Spel på nästa svenska regeringsbildning

Jag brukar då och då, utan vidare framgång, pröva lyckan genom att satsa pengar på politik. Efter att det amerikanska presidentvalet avgjorts är de enda två spel jag i nuläget har öppna på vilka partier som kommer att ingå i nästa svenska regering. I juni 2016 satsade jag en hundralapp vardera på att vår nästa regering kommer att vara någon sorts mittenregering och bestå av antingen S+Mp+L+C eller S+L+C. Då gav Unibet 101 respektive 151 gånger pengarna på de spelen och jag kommer alltså att få 10.100 SEK respektive 15.100 SEK tillbaka om de mot förmodan skulle slå in hösten 2018. Under den senaste tiden har den svenska politiska spelplanen öppnats upp något och en blocköverskridande regering framstår om än inte som trolig, så i alla fall som mindre otrolig än tidigare. Unibet ger därför bara 41 respektive 15 gånger pengarna tillbaka på mina två spel om man skulle lägga sina slantar på dem nu.

Jag skulle gärna vilja gardera mina två spel på mittenregeringar med fler liknande alternativ. Det är dock svårt att hitta något att spela på som ger tillräckligt mycket pengar tillbaka. En alternativ mittenallians bestående av S+Mp+C ger exempelvis blott 12 gånger pengarna. Vidare ger en allians mellan arvfienderna M+S 15 gånger pengarna vilket känns alldeles för lågt även om partierna förvisso står närmare varandra ideologiskt än någonsin.

Högst odds av de spelbara alternativen ger just nu regeringskombinationen S+SD, hela 126 gånger pengarna. Jag har dock för mig att samma spel gav ungefär 150 gånger när jag kollade för ett par veckor sedan. Kanske har någon analytiker på Unibet bedömt att den extremt osannolika regeringen blivit lite mindre osannolik efter Socialdemokraternas utspel om starkare försvar, hårdare tag mot brottslighet mm. Det finns dock inte en chans att den alliansen blir verklighet och jag hade inte satsat mina slantar på en sådan regering om det så gett mig tusen gånger pengarna tillbaka.

Det som jag till sist beslutade mig för att lägga kompletteringshundringen på var faktiskt ingen mittenregering utan att S+Mp bildar regering även efter nästa val. Det ser i och för sig väldigt tufft ut för dem just nu men 10 gånger pengarna kändes ändå helt okej i sammanhanget.

Ingen ersättning har utgått till mig för detta blogginlägg.

   
       

Uppsalas första maj 2016 i bilder

Ännu en första maj i Uppsala kan läggas till handlingarna. I år hade staden blivit ett första maj-tåg fattigare då Kristdemokraterna bestämt sig för att flytta sin manifestation för familjen till Linköping. Dock återstår ju hela fem demonstrationståg så för den uppsalabo som önskar vila ögonen på vajande fanor och plakat finns fortfarande alla möjligheter.

Ge kungen ett riktigt jobb
Dagen efter att konungen fyllde jämnt hade två små aktivister infiltrerat Socialdemokraternas demonstrationståg och petade i en fråga som partiet inte vågat driva på väldigt många år.
Sosseballonger till väders
Väl framme vid Parksnäckan där Socialdemokraterna numera samlas råkade de kvarvarande partiballongerna stiga till väders och fastna i ett träd. Elaka tungor skulle hävda att det var någon sorts symbol för det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Folkhälsoministern talar i Uppsala
Socialdemokraterna var dock de som mönstrat allra tyngst talare till Uppsala, nämligen folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström. Mest eld i hans halvtimmeslånga tal blev det när han kom in på de frågor som återfanns i hans egen ministerportfölj.
För frihet - mot sossetjafs
Nytt för i år var att Syndikalisterna slagit sig samman med uppsala-avdelningarna för organisationerna Allt åt alla och Ingen människa är illegal i evenemanget Frihetlig första maj. I deras demonstrationståg skanderades bland annat saker som ”Inget jävla sossetjafs!”.
Uppsamling för Kommunistiska partiet utanför stadsbiblioteket
Uppsalas minsta demonstrationståg stod som vanligt Kommunistiska partiet för som här ses samlas utanför stadsbiblioteket. Det var för övrigt fjärde året på raken som de inte hade den nordkoreanska fanan med i sitt tåg.
Vänsterpartiets uppsamling vid Vaksala torg
Vänsterpartiet lyckades som vanligt samla ganska ansenliga skaror i sitt demonstrationståg men utan att ha försökt räkna kändes det som de faktiskt var färre i sitt tåg i år. När tåget passerade oss kom för övrigt en äldre man i basker fram till mig och min kumpan och utropade ”Vilket vansinne! Ha!”. Trots sin aktningsvärda ålder tycktes det som att han aldrig tidigare sett ett demonstrationståg och chockades vid åsynen av ett sådant spektakel.
Ett århundrade fel eller helt rätt ute?
Denne välklädde demonstrant i Vänsterpartiets första maj-tåg kunde lika gärna varit hämtad från ett demonstrationståg 1916 och uppmanade med sin fana uppsalaborna att ”studera Marx”.
Den gräsbeklädda amfiteatern är vinstlotten i Uppsalas första maj-lotteri
Man måste säga att Vänsterpartiet har klart bäst slutmål för sitt demonstrationståg. Slottsbacken tycks faktiskt vara som skapad för politiska möten. Om det sedan är människohand, Gud fader eller Moder natur som skapat den gräsbeklädda amfiteatern får vara osagt.
   
       

Vägval 30-talet

Jag fortsätter sommarens högerextrema enmansbokcirkel med Björn Björkqvists bok Vägvalet. Att ge Björkqvist epitetet högerextremist måste betraktas som okontroversiellt då han senast var aktiv inom nyligen nedlagda Svenskarnas parti. Björkqvist är dock en av de verkliga veteranerna inom parlamentariskt inriktad svensk högerextremism då han ju även var en av de ledande figurerna i Svenskarnas partis tidigare inkarnation Nationalsocialistisk Front.

Björkqvist skrev Vägvalet strax efter förra höstens val när den nya regeringen tillträtt. Trots en storsatsning utan motstycke och stor uppmärksamhet i media hade hans Svenskarnas parti floppat i valet. Även om partiet förvisso ännu inte lagts ned hade deras verksamhet börjat rämna och man hade bland annat skrotat webbtidningen Realisten för vilken Björkqvist var chefredaktör. Det är nog i skenet av valbesvikelsen man ska se Björkqvists bok. Besvikelsen riktas främst mot Socialdemokraterna, som väl trots allt på något sätt måste betraktas som valets vinnare eftersom de ju erövrat regeringsmakten. Boken är dock även en uppgörelse med svensk arbetarrörelse i allmänhet och den har också undertiteln ”Om den svenska arbetarrörelsen”.

Även om Björkqvist medger att arbetarrörelsen tidigare gjort mycket gott för svenskarna så hävdar han att de alltsedan den obotlige internationalisten Olof Palme tog över rodret mestadels ägnat sig åt att riva ned vad som som tidigare byggts upp. Den svenska arbetarrörelsen har förvisso sedan den såg dagens ljus alltid varit mer eller mindre internationalistisk enligt Björkqvist. Han menar att Sverige istället behöver en nationalistisk arbetarrörelse som ger Sveriges arbetare sänkta skatter, ökad trygghet och lägre arbetslöshet genom att minska invandringen.

Boken är dock spretig och det är en hel del sidospår på vägen om andra saker än Socialdemokraterna och den svenska arbetarrörelsen, bland annat utläggningar om hur 68-generationen smugit in sina samhällsförstörande idéer i samhället samt lite oväntat om hur TV-profilen Lennart Hyland bidragit till att fördärva svenska folket.

