Presentation av nyöversatt bok om russofobi

Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.

Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.

Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.

Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.

Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.

Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.

När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.

När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.

Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.

Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.

Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.

Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.

När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.

Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.

Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.

Relaterat:
I en artikel från tankesmedjan Institute of Modern Russia om franskspråkiga Putinapologeter kan man läsa att Guy Mettan bland annat skrivit för Putins propagandamegafon Sputnik News.

Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.

I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.

   
       

En liten nynazistisk fabel på vers

Dags för ett litet tecknat album, nämligen The fable of the ducks and the hens som handlar om hur några ankor lever ett fridfullt liv vid en damm tills allt plötsligt en dag förändras då ett gäng förslagna hönor flyttar in. Texten är på vers och den som rimmat är ingen mindre än George Lincoln Rockwell, den amerikanska nynazismens centralgestalt på 50- & 60-talet och grundare av American Nazi Party.

Ankorna och hönorna

Inspirationskällan till albumet är med all sannolikhet Orson Welles George Orwells bok Animal farm som kom några år tidigare. Budskapet i The fable of the ducks and the hens är dock självklart i linje med Rockwells högerextrema agenda vilket redan baksidestexten skvallrar om:

Children and adults alike will enjoy reading this story of an endless struggle between kindly, hard-working, brave but rather naive DUCKS and pushy, scheming, greedy, power-mad HENS.

The reader´s enjoyment is enhanced by enchanting full-colour illustrations – 42 in all – which capture with poignancy and wit every incident as the saga unfolds.

This (at first glance) simple story will reveal, at each re-reading, further layers of meaning to those whose minds have not been conditioned by the ´politically correct´ outpourings of the current education system and mass media.

Our tale is set in the distant past – ”when animals could speak” – but could it take place in the future? Indeed, are we blind to the possibility that it is taking place NOW, before our very eyes…?

Det handlar dock inte alls, som antyds i baksidestexten, om några subtila allegorier. Det är faktiskt albumet igenom utan undantag mycket uppenbart vad som egentligen åsyftas. Ankorna är till exempel USA:s vita befolkning och hönsen representerar judarna. Hönsen inleder, precis som judarna påstås göra i den nynazistiska propagandan, med att ta kontroll över handel, media och utbildningssystemet.

Kontroll över handel, media och utbildning

Vissa av de mer klartänkta ankorna motsätter sig nyordningen men överröstas av skolväsendets hjärntvättade ankungar.

Ankor och hönor förenen eder

Gässen, som ska representera tyskarna, slänger ut hönorna från sina domäner när de försöker sig på samma saker som de utsatte ankorna för. Genom att köpa ankornas politiker och hetsa mot gässen i hönsstyrd media lyckas hönsen dock få ankorna att gå i krig mot gässen. Ankorna lyckas besegra gässen och hönsen får ta en gruvlig hämnd på gässen och deras ledare.

Avgåsifiering

Hönsen lyckas efter kriget manipulera till sig svanarnas (palestiniernas) land. Vidare har man hemma hos ankorna lyckats fördärva ankungarna helt och hållet med omoral och droger.

Knark är bajs

I fabeln förekommer också den hos amerikanska nynazister vanligt förekommande idén om att judarna använder amerikas svarta som ett demografiskt vapen mot de vita.

Kråkor som demografiskt vapen mot ankor

The fable of the ducks and the hens måste såklart klassas som en kuriositet och torde inte fått något större genomslag även om versen inte alls är dålig. Som en kort sammanfattning av den amerikanska nynazistiska rörelsens beskrivning av 1900-talets dryga första halva fungerar albumet dock faktiskt mycket bra.

   
       

Femtio nyanser av fredsrörelsen

För en och en halv vecka sedan skrev jag om det av Sveriges Fredsråd arrangerade seminariet Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord som jag deltog i som åhörare. Under dagen kom man att kritisera NATO och USA samt Sveriges samarbete med dem. Det kontroversiella var dock att man bjudit in en företrädare för Ryssland, nämligen Vladimir Kozin från Russian Academy of Military Science. Denne fick bland annat berätta om hur USA och NATO i princip tycktes vara i färd med krigsförberedelser mot Ryssland. Kozin fick också chansen att ge en mycket märklig och ensidig bild av kriget i Ukraina. På vilket sätt det är kontroversiellt att en, förvisso kanske inte helt officiell, representant för den ryska krigsmakten som just nu är involverad i ett krig med ett av sina grannländer blir inbjuden till ett fredsseminarium för att sprida Putins propaganda behöver jag nog inte gå närmare in på.

Blogginlägget fick en ganska god spridning, främst genom twittrande av personer intresserade av försvarsfrågor och säkerhetspolitik. I historiens ljus fann nog många det intressant att delar av fredsrörelsen återigen tycktes agera Moskvas förlängda arm.

Som jag skrev i slutet av blogginlägget mäktade jag tyvärr inte med hela tillställningen utan avvek innan panelsamtalet som skulle avsluta dagen. Jag har dock nu fått tillgång till en inspelning av det avslutande panelsamtalet och tänkte därför skriva några ord för att nyansera mitt tidigare inlägg litegrann, ty innan dagen var slut skulle i alla fall några få kritiska ord om Rysslands agerande yttras. Panelsamtalet inleddes nämligen med en kritisk fråga till Vladimir Kozin från Pelle Sunvisson, annars aktiv i nätverket Ofog. Sunvisson sade att frågan nog skulle komma att uppröra en del och han skulle faktiskt komma att bli sannspådd.

Sunvisson påpekade att Kozin varit väldigt enögd i sin beskrivning av konflikten i Ukraina och avslutade påpekandet med en konkret fråga huruvida rebellerna i östra Ukraina fått sina vapen från Ryssland. Kozin hävdade att så inte var fallet. Han menade att vapnen kom från ukrainska armén, antingen genom att de sålde vapnen till de ryska rebellerna eller genom att rebellerna erövrat dem. Att en armé under pågående krig säljer vapen till sin motståndare i någon större utsträckning kan man nog tycka låter som ett ganska absurt påstående.

En av åhörarna, som mycket riktigt verkade ha upprörts av Sunvissons fråga, menade att om det förhöll sig som så att vapnen kom från Ryssland skulle vi fått se bevis för det eftersom USA hade spionsatelliter som kunde se föremål stora som golfbollar. Vidare var det så enkelt att få tag på vapen numera. Åhöraren menade sig kunna gå ned på stan med tiotusen kronor på fickan och tre timmar senare ha en AK47. Om inte frågeställaren, en äldre herre, hade synnerligen goda kontakter inom den undre världen får man ställa sig ytterst tveksam till det påståendet. Han avslutade med att även fråga Sunvisson, som ju varit i Ukraina, om han där sett några konkreta bevis för att vapnen kom från Ryssland. Sunvisson svarade att han sett påstådda bildbevis men han litade inte på dem eftersom de kom från NATO. Dock fanns det i separatisternas händer vapen som otvivelaktigt var ryska, hur de kommit dit sade sig dock Sunvisson inte veta.

Under några skälvande minuter hade alltså faktiskt även Rysslands agerande ifrågasatts och problematiserats. Tyvärr valde moderatorn Eva att då gå in och avbryta diskussionen. Hon sade att debatten om separatisternas vapen var slut och att man istället skulle diskutera hur Sverige var på väg att bli ett strategiskt centrum för kommande angrepp mot Ryssland.

Man återgick därefter till att göra det man gjort under de fyra timmarna jag bevistade tillställningen, nämligen ensidigt kritisera USA, NATO och Sveriges samarbete med dem. Man gjorde också några längre utvikningar om medias bristfälliga och ensidiga rapportering. Kozin kom heller inte att få några fler kritiska frågor utan endast inställsamma sådana, exempelvis om västmedias smutskastning av Ryssland.

