Yttrandefrihet – PKJonas

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

       

       

Häcklande av Allah i retrospektiv

För en gångs skull ska jag försöka haka på en dagsaktuell händelse och jag har därför nedan listat några av de islamkritiska inlägg jag skrivit. En del skulle kanske säga att inläggen har en något raljerande ton. Observera också att jag i inläggen i första hand fokuserar på den konservativa sunnimuslimska gren som av kritikerna brukar kallas wahhabism efter rörelsens grundare. Jag har lyssnat på åtskilliga timmar föreläsningar med de svenska företrädarna för grenen och plockat ut guldkornen.

Kvinnorna tycks för det första vara något sjusärdeles bångstyriga enligt wahhabiterna ty det krävs tydligen att männen, änglarna och Allah gör gemensam sak för att kontrollera dem.

Vidare har Satan, enligt wahhabiterna, ett hemligt trick för att avbryta muslimens bön. Den förslagne mörkerfursten drar nämligen i stjärthåren för att lura den bedjande muslimen att denne släppt sig och därmed blivit oren vilket tvingar honom att avbryta bönen. Om Satan är och petar där bak så tycks Allah, hans motpol, vara mer intresserad av vad som händer där framme. Den allsmäktige guden har nämligen en del att säga om både nattliga pollutioner och så kallade ”muspruttar”.

Förresten, gillar du inte stark mat, långa väntetider, att ha det varmt, att vara jättestor samt att bli hårt bankad med järnpinnar och stungen av skorpioner? Då kommer helvetet att bli ett rent helvete om man ska tro de föreläsningar jag lyssnat till. Gillar du däremot saffran, enorma tält, fiskleverolja, mera saffran, höj- och sänkbara guldtroner, tortyr på bästa sändningstid, ännu mera saffran, genomskinliga oskulder samt att rapa ut din uppätna mat istället för att bajsa ut den? Då kommer du definitivt att älska paradiset.

Avslutningsvis en rad fina ”life hacks” från wahhabiterna som gör ditt liv lite lättare att leva. Kanske visste du till exempel inte att du ska be Allah om ursäkt när du varit på toa. Det kan vara bra ty är du den allsmäktige till lags och har hans beskydd kan du nämligen undvika att osynliga, bajsätande andeväsen som bor i toaletten blir förälskade i dig. Wahhabiterna kan också lära dig hur du bäst tvingar dig på din nya slavinna för första gången. De vet också att berätta hur du lämpligen behandlar musiker och alltför hängivna fans. Och viktigast av allt, har du alltid undrat vad man ska göra om man fått ett stort sår i magen ur vilket det sprutar avföring och urin. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, grundaren till wahhabismen, har svaret.

       

       

Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Med anledning av incidenten i Uppsala där Allahs modiga krigare anföll den 63-årige Lars Vilks finns det anledning att reflektera över hur olika vi behandlar ideologier beroende på om de kallas religion eller ej. När det gäller de politiska ideologierna är det nämligen legio att vara provokativ och hånfull, man reagerar vanligtvis inte när de tänkare man håller högt släpas i smutsen. Ytterst sällan är det någon som kräver respekt eller menar sig vara kränkt när deras favoritideologi hånats. Vi skulle heller aldrig komma på tanken att kalla någon för liberalismofob eller socialismofob för att de vantolkat eller hånat någon av ideologierna. Den som gjorde något sådant skulle bli utskrattad och knappast tas på allvar.

Andra regler gäller dock för de religiösa ideologierna. Någonting, oklart vad, anses vara heligt med religionen. Ofta brukar det finnas en alltför stor förståelse för att kritik av religionen väcker ilska och skarpa reaktioner. Klickar man runt på bloggar och Newsmill hittar man snabbt några exempel på det. Man undrar om de skulle resonera likadant om det gällde en Karl Marx-hund eller en bögporrfilm med aktörer i John Stuart Mill-masker. Troligen skulle de inte göra det och det skulle vara intressant att höra deras förklaring till att de väljer att specialbehandla religiösa ideologier.

Om man kallar sig vänster ska man alltid ha en ansats till maktanalys och visst skulle man i Muhammedkarikatyrerna kunna se en sorts maktutövande. Detta kan man förvisso göra när det gäller kritik av otaliga minoritetsideologier världen över, både religiösa och politiska. Det är dock något man med nödvändighet måste acceptera om man vill ha yttrandefrihet. (Och det var det, längre än så behöver inte en ansats till maktanalys vara)

Provokationer som Lars Vilks rondellhund och Sooreh Heras Allah ho Gaybar är i slutändan faktiskt både oundvikliga och önskvärda. Provokationerna är oundvikliga för att mängder av vitt skilda människor kommer att ha incitament att göra dem, för att så split, för att få uppmärksamhet, för att väcka debatt, för att försvara yttrandefriheten med mera. Provokationerna är önskvärda eftersom de på sikt förhoppningsvis kommer att bryta ned känsligheten för skändning av Islam, så som man med relativt stor framgång gjort med de kristna symbolerna.

Video borttagen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Religion, Yttrandefrihet, Lars Vilks, Konst, Ideologi, Islam.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, Expressen1, Expressen2.