Tv har redan från början använts av staten som ett propagandamedium. Ett exempel är hur den omåttligt populäre Lennart Hyland i tv-programmet Stora famnen redan 1959 lyfte fram en svart kvinna som Lucia, detta alltså i en tid då det knappt fanns några svarta alls i Sverige men nästan varje svensk följde Hylands upptåg i tv.
1962 började Hylands mest kända program, Hylands hörna, att sändas i tv. Programmet gick under kategorin underhållning men redan då var underhållningen politiserad och i första avsnittet deltog flera etniska främlingar. Producent var den inbitne sionisten Allan Schulman, far till Calle och Alex Schulman.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 34)

Visst skymtar lite illasinnade judar här och där i boken vilket väl också är att förvänta sig när en förhållandevis renlärig nationalsocialist håller i pennan. Det är dock ändå oväntat lite av den varan och Björkqvist blickar istället mestadels inåt när han söker orsaken till svenska folkets olycka. En ganska stor del av boken ägnas åt hur svenska folkets lynne orsakat den uppkomna situationen med ett mångkulturellt samhälle som undergräver svenskarnas existens. Det är dock inte helt oväntat att Björkqvist ger sig in i sådana resonemang. Att högerextremisternas idéer inte når någon nämnvärd framgång hos det egna folket är ju faktiskt något som ofta tycks vålla dem en del huvudbry och högerextremisterna landar inte sällan i slutsatsen att det ändå måste vara något fel på det folk man trots allt älskar så högt.

När man läser boken får man känslan av att Björkqvist i slutändan är någon sorts romantiker som längtar tillbaka till 30-talet, och det av mer än en anledning. Av bokens epilog att döma tycks han ofta strosa runt i trakterna kring det forna textilmeckat Borås och tänka på den tid som flytt. Faktiskt önskar han införa tullar så att vi återigen ska kunna ha sådant som en livaktig textil- och klädindustri i vårt land. Förvisso går det väl inte att säga att textilindustrin i Sverige är död och begraven för all framtid. En dag uppstår kanske ett behov av en egen textilindustri igen eller så ändrar teknikutvecklingen förutsättningarna för textilindustrin så att vårt land återigen är lämpligt att producera textilier. Det är dock svårt att se hur man skulle gå från den insikten till att bestämma sig för att vårt land omedelbart behöver en textilindustri. Hursomhelst kan Björkqvist när det gäller skattepolitiken vidare inte anklagas för att vara varken effektivitetssträvande eller teknikvänlig. Han vill ha en skattepolitik som inte ska ”göra det fullt lika attraktivt att byta ut människokraft med maskiner”.

I bokens epilog kopplar Björkqvist faktiskt samman den försvunna textil- och klädindustrin med sina rasideologiska värderingar när han skriver om en text från 1800-talet signerad Viktor Rydberg.

Under sent 1800-tal talades det om den gula faran. Hela Rydbergs text handlar om ett stundande krig mellan den vita och den gula rasen. Han pekar på hur den vita rasen försvagas medan den gula rasen ständigt stärks. Han pekar på att kriget kan komma att ske såväl ekonomiskt som väpnat. Ekonomiskt pågår detta krig just nu och som Rydberg förutspådde håller Europas folk på att förlora detta krig. Det ser man inte minst i Borås där kommunvapnet snart är det enda som minner om textil- och klädindustrin på orten.
Medan hela Europa håller på att tappa fotfästet och Sverige i synnerhet befinner sig i en befolkningsmässig katastrof med färre och färre svenskar och fler och fler etniskt främmande människor bygger Asien upp sin ekonomi och köper upp allt fler europeiska industrier och varumärken. Vi svenskar märker inte någon större skillnad men för varje företag som tas över av andra folkgrupper förlorar vi en del av vår rikedom. Maktbalansen rubbas. De innovationer som vi européer skapat delas ut till andra folk som vet att utnyttja dem.
Det pågår en civilisationernas kamp, eller rasernas kamp som man sa på Viktor Rydbergs tid, och i allra högsta grad stämmer än i dag. Att vi i Sverige beslutat oss för att det inte finns några raser ändrar inte på detta. Vi kan bestämma att det inte finns ebola och aids också om vi vill men det ändrar inte på verkligheten. Små barn tror att allt försvinner när de blundar, det tror svenska politiker också.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 118-119)

Och nynazister tycks tro att om man blundar och tänker på 30-talet och textilindustrin så kommer de tillbaka.

Vägvalet

   
       

Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater

Igår, lördag, var jag på premiären av Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala Stadsteater och det var faktiskt första gången i mitt liv som jag köpte en teaterbiljett. Det gick dock inte att undgå att förlora teateroskulden då pjäsen handlade om något så intressant som dramat kring Håkan Juholts partiledarskap. Man tar i pjäsen tydligt ställning men så bygger den ju också på Daniel Suhonens omtalade bok som väl ändå måste sägas vara en partsinlaga.

