Socialdemokraterna – Sida 2

I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

’Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ’stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ’Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Självbiografier, Socialdemokraterna, Antifeminism, Politisk korrekthet, Konspirationsteorier.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Uppsalabon Mohamed Omar är i startgroparna för att starta en progressiv och homovänlig moské som inte ska ha skilda avdelningar för kvinnor och män, vilket Metro, QX och TV4 rapporterat om. Ett sådant projekt är givetvis mycket lovvärt och välbehövligt. En progressiv, liberal och livsbejakande moské som inte tillämpar könssegregering är något varje svensk stad med tillräckligt stor andel muslimer borde ha.

Lite anmärkningsvärt är det dock då Omar tidigare torgfört rakt motsatta idéer. Han inledde förvisso sitt kändisskap som av kulturetablissemanget omfamnad poet. Han blev dock paria när han under en period kallade sig islamist, samarbetade med högerextremister, var allt annat än homovänlig och arrangerade föredrag med antisemiter och förintelseförnekare. Nu verkar han dock sugen på att återvända till ursprungsläget och har tagit avstånd från de destruktiva idéer han tidigare gett uttryck för. Det progressiva mosképrojektet får väl ses som ett led i denna återpositionering. Nog för att det alltid ska finnas möjligheter till bot och bättring men det är inte annat än att man blir lite misstänksam när personer i rask takt byter mellan diametralt motsatta ståndpunkter.

Mohamed Omar är dock inte ensam om moskéinitiativet utan det ska tydligen röra sig om ett tiotal personer som står bakom det. Den enda som nämns vid namn på Omars blogg är en Pontus Näslund. Omar har alltid haft en grupp anhängare. Under hans tid som paria kallades de Studiegruppen Aguéli men namnet förpassades till sophögen i samband med Omars avståndstagande från hat och extremism. Man kan rimligen undra vad för sorts personer som uppskattar hundraåttiograderssvängarna á la Omar. I och med denne Näslund kom svaret till mig. Det rör sig givetvis om personer som själva har en förkärlek för att hoppa runt mellan olika idésystem och trosföreställningar.

Om det rör sig om samme Pontus Näslund som Omar intervjuat på sin blogg och som Omars lilla sammanslutning arrangerat konstutställning med så har denne nämligen tidigare figurerat i Sveriges Radios Övernaturligt där han berättade hur han ingått ett förbund med djävulen. Av Näslunds blogg att döma är han dock numera socialdemokrat och muslimsk revertit. Nu finns det väl förvisso ingen direkt motsättning mellan att ha en pakt med Hin håle och att vara socialdemokrat. Däremot borde det vara svårt att få det att gå ihop med att vara muslim då ju karaktären Satan i Koranen är ondskan personifierad. De konservativa muslimer som inte uppskattar idén med en frihetlig, gayvänlig moské kommer tyvärr att finna det logiskt att någon med ett sataniskt förbund i bagaget är med som initiativtagare till projektet.

För övrigt är tydligen herr Näslund också juridikstudent vilket borde ha räckt att nämna för att den diaboliska pakten skulle vara underförstådd. Jag var nämligen av uppfattningen att en pakt med Satan var ett av juristutbildningens obligatoriska moment, precis som notarietjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Religion, Uppsala, Satan, HBTQ, Socialdemokraterna.

Första maj i Uppsala igen

Så var det återigen dags att gå ut bland alla bakfulla ungdomar och försöka finna de små människoskaror som istället för huvudvärk hade någon form av visioner uti sina skallar.

Syndikalisterna var de som hade mest ruter i sitt demonstrationståg. Deltagarna hängde med när det skanderades slagord och fanorna var vackra.

Kommunistiska partiets stående inslag, den nordkoreanska flaggtanten, var självklart i täten av deras tåg i år igen.

Socialdemokraterna, inget vidare på att skandera slagord eller göra plakat men säkerligen bäst på att styra landet.

Kristdemokraternas manifestation ”Upp till kamp för familjen!” engagerade ännu fler än förra årets manifestation. Jag stannade till för att lyssna till deras talare Marcus Birro ett slag. Det verkade handla om Birros egna dåliga erfarenheter av att dricka Baileys till frukost och de implikationer det hade för samhället i stort. Kanske hade jag blivit klokare om jag besökt det efterföljande seminariet ”Varför är familjens frihet så farlig?” men eftersom jag trots ett års intensiv tankeverksamhet inte ens begripit vad frihet för familjen innebär så hade det nog varit en bortkastad timme.

Liknande inlägg på denna blogg: Första maj i Uppsala, om förra årets arbetardag.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Kristdemokraterna, Kommunistiska partiet, Nordkorea, Första maj, Uppsala, Socialdemokraterna.

Tretton dagar senare

Även om det på förhand var så gott som klart att alliansen skulle sitta kvar så blev jag så knäckt att jag inte förmått begrunda valresultatet på nästan två veckor. Ett av målen med denna blogg var ju att få alliansregeringen på fall men då det pinsamt nog gick åt skogen så får jag istället inrikta mig på de två andra målen. Jag är väl dock nödd och tvungen att på något sätt beröra valresultatet så jag har skrivit några rader om ditt och datt kring eländet. Det blev ju, trots att det var klart vilken kulör regeringen skulle få, ett spännande val med många intressanta infallsvinklar, precis som en en riktigt spännande thriller med flera parallellhandlingar som flätas in i varandra.

Sverigedemokraternas framgångar är givetvis det första dramat. Hur kan det komma sig att vi numera, som många andra europeiska länder, har ett främlingsfientligt parti i parlamentet? Har det skett någon förskjutning i svenskarnas inställning till invandrare? Nej, alla attitydundersökningar visar att de värderingar som Sverigedemokraterna står för är i avtagande. Svenskarna blir med tiden alltmer toleranta. En del har menat att det är de ökade klyftorna i samhället som lett till partiets intåg i riksdagen men även om alliansen gjort en del för att vidga dem är det svårt att tänka sig att det ensamt skulle förklara Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar kanske snarare om att partiets målmedvetna och långsiktiga arbete gett utdelning. De potentiella väljarna har länge funnits där men de organisatoriska förutsättningarna för att skörda deras röster har inte funnits. Att sedan idioterna på yttersta vänsterkanten gjort sitt bästa för att ge Sverigedemokraterna martyrstatus har säkert också gjort sitt till.

Vi har också för första gången i modern tid fått in öppet nationalsocialistiska krafter i en beslutande församling, nämligen Grästorps kommunfullmäktige. Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front, har strategiskt kraftsamlat i en kommun där blott ett hundratal röster räckt för att erhålla ett mandat. Visst är det skrämmande men frågan är hur stora växlar man ska dra på de dryga hundra rösterna i Grästorp.

Socialdemokraternas historiska misslyckande är också häpnadsväckande även om det handlar om en långsiktig trend. Den nya bottennoteringen kommer förhoppningsvis att stimulera till en välgörande debatt och en omprövning av den inslagna vägen för Socialdemokraterna. Min gissning är dock att sossar av alla de slag och på alla kanter kommer att ta chansen att propagera för just sina idéer. Sossar på vänsterkanten kommer att hävda att man gått för långt åt höger, sossar på högerkanten kommer att påstå det motsatta och sossar som inte gillar det rödgröna samarbetet kommer att försöka sätta punkt för det.

Det osäkra parlamentariska läget är också det hyperintressant. Redan vid tillsättandet av talman har det vållat en hel del bekymmer. Var ska alliansen framöver söka stöd för sin politik? Det faller sig givetvis naturligt att söka sig till Miljöpartiet även om det ideologiska avståndet till Socialdemokraterna inte är så mycket längre. Det skulle dock te sig lite underligt om det största oppositionspartiet stödde regeringen, vi skulle ju i så fall få något av en samlingsregering.

Att samarbeta med alliansen kommer troligen att straffa sig för Miljöpartiet eftersom deras väljare i stor utsträckning ser sig som vänster. Det är därför inte konstigt att de ville ha med sig Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. Jag kan ju bara gå till mig själv, som ju röstade på Miljöpartiet. Även om jag räknat med att Miljöpartiet skulle komma att samarbeta med alliansregeringen i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare så var det ändå det rödgröna samarbetet jag röstade på. Skulle Miljöpartiet agera stödparti åt de borgerliga under denna mandatperiod och det rödgröna samarbetet återuppstå i någon form inför nästa val så skulle jag nog då hellre lägga min röst på det som i så fall uppenbarligen är samarbetets kärna, nämligen Socialdemokraterna.

Visst hade det blivit mer tryggt och förutsägbart utan någon sverigedemokratisk vågmästare. Jag måste dock erkänna att en del av mig hellre ser att landet störtas i kaos och anarki än att det går väl för alliansregeringen. Jag är dessutom misstänksam mot Moderaterna. Hur i helvete gick det till när det gamla överklasspartiet Högern gick och blev det nya breda arbetarpartiet? Man måste ju medge att de faktiskt flyttat sig åt vänster, det är inte bara retoriken som ändrats. Jag är dock konspiratoriskt lagd och undrar om de bara velat vinna mitten för att sedan på ett förslaget sätt dra högerut och därmed förflytta mitten i svensk politik. Den som lever får se.

”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall.” säger affischen från kosackvalet 1928. Är det Moderaterna, det nya eller numera enda arbetarpartiet som åsyftas?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Svenskarnas Parti, Miljöpartiet, Moderaterna, Val 2010.

Valet 2010 och jag

Ända sedan jag för första gången fick förtroendet att gå och välja vilka som ska bestämma åt mig har jag troget gått och röstat på det före detta statsbärande socialdemokratiska arbetarepartiet. Nu är det dock dags att bryta den traditionen. Jag har låtit miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet styra mitt partival. Nej, det är inte Moderaterna som ska få mitt förtroende, det är faktiskt Miljöpartiet. Jag går alltså med strömmen och kommer att bli en del av väljarflykten från Socialdemokraterna och en del av väljartillströmningen för Miljöpartiet.

Det finns dock några saker som gör att det kommer att knyta sig i magen när jag petar ned valsedlarna i kuverten imorgon. För det första är det kärnkraftsmotståndet hos de gröna. Fission är definitivt ett sätt att göra så att det kommer fram elektroner ur vägguttagen hemmavid som har sina baksidor. Något måste vi dock ha innan vi når det där fantastiska sol, vind och vatten-paradiset som vi alla längtar efter och kärnkraften är en högproducerande och koldioxidsnål källa till energi.

För det andra har de gröna en inte obetydlig falang med en avog inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet, främst inom sjukvårdspolitiken. Är det något parti som sticker ut när det gäller vurmande för sådant som homeopati, antroposofi och elallergiker så är det just Miljöpartiet. Av den anledningen tänker jag göra en skarp markering och rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet. Återstår att se om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tar notis om min lilla markering och rensar upp i partiet.

För det tredje kan de ibland vara lite så där fräckt frihetliga och till exempel inte problematisera friskolor så mycket som man skulle kunna önska.

Slutligen finns också risken att man röstar på ett parti som i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare eventuellt kommer att agera samarbetsparti åt de borgerliga. Jag är dock redo att ta även den risken, förhoppningsvis kommer de att sälja sig dyrt och vi får i alla fall en hyfsad miljöpolitik.

Det är alltså mycket som gör att det bär mig emot att rösta på Miljöpartiet men de tveksamheterna är ändå petitesser jämfört med miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Miljöfrågorna innefattar ju egentligen allt annat, tar vi inte hand om miljön, vår gemensamma resurs, kommer det i sinom tid att slå mot ekonomi, sysselsättning och andra sekundära frågor som hamnat i förgrunden i valdebatten. Miljöpartiet är de som står för de mest radikala lösningarna och de får därför min röst i riksdags- och kommunalvalet.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Global uppvärmning, Pseudovetenskap, Kärnkraft.

Vargen, varghatarna och jag

Vargslakten, det lite lustiga sätt som Sverige valde att inleda FN:s år för biologisk mångfald på, lider mot sitt slut.

Man skulle kunna tro att vargens fiender är nöjda nu när de fått skjuta bort mer än tio procent från en av världens minsta och sköraste vargstammar, men icke. Varghatare som uttalat sig har tyckt att tilldelningen gott kunde varit större och att den inte svarar mot de skador vargen orsakar. Det visar med all tydlighet att detta är en grupp människor som inte kommer att vara nöjda förrän de satt en kula i den sista vargen. Regeringen Reinfeldt kan ju lycka till med att försöka blidka den lilla, men ack så gapiga, opinion som helst av allt vill utradera vargen. Den människotyp som varghatarna tillhör är nämligen den som aldrig låter sig tillfredsställas. Och nej, det handlar inte om vargrivna hundar för då hade vi sett ett engagemang utan dess like mot klantiga jägare som skjuter sina egna hundar och framförallt mot biltrafiken som dödar långt fler hundar. Och nej, det handlar heller inte om barn som blir uppätna av vargar, småttingar finns inte på de svenska vargarnas meny någon dag i veckan. Det handlar helt enkelt om girighet. Vargmotståndarna vill inte dela med sig av älgstammen till vargen, de inbillar sig nämligen att skogen är deras privata skafferi. De är som barnet som reser sig upp i sandlådan och säger: ”Hela sandlådan är min, ingen annan får vara i den.”

Extra olustig blir deras brist på mognad i kombination med den dåliga kontakt med verkligheten som många av varghatarna verkar lida av. Konstiga konspirationsteorier om i hemlighet inplanterade vargar har man ju hört ett antal gånger. Lite obehagligt att man får ha en sådan paranoid föreställningsvärld och samtidigt bära skarpladdade vapen. Eftersom konspirationsteorierna om varg blivit så uttjatade så bjuder jag på ett par egenkomponerade anekdoter om stockholmare som tar till biologisk krigföring för att jävlas med den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen och ta ifrån dem deras livskvalitet. Läses med lämplig dialekt.

”Jo, du vet. Våren innan myggplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod kolmårdens djurpark på den. De höll på att lasta ur miljontals pyttesmå burar som det surrade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

”Jo, du vet. Våren innan klamydiaplågan såg en kille jag känner en pickup i skogen. Det stod AstraZeneca på den. De höll på att lasta ur tusentals provrör som det brusade från. Det är sant, han som såg det berättade det för mig.”

Förhoppningsvis kan dessa två skrönor ersätta de gamla historierna där den stackars vargen haft huvudrollen.

Ett skojigt argument jag hört ett par gånger är att vargar inte kan ha invandrat till Sverige eftersom de omöjligen kan ha tagit sig genom landets norra delar där samerna skjuter alla vargar som försöker passera det vidsträckta renbetesområdet. Som om vår kära urbefolkning vore några förbannade skogsalver som på något magiskt sätt kunde prata med ljungen och höra om ulven gått förbi nyligen. Sådant kan man småle åt om man har den sortens humor.

”Visst ska vi ha varg, men inte här” är också något man hör relativt ofta. Problemet är att ”här” alltid är någonstans och att vargar är riktigt usla på att uppfatta och följa myndighetsbeslut. Att hävda något slikt är faktiskt samma sak som att säga nej till varg helt och hållet.

Nog om varghatarna, deras ihåliga argument och kassa verklighetskontakt. Det som stör mig mest i hela denna tråkiga historia är faktiskt inte de utan att de partier som beslutat om vargjakten tror sig kunna komma undan med att gå emot den breda opinionen för varg för att vinna den lilla, men envetna, opinionen mot varg. De går i tron att mycket få av vargförespråkarna kommer att lägga sina röster annorlunda i valet på grund av detta, att frågan för den delen av opinionen inte har den tyngden och det är nog tyvärr sant. Få i den gruppen låter nog vargfrågan styra partivalet. Även det parti åt vilket jag alltid varit det trognaste valboskap man kan tänka sig har ställt sig bakom vargjakten. Det har faktiskt fått mig att fundera på om det kanske vore dags att rösta annorlunda nästa gång, om inte annat så bara för att.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Biologisk mångfald, Varg, Varghatare, Konspirationsteorier, Regeringen, Socialdemokraterna.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3, MND1, MND2.