Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”

Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?

I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.

Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.

För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Terra Nova – Tillväxt till döds, Effektbloggen – Succé för tillväxtfest.

       

       

Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Beatrice Asks groda angående kulörta kuvert till misstänkta sexköpare för några veckor sedan var tydligen en stundens ingivelse. Efter att på ett seminarium hört om prostituerades erfarenheter av tvång och övergrepp fick justitieministerns känslomässiga sida överhanden och förnuftet fick stryka på foten för ett slag. Hur juridiskt tveksamt Asks förslag än var så var dock hennes önskan om att se allvarligare på sexköp fullt förståelig. Det är faktiskt något orimligt i att man kan åka ut till en sjaskig lägenhetsbordell, unna sig ett traffickingoffer och komma undan med böter. Man begår då i princip samma brott som våldtäktsmannen med den enda skillnaden att man varit lite bekväm och betalat någon för att ta hand om våldsbiten åt en.

Motargumentet är att många av de varor vi konsumerar har samma problematik, någonstans på vägen har människor varit utsatta för tvång och farit illa. Det är svårt att köpa elektronik eller guld utan att det stänkt blod någonstans i processen. Skillnaden med den tänkta lägenhetsbordellen är att då stänker blodet framför dig och du skiter i det. En del skulle säga att avståndet till blodstänkandet är irrelevant då effekten ju i slutändan är densamma, du bidrar till en verksamhet som skadar människor. Någon roll borde det dock rimligen spela att du är den direkta förövaren.

Kanske är det dags att införa grovt sexköp för de allvarligare fallen. Från feministiskt håll har anförts att ett införande av grovt sexköp skulle devalvera brottet sexköp men så brukar vi sällan resonera när det gäller andra brott och det finns ingen anledning att göra så heller i detta fall. Är man orolig för det så kan man ju samtidigt passa på att justera straffet uppåt för sexköp av normalgraden. Det är kanske lämpligt att göra det, i dagsläget får de dömda tyvärr inte ens de blygsamma straff som lagen stadgar. Sexköpare får nämligen systematiskt rabatterade dagsböter, avslöjar P1:s Kaliber i ett reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Alltid Rött Alltid Rätt – Mycket märkligt…

Media: DN, AB, SvD, Dagen.

       

       

Eyjafjallajökull, apokalypsen och svenska resenärers barnatro

Jag trodde inte att askmolnet som hängde över Sverige skulle försvinna så obemärkt som det faktiskt gjorde. Jag hade naivt nog laddat min mobil med ödesmättad filmmusik som jag tänkt lyssna på när askan dalade ned från en blygrå himmel och sett fram emot några riktigt härliga apokalyptiska vandringar under askflagorna. Jag hade tänkt mig att min väg skulle kantas av människor som förskrämt tittade upp mot skyn åkallandes den Gud som övergett dem i tron att slutet nu var kommet. Lite änglar som blåser i basuner på det och allt hade varit perfekt. Askregnet uteblev ju tyvärr och det blev istället högst ordinära vardagspromenader utan apokalypsens fyra ryttare i släptåg.

Hur som helst, med eller utan apokalyptiskt askregn påminner vulkanutbrottet och askmolnet oss om vår litenhet, och då inte bara människans dito utan även svenska myndigheters. I en artikel som jag bara hittar i dagens pappersversion av DN beklagar sig en resenär som varit strandad i några dygn över UD:s tillkortakommanden.

Tusentals svenskar är fast ute i världen tio dagar efter vulkanutbrottet. Nu kommer kritiken mot de svenska myndigheterna.
– De har inte lärt sig något av tsunamin, säger Mats Helgesson, fast i Bangkok i fyra dygn.

[…]

Hur är läget på flygplatsen?
– Folk sitter där nere och gråter. Vissa har slut på pengar, andra behöver mediciner. Man trodde att myndigheterna lärt sig något efter tsunamin, men informationen var varit katastrofalt dålig, säger Mats Helgesson

Uppenbarligen lärde inte heller svenska resenärer sig något av tsunamikatastrofen. En del verkar fortfarande ha en övertro på svenska myndigheters möjligheter att verka i världens alla hörn. Själv låter jag min apokalyptiska spelningslista ligga kvar i mobilen i den händelse Eyjafjallajökulls elaka storasyster Katla vaknar till liv, då kan Mats verkligen få chansen att beklaga sig över myndigheternas otillräcklighet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen.

       

       

Landsbygdsdemokraterna Varghatarpartiet

Landsbygdsdemokraterna är ett nybildat parti som ska försöka värna landsbygdens intressen i rikspolitiken. Konfliktlinjen stad kontra landsbygd är det ju inget parti som formerat sig kring de senaste åren. Vissa, däribland de som bildat Landsbygdsdemokraterna, skulle dock säga att alla de etablerade partierna gjort just det, men konsekvent tagit stadens parti. Det riksdagsparti som tidigare ägt frågorna, Centern, har till stor del släppt dem. Det finns alltså verkligen utrymme att profilera sig. Nu lär förvisso det nya partiets möjligheter att ta sig in i riksdagen vara mikroskopiska men man kan ju alltid lyfta frågorna med ett sådant här initiativ.

Min gissning är att de i viss utsträckning slåss om samma väljare som Sverigedemokraterna, båda är nog ute efter de delar av den manliga befolkningen på landsbygden som är missnöjda med sakernas tillstånd. Att man kanske delvis slåss om samma väljare behöver absolut inte innebära att partierna står nära varandra ideologiskt. Det finns inga som helst spår av något xenofobiskt i det nybildade partiets än så länge magra material. Om jag var Landsbygdsdemokraternas valstrateg skulle jag därför rikta in mig på män som lever på landsbygden och har thailändska fruar. De borde vara mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna och skulle kunna bli partiets kärnväljare.

En del tycker att fokuseringen på landsbygden gör partiet till ett enfrågeparti. Så behöver dock inte alls vara fallet, det skulle faktiskt kunna finnas en bred ideologisk bas att stå på med frågor som decentralisering och deltagardemokrati på programmet. Tyvärr kommer inte det att bli partiets väg.

Det som kommer att göra Landsbygdsdemokraterna till ett enfrågeparti är istället den närmast sjukliga fixeringen vid rovdjursfrågan i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. För även om partiet har gjort ställningstaganden i andra frågor så är det uppenbarligen rovdjursdebatten som är partiets fokus. Flera av partibildarna har tidigare gjort sig kända som rabiata vargmotståndare och läser man om Landsbygdsdemokraternas första hörnsten på deras hemsida får man en skrämmande inblick i verklighetsfrånvända varghatares värld, skojig läsning är det dock om man har den sortens humor. De får det närmast att låta som om människor sitter och skakar i stugorna, av rädsla för de otaliga ulvar som stryker omkring utanför stugknuten redo att knipa den stackare som vågar sig ut. De mörka skogarna kryper samtidigt närmare och närmare farstukvisten eftersom det på grund av rovdjuren inte går att ha betande djur ute.

Vägvalet att fokusera på rovdjursfrågan är inte bara ideologiskt olyckligt utan även en taktisk blunder av Landsbygdsdemokraterna, för om det finns gott om utrymme att profilera sig som ett landsbygdsparti så finns det inget som helst utrymme att profilera sig som ett varghatarparti i ett läge där vi har en regering som nyligen tillåtit en decimering av vargstammen utan motstycke.

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: MND1, MND2, MND3, MND4, ATL, NA.

       

       

Zeitgeist Scheissgeist

En stor internethype för några år sedan var konspirationsfilmen Zeitgeist. Den tillförde egentligen inte mycket nytt förutom att den var ovanligt välgjord och fogade samman flera olika konspirationsteorier. Filmen är i tre delar. I den första konstateras att kristendomen är ett falsarium skapat för att kontrollera massorna. Man menar också att kristendomen till stor del bygger på tidigare religioner, vilket må vara sant men många av påståendena som görs i filmen är helt grundlösa. I den andra delen kör man lite snurriga konspirationsteorier om 11:e septemberattackerna av vanligt sanningsrörelsestuk. I den tredje delen, slutligen, hävdar man att bankerna konspirerar mot folket. De har flera gånger störtat världen i krig för att gynna sina intressen, och de fortsätter att så göra. I förlängningen planerar de att förena hela världen i en enda stor union och operera in mikrochip i alla människor för att kunna kontrollera dem. Tjohej.

Zeitgeiströrelsen är dock något mer än en hög med löst sammanfogade konspirationsteorier. De har faktiskt en plan för ett helt nytt samhälle som ska ersätta det vi har idag. I den andra filmen, Zeitgeist: Addendum, presenteras detta drömsamhälle av rörelsens guru Jacque Fresco. Han menar att man bör avskaffa pengar helt och hållet för att istället införa vad han kallar en resursbaserad ekonomi. Han hävdar att vi idag egentligen har ett överflöd av resurser men det monetära systemet skapar knapphet och hindrar oss från oss att använda resurserna fullt ut. Inte bara har vi möjlighet att skapa ett överflöd för alla människor på jorden utan genom att applicera den teknologi vi har idag kan vi faktiskt även befria människan från arbetets ok, man kommer inte längre att behöva använda sin arbetskraft för att förtjäna sitt uppehälle. I detta utopia kommer vi också att göra oss av med de meningslösa politikerna och istället ledas av ingenjörer som är bättre lämpade att förbättra livsvillkoren för människorna på planeten. Att man kan komma med invändningar mot deras idéer på ett flertal plan behöver knappast nämnas.

Förra helgen hade Zeitgeiströrelsen ett globalt evenemang, kallat Zday, som syftade till att sprida idéerna världen över. Deras Uppsalaavdelning arrangerade ett möte och jag tog faktiskt på mig lösskägget för att bevista deras lilla sammankomst. Nu hade jag och mitt sällskap tyvärr inte tålamod att stanna längre än någon timme men jag hann ändå göra en viktig reflektion, nämligen följande: Hur i helvete ska man kunna omstrukturera hela samhället i grunden om man inte ens kan organisera ett simpelt föredrag!?!? Att skjuta upp mötet en halvtimme för att få igång en webbkamera genom vilken man hade möjlighet att vinka till andra Zeitgeistgrupper runtom i världen kändes inte direkt befogat. Agh!

Måhända kommer teknologin att göra att vi en dag kommer att leva i ett obegränsat överflöd så att vi kan avskaffa pengar. Det skulle faktiskt vara naivt att tro att det ekonomiska system vi har idag kommer att finnas kvar för alltid och att vi på något sätt nått historiens slut. Historiens slut har nämligen utropats lika många gånger som jordens nära förestående undergång och det har visat sig vara fel i båda fallen varje gång. En sak är jag dock säker på, om vi en dag når något som liknar Zeitgeiströrelsens drömsamhälle så kommer det inte att ske som ett resultat av deras verksamhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Rödgrönas rävsax rörande RUT-avdraget

En sanning om specifika offentliga utgifter är att de oftast är lättare att införa än att återkalla. Detta beror på att varje ny utgift, exempelvis ett bidrag, kommer att stödjas av det starka särintresse som gynnas av utgiften. Detta särintresse tenderar att segra över det svaga allmänintresse som skulle tjäna på utgiftens avskaffande. Politikerna förlorar nämligen mycket lite förtroende när de går emot ett svagt allmänintresse. När de å andra sidan går emot det starka särintresset riskerar de en stor del av sitt förtroende hos den gruppen. Detta är en av mekanismerna som vissa menar leder till att de offentliga utgifterna ständigt ökar. (Redan i samma ögonblick som jag författat detta stycke blir jag lite tveksam till om det är sant. Välfärdsstater har monterats ned utan större motstånd både här och där, så kanske detta bara är högerekonomers vinklade propaganda jag rapar upp. Nåväl, låt oss lämna denna min tvekan därhän och fortsätta resonemanget.)

Mekanismen som nämns i stycket ovan har lett till att de borgerliga under sina regeringsperioder inte kunnat reducera de offentliga utgifterna så mycket som de önskat eftersom de inte velat stöta sig med olika väljargrupper. Detsamma gäller för all del vänstern men det är inte orimligt att anta att de borgerliga oftare haft detta dilemma då de tenderar att favorisera skattesänkningar framför offentliga utgifter.

Nu kan det dock bli ombytta roller, samma mekanism gäller faktiskt för RUT-avdraget även om det tekniskt sett inte är en utgift. Vänstern kan komma att sitta i samma rävsax som en nedskärningskåt höger brukar sitta i. Om RUT-avdraget kan man tycka illa av många olika skäl men ett antal människor har hur det än är sin försörjning på grund av dess existens. Den effekten hade skatterabatten förvisso haft oavsett vilken verksamhet lydande under marknadsekonomiska lagar som välsignats med den. Vid en eventuell valseger måste de rödgröna våga stöta sig med vissa väljargrupper om de vill göra sig av med RUT-avdraget. Det är dessutom i många fall de allra svagaste som kommit in på arbetsmarknaden på grund av avdraget, de grupper som vänstern säger sig värna om. De tvetydiga signaler oppositionen sänt ut kan delvis bero på detta dilemma. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de rödgröna kommer att tackla problemet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen1, Expressen2, MND.

       

       

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

””Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om. Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.