Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

   
   

   
   

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

   
   

   
   

Vissen första maj i Uppsala

Den mest långlivade traditionen på denna blogg är ju att skriva om Uppsalas första maj-aktiviteter. Jag tycker det brukar vara väldigt uppfriskande att i vårvädret kika runt bland de olika partiernas manifestationer. Denna gång kändes det dock ganska visset, det regnade ganska ordentligt och jag var väl själv också lite hängig. Att vi vidare fått en vänsterregering utan att för den skull ännu skymta några radikala reformer gjorde väl sitt till för att lägga sordin på stämningen.

Jag och min kumpan iddes inte stå ute i regnet utan gick istället in och satte oss på Kafferummet Storken varifrån vi lite från ovan kunde beskåda några av de olika demonstrationstågen. Vi intog genast en tråkig von oben-attityd och satt bland annat och beklagade oss över den identitetspolitiska farsot som drabbat delar av vänstern. Våra cynismer fick tillsammans med regnet falla ned på de förbipasserande demonstranterna som ju, till skillnad från oss, faktiskt engagerade sig.

Vänsterpartiet möter Feministiskt Initiativ på Stora torget i Uppsala

Snart avtog dock regnet och vi lyckades i alla fall uppbåda tillräckligt med engagemang för att ge oss ut i duggregnet. Efter en liten avstickare för att kolla huruvida Kommunistiska Partiet återgått till sin gamla ovana att ha den nordkoreanska fanan främst i sitt tåg (det hade de inte) begav vi oss av mot området kring Carolina Rediviva där de två partier som hade tyngst talare skulle samlas. Det rörde sig om Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som båda mönstrat respektive partiledare att första maj-tala i Uppsala. Vänsterpartiet hade, precis som förra året, lyckats samla ganska talrika skaror i Slottsbacken. Kristdemokraterna hade för första gången sin årliga manifestation för familjen i Odinslund vilket kanske inte är så lämpligt för ett parti med kristendomen som ledstjärna då ju vissa menar att det gamla hednatemplets offerlund varit belägen just där.

Familjen först i Odinslund

Tidigare inlägg på denna blogg om andra årgångar av första maj i Uppsala: Anno 2011, Anno 2012, Anno 2013, Anno 2014.

Andra bloggar om årets första maj:
Ulf Bjereld skriver på sin blogg om årets första maj i Göteborg och om den vågade idén att samla flera partier i ett enda sort demonstrationståg.
Lars Wilderäng skriver i ett förhållandevis fradgatuggande inlägg om hur man bör bojkotta första maj och att ”De som går i 1:a majtågen stöder folkmord och förtryck, samt hatar demokrati”.

   
   

   
   

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

   
   

   
   

Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

I valet och kvalet mellan ros och maskros

Jag står nog egentligen lite närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet men sistone har det ändå blivit mestadels gröna röster eftersom jag lagt stor vikt vid miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

Det är med stor tvekan som jag denna gång trots allt lägger min riksdagsröst på Socialdemokraterna, det parti jag ändå står närmast. För att på något sätt döva klimatsamvetet kryssar jag Lisa Arrenius, en av de sossar jag rekommenderades av en ung herre vid den oberoende klimatvalstugan som stod uppställd på Stora torget i Uppsala. Arrenius står näst sist på listan och kommer garanterat inte att bli inkryssad så det är väl kanske en meningslös symbolhandling att kryssa henne egentligen. En del skulle förvisso säga detsamma om att gå och rösta överhuvudtaget.

Även landstingsrösten går till Socialdemokraterna trots att jag i våras till min fasa upptäckte att en av partiets kandidater ingått en pakt med Djävulen själv. I praktiken skiljer sig nog mina två favoritpartier egentligen inte så mycket åt i landstingspolitiken. Miljöpartiet har dock traditionellt vurmat för alternativmedicin av alla de slag och även om det blivit mycket bättre med åren så är det fortfarande på det viset att jag hellre låter Satan själv hålla i landstingsrodret än att Miljöpartiet får göra detsamma. Och det menar jag alltså bokstavligen! Landstingskrysset får, i brist på mer spännande idéer, gå till förstanamnet Vivianne Macdisi.

Rösten i Uppsalas kommunalval får bli något av ett tröstpris till Miljöpartiet. Även när det gäller Uppsalas kommunpolitik skiljer sig nog mina två partier faktiskt inte så jättemycket åt. Miljöpartiet har dock en radikalare grön politik och är bland annat mer restriktiva än Socialdemokraterna när det gäller att bebygga stadens parker. Bebyggande av parker är givetvis inte en helt enkel fråga och det är väl ett exempel på när gröna värden ställs emot varandra. Alternativet till att bebygga grönområden kan ju ofta vara att istället bygga i förorterna vilket leder till mer transporter. Under min pappaledighet har jag dock kommit att uppskatta gräsplättarna som finns lite här och var och det får bland annat därför bli Miljöpartiet i Uppsalas kommunalval. Jag kryssar Frida Johnsson som jag i alla fall får en hyfsad matchning med i SvT:s valkompass.

Glad valdag!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Mikropartivalkollen 2014: Landsbygdspartiet Oberoende

De mikropartier jag tidigare skrivit om i följetongen Mikropartivalkollen 2014 är med all sannolikhet dagsländor som kommer att vara borta om tio år. Det nyandliga partiet Enhet kan förvisso finnas kvar och streta på men det är väl mycket osannolikt att de fått någon form av genomslag. Ett parti som däremot kanske skulle kunna vara något för framtiden om de satsar rätt är Landsbygdspartiet Oberoende. Det parti som tidigare ägde landsbygdsfrågorna, Centerpartiet, är ju faktiskt inte alls lika förknippade med dem längre och det finns därför ett ideologiskt tomrum att göra till sitt för den som är redo att satsa.

Inför förra riksdagsvalet skrev jag om partiet Landsbygdsdemokraterna. Även om de också påstod sig vara ett landsbygdsparti så var de ändå i slutändan främst fokuserade på vargfrågan. Landsbygdsdemokraterna existerar dock inte längre utan uppgick 2012 i Landsbygdspartiet Oberoende.

Jämfört med Landsbygdsdemokraterna är Landsbygdspartiet Oberoende faktiskt ett stort fall framåt och de har ett betydligt bredare program. Dock är även de mycket radikala i vargfrågan och vill inte ha någon frilevande varg i Sverige. Också när det gäller många andra frågor kan man inte anklaga partiet för att vara särskilt grönt. Snarare tycks det ofta präglas av en bakåtsträvande ”Not in my backyard”-attityd och man vill exempelvis införa begränsningar för byggandet av vindkraft.

Bilen är också något av partiets heliga ko, vilket man ju på sätt och vis kan förstå eftersom man på landsbygden är beroende av den på ett helt annat sätt än i staden. I det lokala programmet för Uppsala skriver man bland annat att man vill avskaffa dubbdäcksförbudet som råder på ett par av gatorna i stadens centrum. Betydligt mer svårgenomförbart är nog det nationella målet att sänka bensinpriset för landsbygdsborna. Detta har Landsbygdspartiet Oberoende tänkt genomföra genom att ha skilda skattesatser på bensin beroende på var man bor. I sin informationsfolder skriver man: ”Vi anser att drivmedelsbeskattningen skall vara differentierad och baseras på avståndet till den med kollektivtrafikförsedda tätorten.” Det skulle vara väldigt spännande att se hur ett sådant system fungerade i praktiken. Byråkratin och kontrollapparaten runt den reformen skulle troligen bli något alldeles extra.

Lustigt nog är GMO-frågan den enda fråga där de intagit en för miljörörelsen typisk ståndpunkt. Partiet är där lika restriktiva som i vargfrågan och vill varken att GMO-produkter ska få importeras till eller användas i Sverige. Ställningstagandet motiveras inte närmare och känns även det enbart bakåtsträvande då det är svårt att se vad som egentligen skulle vara ett problem med GMO-tekniken i sig. GMO-motståndet tycks hursomhelst vara något som förenar alla mikropartier.

Landsbygdspartiet Oberoende

På något sätt känns det faktiskt inte som att det är mycket till landsbygdsparti om man i allt eftersträvar att ge landsbygden de fördelar man ser med staden. Man ska ha lika mycket vargar som Stockholms innerstad och landsbygdsbon ska i slutet av månaden ha spenderat ungefär lika mycket pengar på bensin som stadsbon. För att påvisa det absurda i det skulle man kunna föreställa sig partiets motpol Urbanpartiet Oberoende som istället eftersträvar att ge landsbygdens alla fördelar till stadsborna, exempelvis samma låga bostadspriser i staden som på landsbygden.

Nu blev mitt blogginlägg tyvärr ganska negativt. Partiet har dock också en del bra poänger som förtjänar att tas upp. De har rätt i att basservice och kommunikationer givetvis bör kunna upprätthållas även på landsbygden och att utbyggnaden av IT-kommunikation måste sägas vara mycket viktig för landsbygdens framtid. Vidare kan man också, precis som Landsbygdspartiet Oberoende, oroa sig över Sveriges låga självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel. I sin informationsfolder sprider de dock tyvärr myten att den är lägre än 50%. Intressant är också partiets förslag till skatteomläggning. Man vill att skatten på naturresurser och energiproducerande anläggningar ska komma kommunerna till del istället för staten. Det är väldigt lätt att se dagens skattesystem som ”naturligt” men det är ju egentligen ganska godtyckligt och en skattereform som den Landsbygdspartiet Oberoende föreslår skulle med ens göra några av de fattigaste kommunerna mycket rika. Även om man inte är för en sådan skatteomläggning kan man ju ändå lite ödmjukt ha sådant i bakhuvudet när man talar om ”orättvisa” Robin Hood-skatter och liknande.

Kanske borde partiet lägga tyngdpunkten på sådant som ovan snarare än att göra sig till megafon för högljudda särintressen som varghat, vindsnurrehaverism och bensinprisgnäll.

Landsbygdsparti på stadens torg
En fördel med mikropartier är att deras partiledare är mer tillgängliga än de etablerade partiernas. Igår bytte jag några ord med partiledaren när Landsbygdspartiet Oberoende stod på Stora Torget i Uppsala.

Här följer WebCite på lite av partiets material utifall partiet ändå skulle bli en dagslända och de ideologiska ställningstagandena behövs i den framtida statsvetenskapliga forskningen om försök att starta upp landsbygdspartier: Partiprogram, valmanifest, informationsfolder.

Tidigare partier i Mikropartivalkollen 2014: Vetenskapliga Partiet, Partiet De Fria, Demokraterna, Enhet, Lifepartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Jan Lindholm – konspirationsteoretikernas go-to guy i riksdagen

Via bloggen Jag vill vara farlig har jag hittat bloggen som tillhör Sven Anér, den verklige veteranen bland de privatspanare som försöker lösa Palmemordet. Han har inriktat sig på det så kallade polisspåret och påstår sig till och med veta vem som den ödesdigra natten höll i mordvapnet i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Enligt Anér var det Anti Avsan, då polis, sedermera domare och riksdagsman för Moderaterna. Nu är Anér förvisso inte ensam om att peka ut Avsan som Palmes mördare, det finns faktiskt även andra i den konspirationsteoretiska svängen som också gör det.

Man behöver bara läsa några av de senaste inläggen på Anérs blogg för att inse att de är skrivna av en mycket förvirrad människa. Med tiden tycks hela världen omkring Anér ha blivit involverad i konspirationen mot honom och hans försök att avslöja Palmes mördare. Bland andra är UppsalaTidningen, Eriksbergs vårdcentral samt elektronikbutiken Alina i Uppsala involverade i den stora konspirationen.

När jag satt och skummade igenom de långa och ganska förvirrade inläggen dök då och då ett bekant namn upp, nämligen den miljöpartistiske riksdagsmannen Jan Lindholms. Jag har ju tidigare skrivit om det anmärkningsvärda i att Lindholm gett Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda förekomsten av så kallade chemtrails, en extrem konspirationsteori.

Det tycks mig faktiskt som om Anér och riksdagsman Lindholm haft en del kontakt rörande Palmemordet, polisspåret och Avsans inblandning. Bland annat redogör Anér på sin blogg för vad Avsan av allt att döma privat sagt till Lindholm i riksdagens korridorer.

Inte bara det, kontakten mellan Anér och Lindholm verkar till och med ha gett avtryck i den senares arbete i riksdagen. I en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask i slutet av förra året rörande Palmemordet nämner Lindholm just Sven Anér:

Ett stort antal så kallade privatspanare har önskemål om att få ta del av hemligstämplat material för att kunna bevisa sina slutsatser. Exempelvis skulle kanske det material som den numera avlidne Olle Alsén berättat för kollegan Sven Anér om samt andra förhörsprotokoll som Anér förvägrats tillgång till kunna föra frågan framåt.

Ännu ett exempel på hur Anérs idéer letat sig in i riksdagsarbetet är det Anér anser vara det främsta argumentet för att Avsan faktiskt är Palmes mördare, och som han ofta upprepar på sin blogg:

Jag får ju ofta frågan vilket jag anser vara det tyngsta indiciet mot Avsan, och jag brukar svara: att jag inte har blivit stämd. Jag brukar testa med goda vänner: Hur skulle du ha gjort om du varit oskyldig? Hållit tyst? Svaren har alltid blivit: Självfallet inte. Vore beskyllningen utan grund skulle jag självfallet ha sett den som grovt förtal. Och stämt.

I en interpellation till justitieminister Beatrice Ask 2009 i vilken Jan Lindholm tog upp polisspåret i allmänhet och anklagelserna mot Avsan i synnerhet kom Lindholm som av en händelse att till punkt och pricka upprepa just denna Anérska käpphäst:

Att en känd författare öppet anklagar en högt uppsatt representant för rättsväsendet för att vara Palmemördaren utan att någon rättsvårdande instans tycks reagera uppfattar många som att makteliten inte vill att en rättslig prövning av detta utpekande prövas. Jag har uppfattat att många tar denna tystnad som ett indirekt erkännande. Detta om något är ägnat att gräva rättssamhällets grav.

[…]

Avser ministern att vidta någon åtgärd med anledning av att en högt uppsatt företrädare för landets rättssystem, en domare, öppet i medierna utpekas som statsministermördare?

Vad Sven Anér beträffar så är det inte mycket att orda om. Att Anti Avsan inte ser någon mening i att stämma en uppenbarligen gravt förvirrad människa för förtal är ändå fullt förståeligt. Mer anmärkningsvärt är att Jan Lindholm i sitt arbete i riksdagen, i interpellationer och formella frågor till justitieministern, tycks göra sig till kanal för konspirationsteoretiker. Att han dessutom i interpellationerna och frågorna antyder att en kollega i riksdagen har begått mordet på Palme gör knappast saken bättre.

Det är ju i så fall inte första gången som Lindholm låter sig göras till kanal för suspekta intressen. När jag skrev om hur Lindholm gav Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda chemtrails framkom ju att det i riksdagens lokaler förekommit mystiska möten där man tillsammans formulerade frågeställningarna till Riksdagens UtredningsTjänst. Förutom Lindholm var den ende kände deltagaren på de mötena redaktören för den alternativa och konspirationsteoretiska nyhetssajten Newsvoice. Detta gör att man frågar sig huruvida Jan Lindholm är något av konspirationsteoretikernas go-to guy i riksdagen? Det är tydligen han man vänder sig till om man vill låta sin konspirationsteori dryftas i vårt riksdagshus.

Anér är hur som helst nöjd med Lindholms insatser och i ett öppet brev till Maria Wetterstrand som han publicerat på sin blogg prisar han Lindholm för dennes arbete i riksdagen med att bringa klarhet i Palmemordet:

Maria jag har under 23 års arbete med denna affär, varav de tre senaste med Avsan i centrum, aldrig sett minsta tecken på att miljöpartiet eller någon av dess representanter någonsin funnits på minsta sätt involverad i Palmeaffärens irrgångar. Däremot har ju Jan Lindholms (mp) aktioner varit ytterst viktiga för den framtida utvecklingen. Kunde inte miljöpartiet då verkligen gå i bräschen för den upprensning som i dag ter sig absolut nödvändig?

Avsan tycks för övrigt vara mycket medveten om Lindholms roll som Anérs kontaktperson i riksdagen då han genom Lindholm tydligen ska ha skickat hälsningar till Anér om att sluta upp med sina konspirationsteorier eftersom det upplevdes som jobbigt för Avsans familj.

Avslutningsvis, en fråga som är till synes totalt oväsentlig men som jag grunnat en hel del på när jag skrivit detta inlägg är huruvida Jan Lindholm och Anti Avsan hejar glatt på varandra när de möts i riksdagens korridorer?

Jan Lindholm
Jan Lindholm
(Bildkälla: Wikimedia commons, Foto: Miljöpartiet de gröna)

Tidigare inlägg på denna blogg om Jan Lindholms flörtande med konspirationsteorier:
I det första inlägget skrev jag om hur Lindholm gett Riksdagens UtredningsTjänst i uppdrag att utreda chemtrails, en extrem konspirationsteori.
I det uppföljande inlägget skrev jag om frågorna Lindholm fick av media angående chemtrailsutredningarna och luckorna i hans svar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Ge mig barnet och jag ska ge dig mannen

Livets Ords årliga europakonferens är som en bilolycka. Man vet att man inte borde titta men det går helt enkelt inte att låta bli. Trots att jag och min lille gosse var där i tisdags råkade det bli en vända dit även igår. Jag och junior är förvisso ganska sysslolösa om dagarna nu i månadsskiftet juli-augusti när de öppna förskolorna är stängda och bekanta bortresta. Vi får väl därför vara ursäktade att vi inte kunde hålla oss borta från den beryktade församlingen.

Precis som i tisdags hamnade vi återigen på det barnmöte som riktade sig till barn i åldrarna sju till tretton. Min avkomma är ju blott ett och ett halvt men hade ändå stort utbyte av sådant som lovsång. Predikan och berättelser om Guds mirakel gick dock inte alls hem hos honom och vi kunde därför inte vara kvar på mötet mer än tjugo minuter. Jag fick helt enkelt försöka njuta så mycket jag bara kunde av den korta inblicken i tankevärlden Livets Ord försökte pådyvla de små.

Även på detta barnmöte var första gästen missionär. Dagens missionär, som hette Carl-Gustaf Severin, berättade om ett mirakel han varit med om på ett möte under en av sina missionsresor. Severin sade:

Där stod det en pojke som var tio och hans ansikte hängde såhär. Han kunde inte stå själv och han var vit i ansiktet, och så sade hans pappa: ”Det här är min pojke. Han är jättesjuk. Han ska dö om tre dagar, kanske till och med imorgon. Jag hämtade honom på sjukhuset. Kan ni be till Jesus för honom, att Jesus botar honom?” Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: Jaaaaaaa!) Jag hör inte vad du säger! Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: JAAAAAAAA!) Klart han kan! Och vet du vad som hände? Vi bad till Jesus den där dagen. Och så vi sade såhär: ”Jesus, den här pojken, han ska dö om tre dagar.” Han hade en sjukdom som hette cancer i lungorna, i levern, i njurarna. Alla organ på insidan hade cancer. Han skulle inte överleva. Vet du, när jag lämnade det där, så tittade jag på honom och så sade jag såhär: ”Nästa gång jag träffar dig, vet du vad vi ska göra då?”, sade jag. Vad tror ni jag sade: ”Vi ska spela fotboll!” Och han sade ingenting, han bara tittade på mig. Och så åkte jag iväg, åkte hem till Sverige. Ett år senare så kom jag tillbaka till samma stad, långt nere i södra jordklotet och hade glömt bort den där pojken. Och när jag går in genom dörren så står det en elvaårig pojke där. Vet du vad han hade under armen? En fotboll!

Pojken hade alltså blivit mirakulöst frisk. Man undrar bland annat om man verkligen har sådana exakta prognoser om dödsdatum i livets slutskede. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att läkare sagt något i stil med: ”Om tre dagar, på onsdag, kastar du in handduken”. Vidare undrar man hur ofta Severin utlovar mirakler om han kan glömma bort de personer han lovat helande från mycket allvarliga åkommor.

Uppfattningen att Gud hör bön och kan hela den som ber om det verkade barnen på mötet dock varit väl förtrogna med redan innan missionär Severin berättade sin lilla anekdot. Till mötets förbön hade det nämligen kommit in ett antal önskemål om böneämne; exempelvis ville någon att man skulle be för att dennes syn skulle bli normal, någon annan ville bli av med sin huvudvärk och en tredje ville att vi skulle be för att en ”grej” på dennes näsa skulle försvinna. Vi fick också veta att några personer man haft förbön för de senaste dagarna hade fått bönesvar. Någons soleksem var på väg att försvinna och någon annans getingstick kändes lite bättre. Tyvärr inga mirakel av samma kaliber som i missionär Severins anekdot från landet långt borta alltså. Oavsett stora mirakler som i anekdoten eller femöresmirakel som på europakonferensen så kan man givetvis ifrågasätta det lämpliga i att få barnen att tro att ett övernaturligt väsen kan hela dem om de ber om det.

Liknande inlägg på denna blogg: Under förra sommarens europakonferens var jag på John Arnotts healingmöte för vuxna och fick bevittna några femöresmirakler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Guds idéer i din hjärna på Livets Ords barnmöte

Jag hade tänkt mig att sommarens höjdpunkt, precis som alla andra somrar, skulle bli Livets Ords veckolånga europakonferens. Förra sommaren fick jag se John Arnott hela diverse småskavanker och förrförra sommaren fick jag under Israelkvällen lära känna församlingens märkliga förhållande till det judiska folket. I år var jag nog mest sugen på att ännu en gång besöka Livets Ords Israelmöte som äger rum idag klockan tre. Ämnet Israel måste ju nämligen sägas vara brännhett. Problemet är dock att jag denna konferensvecka dagtid är ansvarig för ett stycke barn, mitt eget. Livets Ord brukar ju dock vara relativt barnvänligt. De har väl anammat Jesus ord: ”Låt barnen komma till mig”. Kanske skulle jag därför, trots barnaoket, faktiskt kunna bevista Israelmötet. Igår begav jag mig av till europakonferensen för en generalrepetition och för att se om ett några timmar långt Israelmöte skulle låta sig göras idag.

Det är en sak som jag verkligen gillar, när man är på Livets Ord så är det ingen tvekan om att man är på Livets Ord. Så fort vi gick runt hörnet och in på konferensområdet så var det första vi såg två personer som stod på knä och hade sina händer på en kryckförsedd ung herres ben. På få andra tillställningar är nog helande handpåläggning ett så naturligt inslag.

Jag tänkte att vi skulle börja med något enkelt så vi gick direkt till tältet där man höll barnmöte. Mötet riktade sig förvisso till barn i åldrarna sju till tretton men jag ställde mig ändå längst bak med min ett och ett halvt-åring i förhoppningen om att vi i alla fall skulle ha något litet utbyte av tillställningen. Mötet hade precis börjat och inleddes med lite förbön. Man hade i förväg fått in önskemål om böneämnen från olika personer. Det rörde sig om vitt skilda saker. Vi bad bland annat för svalare väder, att någons astma skulle försvinna samt att någons släkt skulle bli frälst. Svalare väder hade jag faktiskt hunnit be för själv redan innan mötet, trots att jag ju inte är troende eller det minsta religiöst lagd.

Rekryteringen av missionärer skulle tydligen börja i låg ålder ty första hållpunkten på barnmötet efter förbönen var missionären Christian som berättade om sitt missionsarbete i Sibirien och lite av de strapatser han där varit med om. Christian försökte inför barnen motivera varför man skickar ut missionärer till många av världens oroliga hörn. Han försökte vidare rekrytera nya små missionärer och bad slutligen om småttingarnas bidrag till missionsarbetet. Missionären Christian sade:

Men varför står jag här? Jo, jag vill berätta så här, det är nämligen så här att det finns massor med människor ute i världen som inte har hört talas om Jesus. Och ibland bor de här människorna på ställen där det är svårt att bo, som till exempel nu i Ukraina så är det jättesvårt till exempel. Det finns andra ställen som man kan åka till, och det är jättebesvärligt, men det betyder inte att Gud älskar dem mindre, eller hur? Gud älskar ju dem lika mycket ändå, eller hur? Och kanske ännu mer vill han att de ska få höra talas om hans kärlek, eller hur? Och det är därför som vi som missionärer ibland åker till ställen som där det är svårt att komma till eller att vara på. Det är lite extra besvärligt, man kanske har råttor i huset som vi hade, det är svårt att få tag på mat och så här. Men det är värt det. Varför det? Jo, därför att man får se att när människor får höra talas om Jesus, och de börjar tro på Jesus, så börjar deras liv förvandlas, eller hur? Och det är det som gör det värt att åka till de här ställena. Det är därför man kan flytta ut som en hel familj på ett sådant här ställe och ändå tycka att det är värt det. Så är det på Livets Ord. Jag har många missionärsfamiljer i den här församlingen som åkt ut och arbetat på sådana här ställen, och som är ute just nu också där det inte alltid är så enkelt. Men vi vill att människor därute och inte minst barn ska få höra om Jesus. Till exempel i Indien där vi arbetar, där finns det massor med barn som är i er ålder. De har vuxit upp på gatorna istället, de är jättefattiga, de kanske inte kan läsa och skriva. Då vill vi hjälpa dem att få lära sig att läsa och skriva. Men vi vill också att deras familjer ska få höra talas om Guds kärlek, eller hur? Så därför arbetar vi som missionärer, och arbetar vi med mission. Och vet du vad jag tror? Jag tror att inne i det här tältet så har vi personer som åker ut på missionsfältet någon gång i framtiden. Vore inte det spännande att åka till något annat land som en missionär, eller hur? Så när du växer upp här så tror jag att Jesus kommer att visa dig att det finns massor med barn därute, det finns massor med människor därute som behöver få tag på Jesus. Och det är därför vi också samlar in kollekten, därför att när vi gör så här, när vi samlar in pengar, tar upp kollekt, så gör vi det möjligt för att folk ska kunna resa ut, då gör ni det möjligt för oss att hjälpa barn därute. Vill ni vara med på det? Är det någon som vill vara med på det? Vad bra!

När missionär Christian lämnat scenen fortsatte istället pastor Leif att jäklas med ungarnas hjärnor och sätta griller i huvudet på dem. Han sade:

Hur många är det här som skulle vilja bli missionärer? Få se, skulle kunna tänka sig att det där låter ju som att det skulle passa mig, att bli missionär. Jag tror verkligen att det är så. Under den här veckan så tror jag du kommer få sådana här idéer i din hjärna och i ditt hjärta när du börjar tänka: Men det där vill jag verkligen göra. Och det är, tror jag, Guds röst i dig. Han kommer att säga sådana saker till dig under den här veckan och det ska du behålla härinne.

Precis som att man inledde rekryteringen av missionärer i tidig ålder så började man tydligen också med kollekten tidigt. Barnen fick efter informationen om missionsarbetet lämna sina bidrag till detsamma. Precis som på Livets Ords vuxentillställningar skickade man runt hinkar i vilka de små fick slänga sina slantar. Samtidigt som kollekthinkarna gick runt sjöngs en låt med orden ”Ge – det kommer tillbaka” och ”Ge till Gud”. Jag tycker de borde förstå vilken parodi på en pengahungrande frikyrka det blir när man samtidigt som man tar upp kollekten sjunger sånger om att ge pengar till Vår Herre.

Vissa av dagens barn har tyvärr inte någon hunger efter Guds ord. Efter mindre än en kvart blev det omöjligt för mig och min lille att vara kvar eftersom han vägrade sitta still. Efter att ha lämnat barnmötet strosade vi runt ett slag på området innan vi gick in i den stora kyrksalen där pastor Stephen Sumrall höll möte. Ungen min verkade dock inte alls vara rädd om sin själ eller bry sig om var han skulle tillbringa evigheten ty redan efter någon minut blev det helt omöjligt att vara kvar också därinne.

Jag fick tyvärr inse att det inte skulle bli något Israelmöte idag och att om man skaffar barn innebär det tyvärr att man måste försaka en hel del, bland annat att kunna hänga på Livets Ord precis så mycket som man vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .