Lundman var en av Sveriges främsta företrädare för rasbiologin under dess glansperiod och hans undersökningar av dalfolket var hans mest omfattande studie. Han hade under ett antal år rest runt i Dalarna och undersökt skallmåtten på ett stort antal kullor och masar. Detta kunde han göra tack vare att han i princip prenumererat på ett stipendium som nog egentligen var avsett att tilldelas olika personer från år till år.

Jag är själv lycklig ägare till några årgångar av Dalarnas hembygdsbok där man så länge Karl Trotzig var redaktör gladeligen lät Bertil Lundman publicera resultaten av folktypsundersökningarna. Är näspannvinkelmått, rastyper och foton på dalmasar ens melodi så är det angenäm läsning. Lundman drar dock mycket djärva slutsatser ur sitt disparata material. Inslag av orientaliskt blod ser han i dalabyar lite här och där, likaså finns cromagnoninslag på sina håll. Finskt inflytande är också allmänt förekommande även om Lundman menar att dalfolket fortfarande är Sveriges mest rasrena folk.

Uppblandning med främmande folktyper gillar inte Lundman alls. Att hans ideal faktiskt är raka motsatsen framgår när han skriver om morabornas vana att gifta sig inom släkten.

Inom parentes sagt är en dylik ”inavel” ej, som många påstå, övervägande av ondo. Man säger, att genom de många släktgiftena en hel del dolda, men i släkten förefintliga dåliga anlag kunna framträda, så att en del av barnen skulle bli efterblivna eller stundom t. o. m. idioter. Jämte en ringa sanningskärna innebär detta stora överdrifter. Är befolkningen övervägande sund och kraftig, är faran härför i stort sett ganska ringa, men dess större för blandning med främmande; med andra ord ”man vet vad man har, men ej vad man får”, d. v. s. man känner läggningen hos sin egen släkt, men vet ej, vad för skojarblod, man kan få in utifrån. Dessutom föra de gamla ingiftena med sig stadga och jämnvikt i lynne och kroppsbyggnad, under det blandning i och för sig själv, även med fullt likvärdiga svenskar, gärna framalstrar en hel del andligen och kroppsligen illa avvägda personer. Framför allt bli genom blandningen många spinkiga och gängliga med anlag för tuberkulos. Kort sagt: otvivelaktigt beror morabornas lugna kraft till stor del på det gamla ingiftet inom de olika byarnas redan från början goda stammar!

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1933, s. 72)

Det var till största delen män som undersöktes av Lundman och man kan tycka att hans beskrivning och beundran av dalkarlarna i vissa fall andas homoerotik, som till exempel när han berättar om sitt besök i Rättvik.

Men ser man närmare efter, lägger man åtminstone märke till en sak, den relativt stora mängden av långa granna nordiska karlar.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1936, s. 94)

Så är också fallet när han besöker en av Nås gamla finnbyar och fruktar att några fula, finska typers anleten ska möta honom.

Här sutto eller lågo nu i solgass och söndagsro minst ett par dussin karlar och pojkar. Nu, tänkte jag, får jag väl se några rena rama finnar. Men, när de reste sig och hälsade på sin ännu något finskt sjungande ordmelodi, vad ser jag? Endast långa, granna karlar med smala, fina ansikten och huvuden.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 68)

Man kan tänka sig att en del masar och kullor var hälsosamt skeptiska till att någon stövlade in i stugan och mätte deras lekamen. Något som Bergin betonade i föredraget, och som framgår av böckerna, var Lundmans beroende av att lokala nyckelpersoner som präster, lärare eller ordföranden i hembygdsföreningen bistod när han skulle få komma in och göra sina undersökningar hos invånarna i Dalarnas byar. Så var till exempel fallet i Svärdsjö.

Sedermera övertogs saken av Svärdsjö hembygdsförenings nitiske ordförande, handelsföreståndaren Vilhelm Olsson. Hr Olsson är en glänsande ”Führer” i detta ords bästa bemärkelse med underbar förmåga att förmå sina byrepresentanter m. fl. att hjälpa mig mitt i brinnande skörd.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 90)

Som så ofta avslutades föredraget med en frågestund. En gammal bekant till Lundman berättade om en lustig episod och förklarade att Lundman faktiskt var mycket begåvad men tyvärr hade hamnat lite snett i tankegångarna, han sågs allmänt som en pajas man skrattade åt.

Man undrar dock vad Lundman fått spela för roll om tyskt pansar rullat in över den svenska gränsen när det begav sig, hade det fortfarande varit pajasens? Kanske hade det varit färdigskrattat. Och när det gällde de svenska tvångssteriliseringarna så behövdes inga tyska tanks. De utfördes oaktat om man skrattade åt Lundman, delvis på grund av det tankegods han omfamnade.

Andra bloggar om rasbiologi samt Upplandsmuseets utställning och föreläsningsserie: Ting & tankar – (O)mänskligt

Media: MND

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Rasbiologi, Uppsala, Bertil Lundman, Socialdarwinism, Dalarna.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Människans natur, Lasse Berg, Evolutionspsykologi, Global uppvärmning, Jämlikhet, Samarbete.

Kalf-Hansens budskap var att vi skulle hushålla med resurserna, till exempel genom att dra ned på köttkonsumtionen och inte slänga mat i onödan. Det jag fastnade mest för var dock hans tanke att man inte skulle bestämma vad man skulle äta först för att sedan avgöra vilka råvaror man borde införskaffa. Istället skulle man undersöka vad det bjöds på för tillfället, vilka råvaror var det säsong för nu? Sedan skulle man helt enkelt bestämma sin kosthållning utifrån det. Sådant menade Rune skulle vara mer spännande för konsumenten, man skulle tvingas överraska sig själv. Dessutom var ju färska säsongsråvaror så mycket bättre.

Det var inget som Kalf-Hansen berörde under de futtiga tjugo minuter han hade till sitt förfogande men sådant berör givetvis frågeställningar på ett betydligt djupare plan rörande människans förhållande till naturen. Ska man anpassa naturen till människan eller människan till naturen? Här är det givetvis inte frågan om att välja det ena eller det andra, utan om gråskalor, men vi har hur som helst provat det förra betydligt oftare än det senare.

Det var lätt att hålla med om allt Kalf-Hansen sade. Vi hade det så bra, jag och Rune, men under föredragets sista skälvande minuter skulle han nödvändigtvis förstöra allt det fina vi byggt upp. I slutet berättade han nämligen om de olika typerna av ekologiska märkningar som fanns på marknaden. Han hävdade då att det absolut bästa ekologiska alternativet var biodynamiskt odlade råvaror. I samma ögonblick som han sade det förstod jag att Rune och jag inte var ämnade för varandra.

För den som inte är bekant med biodynamiskt jordbruk finns här en bra sammanfattning. Det biodynamiska jordbruket bygger på antroposofigrundaren Rudolf Steiners tänkande och det måste sägas handla mer om magi än något genomtänkt ekologiskt jordbruk. Biodynamiskt odlande handlar nämligen bland annat om mystiska kosmiska energier, preparat tillverkade av djurdelar, vattenvirvlande och annat meningslöst hokus pokus.

Kalf-Hansen framhärdade ju i att man skulle använda resurserna effektivt när det gällde den överdrivna köttkonsumtionen och otyget med att slänga mat. Men varför tillämpar han i så fall inte den principen på det biodynamiska jordbruket? För det man pysslar med inom det är väl i stora delar snarare motsatsen till ett ekologiskt förhållningssätt. Att ägna sig åt meningslöst nonsens som att gräva ned kohorn i marken, virvla vatten, och dilla runt på alla de vis för att tillfredsställa de kosmiska energier Steiner fantiserat ihop är knappast ett effektivt jordbruk. Nu förbrukar väl kanske inte den sortens ritualer så mycket resurser, men det borde vara en principsak kan man tycka, och det borde faktiskt göra de biodynamiska varorna sämre än de vanliga ekologiska i det avseendet.

Nu brukar jag förvisso själv ibland köpa produkter från Saltå Kvarn vars sortiment är biodynamiskt odlat, men då tänker jag att jag får ta det goda med det onda. Jag går inte i tron att biodynamiskt är bättre och är därmed ursäktad och utan skuld. Sedan finns det ju alltid ett mervärde i den absurda komik som uppstår när man mumsar på mat där man betalat några kronor extra för att vuxna människor lekt Harry Potter när de odlat den.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Antroposofi, Matlagning, Skepticism, Konsumentfrågor, Resurshantering.

Om Andreas T har legat på latsidan när det gäller att argumentera övertygande så har han istället ansträngt sig till det yttersta för att promota sin blogg på olika vis. Bland annat har han skapat tjugo fejkbloggar med enda uppgift att välja honom som favorit samt länka till honom för att därmed klättra på Bloggportalens olika topplistor. De bloggare han skapat verkar vara en brokig skara med den enda gemensamma nämnaren att de har Andreas T:s blogg som favorit. Där finns bland andra Linda: ”Jobbar med festfix. Bor centralt. Lyssnar till Rammstein. Älskar Gucci och vintage Lacroix. Med i svänget och vet saker.”, Sven Holmkvist: ”Mogen gubbe som upptäckt bloggande och allt det roliga med det. Skriver utifrån egen erfarenhet och visdom.”, Benjamin: ”Bloggar om allt som berör afrikan i Stockholm och Sverige. Ser på samhället med andra ögon kan man säga.”, Annika: ”Bokhampan Annika läser och recenserar höglitteratur.” Marina Schenke: ”Här bloggas det om champagne och choklad, i ordens överflödsbemärkelse”, Mortal Violence: ”Bloggar om husdjur och slöjd, typ.”, Leviania: ”Bloggar om mitt nya liv i Stockholm efter flytten från Jerusalem där jag varit juvelerare i 14 år.”

Om sina beundrare på Bloggportalen skriver Andreas T att de nog faktiskt är ännu flera:

Många följer och favoriserar min blogg. Jag ser att bloggen är favorit för ett tjugotal på Bloggportalen. Ännu fler gillar och följer bloggen utan att markera det öppet, uppenbart av rädsla för personliga påhopp och hatiska angrepp från homolobbyns sida.

Riktigt schizofrent blir det dessutom i kommentarsraderna när Andreas T diskuterar med sig själv och ger sig själv beröm. I ett inlägg från mars diskuterar han med minst tre av sina egna alias och i samma kommentarstråd visar han även prov på en av sina andra paradgrenar, nämligen att kommentera i kända bloggares namn och hålla med sig själv.

Beundrarpost är det heller inte ont om. Andreas T har tydligen omvänt en del homosexuella genom åren, som till exempel Nieminen:

Jag minns första gången jag, självsäker bög och hängiven RFSL:are, hamnat på din blogg – chockad, förolämpad, förbannad, ville polisanmäla dig och hacka sönder bloggen. Jag var sååå arg! Hur vågar den här idioten ifrågasätta det vi alla vet, så tänkte jag. Men medan jag läste igenom inlägg efter inlägg märkte jag först ditt otroliga engagemang, sedan logiken i dina funderingar och argument, och slutligen insåg att det du skriver inte kan avfärdas som trams utan bör kollas, forskas i, grubblas över. Och idag, efter att ha kollat och dubbelkollat dina källor, efter att ha talat med forskare och läst deras rapporter (i original!) inser jag att jag haft fel hela tiden. Vi bögar är inte friska, ju tidigare vi fattar det desto bättre för oss själva.” //Nieminen på blogg.se

I ett annat inlägg berättar Andreas T om den omvända flatan Mia:

På högstadiet fick Mia för sig att hon var lesbisk.

[...]

Hon försökte leva efter denna övertygelse, och det blev några mörka år. Ungdomssexualitetens dark ages. Orgier, piller, psykiska besvär, neuroser, ett par självmordsförsök…
Tills hon en gång surfade på min sida (inte denna utan den jag hade innan), började läsa, tvivla och ifrågasätta. Hon fick veta att homosexualitet varken är läggning eller något du föds med (bevisas enkelt med hjälp av några grundläggande kunskaper i genetik och biologisk utvecklingslära).

[...]

Kort och gott, idag är Mia frisk. Hon tänder inte ens på tjejer. Och inga fler självmordsförsök, HIV-risker, neuroser och gråt om nätterna.
Förra veckan gifte hon sig med Matte, en fantastisk kille som hon älskar av hela sitt hjärta och har ett svindlande bra sexliv med. Och det finns planer på en bebis också, något hon aldrig kunnat om hon förblivit vilseledd och förvirrad angående sin sexualitet.
Grattis, Mia!

Man kan stilla undra vilken HIV-risk Mia utsattes för som lesbisk men Andreas T, expert på homosexualitetens baksidor, kan säkert svara på det.

Bloggen skulle i och för sig kunna vara ett utslag av någon sorts humor med tanke på den överdrivna tonen och de absurda omständigheterna. Men jag är tveksam, agget mot homosexuella känns väldigt äkta och Andreas T är lite för ihärdig för att bara drivas av njutningen i att provocera. En intressant studie i schizofreni av Hollywoodtyp är hans blogg i vilket fall som helst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Bloggosfären, Bloggportalen, Homosexualitet, HBTQ, Samtal om homosexualitet.

Detta kan förvisso röra sig om ett lönsamt påhitt från författarens sida men efter att ha kikat på hans hemsida är min helt okvalificerade gissning att det är äkta.

Författaren, Malcolm Brenner, verkar inte helt oväntat ha ett sorgligt bagage. I sin komprimerade självbiografi på hemsidan berättar han bland annat om sin uppväxt i en sektmiljö där han utsattes för sexuella övergrepp. Föräldrarna var influerade av psykoanalytikern Wilhelm Reichs absurda pseudovetenskapliga teorier och det var en ”doktor” skolad i de lärorna som Brenner hävdar förgrep sig på honom.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Wilhelm Reich, Delfiner, Kärlek, Tidelag, Sekter.

På något sätt är det märkligt hur folk med sådana disparata åsikter kan hitta varandra och slå sig ihop. Deras enda gemensamma nämnare är att de har en ringa kontakt med verkligheten och är kritiska mot etablissemanget. Man kan undra hur det går till när de finner varandra? Besitter de någon sorts foliehattarnas gaydar? Kan någon paranoiker med konspirationsteorier om 11:e september gå på gatan, möta en klimatskeptikers blick och tänka; du och jag är likadana, ska vi göra något skoj tillsammans? Så gick det ju fordom till hos de homosexuella innan bastuklubbarna och internet gjorde den färdigheten obsolet.

Ett annat exempel på otippade kompisar är de olika grupper av människor som träffas på Mohamed Omars tillställningar. På hans föredrag samsas kvasinazisterna i Nationaldemokraterna med islamister. Deras gemensamma nämnare lär vara agget mot den förhatlige juden. Trist att hat ska vara det som förenar men gulligt är det i vilket fall som helst. Den som inte blir rörd till tårar vid tanken på blonda, blåögda fosterlandsfetischister och skäggiga islamister som håller varandra i hand och har en halvhemlig diskussionsklubb tillsammans måste sakna hjärta.

Ett tredje och sista exempel på omaka intressen under samma paraply är det lilla bokförlaget Anarchos bokutgivning. De har förvisso ett blygsamt antal böcker på sin utgivningslista men spännvidden är enorm. De har både gett ut klimatskeptikern Svensmark och den radikale, gröne anarkoprimitivisten John Zerzan. Precis som i fallet med seminariet i Malmö torde misstro mot etablissemanget vara den röda tråden. Förlaget verkar för övrigt idémässigt stå konspirationsforumet vaken.se nära.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Konspirationsteorier, Skepticism, Klimatskeptiker, Antisemitism, Anarchos.

Klimatskeptikerna har mycket gemensamt med andra självtillräckliga sanningsrörelser som är aktiva i www-världen, kreationisterna till exempel. De första tvivlar på mänskliga aktiviteters effekt på klimatet, de senare tvivlar på evolutionen som förklaring till varför de varelser som befolkar jorden ser ut som de gör. Somliga må tycka att liknelsen mellan klimatskeptiker å ena sidan och skapelsetroende å andra är elak och orättvis men precis som hos kreationisterna består klimatskeptikernas verksamhet till stor del i att på svaga grunder ifrågasätta mainstreamforskningen. Samtidigt kan varken klimatskeptikerna eller kreationisterna presentera några egna teoribyggen som duger till annat än lätt hjärngympa för nördar med för mycket tid och den närmast perversa hobbyn att plocka isär hitte-på-vetenskap.

Kanske ska klimatskeptikerna dock ändå behandlas annorlunda än sina pseudovetenskapssyskon, kreationisterna. Skapelsetroende har nämligen inte tillgång till ledarsidorna i Sveriges största tidningar, vilket klimatskeptikerna faktiskt har i viss utsträckning. Då jag själv prenumererar på landets malligaste morgontidning är jag tvungen att genomlida Hans Bergströms och Rikard Westerbergs inlagor i ämnet tillsammans med mitt morgonthé. Det känns så genant att läsa, på många sätt påminner det om en Idoluttagning där den hoppfulle aspiranten är pinsamt ovetande om sina egna brister och tillkortakommanden inom gebitet. När man läser tidningen har man ju till skillnad från när man sitter i TV-soffan inte heller skämskudden till hands, man är oftast helt oförberedd på att behöva rodna på andras bekostnad.

Visst går det att ifrågasätta mainstreamforskningen, och det är givetvis också något som bör göras. Klimatet är en komplex historia och förutsägelserna dras med stora felmarginaler. Man måste dock inse att det inte räcker med att gå och inhandla Den lille klimatforskaren-boxen och läsa lite klimatskeptiska bloggar för att sedan kunna ge sig i kast med att kritisera klimatforskarnas teorier och resultat. Någonstans gäller det att ha ödmjukhet inför de arbetstimmar frågorna ägnats och de vetenskapliga metoder som brukats. Den tid är tyvärr längesedan förbi när forskningsfronten låg inom nära räckhåll för en vanlig skärpt, läskunnig medborgare. I vårt högt specialiserade samhälle är vägen dit hård, lång och mördande tråkig.

Hur får då vi vanliga, enkla människor visshet om vad som är vetenskap och inte? Som lekman är ett bra sätt att avgöra om något är vetenskapligt gångbart att kika på om förespråkarna lyckats publicera sig i någon av de seriösa vetenskapliga tidskrifterna. Det har inte de som är företrädare för en radikal klimatskeptisk hållning lyckats med i någon större utsträckning, ett öde de för övrigt delar med kreationisterna. Klimatskeptikerna är hänvisade till bloggar och insändarsidor, och där brukar sällan någon meningsfull vetenskaplig diskussion föras. Det var inte på Falukurirens insändarsida som Einstein presenterade sin relativitetsteori. Att klimatskeptikerna själva ytterst sällan ägnar sig åt klimatforskning är en annan hint om att rörelsen är ute och cyklar.

Mången tapper debattör har stångat sin panna blodig i diskussioner med klimatskeptiker, de tycks dock vara sällsynt svåra att övertyga. Då jag i grund och botten har en mycket positiv människosyn tror jag ändå att alla människor kan förändras. Dock tycks klimatskeptikerna vara immuna mot både teori och empiri och jag anser därför att det är dags att prova något okonventionellt. En del kommer att finna mitt tilltag oetiskt men att hålla människor i okunnighet är också ack så oetiskt.

Då det visat sig meningslöst att tala till klimatskeptikernas medvetna jag är min avsikt att istället tala till deras undermedvetna, måhända är själens källarnivåer en mer resonabel sida hos dem. Det bästa tillfället att nå deras undermedvetna torde vara när de sover. Jag har då möjligheten att övertyga dem när de är som mest mottagliga. Jag håller med om att det är en chansning, något brett vetenskapligt stöd finns ej för inlärning under sömn. Jag vill dock minnas att en amerikansk studie visade att det faktiskt fanns en möjlighet att det fungerade även om det samtidigt förstörde ens nattsömn. En natt med dålig sömn är dock ett billigt pris att betala för att ledas ur villfarelserna.

Problemet är att det kan uppfattas som integritetskränkande om jag smyger mig in i deras hem när de sover och viskar sanningar om klimatet i deras klimatskeptikeröron. Jag måste finna ut ett sätt att tala till dem i sömnen som inte uppfattas som integritetskränkande, den sortens frågor är ju verkligen i ropet just nu. Man vill ju verkligen inte uppfattas som någon Henrik Pontén.

Snillrik som jag är har jag dock listat ut ett sätt att tala till dem i sömnen utan att behöva tränga mig in i deras hem. Min plan må verka lite långsökt och galen men att diskutera med folk som inte är det minsta intresserade av någon rationell diskussion är faktiskt ännu galnare, och det är den metoden många framhärdar i idag när det gäller att övertyga klimatskeptiker. Jag har, hör och häpna, postat en avslappnings-CD till tre särskilt utvalda klimatskeptiker. Min tanke är att den kvällströtte klimatskeptikern slår på CD:n, lägger sig ned, lyssnar och slappnar av för att sedan försättas i det tillstånd jag vill ha dem, sömn. Därefter följer ett dolt ljudspår på CD:n där jag talar direkt till deras undermedvetna och övertygar dem om det oriktiga i deras ståndpunkt. När de sedan vaknar upp på morgonen är villfarelserna som bortblåsta och världen är tre klimatskeptiker fattigare.

Viktigt är att formulera ett trovärdigt följebrev till avslappnings-CD:n som invaggar dem i falsk säkerhet. Jag tycker faktiskt att jag fick till ett riktigt försåtligt sådant:

”Hej!

Tack för dina ansträngningar att sprida sanningen om klimatbluffen. Det måste vara sällsynt krävande, klimatalarmisterna tycks ju vara aktiva dygnets alla 24 timmar. Man kan undra om de får betalt av vindkraftsindustrin för att sitta och sprida sina lögner dagarna i ända.

Du har verkligen gjort dig förtjänt av lite vila. På CD:n i detta kuvert finns avslappnande delfinljud. Delfiner har en lugnande inverkan på oss människor, de är empatiska djur som ligger på en hög andlig nivå och man har faktiskt använt dem för att behandla traumatiserade barn med stor framgång.

Lägg dig på rygg, blunda, slappna av och somna in till de underbara djurens sång. Det har du gjort dig förtjänt av!

/Jonas, också klimatskeptiker”

Min tanke är som tidigare nämnts att den kvällströtte klimatskeptikern snällt följer min uppmaning, lägger sig ned, slappnar av och somnar in till delfinljuden. Jag använde mig av ljudspåret från detta youtubeklipp till delfinavslappningsljuden och nu i efterhand ångrar jag mig lite. När jag lyssnar på ljudspåret känner jag mig inte direkt avslappnad, snarare blir jag nervös. Ljuden känns lite obehagliga och får mig att tänka på de där delfinerna som blev slaktade av elaka japaner i filmen The Cove.

Nåväl, förhoppningsvis somnar den intet ont anande klimatskeptikern ändå in till delfinpipen. Därpå följer nästa steg i min diaboliska plan. Mitt bland delfinljuden kommer det dolda meddelandet. Min tanke är att detta ska gå rakt in i klimatskeptikerns undermedvetna. För att uppnå den rätta samvetesrösten valde jag att spela in meddelandet talandes i en burk.

”HEJ, DET HÄR ÄR DITT SAMVETE SOM TALAR.

VÄRLDEN ÄR PÅ VÄG ATT GÅ UNDER PÅ GRUND AV DE AV MÄNNISKAN ORSAKADE KLIMATFÖRÄNDRINGARNA.

HAVEN KOMMER ATT STIGA, ISBJÖRNARNA OCH BARNEN I BANGLADESH KOMMER ATT DRUNKNA.

DU MÅSTE BYTA STÅNDPUNKT I KLIMATFRÅGAN OCH SLUTA FÖRNEKA KLIMATFÖRÄNDRINGARNA, INNAN DET ÄR FÖR SENT.

ANNARS KOMMER ALLT ATT VARA DITT FEL, Ditt Fel, ditt fel…”

Förhoppningsvis går dessa ord rakt in i deras samvete och förändrar deras uppfattning i klimatfrågan. Att säga att klimatfrågans lösning hänger på dem personligen är förvisso minst sagt en överdrift men då klimatskeptikern precis som kreationisten och 9/11-konspirationsteoretikern ofta tror sig vara vår tids Galileo borde denna grova överdrift matcha deras ego. Likaså borde den överdrivet alarmistiska och anklagande tonen med hänvisningar till isbjörnar och barn i Bangladesh passa med deras uppfattning om hur någon som oroar sig över klimatet tänker. Allt som går in i deras undermedvetna kommer alltså att fungera väl med deras rådande världsbild, det enda som återstår kommer att vara att ta steget över till andra sidan.

Jag har bara valt att skicka avslappningsskiva till tre klimatskeptiker men faller försöket väl ut så kommer jag att hjälpa fler att komma in på den rätta vägen. Följande personer är de särskilt utvalda som erhållit min CD:

Stefan A. Johanssons klimatskeptiska åsikter har gjort mig särskilt beklämd eftersom han företräder det parti som jag vid varje val troget gått och röstat på, och då snackar vi inte bara riksdagsval utan även plojval som kyrkoval och europaparlamentsval.

Eftersom detta är en radikalfeministisk blogg har jag även kvoterat in en kvinna trots att klimatskeptikerrörelsen till största delen består av grånade herrar. Maggie Thauersköld Crusell var den som startade bloggen The Climate Scam med undertiteln ”För dig som hellre tänker själv”, där brukar hon ofta författa klimathaveristiska inlägg.

Sist att erhålla min avslappnings- & klimatuppfattningskorrigerar-CD är Anders Edwardsson, liberalkonservativ tyckare och en flitig klimatskeptisk skribent.

Om mitt lite barnsliga tilltag faller väl ut kommer jag att försöka mixtra med fler klimatskeptikers hjärnor. Jag håller tummarna för att det går vägen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Klimatskeptiker, Bloggosfären, Hjärntvätt, Global uppvärmning, Skepticism.

Bloggat: emretsson.net – Aftonbladet förtiger sitt eget klimathaveri, Piprök – We may get to the point ….

Media: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN, Expressen1, Expressen2.