Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

   
   

   

Uppsalas första maj 2016 i bilder

Ännu en första maj i Uppsala kan läggas till handlingarna. I år hade staden blivit ett första maj-tåg fattigare då Kristdemokraterna bestämt sig för att flytta sin manifestation för familjen till Linköping. Dock återstår ju hela fem demonstrationståg så för den uppsalabo som önskar vila ögonen på vajande fanor och plakat finns fortfarande alla möjligheter.

Ge kungen ett riktigt jobb
Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.
Sosseballonger till väders
Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Folkhälsoministern talar i Uppsala
Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.
För frihet - mot sossetjafs
Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som ”Inget jävla sossetjafs!”.
Uppsamling för Kommunistiska partiet utanför stadsbiblioteket
Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.
Vänsterpartiets uppsamling vid Vaksala torg
Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade ”Vilket vansinne! Ha!”. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.
Ett århundrade fel eller helt rätt ute?
Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.
Den gräsbeklädda amfiteatern är vinstlotten i Uppsalas första maj-lotteri
Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.
   
   

   

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

   
   

   

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

   
   

   

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

   
   

   

Vissen första maj i Uppsala

Den mest långlivade traditionen på denna blogg är ju att skriva om Uppsalas första maj-aktiviteter. Jag tycker det brukar vara väldigt uppfriskande att i vårvädret kika runt bland de olika partiernas manifestationer. Denna gång kändes det dock ganska visset, det regnade ganska ordentligt och jag var väl själv också lite hängig. Att vi vidare fått en vänsterregering utan att för den skull ännu skymta några radikala reformer gjorde väl sitt till för att lägga sordin på stämningen.

Jag och min kumpan iddes inte stå ute i regnet utan gick istället in och satte oss på Kafferummet Storken varifrån vi lite från ovan kunde beskåda några av de olika demonstrationstågen. Vi intog genast en tråkig von oben-attityd och satt bland annat och beklagade oss över den identitetspolitiska farsot som drabbat delar av vänstern. Våra cynismer fick tillsammans med regnet falla ned på de förbipasserande demonstranterna som ju, till skillnad från oss, faktiskt engagerade sig.

Vänsterpartiet möter Feministiskt Initiativ på Stora torget i Uppsala

Snart avtog dock regnet och vi lyckades i alla fall uppbåda tillräckligt med engagemang för att ge oss ut i duggregnet. Efter en liten avstickare för att kolla huruvida Kommunistiska Partiet återgått till sin gamla ovana att ha den nordkoreanska fanan främst i sitt tåg (det hade de inte) begav vi oss av mot området kring Carolina Rediviva där de två partier som hade tyngst talare skulle samlas. Det rörde sig om Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som båda mönstrat respektive partiledare att första maj-tala i Uppsala. Vänsterpartiet hade, precis som förra året, lyckats samla ganska talrika skaror i Slottsbacken. Kristdemokraterna hade för första gången sin årliga manifestation för familjen i Odinslund vilket kanske inte är så lämpligt för ett parti med kristendomen som ledstjärna då ju vissa menar att det gamla hednatemplets offerlund varit belägen just där.

Familjen först i Odinslund

Tidigare inlägg på denna blogg om andra årgångar av första maj i Uppsala: Anno 2011, Anno 2012, Anno 2013, Anno 2014.

Andra bloggar om årets första maj:
Ulf Bjereld skriver på sin blogg om årets första maj i Göteborg och om den vågade idén att samla flera partier i ett enda sort demonstrationståg.
Lars Wilderäng skriver i ett förhållandevis fradgatuggande inlägg om hur man bör bojkotta första maj och att ”De som går i 1:a majtågen stöder folkmord och förtryck, samt hatar demokrati”.

   
   

   

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

   
   

   

Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   

I valet och kvalet mellan ros och maskros

Jag står nog egentligen lite närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet men sistone har det ändå blivit mestadels gröna röster eftersom jag lagt stor vikt vid miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

Det är med stor tvekan som jag denna gång trots allt lägger min riksdagsröst på Socialdemokraterna, det parti jag ändå står närmast. För att på något sätt döva klimatsamvetet kryssar jag Lisa Arrenius, en av de sossar jag rekommenderades av en ung herre vid den oberoende klimatvalstugan som stod uppställd på Stora torget i Uppsala. Arrenius står näst sist på listan och kommer garanterat inte att bli inkryssad så det är väl kanske en meningslös symbolhandling att kryssa henne egentligen. En del skulle förvisso säga detsamma om att gå och rösta överhuvudtaget.

Även landstingsrösten går till Socialdemokraterna trots att jag i våras till min fasa upptäckte att en av partiets kandidater ingått en pakt med Djävulen själv. I praktiken skiljer sig nog mina två favoritpartier egentligen inte så mycket åt i landstingspolitiken. Miljöpartiet har dock traditionellt vurmat för alternativmedicin av alla de slag och även om det blivit mycket bättre med åren så är det fortfarande på det viset att jag hellre låter Satan själv hålla i landstingsrodret än att Miljöpartiet får göra detsamma. Och det menar jag alltså bokstavligen! Landstingskrysset får, i brist på mer spännande idéer, gå till förstanamnet Vivianne Macdisi.

Rösten i Uppsalas kommunalval får bli något av ett tröstpris till Miljöpartiet. Även när det gäller Uppsalas kommunpolitik skiljer sig nog mina två partier faktiskt inte så jättemycket åt. Miljöpartiet har dock en radikalare grön politik och är bland annat mer restriktiva än Socialdemokraterna när det gäller att bebygga stadens parker. Bebyggande av parker är givetvis inte en helt enkel fråga och det är väl ett exempel på när gröna värden ställs emot varandra. Alternativet till att bebygga grönområden kan ju ofta vara att istället bygga i förorterna vilket leder till mer transporter. Under min pappaledighet har jag dock kommit att uppskatta gräsplättarna som finns lite här och var och det får bland annat därför bli Miljöpartiet i Uppsalas kommunalval. Jag kryssar Frida Johnsson som jag i alla fall får en hyfsad matchning med i SvT:s valkompass.

Glad valdag!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   

Mikropartivalkollen 2014: Landsbygdspartiet Oberoende

De mikropartier jag tidigare skrivit om i följetongen Mikropartivalkollen 2014 är med all sannolikhet dagsländor som kommer att vara borta om tio år. Det nyandliga partiet Enhet kan förvisso finnas kvar och streta på men det är väl mycket osannolikt att de fått någon form av genomslag. Ett parti som däremot kanske skulle kunna vara något för framtiden om de satsar rätt är Landsbygdspartiet Oberoende. Det parti som tidigare ägde landsbygdsfrågorna, Centerpartiet, är ju faktiskt inte alls lika förknippade med dem längre och det finns därför ett ideologiskt tomrum att göra till sitt för den som är redo att satsa.

Inför förra riksdagsvalet skrev jag om partiet Landsbygdsdemokraterna. Även om de också påstod sig vara ett landsbygdsparti så var de ändå i slutändan främst fokuserade på vargfrågan. Landsbygdsdemokraterna existerar dock inte längre utan uppgick 2012 i Landsbygdspartiet Oberoende.

Jämfört med Landsbygdsdemokraterna är Landsbygdspartiet Oberoende faktiskt ett stort fall framåt och de har ett betydligt bredare program. Dock är även de mycket radikala i vargfrågan och vill inte ha någon frilevande varg i Sverige. Också när det gäller många andra frågor kan man inte anklaga partiet för att vara särskilt grönt. Snarare tycks det ofta präglas av en bakåtsträvande ”Not in my backyard”-attityd och man vill exempelvis införa begränsningar för byggandet av vindkraft.

Bilen är också något av partiets heliga ko, vilket man ju på sätt och vis kan förstå eftersom man på landsbygden är beroende av den på ett helt annat sätt än i staden. I det lokala programmet för Uppsala skriver man bland annat att man vill avskaffa dubbdäcksförbudet som råder på ett par av gatorna i stadens centrum. Betydligt mer svårgenomförbart är nog det nationella målet att sänka bensinpriset för landsbygdsborna. Detta har Landsbygdspartiet Oberoende tänkt genomföra genom att ha skilda skattesatser på bensin beroende på var man bor. I sin informationsfolder skriver man: ”Vi anser att drivmedelsbeskattningen skall vara differentierad och baseras på avståndet till den med kollektivtrafikförsedda tätorten.” Det skulle vara väldigt spännande att se hur ett sådant system fungerade i praktiken. Byråkratin och kontrollapparaten runt den reformen skulle troligen bli något alldeles extra.

Lustigt nog är GMO-frågan den enda fråga där de intagit en för miljörörelsen typisk ståndpunkt. Partiet är där lika restriktiva som i vargfrågan och vill varken att GMO-produkter ska få importeras till eller användas i Sverige. Ställningstagandet motiveras inte närmare och känns även det enbart bakåtsträvande då det är svårt att se vad som egentligen skulle vara ett problem med GMO-tekniken i sig. GMO-motståndet tycks hursomhelst vara något som förenar alla mikropartier.

Landsbygdspartiet Oberoende

På något sätt känns det faktiskt inte som att det är mycket till landsbygdsparti om man i allt eftersträvar att ge landsbygden de fördelar man ser med staden. Man ska ha lika mycket vargar som Stockholms innerstad och landsbygdsbon ska i slutet av månaden ha spenderat ungefär lika mycket pengar på bensin som stadsbon. För att påvisa det absurda i det skulle man kunna föreställa sig partiets motpol Urbanpartiet Oberoende som istället eftersträvar att ge landsbygdens alla fördelar till stadsborna, exempelvis samma låga bostadspriser i staden som på landsbygden.

Nu blev mitt blogginlägg tyvärr ganska negativt. Partiet har dock också en del bra poänger som förtjänar att tas upp. De har rätt i att basservice och kommunikationer givetvis bör kunna upprätthållas även på landsbygden och att utbyggnaden av IT-kommunikation måste sägas vara mycket viktig för landsbygdens framtid. Vidare kan man också, precis som Landsbygdspartiet Oberoende, oroa sig över Sveriges låga självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel. I sin informationsfolder sprider de dock tyvärr myten att den är lägre än 50%. Intressant är också partiets förslag till skatteomläggning. Man vill att skatten på naturresurser och energiproducerande anläggningar ska komma kommunerna till del istället för staten. Det är väldigt lätt att se dagens skattesystem som ”naturligt” men det är ju egentligen ganska godtyckligt och en skattereform som den Landsbygdspartiet Oberoende föreslår skulle med ens göra några av de fattigaste kommunerna mycket rika. Även om man inte är för en sådan skatteomläggning kan man ju ändå lite ödmjukt ha sådant i bakhuvudet när man talar om ”orättvisa” Robin Hood-skatter och liknande.

Kanske borde partiet lägga tyngdpunkten på sådant som ovan snarare än att göra sig till megafon för högljudda särintressen som varghat, vindsnurrehaverism och bensinprisgnäll.

Landsbygdsparti på stadens torg
En fördel med mikropartier är att deras partiledare är mer tillgängliga än de etablerade partiernas. Igår bytte jag några ord med partiledaren när Landsbygdspartiet Oberoende stod på Stora Torget i Uppsala.

Här följer WebCite på lite av partiets material utifall partiet ändå skulle bli en dagslända och de ideologiska ställningstagandena behövs i den framtida statsvetenskapliga forskningen om försök att starta upp landsbygdspartier: Partiprogram, valmanifest, informationsfolder.

Tidigare partier i Mikropartivalkollen 2014: Vetenskapliga Partiet, Partiet De Fria, Demokraterna, Enhet, Lifepartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .