Kostymklädda klättrare i kollektivtrafiken

Efter att pendlandet till hufvudstaden en tid varit relativt oproblematiskt körde det ihop sig i fredags morse. Ledningarna kring Stockholms central hade nämligen ett kraftigt underskott på elektroner vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Vi tvingades stanna blott några retsamma hundra meter från perrongen.

Efter att vi stått stilla någon timme och personalen precis meddelat att vi skulle få vänta ytterligare trekvart hände dock något märkligt. Plötsligt sågs en man i kostym lämna tåget för att klättra över det två meter höga stängsel som omgav spårområdet. När en kostymklädd herre börjat forcera stängslet följde andra välklädda raskt efter. Jag har svårt att tänka mig att de alla var hjärtkirurger på väg till operation, man får nämligen inte operera med slips. Kanske hade de dock något annat minst lika viktigt att göra, jag har egentligen ingen aning.

Vi vanliga människor utan kostym som inte hade så viktiga jobb satt dock istället snällt kvar och väntade. Ja, kanske var vi till och med lite glada för att vi hade en ursäkt att inte vara på jobbet.


Trots att kostymnissarna har en stark flockmentalitet saknar de solidaritet gentemot de andra individerna i flocken. Denna äldre hane som inte mäktade att ta sig över stängslet blev kvarlämnad av sina artfränder.

En försening kommer dock sällan ensam. Idag när vi på väg hem mot Uppsala skulle passera Knivsta blev vi tvingade att stanna. En person hade ställt sig framför ett framförvarande tåg och vägrade flytta på sig. Först sedan ordningsmakten tillkallats kunde vi fara vidare. Jag finner det inte för osannolikt att det rörde sig om en hårt prövad medpendlare som brutit ihop och nu skulle hämnas på SJ, Trafikverket och de medresenärer denne stört sig på genom åren.

Liknande inlägg på denna blogg: Mälardalens Odysseus, mer om de prövningar man får uthärda som pendlare.

Media: DN, UNT, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Långa, granna nordiska karlar

I förra veckan var jag och ett antal av Uppsalas seniora medborgare på Upplandsmuseet och lyssnade på ett föredrag om rasbiologen Bertil Lundman och hans folktypsundersökningar i Dalarna på 30-talet. Föredraget var en del i en föreläsningsserie om rasbiologin som Upplandsmuseet anordnade i samband med en utställning om samma ämne. Föreläsare var Christer Bergin från Dalarnas museum. För några år sedan medverkade han i en utställning om Lundmans verksamhet.

Lundman var en av Sveriges främsta företrädare för rasbiologin under dess glansperiod och hans undersökningar av dalfolket var hans mest omfattande studie. Han hade under ett antal år rest runt i Dalarna och undersökt skallmåtten på ett stort antal kullor och masar. Detta kunde han göra tack vare att han i princip prenumererat på ett stipendium som nog egentligen var avsett att tilldelas olika personer från år till år.

Jag är själv lycklig ägare till några årgångar av Dalarnas hembygdsbok där man så länge Karl Trotzig var redaktör gladeligen lät Bertil Lundman publicera resultaten av folktypsundersökningarna. Är näspannvinkelmått, rastyper och foton på dalmasar ens melodi så är det angenäm läsning. Lundman drar dock mycket djärva slutsatser ur sitt disparata material. Inslag av orientaliskt blod ser han i dalabyar lite här och där, likaså finns cromagnoninslag på sina håll. Finskt inflytande är också allmänt förekommande även om Lundman menar att dalfolket fortfarande är Sveriges mest rasrena folk.

Uppblandning med främmande folktyper gillar inte Lundman alls. Att hans ideal faktiskt är raka motsatsen framgår när han skriver om morabornas vana att gifta sig inom släkten.

Inom parentes sagt är en dylik ”inavel” ej, som många påstå, övervägande av ondo. Man säger, att genom de många släktgiftena en hel del dolda, men i släkten förefintliga dåliga anlag kunna framträda, så att en del av barnen skulle bli efterblivna eller stundom t. o. m. idioter. Jämte en ringa sanningskärna innebär detta stora överdrifter. Är befolkningen övervägande sund och kraftig, är faran härför i stort sett ganska ringa, men dess större för blandning med främmande; med andra ord ”man vet vad man har, men ej vad man får”, d. v. s. man känner läggningen hos sin egen släkt, men vet ej, vad för skojarblod, man kan få in utifrån. Dessutom föra de gamla ingiftena med sig stadga och jämnvikt i lynne och kroppsbyggnad, under det blandning i och för sig själv, även med fullt likvärdiga svenskar, gärna framalstrar en hel del andligen och kroppsligen illa avvägda personer. Framför allt bli genom blandningen många spinkiga och gängliga med anlag för tuberkulos. Kort sagt: otvivelaktigt beror morabornas lugna kraft till stor del på det gamla ingiftet inom de olika byarnas redan från början goda stammar!

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1933, s. 72)

Det var till största delen män som undersöktes av Lundman och man kan tycka att hans beskrivning och beundran av dalkarlarna i vissa fall andas homoerotik, som till exempel när han berättar om sitt besök i Rättvik.

Men ser man närmare efter, lägger man åtminstone märke till en sak, den relativt stora mängden av långa granna nordiska karlar.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1936, s. 94)

Så är också fallet när han besöker en av Nås gamla finnbyar och fruktar att några fula, finska typers anleten ska möta honom.

Här sutto eller lågo nu i solgass och söndagsro minst ett par dussin karlar och pojkar. Nu, tänkte jag, får jag väl se några rena rama finnar. Men, när de reste sig och hälsade på sin ännu något finskt sjungande ordmelodi, vad ser jag? Endast långa, granna karlar med smala, fina ansikten och huvuden.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 68)

Man kan tänka sig att en del masar och kullor var hälsosamt skeptiska till att någon stövlade in i stugan och mätte deras lekamen. Något som Bergin betonade i föredraget, och som framgår av böckerna, var Lundmans beroende av att lokala nyckelpersoner som präster, lärare eller ordföranden i hembygdsföreningen bistod när han skulle få komma in och göra sina undersökningar hos invånarna i Dalarnas byar. Så var till exempel fallet i Svärdsjö.

Sedermera övertogs saken av Svärdsjö hembygdsförenings nitiske ordförande, handelsföreståndaren Vilhelm Olsson. Hr Olsson är en glänsande ”Führer” i detta ords bästa bemärkelse med underbar förmåga att förmå sina byrepresentanter m. fl. att hjälpa mig mitt i brinnande skörd.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 90)

Som så ofta avslutades föredraget med en frågestund. En gammal bekant till Lundman berättade om en lustig episod och förklarade att Lundman faktiskt var mycket begåvad men tyvärr hade hamnat lite snett i tankegångarna, han sågs allmänt som en pajas man skrattade åt.

Man undrar dock vad Lundman fått spela för roll om tyskt pansar rullat in över den svenska gränsen när det begav sig, hade det fortfarande varit pajasens? Kanske hade det varit färdigskrattat. Och när det gällde de svenska tvångssteriliseringarna så behövdes inga tyska tanks. De utfördes oaktat om man skrattade åt Lundman, delvis på grund av det tankegods han omfamnade.

Andra bloggar om rasbiologi samt Upplandsmuseets utställning och föreläsningsserie: Ting & tankar – (O)mänskligt

Media: MND

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   
   

Mälardalens Odysseus

I torsdags morse kom jag på mig själv med att vissla på vägen till Stockholmståget. Det skulle jag inte gjort för jag skulle komma att dra olycka över hela mellansveriges infrastruktur. Precis som att en sjöman inte ska vissla på sjön eftersom han då visslar till sig stormen ska man inte vissla när man pendlar eftersom man då visslar till sig förseningarna. Det finns mycket sådan urgammal pendlarskrock och det ligger faktiskt en hel del sanning i sådana tankegångar.

Torsdagens tågstrul blev omfattande och drabbade mig när jag skulle hem till Uppsala på eftermiddagen. Alla norrgående tåg var nämligen inställda. Jag gjorde som många andra och irrade planlöst runt på centralen ett tag innan jag vände ryggen åt dess lamslagna massor och precis som Nietzsches övermänniska valde att bli herre över mitt eget öde.

Likt en Odysseus på irrvägar fick jag sedan krångla mig hem till Uppsala. Tunnelbana till Solna, buss från Solna till Ulriksdal, pendeln från Ulriksdal till Upplands Väsby och slutligen tåg från Upplands Väsby till Uppsala. Det var precis som barnspelet Resan där man med hjälp av olika färdmedel, till exempel buss, tåg och båt, ska ta sig runt mellan de nordiska städerna. Enda skillnaden är att de resande i verklighetens Resan är håglösa zombies med tom blick snarare än käcka barn med rosiga kinder och ryggsäck som i sällskapsspelet. Först vid klockan 22:00 hade jag spelat mina Resan-kort rätt och kunde förlora medvetandet i soffan hemmavid. Jag var då på samma humör som antikens Odysseus när han efter tio år kom hem till Ithaka och dödade Penelopes friare. Enda skillnaden var att jag hade valt att istället ända livet för de jävla moderater som dragit ned på banunderhållet om jag av någon outgrundlig anledning funnit dem därhemma, snarare än några friare.

I fredags spelade jag dock mina Resan-kort bättre, det räckte med endast tre trafikslag för att komma hem. Jag inledde med tunnelbana till Solna för att sedan ta buss från Solna till Ulriksdal. I Ulriksdal hade jag faktiskt lite pendlarrävstrix i rockärmen, hoppade på det södergående tåget norrifrån eftersom jag kunde anta att det skulle vända i Solna och jag skulle då vara garanterad plats vilket jag inte skulle varit om jag följt fårskocken med pendlare och hoppat på norrgående tåg i antingen Solna eller Ulriksdal. Den grekiske hjälten Odysseus var ju även han känd för sin slughet, det var till exempel han som kom på idén med den trojanska hästen vid invasionen av Troja. Slutligen tog jag även denna dag tåget från Upplands Väsby till Uppsala och var hemma innanför dörren redan vid 20:30.

Säga vad man vill om att pendla, men det bygger karaktär, främjar uppfinningsrikedom samt rensar ut de svaga och odugliga.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Andra bloggar om tågkaoset och det eftersatta underhållet: Tågpendlaren – Regeringen försöker rädda ansiktet

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .