Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Johannes Nilsson om det nya kultur- och medialandskapet

         

         

Kikki Danielssons nazistsvek i Så mycket bättre

I nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront brukar man oftast angripa makthavare inom politik och media. I söndagskvällens sändning kom dock schlagerveteranen Kikki Danielsson lite oväntat att hamna i nazisternas skottlinje. I presentationen av programmet hade man faktiskt i förväg också signalerat att så skulle ske:

Vi har tidigare spelat hennes musik och smått hyllat henne lite men efter att hon var med i den judiska TV-kanalen TV4s program ”Så mycket bättre” sålde hon helt ut vårt folk. Oförlåtligt, nu är hon svartlistad!

Pär Öberg, medlem av Nordiska Motståndsrörelsens riksstyrelse, organisationens presstalesman och frekvent deltagare i Radio Nordfront, är den som tidigare visat sig vara ett stort fan av Kikki Danielsson. När han fått välja musik till Radio Nordfront har han valt just Kikkis låtar och talat sig varm om hennes musik. Det gick i söndagens program knappast att ta miste på Pär Öbergs stora och innerliga besvikelse över Kikkis version av Uno Svenningssons låt ”Under ytan” som hon framförde i Så mycket bättre. Det handlade inte om att hennes tolkning ”At the border” var dålig utan om att den enligt Öberg hade en ”helt förskräcklig släpp-in-allt-i-landet-text”.

Det gick så långt att den forne Kikki-älskaren Pär Öberg i samband med att någon i chatten skrev att Kikki snart skulle hänga i en lyktstolpe konstaterade ”Det är ungefär dom tankarna jag också får när jag hör den här skiten.” Man måste säga att det är ett ganska stort steg att gå från hardcorefan till att vilja se sin före detta favoritartist dingla i en lyktstolpe.

Mitt i besvikelsen kunde dock Pär Öberg och de andra i Radio Nordfront hitta ett ljus i dansbandsmörkret. Som alternativ till folkförrädaren Kikki Danielsson tipsade Radio Nordfront-panelen om den nya dansbandsartisten Kiwi som spelar dansbandsmusik med ett tydligt högerradikalt budskap. Man spelade upp hans senaste låt ”Svenskar är vita och landet är vårt” och Pär Öberg kunde torka sina tårar. Dock får man aldrig vara helt nöjd, tydligen hade Kiwi en referens till den pornografiska filmen Fäbodjäntan i sin låt och detta gillade man inte. Man påpekade att detta ju rörde sig om en sorts ”nedbrytande kultur” som andra infört till Svea rike.

Är man nyfiken på vad nazister har att säga om dansbandsmusik så kan man själv lyssna till Radio Nordfronts inslag om Kikki Danielsson i ljudklippet nedan.

Kikki Danielsson på bokmässan 2011
Photo by Boberger (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons
         

         

Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

         

         

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

         

         

Masha och den ryska björnen

Jag hör till de pappor som inte har några konservativa låsningar vad gäller barnkultur och därför inte håller äldre dito såsom böcker och sånger högre än nyare såsom appar. Jag har vid det här laget hunnit köpa otaliga appar riktade till småbarn och vet faktiskt inte längre hur mycket pengar jag spenderat på kulturformen.

En av mina installerade appar, som råkar var gratis, innehåller några skojiga småspel och har de ryska figurerna Masha och björnen som huvudpersoner. De två karaktärerna är kända från serien med samma namn och Putins internationella propagandamegafon RT har gjort ett inslag om seriens världsomspännande popularitet. Karaktärerna är nog dock av den typen som är mer populära hos barn än hos vuxna. Den hysteriska lilla Masha är en väldigt enerverande liten flicka och jag tycker det är plågsamt att tvinga mig att titta på blott ett enda avsnitt av serien.

När det häromsistens var dags att uppdatera Masha och björnen-appen var det dock inte mitt avog mot Masha som gjorde att jag drog mig för att köra uppdateringen. Det var istället de märkliga nya behörigheter som appen krävde.

Uppdatera appen nu

Putins nummerupplysning

Nu är det förvisso inte alltför ovanligt att appar kräver märkliga omotiverade behörigheter och måhända har jag läst för många inlägg på Lars Wilderängs för russofobi anklagade blogg Cornucopia, blivit paranoid och ser Putinlakejer var jag än vänder blicken, även i till synes oskyldiga ryska barnfigurer. Jag kunde dock inte förmå mig att uppdatera appen och eventuellt låta Putin veta vem jag pratade med utan det blev istället avinstallation av Masha och hennes hårige vän.

         

         

Hogwarts utan tjejer och magi

Tredje boken att läsa och recensera av de som inköptes på högerextrema arrangemanget Identitär Idé blev Tito Perdues Morning crafts, en roman med högerradikalt budskap. Även om boken inköpts någon helt annanstans hade man nog ändå anat att författaren hör hemma långt ute på högerkanten då det är ökända bokförlaget Arktos som är bokens utgivare.

Skulle man vilja veta mer om Perdues världsbild kan man lyssna till honom när han deltog i Henrik Palmgrens högerextrema och konspiracistiska podcast Red Ice Radio häromsistens. I avsnittet, som för övrigt hade den icke politiskt korrekta titeln The ills of equality & extreme democracy, sade Perdue bland annat: ”I would say the caucasian race is infinitely the most superior the world has seen and it wouldn´t be a bad thing if we ruled the globe”.

Fullt lika tydligt rasideologiskt är inte budskapet i Morning crafts, det är nog mer att betrakta som extremreaktionärt. Boken handlar om trettonårige Leland Pefley som tillsammans med en massa andra pojkar blir bortförd till en ensligt belägen skola. Första kvällen berättar en för dem okänd man vad de är där för att göra.

”That´s right – geometry. And poetry and philosophy, too. Oh! More of poetry than you thought your poor little heads could hold! Music! Music, botany, and Chinese. Who can throw the javelin best? We want no boy here who can´t run to Slocum´s Corner and back again in under ten minutes. Chess!”
”And not one single girl.”
“Yes, no girls. This is a thinking place, my friends.”

(Källa: Perdue, T., Morning crafts, s. 26)

Enligt uppgift från Tito Perdue själv i Red Ice Radio är det fru Perdue som bekostat hans levnad under författarskapet. Man måste säga att det är väldigt snällt av hustrun att sponsra ett författarskap i vilket det torgförs att hennes halva av mänskligheten inte hör hemma på platser där man tänker.

Snällt eller ej så rör det sig i alla fall om någon sorts elitskola med fokus på klassisk bildning som huvudpersonen Leland hamnat på. Skolan är mycket hierarkisk och de mindre framgångsrika eleverna behandlas som djur. Först är Leland och de andra bortförda pojkarna djupt skeptiska till verksamheten och han umgås med tanken på att fly. Mycket snart börjar Leland dock uppskatta tillvaron på skolan och man får följa hans anmärkningsvärt snabba väg från en vanlig, simpel gosse till en lillgammal, aristokratiskt lagd reaktionär som studerar omänskligt hårt och föraktar det jämlika samhället utanför skolans väggar. Morning crafts är nog därmed att betrakta som någon sorts bildningsroman, om än en udda och obehaglig sådan.

Det är väl just hur saker och ting utvecklas som gör romanen så udda. Bortförandet till den ensligt belägna skolan och hjärntvätten hade ju annars kunnat fungera som inledningen till en tämligen ordinär psykologisk thriller där man istället fått följa huvudpersonens frigörelse från den sektartade miljön.

Sammanfattningsvis kan man säga att Morning Crafts är en Harry Potter utan magi och tjejer men med ett ultrareaktionärt budskap. Att det i Morning Crafts går så lekande lätt att få en gosse i nedre tonåren att älska grekiska, botanik och klassisk musik gör dock att Harry Potter trots trolldom och fantasiväsen nog i slutändan ändå är den mer realistiska boken av de två.

Bildningsroman med reaktionärt budskap av Tito Perdue

         

         

Böcker av, med och för barn

ANNONS – SPONSRAT INLÄGG

Jag har länge närt ett bokintresse och sedan jag fick barn är jag även intresserad av sådana små varelser. I barnböcker kan ju dessa två intressen faktiskt förenas och jag har rotat fram en hel del böcker från min egen barndom så att jag har något att läsa för min gosse.

Traditionellt har ju barnböcker skrivits av vuxna. Det finns dock ett svenskt projekt, Böcker av barn för barn, som satsar på att ge ut barnböcker författade av barn. Nu finns böckerna tyvärr inte tillgängliga i pappersformat men det borde väl egentligen inte störa en modern familj där surfplattan tillsammans med nappen och gosedjuret är de tre saker man aldrig får glömma när man reser bort.

På projektets hemsida kan man se vilka böcker som getts ut. Jag blev till exempel lite sugen på e-boken Olles djur av elvaårige Isac. Boken handlar om Olle som ogillar jägare och bor i skogen. Av det lilla utdraget på iTunes bookstore att döma har Olle en bit in i handlingen tagit jägaren Örjan tillfånga. Efter ett tag ångrar sig dock Olle och släpper ut Örjan för att bjuda honom på fika. På blott några få rader lyckas elvaårige Isac i de två karaktärernas samtal över en kopp kaffe sammanfatta de senaste årtiondenas svenska jaktdebatt:

– Men varför jagar du, för det är väl inte snällt att skjuta djur?
– Det är som en hobby och det är skönt att sitta i skogen.
– Men varför sitter du inte i skogen utan vapen, sa Olle.
– Då har man ingen anledning att sitta i skogen, sa Örjan.

Det finns exempel på hur barnen i sina böcker brutit med klichéer, exempelvis i Draken och den onda riddaren av tioårige Fadel. Nu är det förvisso inte ovanligt att modern vuxenförfattad barnlitteratur också bryter med klichéer, det är väl snarare legio. Och även om barn kan komma med oväntade infall ibland så är de ju precis som vuxna formade av världen runtomkring dem. Att barnförfattarna påverkats av andra, mer sentida, kulturyttringar såsom dataspel märker man om man läser utdraget ur boken Pidis äventyr av tioårige Max. Det är ingen som helst tvekan om att dramaturgin är dataspelsinspirerad:

Men då kom en annan boss. Det var djungelbossen. Pidi måste återigen fajtas. Dom gick in i en större arena. Pidi slogs med sin fulla styrka. Bossen flög in i en hård taggvägg och svimmade och dog.

Även om projektet Böcker av barn för barn är okonventionellt och nytänkande så slog det mig att det ju faktiskt går att vara än radikalare. Sedan länge finns det ju som bekant rikligt med böcker författade av vuxna som riktar sig till andra vuxna eller barn. I och med projektet Böcker av barn för barn är också barnförfattad litteratur som riktar sig till barn på väg att etableras. Ännu finns dock ingen som satsar på barnförfattade böcker som riktar sig till vuxna. Så kanske borde jag bejaka entreprenören i mig och skyndsamt se till att registrera sajten www.bockeravbarnforvuxna.se.

Fyra kategorier böcker

PKJonas.se i samarbete med avbarnforbarn.se

         

         

Och nu lite poesi långt ute på högerkanten

Jag har precis läst den korta diktsamlingen Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Har inte titeln fått en att förstå att det handlar om en okonventionell diktsamling så inser man det när man läser baksidestexten:

Elisabeth Ålinds Frisinnade ord är en frisk och fräsch diktbukett i den samtida litteraturfloran.
Här möter vi den verklighet som etablerade litteraturkritiker och andra politiska korrekthetens väktare inom massmedia förvränger eller ignorerar – den mörka uppgivenhet och andnöd som drabbar ung som gammal i det mångkulturella Sverige. Men vi möter också motståndsviljans och kampandans befriande hoppfullhet och ljus.
Författarinnan är själv en ung nationalist som vägrar att ge upp. Hennes känslofyllda dikter manar till förändring, framtidstro och frihetskamp.

Numera nedlagda Nordiska Förlaget gav ut diktsamlingen 2006. Nordiska Förlaget var en del av en bred högerextrem kultursatsning där det självklart också fanns plats för lite nationalistisk poesi.

Jag brukar ytterst sällan läsa poesi och kan alltså inte bedöma vilken kvalitet det är på dikterna. Dikterna präglas, som baksidestexten skvallrade om, av en uppgivenhet inför vad Sverige blivit och är på väg att bli. I dikterna finner vi också de dubbla känslor inför det egna folket som inte är alltför ovanliga långt ute på högerkanten. Samtidigt som folket är det man älskar över allt annat och kämpar för så finns det samtidigt också en besvikelse över att de radikala nationalistiska idéerna inte vunnit större gehör hos dem. Likaså uttrycks i ett par av dikterna en besvikelse över de kamrater som övergett den nationalistiska kampen. Bland annat tycks dikten ”Mitt öde” handla om detta, en dikt som man till skillnad från många av Ålinds andra dikter nog inte kunnat ana var nationalistisk om den stått för sig själv.

Elden är för kämpar
sådana som du och jag
den värmer oss och dödar den
som styr vår morgondag
mitt eget öde, blir mitt igen
att aldrig släppa efter
viker du en tum tar livet slut
och bara tomhet därefter

Men din eld falnar
slocknar sakta och dör ut
regnar det i din värld?
är syret slut?
vem visste vad du tänkte
när du lämnade mig kvar
ensam att försvara
det jag ännu inte har!

(Källa: Ålind E., Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken, s. 18)

Ålind var själv aktiv i numera nedlagda Nationaldemokraterna. Huruvida hon engagerat sig i någon radikal nationalistisk verksamhet efter nedläggningen är dock oklart. Måhånda har även Ålinds nationalistiska eld falnat.

Frisinnade ord

         

         

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

         

         

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan