Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.