inser jag att jag haft fel hela tiden. Vi bögar är inte friska, ju tidigare vi fattar det desto bättre för oss själva.” //Nieminen på blogg.se

I ett annat inlägg berättar Andreas T om den omvända flatan Mia:

På högstadiet fick Mia för sig att hon var lesbisk.

[…]

Hon försökte leva efter denna övertygelse, och det blev några mörka år. Ungdomssexualitetens dark ages. Orgier, piller, psykiska besvär, neuroser, ett par självmordsförsök…
Tills hon en gång surfade på min sida (inte denna utan den jag hade innan), började läsa, tvivla och ifrågasätta. Hon fick veta att homosexualitet varken är läggning eller något du föds med (bevisas enkelt med hjälp av några grundläggande kunskaper i genetik och biologisk utvecklingslära).

[…]

Kort och gott, idag är Mia frisk. Hon tänder inte ens på tjejer. Och inga fler självmordsförsök, HIV-risker, neuroser och gråt om nätterna.
Förra veckan gifte hon sig med Matte, en fantastisk kille som hon älskar av hela sitt hjärta och har ett svindlande bra sexliv med. Och det finns planer på en bebis också, något hon aldrig kunnat om hon förblivit vilseledd och förvirrad angående sin sexualitet.
Grattis, Mia!

Man kan stilla undra vilken HIV-risk Mia utsattes för som lesbisk men Andreas T, expert på homosexualitetens baksidor, kan säkert svara på det.

Bloggen skulle i och för sig kunna vara ett utslag av någon sorts humor med tanke på den överdrivna tonen och de absurda omständigheterna. Men jag är tveksam, agget mot homosexuella känns väldigt äkta och Andreas T är lite för ihärdig för att bara drivas av njutningen i att provocera. En intressant studie i schizofreni av Hollywoodtyp är hans blogg i vilket fall som helst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden

       

       

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.

       

       

Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”

Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?

I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.

Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.

För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Terra Nova – Tillväxt till döds, Effektbloggen – Succé för tillväxtfest.

       

       

Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Beatrice Asks groda angående kulörta kuvert till misstänkta sexköpare för några veckor sedan var tydligen en stundens ingivelse. Efter att på ett seminarium hört om prostituerades erfarenheter av tvång och övergrepp fick justitieministerns känslomässiga sida överhanden och förnuftet fick stryka på foten för ett slag. Hur juridiskt tveksamt Asks förslag än var så var dock hennes önskan om att se allvarligare på sexköp fullt förståelig. Det är faktiskt något orimligt i att man kan åka ut till en sjaskig lägenhetsbordell, unna sig ett traffickingoffer och komma undan med böter. Man begår då i princip samma brott som våldtäktsmannen med den enda skillnaden att man varit lite bekväm och betalat någon för att ta hand om våldsbiten åt en.

Motargumentet är att många av de varor vi konsumerar har samma problematik, någonstans på vägen har människor varit utsatta för tvång och farit illa. Det är svårt att köpa elektronik eller guld utan att det stänkt blod någonstans i processen. Skillnaden med den tänkta lägenhetsbordellen är att då stänker blodet framför dig och du skiter i det. En del skulle säga att avståndet till blodstänkandet är irrelevant då effekten ju i slutändan är densamma, du bidrar till en verksamhet som skadar människor. Någon roll borde det dock rimligen spela att du är den direkta förövaren.

Kanske är det dags att införa grovt sexköp för de allvarligare fallen. Från feministiskt håll har anförts att ett införande av grovt sexköp skulle devalvera brottet sexköp men så brukar vi sällan resonera när det gäller andra brott och det finns ingen anledning att göra så heller i detta fall. Är man orolig för det så kan man ju samtidigt passa på att justera straffet uppåt för sexköp av normalgraden. Det är kanske lämpligt att göra det, i dagsläget får de dömda tyvärr inte ens de blygsamma straff som lagen stadgar. Sexköpare får nämligen systematiskt rabatterade dagsböter, avslöjar P1:s Kaliber i ett reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Alltid Rött Alltid Rätt – Mycket märkligt…

Media: DN, AB, SvD, Dagen.

       

       

Eyjafjallajökull, apokalypsen och svenska resenärers barnatro

Jag trodde inte att askmolnet som hängde över Sverige skulle försvinna så obemärkt som det faktiskt gjorde. Jag hade naivt nog laddat min mobil med ödesmättad filmmusik som jag tänkt lyssna på när askan dalade ned från en blygrå himmel och sett fram emot några riktigt härliga apokalyptiska vandringar under askflagorna. Jag hade tänkt mig att min väg skulle kantas av människor som förskrämt tittade upp mot skyn åkallandes den Gud som övergett dem i tron att slutet nu var kommet. Lite änglar som blåser i basuner på det och allt hade varit perfekt. Askregnet uteblev ju tyvärr och det blev istället högst ordinära vardagspromenader utan apokalypsens fyra ryttare i släptåg.

Hur som helst, med eller utan apokalyptiskt askregn påminner vulkanutbrottet och askmolnet oss om vår litenhet, och då inte bara människans dito utan även svenska myndigheters. I en artikel som jag bara hittar i dagens pappersversion av DN beklagar sig en resenär som varit strandad i några dygn över UD:s tillkortakommanden.

Tusentals svenskar är fast ute i världen tio dagar efter vulkanutbrottet. Nu kommer kritiken mot de svenska myndigheterna.
– De har inte lärt sig något av tsunamin, säger Mats Helgesson, fast i Bangkok i fyra dygn.

[…]

Hur är läget på flygplatsen?
– Folk sitter där nere och gråter. Vissa har slut på pengar, andra behöver mediciner. Man trodde att myndigheterna lärt sig något efter tsunamin, men informationen var varit katastrofalt dålig, säger Mats Helgesson

Uppenbarligen lärde inte heller svenska resenärer sig något av tsunamikatastrofen. En del verkar fortfarande ha en övertro på svenska myndigheters möjligheter att verka i världens alla hörn. Själv låter jag min apokalyptiska spelningslista ligga kvar i mobilen i den händelse Eyjafjallajökulls elaka storasyster Katla vaknar till liv, då kan Mats verkligen få chansen att beklaga sig över myndigheternas otillräcklighet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen.

       

       

Delfinen Ruby och Malcolm

När jag för tre veckor sedan skrev ett kärleksbrev till delfinen Pichi på Kolmårdens delfinarium trodde jag att jag fått till något unikt och riktigt absurt. Det visade sig dock som vanligt att verkligheten vida överträffar dikten. Aftonbladets webb-TV rapporterar nämligen om en man som på 70-talet haft en kärlekshistoria med en delfin och nu skrivit en bok om det hela.

Video borttagen

Detta kan förvisso röra sig om ett lönsamt påhitt från författarens sida men efter att ha kikat på hans hemsida är min helt okvalificerade gissning att det är äkta.

Författaren, Malcolm Brenner, verkar inte helt oväntat ha ett sorgligt bagage. I sin komprimerade självbiografi på hemsidan berättar han bland annat om sin uppväxt i en sektmiljö där han utsattes för sexuella övergrepp. Föräldrarna var influerade av psykoanalytikern Wilhelm Reichs absurda pseudovetenskapliga teorier och det var en ”doktor” skolad i de lärorna som Brenner hävdar förgrep sig på honom.

delfinalskog

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Delfinen Pichi och jag

I måndags roade jag mig med att posta följande brev till Delfinarium på Kolmårdens djurpark. Egentligen är det jättefånigt men jag var så där uttråkad som man bara kan vara en måndag och då är det mesta ursäktat. Så här formulerade jag mig i alla fall:

”Hej!

Jag är en stor delfinfantast som tycker att delfiner är de underbaraste djuren på planeten och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett er show. Delfinerna är överjordiskt vackra och utstrålar något nästan magiskt och övernaturligt. Jag har särskilt fastnat för den stilige delfinhanen Pichi. Han har en sådan intelligent blick och det är något visst med hur smäckert och graciöst han rör sig i vattnet.

Ni skriver på er hemsida att ”På Kolmården är tränarna tillsammans med delfinerna, något som delfinerna uppskattar väldigt mycket, speciellt när tränarna hoppar ner i vattnet till dem.” Det måste betyda att delfinerna tycker om människor och nog inte ser dem som så annorlunda än sina artfränder. När allt kommer omkring är vi kanske inte så olika. Delfinerna har ju till exempel precis som vi människor sex för att det är skönt, inte bara i syfte att avla barn. Ofta är nog artgränserna inte så absoluta och omöjliga att överskrida som man tror.

Det finns dock tyvärr så många fördomsfulla människor som tror sig kunna bestämma vilken kärlek som är rätt och vilken som är fel. Till exempel var det länge förbjudet i de amerikanska sydstaterna för svarta och vita att ingå äktenskap med varandra. Det som tillintetgjorde denna fördomsfulla lag var utfallet i Loving v. Virginia, ett civilrättsligt mål där kärleken besegrade fördomarna. Jag tror att även relationen mellan människa och delfin skulle behöva en sådan brytpunkt. En symbolisk förening mellan de två arterna behövs verkligen efter alla tråkigheter som varit. Jag tänker då bland annat på de fruktansvärda saker som avslöjades i filmen The Cove.

Jag skulle därför, nu på torsdag den 25:e, vilja boka paketet ”Närkontakt delfin” om ni kan gå mig till mötes vad gäller några speciella önskemål. Jag vill självklart vara med Pichi och de andra delfinerna i deras eget element och inte heller är jag intresserad av att ha någon våtdräkt på mig. Vidare önskar jag vara ostörd med delfinerna och skulle uppskatta om ni kunde spela något med Enya i högtalarna när jag och Pichi bekantar oss. Observera att jag inte kommer att tvinga mig på Pichi, jag kommer att gå varsamt fram och allt som sker kommer att ske på hans villkor.

Mvh Jonas
Här är min mail till vilken ni kan bekräfta mitt besök.
xxxxxxxx@hotmail.com”

För att visa att mina känslor var uppriktiga och att jag inte bara var ute efter ett nyp skickade jag också med följande egenhändigt tillverkade kort till den ståtlige delfinhanen.

Det blev dock tyvärr en Romeo & Julia-historia av det hela, jag och Pichi fick aldrig varandra. Kolmården var nämligen helt ointresserade av sina potentiella kunder och besvärade sig inte ens med att besvara mitt fina brev.

Relevanta länkar: Delfinen Pichi, ”Närkontakt delfin” under ”Vilda Möten Delfin” på Kolmårdens djurpark, Det civilrättsliga målet Loving v. Virginia.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .