Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.
Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.
Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.
Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.
Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.
Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.
Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.
”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?
Ända sedan jag för första gången fick förtroendet att gå och välja vilka som ska bestämma åt mig har jag troget gått och röstat på det före detta statsbärande socialdemokratiska arbetarepartiet. Nu är det dock dags att bryta den traditionen. Jag har låtit miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet styra mitt partival. Nej, det är inte Moderaterna som ska få mitt förtroende, det är faktiskt Miljöpartiet. Jag går alltså med strömmen och kommer att bli en del av väljarflykten från Socialdemokraterna och en del av väljartillströmningen för Miljöpartiet.
Det finns dock några saker som gör att det kommer att knyta sig i magen när jag petar ned valsedlarna i kuverten imorgon. För det första är det kärnkraftsmotståndet hos de gröna. Fission är definitivt ett sätt att göra så att det kommer fram elektroner ur vägguttagen hemmavid som har sina baksidor. Något måste vi dock ha innan vi når det där fantastiska sol, vind och vatten-paradiset som vi alla längtar efter och kärnkraften är en högproducerande och koldioxidsnål källa till energi.
För det andra har de gröna en inte obetydlig falang med en avog inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet, främst inom sjukvårdspolitiken. Är det något parti som sticker ut när det gäller vurmande för sådant som homeopati, antroposofi och elallergiker så är det just Miljöpartiet. Av den anledningen tänker jag göra en skarp markering och rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet. Återstår att se om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tar notis om min lilla markering och rensar upp i partiet.
För det tredje kan de ibland vara lite så där fräckt frihetliga och till exempel inte problematisera friskolor så mycket som man skulle kunna önska.
Slutligen finns också risken att man röstar på ett parti som i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare eventuellt kommer att agera samarbetsparti åt de borgerliga. Jag är dock redo att ta även den risken, förhoppningsvis kommer de att sälja sig dyrt och vi får i alla fall en hyfsad miljöpolitik.
Det är alltså mycket som gör att det bär mig emot att rösta på Miljöpartiet men de tveksamheterna är ändå petitesser jämfört med miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Miljöfrågorna innefattar ju egentligen allt annat, tar vi inte hand om miljön, vår gemensamma resurs, kommer det i sinom tid att slå mot ekonomi, sysselsättning och andra sekundära frågor som hamnat i förgrunden i valdebatten. Miljöpartiet är de som står för de mest radikala lösningarna och de får därför min röst i riksdags- och kommunalvalet.
Häromdagen satt jag och kikade igenom de olika partiernas valsedlar för att se vilka jag skulle ära med mina personröster i årets riksdagsval. De enda partiers kandidater som kunde kunna komma på fråga var förvisso Miljöpartiets och Socialdemokraternas, men jag tog mig ändå en snabb titt på de andra partiernas listor av ren nyfikenhet. När jag skummade igenom riksdagskandidaterna på Piratpartiets Stockholmslista råkade mina ögon fastna på en av deras kandidater, den i Enskede bosatte Dick Wase. Mitt intresse för obskyr litteratur hade lett till att jag för ett par år sedan lade vantarna på hans bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, ett stycke sexualhistoria tillika ett sexualpolitiskt manifest. Ska man tro Wase så är hela vår historia ett ändlöst kopulerande i alla dess former. Sådant som tidelag, incest och annat som idag ses som avarter har följt människan genom historien och är i allra högsta grad naturliga, menar Wase. Problemet är vår tids sexualmoral, sprungen ur kristendomen, som hindrar oss från att leva ut vår naturliga och mångfacetterade sexualitet, hävdar han vidare. Wases bok är omfångsrik och han går igenom sexuella praktiker från bland annat stenåldern, Mesopotamien, det gamla Egypten och det klassiska Grekland. Slutligen landar han i dagens, enligt Wase, repressiva samhälle.
I viss mån har Wase givetvis rätt i att människans sexuella beteende inrymmer och inrymt stora variationer. Han ser dock hela tiden vad han vill se och slätar snabbt över sådant som strider mot hans uppfattning, tecken på självvald tvåsamhet till exempel. Fotnoterna lyser också med sin frånvaro och det är därför svårt att veta vad som är sant och vad som är produkter av Wases hjärna. Han påminner faktiskt inte så lite om Varan-TV:s Egyptolog Ted Borg, en fiktiv historiker som låter sin historieskrivning i mycket hög grad färgas av sina egna snuskiga fantasier.
Dick Wases tvillingsjäl Ted Borg.
Så långt skulle Wases bok bara kunna vara något att le lite överseende åt men det finns några riktigt obehagliga bitar i hans alster. Han ägnar nämligen uppåt hundra sidor av sin bok åt att försvara pedofili, eller intergenerationell sex som den gode Wase föredrar att kalla det.
Det var i Wases absurda pedofilvurmande som jag faktiskt kände lukten av en liten skandal. Pedofili är ju laddat till tusen och med en riksdagskandidat som tar sådant i försvar skulle jag nog kunna dra till mig lite uppmärksamhet. Äntligen hade jag det scoop som skulle lyfta mig till stjärnorna. Äntligen skulle jag få lite andra läsare än de som googlar på Landsbygdsdemokraterna eller någon ordkombination som inbegriper ordet tidelag. Jag misstänker för övrigt att det är samma personer som är intresserade av hillbillypartiet Landsbygdsdemokraterna som är nyfikna på tidelag men det hör inte hit och jag har inga som helst belägg. Det brukar ju dock oftast vara unga män sysselsatta inom lantbruket som har ett alltför stort djurintresse.
Nåväl, utan att först googla och se om någon redan uppmärksammat mitt scoop gav jag mig i kast med Wases bok. Jag skummade igenom sidorna fyllda med Wases vansinne och logiska kullerbyttor för att fräscha upp minnet så att jag kunde skriva ett riktigt slagkraftigt inlägg. Efter det googlade jag lite för att se om någon mer hade skrivit något på nätet som jag skulle kunna ha användning för. Till min fasa upptäckte jag att jag var nästan en månad för sent ute, allt hade redan uppdagats av Expressen vilket jag missat eftersom jag varit internetledig stora delar av sommaren. Det hela hade slutat med att Wase blivit tvungen att avsäga sig sin kandidatur. Knäckt av detta förbannade jag mig själv för att jag inte suttit och slösurfat på valmyndighetens hemsida någon månad tidigare så att jag kunnat ta åt mig äran för avhoppet. Svor därför dyrt och heligt på att jag skulle ägna mer tid åt att planlöst surfa runt på nätet så att fadäsen inte skulle upprepas. Bestämde mig dock ändå för att skriva detta inlägg och unna mig några reflektioner kring det inträffade.
Något som jag fann märkligt var att Rick Falkvinge i Expressenartikeln påstod att han inte visste vad Wase skrivit om tidigare. Detta verkar dock ytterst osannolikt. Wase verkar nämligen inte klara av att skriva mer än ett par rader innan han osökt glider in på sex med barn, det räcker med att googla hans namn för att hitta exempel på det. Jag, som bara sprungit på hans texter vid ett par tillfällen, förknippade honom omedelbart med pedofilvurmande. Falkvinge, som själv uttalat sig på ett märkligt sätt om barnpornografi, var säkert helt på det klara med vilken sorts debatter Wase var engagerad i men såg det inte som ett problem förrän Expressen uppmärksammade det hela.
Någon isolerad företeelse verkar det heller inte röra sig om. En annan av partiets riksdagskandidater, Marie Axelsson, tog genast Wase i försvar men plockade kort därefter bort inlägget vilket uppmärksammades av Signerat Kjellberg. Det bortplockade inlägget finns också att läsa i sin helhet hos Nej till pirater och Piratpartiet.
Det kan tyckas långsökt och krystat att söka orsaken till problemen i partiets ideologi men kanske är det ingen tillfällighet att Piratpartiet dragit till sig en del suspekta element som själva ser sig som frihetliga sanningssägare. Partiets oreflekterade syn på frihet där man endast gör en allvarligt menad maktanalys av statens makt över medborgaren och utöver det intet, är dömt att leda fel. Frihet kan ju faktiskt även innebära frihet att förtrycka och utnyttja som exempelvis i fallet med sexuellt utnyttjande av minderåriga.
Jag avslutar mitt inlägg med några i stort sett okommenterade citat rörande pedofili från Wases bok. Jag tycker nämligen att de står bra för sig själva med sina grundlösa spekulationer och bakvända logik.
Man brukar med fog hävda att den vuxnes maktposition gentemot barnet omöjliggör några ömsesidiga sexuella relationer. Wase bemöter detta påstående med några hårresande liknelser. I slutet av stycket ges också en möjlig förklaring till varför Dick Wase blev som han blev. Som liten var han nämligen med om något särdeles traumatiskt, långt värre än sexuella övergrepp:
Det har, framförallt sedan Finkelhor 1979 (utifrån moral, inte vetenskap) formulerade sina teser om att barn till sin natur är inkapabla att sant medge sex med vuxna, framförts som argument, att den vuxnes maktposition gentemot barnet, och barnets oförmåga att förstå följderna, är det som direkt belastar sex mellan barn och en äldre. Gunter Schmidt formulerade det på detta sätt i specialnumret om pedofili i ”Archives of Sexual Behavior” 2002: Det finns ingen jämlikhet mellan partners i pedofila mellanhavanden. Och det är denna obalans i makt som utsätter barnets förmåga till självbestämmande för fara, hotandes att fullständigt övertrumfa denna. Knudsen & Haarberg formulerar det sålunda: Det är ett övergrepp när en vuxen använder – eller utnyttjar – den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov. Men föräldrar och andra vuxna utövar sin makt i mängder av olika situationer; hos läkaren när barnet tvingas ta till exempel sprutor och blodprov mot sin vilja (med traumatisk upplevelse som kan sitta i hela livet för somliga), när det måste utföra saker mot sin egen vilja, som att äta upp den ”äckliga” maten eller spela musikinstrument de inte vill, för att föräldern säger till – utan att de vare sig förstår följder eller varför – när det inte får sin vilja fram, när läraren utövar sin auktoritet, med mera, med mera. För att inte tala om vilken obalans det är i makt mellan den västerländska välståndsarbetaren som, alltid med polisiär hjälp, tvingar minderåriga i u-länder att uppge det enda möjliga lönsamma yrket som existerar, prostitution, för att tvingas återvända till svält och misär, enbart för att tillfredsställa den västerländska aktivistens egocentriska empati. Faktum är, att den enda anledningen till att argumentet om maktposition anförs är därför att det handlar om sex! Den smutsiga, farliga och av Gud utanför äktenskapet och föräldrasovrumsdörrarna speciellt hatade sexualiteten. Det appliceras i princip aldrig på några andra maktpositionsutövningar av vuxna gentemot barn. Ingen stiftar till exempel lagar mot skolundervisning bara för att det råder maktojämlikhet i klassrummet. Argumentet om ojämlikhet i makt har faktiskt ingen relevans i sig självt, om man inte utgår från att sex är så fruktansvärt vidrigt. Makt får absolut inte användas för att orsaka sex (eftersom det är så fruktansvärt vidrigt), däremot är det helt legalt för att förhindra det.
Inte rusar man iväg med barnet till terapeuten bara för att det av en vuxen till exempel tvingats dela med sig av sin godispåse till andra? Om så vore, då vore jag definitivt en presumtiv terapikund. När jag i fyra-, femårsåldern var på en vuxenfest fick alla barn varsin likadan godispåse, som alla utom jag proppade i sig i ett nafs. Eftersom jag sparat mitt snask, så var de äldre barnen på mig och försökte ta från mig, och slet i min påse. Självklart började jag gråta, för jag visste ju att det var mitt, och att de redan ätit upp sitt. Men då kom en främmande tant – som irriterade sig på barnskriken – och löste tvisten genom att bestämma, att jag skulle dela med mig till de andra. Tro mig när jag säger, att det var en traumatisk och kränkande upplevelse som satt i länge, enbart därför att en vuxen utövat sin makt (och som dessutom visat barnen att det lönar sig att terrorisera en som är mindre). Men hon avtjänade inte en enda dag i fängelse för det.
(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 296-297)
Wase har också med hjälp av lite hemmasnickrad evolutionspsykologi listat ut vad pedofiler är bra till, nämligen att träna barn i sex:
Av någon anledning har tillvaron fylogenetiskt skapat en del människor med en stark sexuell fokusering på barn, både bland män och kvinnor. Man kan naturligtvis fråga sig varför det är så, eftersom det inte förefaller direkt gynnande för reproduceringen. Men förmodligen hänger det ihop med just den träning inför vuxenlivets reproducering som barns sexualitet ska utgöra. I alla andra avseenden hjälper vuxna – vid sidan om barnens jämnåriga och äldre kamrater – till med träningen inför vuxenlivet. Det gäller såväl barn som ska lära sig att exempelvis snickra, göra hushållets sysslor eller att jaga, likväl som barns sociala träning. Det förefaller därför inte omöjligt, att precis som vissa vuxna måste ha särskilt intresse för att bistå vid annan träning så har naturen också skapat ”pedofiler” som speciellt intresserar sig för barnets sexuella träning. Särskilt som homo- och bisexuella verkar vara en starkt överrepresenterad grupp bland pedofilerna. De ska ju ändå inte vara särskilt aktiva i reproduceringen. Det styrks också av det påstådda fenomenet, att pedofiler ofta är mer lyhörda för barn, och ”på barns nivå” än andra vuxna. Det gör också, som Gardner påpekar, att barnet tidigt blir sexuellt orienterat (”sexualiserat” som det stämplas som i vår tid) av den belöning det får av tidiga orgasmer och speciell uppmärksamhet, vilket gör att sannolikheten för att det ska börja med reproducering tidigt är hög, eftersom det lärt sig att tycka om sex. Något som ur DNA-synpunkt gör att ett barns ”sexualisering” är direkt gynnsamt för reproduktionen.
(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 299)
Mer hårresande liknelser och insikten att lille Pelle inte bör fråga tanter eller farbröder om hur barn blir till, ty då måste de kanske demonstrera:
Hur kan det komma sig att just sex är skadligt och inte till exempel fotboll (som kan innehålla mycket tvång och trauma) eller kramar (innebär alltid kroppskontakt)? Det kan illustreras med en kommentar av samme Howitt: Vetskapen att väldigt unga barn är sexuellt nyfikna och masturberar betraktas inte som ett rättfärdigande för vuxna att masturbera dem. Det är naturligtvis riktigt, men skulle det också appliceras på barns nyfikenhet i andra sammanhang? Vi skulle knappast påstå att barns nyfikenhet inte rättfärdigar oss att svara på frågor eller visa dem hur man gör, bara det gäller något annat än sex. Men varför då inte med sex?
(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 308)
Wase slår också ett slag för ungt entreprenörsskap, i form av barnprostitution:
Prostitution är ett förhållandevis enkelt arbete, som ger bra avkastning, och som låter barnen uppleva lyxiga och bekväma miljöer, som annars är helt stängda för dem.
(Källa: Wase, D. (2008), Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid, s. 337)
Efter ett år till brädden fyllt med värdeskapande aktiviteter har jag unnat mig några andningshål under sommaren. Bland annat blev det en långhelg i Tallinn, Östersjöns pärla. Tallinn är kontrasternas stad, öst möter väst, rikt samsas med fattigt, gammalt och modernt syns om vartannat. Eftersom det är sällan jag vågar mig på att kliva över på andra sidan Sveriges gränser gav trippen upphov till en del tankar och reflektioner.
Den gamla medeltida stadskärnan är mycket sevärd. Jag har aldrig varit i Visby men kan tänka mig att Tallinn faktiskt är ett strå vassare. Det är heller inget dött museum man vandrar runt i utan det är i allra högsta grad en levande stadsdel med massor av olika restauranger. Esternas entreprenörsanda har dock i vissa fall gått överstyr. De lär nog ha den porrklubbstätaste medeltida stadskärnan i världen. Nu är jag inte någon expert på Baltikums medeltida historia men jag tycker att det skär sig lite med porrklubbar i en medeltida miljö. Man kan undra hur de tänkt. ”Oj, här har vi ett kvarter från medeltiden, här borde man verkligen ta och öppna en porrklubb, det tycker jag skulle passa bra in här!” Jag är som tidigare nämnts inte så särdeles berest så kanske är inte bara Tallinn, utan alla städer utanför det statsfeministiskt styrda Sverige-Norge belamrade med porrklubbar.
Estland har ju varit lite av nyliberalernas favoritexempel med sin platta skatt förenat med hög tillväxt och visst har det trots krisen gått bra för landet, det är knappast någon fattig öststat som möter en. Det finns många moderna, nyuppförda byggnader. Påfallande ofta kan de dock till granne ha ett nedgånget, förfallet hus där människor ändock verkar bo. Man kan också se en del andra markörer på att här har vi ett samhälle där det, för att nyttja nyliberalt språkbruk, lönar sig att sträva. Till exempel såg jag fler limousiner under några dagar än jag sett under hela mitt liv i Sverige. Sådant sticker verkligen i ögonen på en om man har svensk jantelag i ryggmärgen.
Att åka dithän det svenska förmynderiets tentakler inte når kan för övrigt lära en att uppskatta dem mera. När man ännu en gång inandades rök på krogen påmindes man om hur det faktiskt var i Sverige för inte alltför länge sedan, och denna min tredje reflektion utifrån en inskränkt svensk, politiskt korrekt vänsterhorisont får avsluta mitt första inlägg efter den långa sommartorkan på bloggen.
Chockrosa limousiner till uthyrning, en smaklöshet som är ett direkt resultat av platt skatt.
I det nyliberala Estland har de till och med skyltar som visar vilka värderingar som gäller.
I Ockupationsmuséets dåligt upplysta källare står statyerna från kommunisttiden som ett undangömt monument över kommunismens misslyckande. Kommer de chockrosa limousinerna en dag att möta samma öde när ett annat politiskt-ekonomiskt experiment havererat?
Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.
Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.
Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.
Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.
Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.
Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.
Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)
Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.
För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”
Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?
I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.
Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.
För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.
Beatrice Asks groda angående kulörta kuvert till misstänkta sexköpare för några veckor sedan var tydligen en stundens ingivelse. Efter att på ett seminarium hört om prostituerades erfarenheter av tvång och övergrepp fick justitieministerns känslomässiga sida överhanden och förnuftet fick stryka på foten för ett slag. Hur juridiskt tveksamt Asks förslag än var så var dock hennes önskan om att se allvarligare på sexköp fullt förståelig. Det är faktiskt något orimligt i att man kan åka ut till en sjaskig lägenhetsbordell, unna sig ett traffickingoffer och komma undan med böter. Man begår då i princip samma brott som våldtäktsmannen med den enda skillnaden att man varit lite bekväm och betalat någon för att ta hand om våldsbiten åt en.
Motargumentet är att många av de varor vi konsumerar har samma problematik, någonstans på vägen har människor varit utsatta för tvång och farit illa. Det är svårt att köpa elektronik eller guld utan att det stänkt blod någonstans i processen. Skillnaden med den tänkta lägenhetsbordellen är att då stänker blodet framför dig och du skiter i det. En del skulle säga att avståndet till blodstänkandet är irrelevant då effekten ju i slutändan är densamma, du bidrar till en verksamhet som skadar människor. Någon roll borde det dock rimligen spela att du är den direkta förövaren.
Kanske är det dags att införa grovt sexköp för de allvarligare fallen. Från feministiskt håll har anförts att ett införande av grovt sexköp skulle devalvera brottet sexköp men så brukar vi sällan resonera när det gäller andra brott och det finns ingen anledning att göra så heller i detta fall. Är man orolig för det så kan man ju samtidigt passa på att justera straffet uppåt för sexköp av normalgraden. Det är kanske lämpligt att göra det, i dagsläget får de dömda tyvärr inte ens de blygsamma straff som lagen stadgar. Sexköpare får nämligen systematiskt rabatterade dagsböter, avslöjar P1:s Kaliber i ett reportage.
Jag trodde inte att askmolnet som hängde över Sverige skulle försvinna så obemärkt som det faktiskt gjorde. Jag hade naivt nog laddat min mobil med ödesmättad filmmusik som jag tänkt lyssna på när askan dalade ned från en blygrå himmel och sett fram emot några riktigt härliga apokalyptiska vandringar under askflagorna. Jag hade tänkt mig att min väg skulle kantas av människor som förskrämt tittade upp mot skyn åkallandes den Gud som övergett dem i tron att slutet nu var kommet. Lite änglar som blåser i basuner på det och allt hade varit perfekt. Askregnet uteblev ju tyvärr och det blev istället högst ordinära vardagspromenader utan apokalypsens fyra ryttare i släptåg.
Hur som helst, med eller utan apokalyptiskt askregn påminner vulkanutbrottet och askmolnet oss om vår litenhet, och då inte bara människans dito utan även svenska myndigheters. I en artikel som jag bara hittar i dagens pappersversion av DN beklagar sig en resenär som varit strandad i några dygn över UD:s tillkortakommanden.
Tusentals svenskar är fast ute i världen tio dagar efter vulkanutbrottet. Nu kommer kritiken mot de svenska myndigheterna.
– De har inte lärt sig något av tsunamin, säger Mats Helgesson, fast i Bangkok i fyra dygn.
[…]
Hur är läget på flygplatsen?
– Folk sitter där nere och gråter. Vissa har slut på pengar, andra behöver mediciner. Man trodde att myndigheterna lärt sig något efter tsunamin, men informationen var varit katastrofalt dålig, säger Mats Helgesson
Uppenbarligen lärde inte heller svenska resenärer sig något av tsunamikatastrofen. En del verkar fortfarande ha en övertro på svenska myndigheters möjligheter att verka i världens alla hörn. Själv låter jag min apokalyptiska spelningslista ligga kvar i mobilen i den händelse Eyjafjallajökulls elaka storasyster Katla vaknar till liv, då kan Mats verkligen få chansen att beklaga sig över myndigheternas otillräcklighet.
Landsbygdsdemokraterna är ett nybildat parti som ska försöka värna landsbygdens intressen i rikspolitiken. Konfliktlinjen stad kontra landsbygd är det ju inget parti som formerat sig kring de senaste åren. Vissa, däribland de som bildat Landsbygdsdemokraterna, skulle dock säga att alla de etablerade partierna gjort just det, men konsekvent tagit stadens parti. Det riksdagsparti som tidigare ägt frågorna, Centern, har till stor del släppt dem. Det finns alltså verkligen utrymme att profilera sig. Nu lär förvisso det nya partiets möjligheter att ta sig in i riksdagen vara mikroskopiska men man kan ju alltid lyfta frågorna med ett sådant här initiativ.
Min gissning är att de i viss utsträckning slåss om samma väljare som Sverigedemokraterna, båda är nog ute efter de delar av den manliga befolkningen på landsbygden som är missnöjda med sakernas tillstånd. Att man kanske delvis slåss om samma väljare behöver absolut inte innebära att partierna står nära varandra ideologiskt. Det finns inga som helst spår av något xenofobiskt i det nybildade partiets än så länge magra material. Om jag var Landsbygdsdemokraternas valstrateg skulle jag därför rikta in mig på män som lever på landsbygden och har thailändska fruar. De borde vara mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna och skulle kunna bli partiets kärnväljare.
En del tycker att fokuseringen på landsbygden gör partiet till ett enfrågeparti. Så behöver dock inte alls vara fallet, det skulle faktiskt kunna finnas en bred ideologisk bas att stå på med frågor som decentralisering och deltagardemokrati på programmet. Tyvärr kommer inte det att bli partiets väg.
Det som kommer att göra Landsbygdsdemokraterna till ett enfrågeparti är istället den närmast sjukliga fixeringen vid rovdjursfrågan i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. För även om partiet har gjort ställningstaganden i andra frågor så är det uppenbarligen rovdjursdebatten som är partiets fokus. Flera av partibildarna har tidigare gjort sig kända som rabiata vargmotståndare och läser man om Landsbygdsdemokraternas första hörnsten på deras hemsida får man en skrämmande inblick i verklighetsfrånvända varghatares värld, skojig läsning är det dock om man har den sortens humor. De får det närmast att låta som om människor sitter och skakar i stugorna, av rädsla för de otaliga ulvar som stryker omkring utanför stugknuten redo att knipa den stackare som vågar sig ut. De mörka skogarna kryper samtidigt närmare och närmare farstukvisten eftersom det på grund av rovdjuren inte går att ha betande djur ute.
Vägvalet att fokusera på rovdjursfrågan är inte bara ideologiskt olyckligt utan även en taktisk blunder av Landsbygdsdemokraterna, för om det finns gott om utrymme att profilera sig som ett landsbygdsparti så finns det inget som helst utrymme att profilera sig som ett varghatarparti i ett läge där vi har en regering som nyligen tillåtit en decimering av vargstammen utan motstycke.