På grund av att jag inte har någon annan teaterföreställning att relatera till, och inte heller har läst boken, så vågar jag mig inte på någon recension. Jag uppskattade dock verkligen föreställningen och det var nog inte den sista teaterbiljett jag köpt i mitt liv. Man får i pjäsen följa mediedrevet orkestrerat av bland andra pr-byrån Prime och det interna spelet i det socialdemokratiska partiet på vägen mot det oundvikliga slutet. Trots att skådespelarna under dramats gång hoppar hej vilt mellan olika roller utan att ikläda sig någon annan scenutstyrsel är det ändå lätt att hänga med.

Att göra en pjäs av dramat kring Juholt är på sätt och vis lite motsägelsefullt. Juholtdramat känns så avlägset och overkligt, som om det självt var ett skådespel man bevittnat för längesedan men vars minne börjat blekna. Sahlins partiledarskap känns faktiskt på något märkligt sätt närmare i tiden. Juholt själv kändes också overklig, precis som det skådespel han var med i. Han var väl också på många sätt en intressantare partiledare än sin efterträdare Stefan Löfven, på gott och på ont, för intressantare är självklart inte samma sak som lämpligare.

Partiledaren som klev in i kylan

   
       

I valet och kvalet mellan ros och maskros

Jag står nog egentligen lite närmare Socialdemokraterna än Miljöpartiet men sistone har det ändå blivit mestadels gröna röster eftersom jag lagt stor vikt vid miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet.

Det är med stor tvekan som jag denna gång trots allt lägger min riksdagsröst på Socialdemokraterna, det parti jag ändå står närmast. För att på något sätt döva klimatsamvetet kryssar jag Lisa Arrenius, en av de sossar jag rekommenderades av en ung herre vid den oberoende klimatvalstugan som stod uppställd på Stora torget i Uppsala. Arrenius står näst sist på listan och kommer garanterat inte att bli inkryssad så det är väl kanske en meningslös symbolhandling att kryssa henne egentligen. En del skulle förvisso säga detsamma om att gå och rösta överhuvudtaget.

Även landstingsrösten går till Socialdemokraterna trots att jag i våras till min fasa upptäckte att en av partiets kandidater ingått en pakt med Djävulen själv. I praktiken skiljer sig nog mina två favoritpartier egentligen inte så mycket åt i landstingspolitiken. Miljöpartiet har dock traditionellt vurmat för alternativmedicin av alla de slag och även om det blivit mycket bättre med åren så är det fortfarande på det viset att jag hellre låter Satan själv hålla i landstingsrodret än att Miljöpartiet får göra detsamma. Och det menar jag alltså bokstavligen! Landstingskrysset får, i brist på mer spännande idéer, gå till förstanamnet Vivianne Macdisi.

Rösten i Uppsalas kommunalval får bli något av ett tröstpris till Miljöpartiet. Även när det gäller Uppsalas kommunpolitik skiljer sig nog mina två partier faktiskt inte så jättemycket åt. Miljöpartiet har dock en radikalare grön politik och är bland annat mer restriktiva än Socialdemokraterna när det gäller att bebygga stadens parker. Bebyggande av parker är givetvis inte en helt enkel fråga och det är väl ett exempel på när gröna värden ställs emot varandra. Alternativet till att bebygga grönområden kan ju ofta vara att istället bygga i förorterna vilket leder till mer transporter. Under min pappaledighet har jag dock kommit att uppskatta gräsplättarna som finns lite här och var och det får bland annat därför bli Miljöpartiet i Uppsalas kommunalval. Jag kryssar Frida Johnsson som jag i alla fall får en hyfsad matchning med i SvT:s valkompass.

Glad valdag!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Europaparlamentsvalet 2014 och jag

Jag har velat fram och tillbaka huruvida jag ska stoppa Socialdemokraternas eller Miljöpartiets valsedel i kuvertet den 25:e maj.

Europarlamentsvalet har blivit allt viktigare och särskilt viktigt är det när det gäller miljöfrågorna eftersom de ofta är gränsöverskridande till sin natur. Man har möjlighet att på EU-nivå lösa de miljörelaterade problem som nationerna var och en för sig har svårare att lösa.

Vid förra europaparlamentsvalet kunde jag ju rösta på Socialdemokraterna men ändå döva miljösamvetet genom att kryssa finfina Åsa Westlund. Detta val är detta tyvärr omöjligt eftersom hon inte ställer upp för omval. Förvisso finns det andra miljömedvetna sossar man skulle kunna kryssa, till exempel förstanamnet Marita Ulvskog. Det går dock inte att komma ifrån att en röst på Miljöpartiet ändå med all sannolikhet kommer att vara en röst på en mer radikal miljöpolitik och det får därför bli deras valsedel som slinker ned i kuvertet bakom skärmen på söndag.

Men så var det ju det här med Miljöpartiets kandidater. Förstanamnet Isabella Lövin känns självklart hur bra som helst, hennes omtalade arbete för reformer av EU:s fiskepolitik har tydligen varit fantastiskt. Det är längre ned i listan det inte känns bra. Miljöpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna och det verkar som om de faktiskt kommer att erhålla tre mandat. Det innebär, såvida personkryssen inte förändrar något, att ett av dessa mandat kommer att gå till tredjenamnet Bodil Ceballos. Hon är den typ av miljöpartist som verkligen förtar glädjen i att rösta på partiet. Ceballos tillhör nämligen den vetenskapsfientliga fraktionen i Miljöpartiet och har i riksdagen bland annat bidragit med en motion om att skapa lågstrålande zoner för att skydda ”elöverkänsliga” samt en motion om att införa undantag för waldorfskolorna från de nationella proven som ju waldorfskolorna inte brukar prestera något vidare på. Visst känns det surt att vara med att rösta in den typen av förhållningssätt till världen men man får väl försöka ”tage det gode med det onde” som regissören Lars von Trier brukade säga i slutet av serien Riget.

Bland de olika miljöproblemen tornar givetvis klimatförändringarna upp sig som allra viktigast, faktiskt som vår tids ödesfråga. Att jag tillmäter klimatfrågan tyngd får också styra mitt val av personkryss. Även om jag som sagt gillar förstanamnet Lövin så blir det att kryssa ett namn längre ned i listan, nämligen klimatveteranen Karin Svensson Smith. Jag kan ju i alla fall fantisera om att hon kryssas förbi Ceballos.

Liknande inlägg på denna blogg:
Så resonerade jag inför valet 2010.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Första maj i Uppsala anno 2014

Som vanligt såg jag till att ta mig ut på första maj. Det var ovanligt kylslaget och på sina ställen låg det faktiskt snö på backen. Det kändes dock ändå att det på något sätt var vår i luften, en röd vår som lovade regeringsskifte. Fler människor än vanligt demonstrerade och Vänsterpartiet hade fått ihop ett imponerande långt demonstrationståg som nästan tycktes sträcka sig från Vaksala torg upp till Slottsbacken.

När Vänsterpartiets tåg kom upp till Slottsbacken kom deras blodröda fanor att avteckna sig mot den nyfallna snön i sluttningen. På grund av de senaste dagarnas värme hade träden slagit ut och de klargröna skotten lyste också upp sammankomsten. Denna kontrasternas färgprakt symboliserade kanske vad som komma skulle, det röda och det gröna vår nya regering och det vita att vi äntligen skulle få vända och börja på ett nytt blad efter åtta långa år.

Vänsterpartiet mot Slottsbacken

Vänsterpartiet uppför Slottsbacken

Vänsterpartiet i Slottsbacken

Vänsterpartiets förstamaj-möte

Vänsterpartiet förstamaj-tal

Vänsterhund
Vänsterpartiet var nog det parti som inte bara hade flest människor i sitt demonstrationståg, utan också klart flest hundar.

Det var nog dock inte bara ett kommande regeringsskifte som gjorde att många var spända av förväntan denna första maj. Vi var nog också en del som gått och undrat om Kommunistiska Partiet skulle ha den nordkoreanska fanan i täten av sitt demonstrationståg i år. Efter att i flera år haft den ökända diktaturens flagga i tågets främsta led försvann den ju plötsligt förra året. Var det bara någon som försovit sig eller var det ett trendbrott? I år skulle vi få svaret och det visade sig att den nordkoreanska fanan fortfarande var puts väck, ett trendbrott alltså!

Kommunistiska Partiet anno 2014
Kommunistiska Partiet ställer upp utanför Stadsbiblioteket anno 2014

Nordkoreanskfangraf
Statistikkällor: (Första maj 2011: 1 st nordkoreansk fana), (Första maj 2012: 1 st nordkoreansk fana), (Första maj 2013: 0 st nordkoreanska fanor).

Det är ju förhållandevis många som har demonstrationståg i Uppsala första maj. Sedan tidigare är det Kommunistiska Partiet, Syndikalisterna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. I år kunde Feministiskt Initiativ räkna in sig i skaran och det märktes att det nog faktiskt började bli lite trångt på Uppsalas gator. Exempelvis krockade Vänsterpartiets tåg med Feministiskt Initiativs och de senare fick göra halt ett slag innan polisen tillät dem fortsätta. I videon nedan kan man se de två demonstrationstågen passera varandra på samma gata. Feministiskt Initiativ tågar åt vänster och Vänsterpartiet åt höger.

Tidigare år har jag hängt rätt mycket på Kristdemokraternas manifestation för familjen. Nu gick jag bara förbi där ett kort slag. Hann dock med att höra EU-parlamentskandidaten Ebba Busch komma med det mest EU-negativa uttalande jag hört hitintills: ”Jag anser att en av EU:s kärnuppgifter är just den gränsöverskridande brottsligheten.” Nja, att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten var kanske vad hon egentligen menade var en av kärnuppgifterna.

Någon skulle för övrigt verkligen behöva hitta på lite nya ramsor och slagord. Den småpubertala ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” var det flera demonstrationståg som skanderade, bland annat Syndikalisterna vilket man kan lyssna till i videon nedan.

Syndikalisterna hade också de klart sämsta högtalarna av de inblandade och de borde verkligen skramla ihop till en ny ljudutrustning.

Det sista första majmötet jag besökte var Socialdemokraternas. De håller numera till i Parksnäckan i Stadsparken. Tidigare hade de sina första maj-möten på Vaksala torg men på det vidsträckta torget tenderade ju deras möten att se löjligt små ut och det var väl antagligen därför de flyttade.

Socialdemokraterna i Parksnäckan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

(S)atan på väg nästla sig in i Uppsala läns landsting

Precis som i valet 2010 kommer jag nog i höst låta Socialdemokraterna och Miljöpartiet dela på mina röster. I landstingsvalet ligger Socialdemokraterna bäst till eftersom Miljöpartiet när det gäller sjukvården länge vurmat för allsköns ovetenskapligheter. De har dock bättrat sig på sistone så det är långtifrån självklart att det blir sossarna.

Idag dök det upp ännu en sak som talade för Miljöpartiet i landstingsvalet. När jag tittade igenom de föreslagna listorna med socialdemokratiska kandidater till Uppsala läns landsting visade det sig att en av dem hade dubbla lojaliteter, något som ju kan visa sig vara problematiskt. På femte plats i södra valkretsen återfanns nämligen en Pontus Näslund. Han är knappast någon alldaglig gråsosse utan har i Sveriges Radios Övernaturligt berättat om hur han på en kyrkogård slutit en pakt med Satan själv.

Frågan är dock om man kan tjäna både Socialdemokraterna och Hin håle. Att sitta på dubbla stolar är ju alltid förenat med problem. Vad skulle till exempel Näslund välja att stödja om Socialdemokraterna åter vill öppna tillagningsköket vid Enköpings lasarett samtidigt som Mörkrets Furste vill förföra mänskligheten och vända den bort från Gud, givet att vi bara har resurser till att genomföra ett av alternativen? Och vad skulle Näslund verka för om vi har ett begränsat lager med mikrochips och Socialdemokraterna vill använda dem till nya busskort i länet samtidigt som Satan vill använda dem för att chippa mänskligheten med bestens märke? Som väljare vet jag ju på grund av de dubbla lojaliteterna inte alls vad jag får.

Jag tycker dock inte tidigare ställningstaganden ska ligga en till last om man är redo att ta avstånd från dem men herr Näslund tycks mycket ovillig att klippa banden med Lucifer. Jag har tidigare, i samband med att Näslund var med och initierade en HBTQ-vänlig moské i Uppsala, skrivit ett inlägg om det problematiska med att han sökte tjäna både Allah och Satan. I kommentarsfältet under blogginlägget hade jag och Näslund då en diskussion om förbundet med Hin håle och likt en webbens Max von Sydow-exorcist försökte jag få honom att överge den diaboliska pakten, tyvärr utan framgång.

Näslund verkar heller inte få ut så enormt mycket av pakten, i intervjun i Övernaturligt framgår det att han på grund av pakten menar sig blivit bättre på att rita, börjat läsa till jurist samt funnit en käresta. Det känns ändå som rätt visset betalt för ens enda själ och Näslund borde därför ha mycket att vinna på att förklara pakten med Den Onde upphörd. Förutom att rädda sin själ skulle det dessutom kunna vinna Socialdemokraterna min röst i landstingsvalet.

Satan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

‘Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ‘stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ‘Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Uppsalabon Mohamed Omar är i startgroparna för att starta en progressiv och homovänlig moské som inte ska ha skilda avdelningar för kvinnor och män, vilket Metro, QX och TV4 rapporterat om. Ett sådant projekt är givetvis mycket lovvärt och välbehövligt. En progressiv, liberal och livsbejakande moské som inte tillämpar könssegregering är något varje svensk stad med tillräckligt stor andel muslimer borde ha.

Lite anmärkningsvärt är det dock då Omar tidigare torgfört rakt motsatta idéer. Han inledde förvisso sitt kändisskap som av kulturetablissemanget omfamnad poet. Han blev dock paria när han under en period kallade sig islamist, samarbetade med högerextremister, var allt annat än homovänlig och arrangerade föredrag med antisemiter och förintelseförnekare. Nu verkar han dock sugen på att återvända till ursprungsläget och har tagit avstånd från de destruktiva idéer han tidigare gett uttryck för. Det progressiva mosképrojektet får väl ses som ett led i denna återpositionering. Nog för att det alltid ska finnas möjligheter till bot och bättring men det är inte annat än att man blir lite misstänksam när personer i rask takt byter mellan diametralt motsatta ståndpunkter.

Mohamed Omar är dock inte ensam om moskéinitiativet utan det ska tydligen röra sig om ett tiotal personer som står bakom det. Den enda som nämns vid namn på Omars blogg är en Pontus Näslund. Omar har alltid haft en grupp anhängare. Under hans tid som paria kallades de Studiegruppen Aguéli men namnet förpassades till sophögen i samband med Omars avståndstagande från hat och extremism. Man kan rimligen undra vad för sorts personer som uppskattar hundraåttiograderssvängarna á la Omar. I och med denne Näslund kom svaret till mig. Det rör sig givetvis om personer som själva har en förkärlek för att hoppa runt mellan olika idésystem och trosföreställningar.

Om det rör sig om samme Pontus Näslund som Omar intervjuat på sin blogg och som Omars lilla sammanslutning arrangerat konstutställning med så har denne nämligen tidigare figurerat i Sveriges Radios Övernaturligt där han berättade hur han ingått ett förbund med djävulen. Av Näslunds blogg att döma är han dock numera socialdemokrat och muslimsk revertit. Nu finns det väl förvisso ingen direkt motsättning mellan att ha en pakt med Hin håle och att vara socialdemokrat. Däremot borde det vara svårt att få det att gå ihop med att vara muslim då ju karaktären Satan i Koranen är ondskan personifierad. De konservativa muslimer som inte uppskattar idén med en frihetlig, gayvänlig moské kommer tyvärr att finna det logiskt att någon med ett sataniskt förbund i bagaget är med som initiativtagare till projektet.

För övrigt är tydligen herr Näslund också juridikstudent vilket borde ha räckt att nämna för att den diaboliska pakten skulle vara underförstådd. Jag var nämligen av uppfattningen att en pakt med Satan var ett av juristutbildningens obligatoriska moment, precis som notarietjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .