Vår i Warsawa

De som när sig på överskottet av mitt arbete skickade mig denna vecka till Polens huvudstad Warsawa. På kvällarna fanns glädjande nog dock lite tid till att göra annat än att generera profit åt kapitalet. Ett museum jag besökte eftersom de hade kvällsöppet en dag i veckan var The Warsaw Rising Museum vars främsta fokus är det polska upproret i Warsawa under slutet av andra världskriget. Med tanke på museets tydliga inriktning lär det inte vara någon risk att museets chef kommer att drabbas av samma öde som Pawel Machcewicz, tidigare chef för ett museum i Gdansk med betydligt bredare andra världskriget-tema. Som en del i nationalkonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisas kulturkrig avsattes ju Machcewicz eftersom museet inte ansågs vara polskt och patriotiskt nog.

Museum med tema polska upproret under andra världskrigets slutsskede
Den ganska oansenliga ingången till The Warsaw Rising Museum

Det märks för övrigt väl på Warsawas centrala bebyggelse att Polen på många sätt tycks vara en nation för framtiden. Skyskrapor i stål och glas växer upp som svampar ur marken där det tidigare stått ganska nedgångna bostadskomplex. Trots skyskraporna är dock det gamla Kulturpalatset som uppfördes på 50-talet alltjämt stadens högsta byggnad. Kulturpalatset var för övrigt en present från Stalins Sovjetunionen till det polska folket. Med tanke på bakgrunden och den monolitiska stilen på huset kan man förstå att polackerna har blandade känslor inför byggnaden. Personligen måste jag dock säga att jag verkligen gillade Kulturpalatset och såg till att fotografera det från alla upptänkliga vinklar samt slutligen ta hissen till toppen för att avnjuta utsikten.

Sovjetunionens gåva till Polen
Stalins fina gåva till det polska folket

Jag hann också med att äta lite traditionell polsk mat. Den var ungefär som traditionell central- och nordeuropeisk mat brukar vara, flottig och mastig. Att äta traditionell polsk mat påminner nog ganska mycket om hur det rimligen borde kännas för många av de som röstar på traditionella nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa, det känns nog säkert väldigt tillfredsställande just när man gör det men efteråt har man en klump i magen och upplever en gnagande ånger.

   
       

Islandsresa

I förra veckan reste jag på familjesemester till sagoön Island. Det kändes dock som att alla isländska sagoväsen gaddat sig samman för att förstöra vistelsen. Lagom till resan hade för det första kameran på min Sony Xperia Z5 havererat för tredje gången och alla bilder på öns fantastiska vyer pryddes därför med det fina heltäckande rosa filtret man kan se på bilden nedan. För det andra blev min gosse typiskt nog sjuk strax efter att vi anlänt.

Islandsvy med rosa filter

Även om både tekniken och den mikrobiologiska floran var emot oss så var vädergudarna definitivt på vår sida och bjöd på klar himmel och strålande solsken när vi bilade runt till de av turister så välbesökta sevärdheterna i den så kallade Gyllene Cirkeln. Även om mobilkameran havererat fungerade Pokémon Go och jag kunde därför i alla fall ta screenshots på de gejsrar, varma källor och vattenfall som i Pokévärlden blivit Pokéstops eller Pokémon-gym. På så vis kunde jag alltså ändå på något sätt föreviga ögonblicken.

Pokemon Go Strokkur gejser

Det blev också ett besök på det världsberömda penismuséet i Reykjavik. Det måste nog dock sägas vara den typ av museum som är roligare att berätta att man besökt än att faktiskt besöka och det är nog inte ensamt en anledning att besöka Island.

   
       

Veckoslut i Manchester

Även om jag ogärna lämnar det land som är vida överlägset alla andra länder så känner jag ändå det sociala trycket att åtminstone någon gång om året nyttja mitt utrikespass. I år blev det sent omsider en långhelg i den gamla industristaden Manchester.

Till dagsaktiviteterna hörde bland annat besök på tre av stadens museum, allraförst arbetarrörelsemuséet People´s History Museum. Att en såpass anrik industristad skulle ha ett sådant museum var kanske inte helt otippat. Att fotbollsmetropolen Manchester också skulle ha ett stort fotbollsmuseum, National Football Museum, var inte heller det oväntat. Muséet fokuserade främst på det som hände på planen men man tog även upp sådant som exempelvis läktarkatastrofer och huliganism. För tillfället hade man en temporär utställning om VM 1966, det enda världsmästerskap som England vunnit. Slutligen hade Manchester som alla andra större städer också ett konstmuseum, Manchester Art Gallery. Jag fann nog de delar där man fokuserade på fotografi intressantast. Man hade bland annat en serie fotografier med spelande fotbollslag i olika länders lägsta divisioner där kameran dock inte bara fångade vad som hände på fotbollsplanen utan också de minst lika intressanta omgivningarna.

Arbetarrörelsemuseum i Manchester
People´s History Museum

På kvällstid blev det att besöka pubar och andra uteställen i Manchesters gay- och hipsterkvarter. I en av lokalerna hade man istället för de ordinära brandkatastrofsinstruktionerna information till besökarna om hur de skulle agera vid vansinnesattacker av olika slag. Skönt att få lite variation på den klassiska ”Rädda – Larma – Släck”.

Terrortips

Ibland kunde man dock tack och lov fortfarande känna sig som hemma, till exempel när man såg älgskylten på den tyskinspirerade julmarknad som barrikaderat sig framför Manchesters stadshus.

Julälg

   
       

Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

   
       

Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen

   
       

Bloggåret 2015

Det är viktigt att hålla på traditionerna och en tradition på denna blogg har ju varit att kring varje nyår blicka tillbaka på det gångna bloggåret. Så vilka av denna bloggs inlägg fick flest träffar under 2015?

Några galet virala inlägg blev det inte men ett blogginlägg sticker ut och fick betydligt fler träffar än de andra under 2015, nämligen inlägget om det av Sveriges Fredsråd arrangerade mötet på ABF-huset i Stockholm där Vladimir Kozin, inbjuden från Ryssland, spred Putinpropaganda. Inlägget fick fin spridning, främst via Twitter, men även via Facebook. Att inlägget tilltalade twittrande försvarsvänner var kanske inte så förvånande. De ville nog gärna få sin bild av den svenska fredsrörelsen som Kremls nyttiga idioter bekräftad.

Ett tydligt tecken på att inte många av denna bloggs inlägg nådde massorna detta år är att det inlägg som fick näst mest träffar under året var ett från augusti 2012. Det rör sig om inlägget om företaget Back on Tracks dubiösa produkter som drog en del sökmotortrafik. Att ett så gammalt inlägg fortfarande genererar träffar beror på att det är vad som i sökmotoroptimeringssammanhang brukar kallas för ”evergreen content”, alltså material som är relativt tidlöst och inte blir daterat i första taget.

Därefter följer på plats tre en recension av Arne Imsens pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian och på plats fyra finner vi ett inlägg om ett avsnitt av nynazistiska podcasten Radio Nordfront i vilket man bland annat avhandlade barnuppfostran. Båda inläggen fick de flesta av besökarna från länkdelningssajten reddit.

Riktigt vad jag ska göra av bloggen under 2016 vet jag ännu inte riktigt säkert men jag har högar med böcker jag tänkt läsa och därefter recensera på bloggen. Jag lyssnar också på en del högerextrema podcasts för tillfället och det kommer nog att kunna generera några inlägg. Ett par rapporter från alternativa arrangemang såsom Harmoni-expo, Identitär Idé och Jordstrålningscentrum kommer det garanterat också att bli även om jag ännu inte hittat några lämpliga arrangemang. Tips mottages tacksamt. Jag har ju faktiskt skrivit en del om högerextremism och fundamentalistisk Islam och känner därför ett sug efter att kika på idéer från den yttersta vänsterkanten som omväxling. Vänsterextremismen är ju faktiskt det tredje benet i den våldsbejakande extremismens treenighet.

Vad än det nya bloggåret har i sitt sköte önskas dock alla ett gott nytt år!

   
       

Dags för blogg

Det har blivit dags att försöka sparka igång bloggen igen efter ett längre uppehåll. Nu har ju detta förvisso aldrig varit någon blogg där jag flera gånger om dagen delgett mina medmänniskor bilder på vad jag ätit till frukost, lunch och middag. Att jag blott lyckats åstadkomma ett enda inlägg de två senaste månaderna är dock riktigt uselt även med denna bloggs mått mätt.

Anledningen till inaktiviteten är främst att höstens dagisbaciller krävt sin dyra tribut. Den ena infektionen har avlöst den andra i en ändlös kedja av rinnande näsor, hosta och rossliga halsar hos hushållets medlemmar. Man hoppas att plågorna man genomlidit ska vara någon sorts katarsis och att man ska komma ut på andra sidan som en bättre och starkare människa men det lär väl bli tvärtom istället.

Även om man i och för sig sällan är så sjuk att man inte kan klämma ur sig ett litet blogginlägg så har jag ändå känt mig så energidränerad att lusten helt enkelt inte funnits. Dock har jag inte varit nedbäddad eller torkat den rinnande barnanäsan hela hösten utan har faktiskt ägnat mig åt en del saker som jag kunnat skriva om även om de förvisso ligger lite utanför bloggens återkommande teman.

Jag besökte till exempel äntligen Stockholm Beer and Whisky festival vilket jag länge tänkt göra eftersom jag är ganska ölintresserad. Självklart var jag intresserad långt innan det blev hajpat. Ölfestivalen var väldigt spännande även om den förkylning jag hade för tillfället nog förtog delar av smakupplevelsen. För en liten slant, oftast blott en tjuga, kunde man hos de olika bryggerierna och importörerna få sig en smakportion av de olika ölsorterna.

Jag bevistade också Synthevenemanget Bodyfest på gamla jazzpalatset Nalen där de största behållningarna nog var dalkullan Karin Park, veteranerna Portion Control och norska Apoptygma Berzerk. Dock var det nog egentligen Gävlebandet Sturm Cafés budskap jag borde lyssnat allra noggrannast till. Kanske kunde deras hyllning till den muskulösa manskroppen, låten ”Mozart Ideal”, inspirera mig till att återvända till gymmet efter alltför många års frånvaro. Nyckeln till att besegra de återkommande vågorna av dagisbaciller skulle ju faktiskt kunna vara att återuppta skulpteringen av min egen kropp, något som en gång i tiden var den hobby som slukade det mesta av min kvalitetstid. Om man får ett bättre immunförsvar av att bygga muskler har jag i och för sig ingen aning om, men fint blir det.

Friskare av att lyfta skrot eller ej, mitt nästa inlägg ska hur som helst handla om en tredje tillställning jag bevistade så sent som i helgen och som till skillnad från de två andra faktiskt har väldigt mycket att göra med ett av bloggens återkommande teman. Det handlar om idéer på yttersta högerkanten och evenemanget var det årligt återkommande Identitär Idé som hölls i Stockholm för sjunde gången. Det är dock en hel del intryck att smälta så det kan nog dröja allraminst ett par dagar innan jag lyckas förlösa ett inlägg om saken.

   
       

Nu ska det preppas

Jag har väldigt länge gått och tjatat på min omgivning om hur jag ska bli en så kallad ”prepper” och förbereda mig inför en eventuell apokalyps. Nu har jag äntligen gått från ord till handling och tagit de första stapplande stegen mot en bunker fylld med vapen och konserver.

Dock har jag just nu tyvärr inte utrymme i mitt livspussel att fullfölja ett projekt av den magnituden utan måste sikta betydligt lägre. Svenska myndigheter förväntar sig av alla lydiga medborgare att de ska klara sig på egen hand i 72 timmar om så behövs. En liten behändig tredygnsapokalyps låter faktiskt också som en mer lagom utmaning än en total ragnarök så mitt mål får bli att fixa det istället.

Under sommaren har jag börjat lägga grunderna. Vad gäller mat har jag så gott som alltid förråd så att det räcker till hushållets medlemmar i tre dygn och mer därtill. Det behövs nog bara kompletteras med lite konserver av olika slag för att vara på den säkra sidan. Värre är det med vatten, som ju faktiskt är viktigare. Jag har därför införskaffat tre stycken 20-litersdunkar från Biltema. För att spara vatten har jag vidare köpt ordentligt med engångsbestick, engångsmuggar och engångstallrikar. Man vill ju i händelse av avbrott i vattenförsörjningen undvika att diska då det ju förbrukar väldigt mycket vatten. Det brukar verkligen märkas vid den årliga stugvistelsen då rinnande vatten där inte finns att tillgå. För lite inspiration inför den stundande apokalypsen plockade jag i senast beställda bokpaketet från Bokus slutligen med Lars Wilderängs Stjärnklart, en skönlitterär bok med samhällskollapstema. Annars har jag nog det mesta hemma redan och kommer bara att behöva komplettera med några få saker. Även om mycket mat går att äta kall så är det nog exempelvis väldigt klokt att införskaffa utrustning för att laga mat utöver den grillhink jag redan råkar ha i förrådet. En batteridriven FM-radio och en batteribank för att ladda mobiler, surfplattor och datorer är också saker som behöver ordnas innan jag är redo för 72 timmar på egen hand.

60 liter vatten och 400 sidor samhällskollaps

   
       

Mellanspel i Hamburg

Förra veckoslutet unnade jag mig en långweekend i Hamburg. Eftersom jag så sällan åker utomlands var det på sätt och vis lite synd att jag åkte till ett land jag redan besökt då min reskarta ju trots resan är precis lika vit som innan densamma. I Hamburg fick jag bland annat tvenne gånger avnjuta lite exotisk tysk snabbmatskultur i form av currywurst.

Currywurst på fat

Jag och mitt resesällskap besökte också modelljärnvägsmuseet Miniatur Wunderland, ett stort museum i flera våningar med enorma och mycket detaljrika modelljärnvägsbyggen. Nedan kan man se delar av det modelljärnvägsbygge som var inspirerat av Schweiz men det fanns också ett som var skandinavieninspirerat.

Schweiz i miniatyr

I en av museets mindre specialutställningar hade några av de tyska partierna fått bygga varsin vision av framtidens Tyskland. Nedan kan man se en bit av Die Grünes vision. Solceller tycktes vara någon form av tysk överideologi ty de var framträdande i så gott som alla partiers modellbyggen. Högerextrema NPD hörde dock inte till de partier som fått bidra med ett eget modellbygge och det hade varit intressant att se hur deras vision av framtiden sett ut.

Grön vision

Inte jättelångt från modelljärnvägsmuseet ligger kända och ökända Reeperbahn, som förutom traditionellt nöjeskvarter också är stadens red light district. Detta påminner om ett fenomen jag känner igen från tidningsställen i större tidningsbutiker, modelljärnvägsmagasinen tycks alltid vara placerade i närheten av porrtidningarna. På Reeperbahn kikade vi in i den stora erotikbutiken Boutique Bizarre. De tycktes vara så på det klara med att butiken användes som museum att de faktiskt tog någon euro i inträde. Efter ett besök kunde man konstatera att de mänskliga sexuella önskningarna, och de med dessa önskningar förknippade attiraljerna, i sanning varierar.

Vi gick också längs Herbertstrasse, en avspärrad liten gata dit bara män gavs tillträde. I fönstren på husen invid gatan stod kvinnor till vilkas kroppar man tydligen kunde köpa sig tillträde om man så önskade. En annan homosocial miljö vi snabbt kikade in i var Toms Saloon, en liten källarpub vars besökare till största delen bestod av tyska män i läderutstyrsel. Väggarna i lokalen pryddes av originalteckningar signerade finske konstnären Tom of Finland. Toms Saloon är nog för övrigt enda stället jag besökt där jag sluppit betala ölen med motiveringen att jag bara beställt en enda.

Tom of Finland i original

   
       

De tvenne mest lästa inläggen under 2014

Precis som många andra bloggare väljer jag att, måhända lite sent, posta ett inlägg om det gångna årets mest lästa blogginlägg. På denna blogg är det två inlägg som sticker ut med långt fler läsare än alla andra.

Med mycket liten marginal blev inlägget om vårens upplaga av den nyandliga mässan Harmoni-expo 2014 års vinnare. Eftersom jag lite halvt som halvt planerat att gå på mässan hade jag djupstuderat mässprogrammet. När det inte blev av att besöka Harmoni-expo skrev jag istället ett litet inlägg om några av programmets guldkorn och det fick fin spridning, främst via länksajten cuzz.cazooka.se och Facebook. Det jag grämde mig mest över att ha missat, och som jag skrev om i inlägget, var Atlantisfantasten Maria Nylows tillställningar. Även ett föredrag om auratransformation kändes tråkigt att ha missat men i det fallet kommer det garanterat fler chanser då auratransformation är något som förekommer på var och varannan new age-mässa.

Som god tvåa i kampen om 2014 års mest lästa blogginlägg, med bara en handfull färre unika sidvisningar jämfört med inlägget om vårens Harmoni-expo, kom mitt inlägg om miljöpartistiske riksdagsledamoten Jan Lindholms uppdrag till Riksdagens UtredningsTjänst att utreda verklighetsbakgrunden till konspirationsteorierna som involverar så kallade chemtrails. Inlägget fick fin spridning, främst via Facebook och Twitter, och nyheten skulle snabbt komma att leta sig upp i mainstreammedia.

Nyheter24 var först ut och Lindholm var därför relativt oförberedd när de hörde av sig. Även Dalarnas Tidningar och The Local skulle komma att ställa frågor till Lindholm men denne var då mer förberedd. Gustav Fridolin skulle också komma att få frågor om Jan Lindholm och hans utredningar i en intervju med DN:s Viktor Barth-Kron men Fridolin kom kanske tyvärr lite lätt undan. Jag skrev ett uppföljande inlägg om några av märkligheterna och motsägelserna i Jan Lindholms försvar.

Jag fortsatte på sensommaren att kika på Jan Lindholms arbete i riksdagen. Det kom att visa sig att Lindholms utredningsuppdrag om chemtrails inte var en engångsföreteelse. Lindholms dragning till absurda konspirationsteorier hade gett avtryck i hans riksdagsarbete vid fler tillfällen. Förutom chemtrails hade även bisarra teorier om palmemordet förekommit i hans riksdagsaktiviteter. Lindholm hade nämligen, uppenbarligen under inflytande av den förvirrade privatspanaren Sven Anér, i interpellationer och frågor inspirerats av en specifik konspirationsteori om palmemordet. Att en annan riksdagsman pekades ut som Palmes potentielle mördare i just denna konspirationsteori gjorde inte saken mindre absurd. Jag skrev ett inlägg om alltihopa som tyvärr inte fick någon vidare spridning, blott några få läsare via Reddit men inte så mycket mer. Jag hade gärna sett att någon från mainstreammedia spunnit vidare på informationen även i det inlägget.

Man kan kanske fråga sig varför det är problematiskt om riksdagsman Lindholm låter konspirationsteorier styra hans riksdagsarbete. Jag vill inte vara någon åsiktspolis men man kan för det första fråga sig hur bisarr världsuppfattning man får ha och fortfarande anses vara lämplig som riksdagsledamot. Att Lindholm dessutom verkar göra sig till någon sorts kanal för konspirationsteoretiker är givetvis också det kontroversiellt. I fallet med chemtrailsutredningarna hölls ju förberedande möten i riksdagens lokaler där deltagarna var hemliga med undantag för Torbjörn Sassersson, redaktör för alternativa och konspirationsteoretiska sajten Newsvoice.

Frågan är vad Jan Lindholm-året 2015 bär i sitt sköte. En stenhård Jan Lindholm-bevakning utlovas hur som helst på denna blogg. Ett riktigt gott nytt Jan Lindholm-år önskas alla läsare!

Riksdagsman Jan Lindholm
Jan Lindholm
(Bildkälla: Wikimedia commons)