Så i slutändan får jag i alla fall nyansera mitt tidigare inlägg lite smått. Under några få minuter kom faktiskt också Ryssland att ifrågasättas även om det blott blev en droppe i ett hav av USA- & NATO-kritik. Av fredsseminariets femtio nyanser var när dagen var slut i alla fall en av dem Rysslandskritisk.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

   
       

Svenska fredsrörelsen och ryska krigsmakten i ohelig allians?

I söndags bevistade jag evenemanget Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord på ABF-huset i Stockholm. Evenemanget hade jag hittat tack vare Google Plus-flödet Udda Boktips i vilket man ofta brukar kunna hitta intressanta företeelser i samtidens marginal.

Tillställningen anordnades av Sveriges Fredsråd, en paraplyorganisation som samlar freds- och solidaritetsorganisationer av olika slag. Under dagen kom flera olika talare att från skilda utgångspunkter kritisera USA och NATO samt Sveriges militära samarbete med desamma. Pelle Sunvisson, som annars var aktiv i organisationen Ofog, berättade exempelvis om en från organisationen fristående upplysningskampanj han just nu var engagerad i som hette Stoppa ACE. Man ville genom kampanjen öka allmänhetens medvetande om, och få dem kritiska till, den internationella flygövningen Arctic Sea Challenge som kommer att äga rum i norra Sverige i år. Förutom de nordiska länderna kommer där bland annat USA och Storbritannien att delta.

Att verka för fred måste givetvis sägas vara lovvärt men det var en sak som stack ganska ordentligt i ögonen denna dag. En av de inbjudna talarna var nämligen Vladimir Kozin, företrädare för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science som samlar forskare anställda av den ryska militären och säkerhetstjänsten samt civila dito. Även om Kozin alltså kanske inte kan sägas vara en helt officiell företrädare för den ryska krigsmakten så är det mycket anmärkningsvärt att en rörelse som vill verka för fred, såsom Sveriges Fredsråd, gör sig till kanal för någon som av allt att döma är en av den ryska krigsmaktens tentakler, en krigsmakt som i detta nu angriper ett av sina grannländer. Hyckleri är bara förnamnet. Det som förenar de svenska fredsivrarna och den ryska krigsmakten lär väl vara åsikten att NATO i allmänhet och USA i synnerhet är ondskans ursprung samt att svensk nedrustning och stopp för svenskt samarbete med NATO är något eftersträvansvärt.

Vladimir Kozins anförande handlade hur som helst mest om hur USA och NATO rustade sig förbi Ryssland; teknologiskt, numerärt och genom att skaffa sig baser och ha stora övningar allt närmare den ryska gränsen. Bland annat berättade han om hur USA:s fullt utvecklade missilförsvar skulle kunna komma att fresta USA att slå till med kärnvapen mot Ryssland först eftersom det skulle upphäva terrorbalansen. Det grundläggande problemet var enligt Kozin USA:s geopolitiska ambitioner. Amerikanerna var vidare inte alls samarbetsvilliga, menade Kozin. Ansvaret för bristen på internationella avtal rörande militära frågor låg tydligen helt hos USA.

Även om hyckleriet varit ledstjärna hela dagen så slog hycklerimätaren i taket när Kozin mot slutet av sitt anförande uttryckte Rysslands oro över det fruktansvärda kriget i Ukraina, eller kriget i Donbass som han föredrog att kalla det. Han hävdade att Ryssland var oroliga för att stridigheterna drog sig allt närmare deras gräns. Sanningen är väl tyvärr snarare den att många av kombattanterna kommer från den ryska sidan av gränsen. Kozin menade att det var en tragedi om kriget kunde fortgå på grund av att vissa västländer försåg Ukraina med vapen. Han hävdade att ukrainska styrkor hade dödat civila samt förstört hus, skolor och förskolor. Man kan om man vill lyssna på Kozins utläggning om Ukraina i klippet nedan. Jag ber om ursäkt för skrapandet och raspandet, jag kommer aldrig att kombinera ljudinspelning med flitigt antecknande igen.

Kozin fick varma applåder efter sitt anförande och offren för det ryska fälttåget i Ukraina tycktes inte bekomma de svenska fredsaktivisterna. Jag var förvisso inte kvar för evenemangets avslutande paneldebatt men jag betvivlar starkt att det då plötsligt skulle komma att bli någon sorts balans i kritiken, något man inte sett tillstymmelse till under de första fyra timmarna. Blott USA, NATO och de som samarbetade med dem hade kritiserats. Visst bör man inte vara naiv och tro att NATO alltid är frihetens och demokratins försvarare men valet mellan Putin och dem är ändå ganska enkelt.

Mötet i ABF-huset var för övrigt inte första gången Kozin varit i kontakt med den svenska fredsrörelsen. I en tjockare folder om militariseringen av rymden som delades ut på mötet användes som källa ett anförande från Kozin han hållit på ett tidigare möte i Kiruna. Det mötet hade bland annat arrangerats av Kvinnor För Fred och initiativtagare var Agneta Norberg som ju också var den som höll i söndagens möte i ABF-huset.

Pekpinnar för fredsvänner

NATO:s expansion var slutligen något som kritiserades flera gånger under dagen, främst av Kozin. Man tycktes mena att expansionen hotade Ryssland. Vän av frihet måste dock påpeka att det ju faktiskt rör sig om demokratier som valt att ansluta sig till NATO, troligen för att de anser att det ökar deras säkerhet. Med tanke på Rysslands alltmer aggressiva politik mot sina grannländer lär knappast de som tagit steget in i NATO ångra sig.

I ett sista litet ljudsmakprov från mötet i ABF-huset kan man lyssna till Svenska Fredsrådets Agneta Norberg när hon vill betona vad som är pudelns kärna, nämligen etablerandet av baser i de nya NATO-länderna och hur detta hotar Ryssland. Av hennes problembeskrivning att döma kunde det lika gärna varit en av Putin sänd diplomat som talade. Under utläggningen visade hon lite kartor med NATO-baser och det är de kartorna hon refererar till i ljudklippet.

Andra bloggar om fredsrörelsens hycklande förhållande till Ryssland: Aktivisterna i organisationen Ofog har tydligen också de bjudit in inofficiella representanter för den ryska militären vilket man kan läsa om i ett inlägg från 2012 på bloggen Wisemans Wisdoms. I inlägget diskuteras också organisationen Ofogs enögdhet.

   
       

All in på Rick Santorum

Jag upptäckte att jag hade 90 kronor som låg och skräpade på mitt konto hos bettingföretaget Unibet. Där gjorde de ingen nytta, jag ville självklart att pengarna skulle jobba för mig och generera ännu mer pengar. Trots att det inte gått något vidare hitintills bestämde jag mig för att satsa slantarna på spel om politik. Efter det inställda extra valet finns det inte längre några spelbara svenska alternativ så det blev att titta på oddsen för det amerikanska presidentvalet. Jag har förvisso redan satsat lite pengar på presidentvalet. I somras blev det ett spel på att den pragmatiske republikanen Jon Huntsman skulle bli USA:s nästa president. Denna gång satsade jag slantarna på ett betydligt mindre pragmatiskt alternativ, nämligen den stockkonservative Rick Santorum. Jag spelade dock inte på honom som slutlig segrare av presidentvalet, utan blott på att han skulle utses till republikanernas presidentkandidat. Det gav oddset 41 gånger pengarna och innebär att jag, om spelet går in, kan kvittera ut 3690 kronor när kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat är över.

41 gånger pengarna låter högt men det är troligen alldeles för lågt och jag tror nog faktiskt inte alls på mitt eget spel. Santorum är knappast någon valvinnare och att utse honom till presidentkandidat vore politiskt självmål av republikanerna. Santorum profilerade sig i förra republikanska primärvalet som den i särklass mest konservative kandidaten. ”Gay rights” och fri abort ger inte Santorum mycket för. Vidare tror han inte att människan orsakar klimatförändringarna och skulle gärna se att ”intelligent design” lärs ut i skolorna.

Det är dock inte alls säkert att republikanska partiet är helt rationella när de ska utse sin presidentkandidat och kandidater som uppfattas som alltför pragmatiska brukar ha svårt att hävda sig. Rick Santorum överraskade faktiskt förra gången det begav sig och för ett slag utmanade han faktiskt Mitt Romney. Och framförallt, lyckas Rick Santorum skramla fram en lika trallvänlig kampanjlåt som förra gången så kan vad som helst hända.

Observera att till skillnad från när jag skrev om den där sexbutiken har ingen ersättning utgått till mig för detta inlägg.

Rick Santorum
En glad Rick Santorum. Glad blev han dock inte när någon retsticka i gaylobbyn lanserade en tävling i syfte att skapa ett nyord av Santorums efternamn. Vinnare blev betydelsen ”the frothy mixture of lube and fecal matter that is sometimes the byproduct of anal sex” och vid sökning på Santorum kom sajter med nyordet och dess betydelse att överträffa Santorums egna sajt på de olika sökmotorernas träfflistor.
(Bildkälla: Wikimedia Commons)

   
       

Jon Huntsman – pengar på banken

Speldjävulen har snärjt mig i sitt nät. Mitt intresse för sport är dock inte vad det en gång varit men numera kan man ju faktiskt spela på det mesta, däribland politik. Före EU-valet spelade jag på fyra olika valutfall. Det gick dock inget vidare även om ett av spelen förvisso fortfarande är öppet och med all sannolikhet kommer att gå in.

Kikade häromdagen på höstens riksdagsval men fann tyvärr inget spelvärt. Istället blev det att låta blicken skåda tvärs över Atlanten och två år in i framtiden för att hitta något som var intressant att satsa slantarna på, nämligen det amerikanska presidentvalet. Att spela på den mest troliga segrarinnan Hillary Clinton ger dock bara lite mer än dubbla insatsen tillbaka. När pengarna ändå ska vara låsta i över två år kan man ju med så lågt odds lika gärna gissa på aktier vilket ju också är betydligt säkrare. Nej, jag är ute efter någon högoddsare som i dagsläget inte alls är särskilt betrodd men som kan dyka upp som en joker så småningom. Valet föll slutligen på republikanen Jon Huntsman som är något av en mittenkandidat och därmed också borde vara en valvinnare. Han har vidare gott om utrikespolitisk erfarenhet i bagaget vilket med ett mer aggressivt Ryssland säkert kan behövas.

Huntsman ställde upp i republikanernas primärval förra gången det begav sig. Peo på bloggen www.usaval.se tjatade då en del om honom och hans chanser men det blev platt fall för Huntsman den gången. Precis som då blir också denna gång primärvalen extremt tuffa för Huntsman. Som republikanerna ser ut idag är det knappast lätt för någon som uppfattas vara en mittenkandidat att ta sig igenom dem. Nu har Huntsman dock redan varit med en gång och förhoppningsvis lärt sig av de misstag han gjort. Kanske får han tala lite tystare om att han tror att människan orsakar den globala uppvärmningen, något som ju inte går hem i ett alltmer verklighetsfrånvänt republikanskt parti.

Frågan är väl i slutändan hur gärna republikanerna vill vinna presidentvalet. De borde rimligen vara revanschsugna efter åtta år med Obama och ha vett nog att inte rösta fram någon ärkekonservativ kandidat som inte gillar bögar och varken tror på evolutionen eller global uppvärmning. Istället borde de satsa på någon av sina mer pragmatiska mittenkandidater. Med republikanerna är det dock svårt att veta något säkert.

Jag har sedan tidigare registrerat mig på Unibet men de hade ej med Huntsman som spelbart alternativ så jag fick lov att registrera mig hos konkurrenten Ladbrokes för att kunna lägga spelet. Ladbrokes ger oddset 67 gånger pengarna på Huntsman och med 150 satsade riksdaler kan jag kvittera ut strax över tiotusen i slutet av 2016.

Notera att precis som jag inte var köpt av Unibet är jag ej heller köpt av Ladbrokes. Ingen ersättning har utgått för detta inlägg.

Jon Huntsman
Looks like a million dollars or ten thousand SEK at least
(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Ibland fantiserar jag om Carl Bildts tårar

Eftersom jag måste sägas ha misslyckats kapitalt med bloggens tre ursprungliga målsättningar så blir jag tvungen att sätta upp ett nytt mål. På något sätt måste jag ju försöka få någon riktning på denna ganska spretiga blogg.

Jag funderade länge över vad målet skulle bestå i. Till slut fastnade jag dock för en gammal fantasi jag har, en sådan där härlig fantasi man alltid kan gå tillbaka till, blunda, småle och mysa. I fantasin ser jag för min inre blick Carl Bildt med byxorna nere, bildligt alltså. Jag har avslöjat honom med något inte ens han kan parera och Bildt kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag samlar upp tårarna från hans kind med en pipett för att spara dem som ett litet minne och den paralyserade Bildt förmår inte hindra mig. Sådan är min fantasi och det ska också bli målet med denna blogg. Jag ska sätta dit Carl Bildt. Jag ska få Carl Bildt att gråta. Jag ska äga Carl Bildts tårar.

Det kommer dock inte att bli lätt. Jag har ingen aning om var jag ska börja och Bildt tycks inte ha några som helst glipor i sin teflonrustning. Allt, precis allt rinner av honom. Häromsistens var det ju snack om att han läckt uppgifter till USA på 70-talet. Han sade då, angående vissa reportrars försök att sätta dit Carl Bildt att ”det är ingenting för nybörjare” och sedan var drevet bortblåst som genom ett trollslag. Bildt är den enda som skulle kunna bli påkommen med att förgripa sig på barn och komma undan genom att säga att försöka sätta dit honom, ”det är ingenting för nybörjare”.

Eftersom jag länge närt ett intresse för bisarra konspirationsteorier så brukar jag ibland kika in på forumet tillhörande konspirationssajten Vaken.se. Nu minns jag inte exakt hur det var, men jag vill minnas att någon där påstod att Bildt inte var en vanlig dödlig utan hade någon sorts övernaturlig förmåga som kunde påverka sinnena på människor runtomkring honom, till exempel journalister. Och för första gången på Vaken.se tänkte jag att, banne mig, det här kan det ligga något i.

Carl Bildt

Liknande inlägg på denna blogg: Början på nya tapeter, om hur jag började tapetsera mina väggar med statsminister Reinfeldts anlete.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Game on

Via USAval.se hittade jag en färsk vallåt tillägnad republikanske presidentkandidaten Rick Santorum. Santorum, som blivit den kristna högerns favorit, är mycket konservativ när det gäller sådant som homosexuellas rättigheter och abort, även med amerikanska mått mätt. Han tror heller inte på mänskligt orsakad global uppvärmning och har velat se intelligent design läras ut i skolorna. Dock, är en låt så trallvänlig som denna spelar det ingen roll hur medeltida värderingar och verklighetsfrämmande världsuppfattning kandidaten ifråga har. Man dras med i alla fall och videon längre ned har snart miljonen visningar på Youtube.

Dock är det tveksamt om låten skulle fungera i Sverige, trallvänligheten till trots. Stroferna ”There will be justice for the unborn” och ”We´ve got a man who understands that God gave the Bill of rights” har jag faktiskt ganska svårt att tänka mig i ett svenskt partis vallåt. ”Göran Hägglund har förstått att Gud gav regeringsformen till oss” klingar fel på något vis.

Varenda rad i låten är tydlig och talar direkt till en, med ett enda undantag. En strof kan jag inte begripa hur jag än vrider och vänder på den: ”Oh there´s hope for our nation again, maybe the first time since we had Ronald Reagan”

Vad fan hände med George W. Bush!? Fanns det inte hopp då kanske!?!

Liknande inlägg på denna blogg:
Sverige jobbar, om MUF:s vallåt från valet 2010 och vad den betytt för mig.
Lite bakom, om en spelfilm finansierad av amerikanska kristna högern där deras världsbild kan skönjas.

Media: DN1, DN2, AB.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .