Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

   
       

Kärringstaten

Nästa bok att läsa ur högen jag införskaffade på högerradikala seminariet Identitär Idé blev Lars Holger Holms Kärringstaten utgiven av högerextrema bokförlaget Arktos.

Ska man tro baksidestexten så handlar det om en kampskrift med udden mot den svenska statsfeminismen men det är inte riktigt sant. Boken är nämligen väldigt spretig och den har betydligt fler måltavlor än vad man i förstone förmåtts tro. Holm vevar vilt med armarna och slår åt alla håll när han från sin exil i södra Frankrike på distans angriper den svenska politiska korrekthetens olika delar; främst feminism, mångkultur och hbtq-propaganda. Ett helt kapitel ägnas också åt Sveriges Författarfond som Holm menar enbart premierar politiskt korrekta författare. Holm klarar faktiskt inte ens av att hålla sig inom Sveriges gränser utan tittar också kort på USA vars utveckling han menar kontrollerats av ”judiska intressen”. Att författaren befinner sig mycket långt ute på högerflanken råder det knappast någon tvekan om.

Boken är ingalunda dåligt skriven men spretigheten, den lite spirituella stilen och de hätska angreppen på allt som kan uppfattas som politiskt korrekt ger känslan av att boken författats under inflytande av några glas rödvin.

I en inledande idéhistorisk bakgrund får protestantismen faktiskt en stor del av skulden för den enligt Holm verklighetsfrånvända jämlikhetstanke som det politiskt korrekta samhällsbygget vilar på. I bokens sista kapitel får vi slutligen veta vad Holm anser behöver göras för att Sverige ska räddas. Det handlar bland annat om att störta media- & kulturetablissemanget samt att återupprätta manligheten. Det sistnämnda tycks vara det viktigaste för det är nödvändigheten av manlighetens återupprättande som Holm ägnar pamflettens skälvande avslutande ord. Som en högerradikalernas Braveheart talar han i avslutningen direkt till sina läsare, eller i alla fall de av mankön:

vänder jag mig således beslutsamt till alla kloka män i riket med den envetna maningen att – oavsett de skillnader som i övrigt råder mellan era åsikter, erfarenheter och temperament – sluta er samman i aktiv kamp mot den förgiftande, reptilartade, tanketomma och känslolösa statsideologi, vilken idag, i kraft av den generella handlingsförlamning dess bett förorsakat, hotar att oåterkalleligen paralysera den svenska nationen för att därefter sluka den hel och hållen.

(Källa: Holm, L. H., Kärringstaten, s. 112)

En satirisk pamflett av Lars Holger Holm

   
       

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

‘Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ‘stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ‘Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Gott danskt skitöl

Under sommarens andra halva gjorde jag ett flertal resor till Köpenhamn. Varje resa plockade jag på hemfärden med mig ett par flaskor dansk mikrobryggd öl som jag omsorgsfullt lindat in i mina skitiga kalsonger eftersom jag ville undvika att någon ovarsam bagagehanterare på flygplatsen krossade dem.

Denna helg var det dags att dricka den sista av mina privatimporter, Hr. Frederiksen Væsel Brunch, en blandning av två av Danmarks bästa imperial stouts. När jag inför drickandet gjorde lite research på det jag skulle inmundiga blev jag dock förfärad. Att jag slagit in drycken i mina bromsspårskalsonger skulle visa sig vara synnerligen passande när allt kom omkring. Ölet innehöll nämligen kaffebönor som passerat matsmältningssystemet på ett djur av arten indisk palmmård. Det finns tydligen en typ av exklusivt kaffe, Kopi Luwak, som produceras just genom att man matar det nämnda djuret med de allra finaste kaffebönorna och sedan ”skördar” de utskitna kaffebönorna ur spillningen. Den indiska palmmårdens magenzymer påstås lyfta kaffets smak. Man kan undra hur det gick till när någon kom på den bisarra idén för första gången.

Detta exotiska kaffe hade alltså tillsatts i den öl jag köpt. Tydligen hade jag dessutom kommit över en specialversion av ölet som det blott producerats 200 flaskor av och som innehöll dubbelt så mycket utbajsat kaffe som standardvarianten. Detta gav förvisso en känsla av exklusivitet och utvaldhet men det var ändå med viss motvilja jag skulle komma att inmundiga drycken.

Förutom att den okonventionella förädlingsprocessen skulle kunna anses vara frånstötande för de kräsmagade är den heller inte oproblematisk ur djurskyddshänseende. Traditionellt ”skördade” man kaffebönorna ur vilda indiska palmmårdars spillning men med tiden har det utvecklats en industri där man håller djuren i burar under usla förhållanden för att kunna mata dem med kaffebönor och ha den förädlade slutprodukten lättåtkomlig.

Dessa två aspekter av förädlingsprocessen hade var och en för sig varit tillräcklig för att jag skulle låtit bli att köpa ölet om jag vetat om dem när jag stod där i Ølbutikken och pillade på flaskorna. Nu fick jag icke vetskap förrän strax före drickandet och ingen indisk palmmård skulle glädjas av att jag hällde ut ölet i vasken. Det var bara att korka upp och visst smakade ölet bra, mycket bra till och med. Tillverkningsprocessen lämnade dock ändå en lite bitter eftersmak av den typ som man inte känner med tungan.

Danskt skitöl

Man kan för övrigt anta att ett svenskt mikrobryggeri inte skulle våga sig på att ha en så kontroversiell ingrediens i sina öl. Svenskar är ju svenskar och danskar är ju danskar. I Sverige förmår ju Systembolaget mikrobryggerierna att med tusch stryka över lokförare på öletiketterna eftersom man inte får visa någon som framför ett fordon på en flaska med alkoholhaltigt innehåll.

Svensk tuschretuschering

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Axess magasin slår ett slag för porrberoende

Mina Axess magasin har börjat samlas på hög vilket väl är ett tecken på att jag nog inte bör förnya prenumerationen. Skyndsamt har jag fått bläddra igenom de senaste numren så att inga träds liv spillts i onödan.

I näst senaste numret (2012-7) var temat sexuella revolutioner. Johan Lundberg ondgör sig i ledaren, försedd med rubriken ”Behovet av sexuella tabun tycks konstant”, över det sätt på vilket makten alltid lyckas få sin sexualsyn att genomsyra samhällets breda folklager. Han tycks mena att var tid har sina moralister och sina sexuella tabun, så också dagens Sverige. Efter att ha konstaterat detta förirrar sig Lundberg in i en märklig utläggning till försvar för bland annat porrberoende.

För dagens svenska motsvarigheter till forna tiders prästerskap är det svårt att tänka sig mer socialt stigmatiserande brott än att på frivillig grund komma överens med en annan person om att ha sex och därefter ersätta den andra personen med någon form av gåva eller ekonomiskt belopp. Att betala för sex, konsumera stora mängder pornografi eller att ägna sig åt sexuellt vidlyftigt leverne, anses vidare falla in under sjukdomsbeteckningen ”sexmissbruk”, för vilken flera olika vårdformer idag erbjuds.

En paradox i sammanhanget blir tydlig om vi riktar uppmärksamheten mot dem som idag mest fanatiskt propagerar för lagar och sjukdomsförklaringar i syfte att upprätthålla nutidens sexuella tabun. Inte sällan finner vi att samma personer är väldigt upprörda över de förbud, lagar och sjukdomsförklaringar, som fanns i 1900-talets Sverige rörande exempelvis homosexualitet.

Lundberg angriper motståndaren på ett vis som känns närmast postmodernistiskt och moralrelativistiskt när han menar sig genomskåda vår tids sexuella tabun som blott ännu en spegling av maktens intressen. Att porrberoende är ett problem skulle blott vara en subjektiv uppfattning bland andra, tycks Lundberg mena. I vanliga fall skulle den typen av argumentation förkastas i den liberalkonservativa tidskriften men när det gäller att näpsa de politiskt korrekta meningsmotståndarna så är det tydligen helt okej.

Man har i samma nummer också en artikel skriven av Göran Burenhult om biologiska könskillnader när det gäller sexuella beteenden. Burenhult har precis som Lasse Berg skrivit populärvetenskapliga böcker om människans ursprung och natur. Burenhult är dock något av Lasse Bergs onda tvilling då han relativt ofta intar politiskt inkorrekta ståndpunkter.

Det är uppenbart att Burenhult även denna gång lyckats provocera en del. Tydligen har hans artikel utlöst en så kallad ”twitterstorm”. Som jag förstått det så är ”twitterstorm” den moderna motsvarigheten till det gamla uttrycket ”storm i ett vattenglas”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i Burenhults text, den har tydligen redan fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. Ett litet nedslag ska jag dock göra. Burenhult hävdar i sin text bland annat att männen är mindre selektiva i sitt val av sexpartner än kvinnorna eftersom det varit gynnsamt för gruppen på lång sikt. Burenhult skriver: ”En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma.” Gruppen har alltså kunnat klara sig även om man förlorat ett stort antal män i exempelvis ett krig eftersom de kvarvarande männen skaffat barn med flera kvinnor. Att de kvarvarande männen då har varit mindre nogräknade i sitt val av sexpartner har helt enkelt varit nödvändigt för gruppens fortlevnad. Burenhult tycks alltså förespråka gruppselektion vilket väl ska vara relativt kontroversiellt. Burenhult illustrerar hur som helst sitt resonemang kring könens olika sexuella beteenden med ett exempel.

Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1000, och hela 28 procent hade haft över 1000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

Burenhult vill betona hur könens sexuella beteende anpassats för att bäst utnyttja sina respektive förutsättningar när det gäller fortplantning. Hans exempel är dock lite illa valt eftersom det i dessa fall handlar om sex som aldrig leder till avkomma, och exemplet illustrerar snarare att människans sexuella beteende är någonting utöver och mer komplicerat än en simpel fortplantningsdrift.

Liknande inlägg på denna blogg: Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Breiviks femtonhundra

Satt man fången i en grotta och hade blott denna sparsamt uppdaterade blogg som enda nyhetskälla skulle man inte hört talas om katastrofen i Japan, Bin Ladens död eller de folkliga resningarna i mellanöstern. Jag ska dock ge mig på att kommentera tragedin i Norge så har jag i alla fall sagt något om en dagsaktuell händelse som kommer att hamna i historieböckerna. Inte för att jag har något nytt att tillföra, men ändå.

Jag tog mig tid att skumma igenom massmördaren Breiviks 1500-sidiga vansinnesmanifest. Även om han förvisso kopierat många av texterna så har han ändå valt att ha dem med, vilket är det intressanta. En del menar att det är fel att sprida hans budskap eftersom syftet med dådet delvis var att marknadsföra manifestet. Men Breiviks syfte var nog snarare att folk skulle ta del av tankarna, finna dem tilltalande och gå i hans fotspår. Det är det få som kommer att göra, hans dåd var därtill alldeles för extrema och stora delar av texterna för tokiga. De få som kommer att finna manifestet tilltalande kommer att få tillgång till det via andra kanaler. Det finns ibland en smått hysterisk syn på destruktiva idéer som en sorts sjukdomar som måste sättas i karantän, men vansinne hör faktiskt hemma i ljuset.

Så vad står då att läsa i manifestet? Fram träder bilden av en militant ultrakonservativ som avskyr det senaste halvseklets utveckling. Han har en genomarbetad världsbild, om än paranoid, förvriden, narcissistisk och hatfylld. Breiviks åsikter om vad som är fel med samhället påminner i mångt och mycket om den klagosång över politisk korrekthet, feminism och multikulturalism som man brukar se i tidningarnas kommentarsfält om man av misstag skulle råka titta dit någon gång. Ja, det känns faktiskt som om Breivik på sätt och vis är de anonyma, hatiska nätkommentarernas förkroppsligade Frankensteins monster. Det märks också i manifestet att Breivik levt sitt liv på nätet, det finns bland annat utförliga tips om hur man bedriver kampen på Facebook och Wikipedia.

Breivik verkar ha anammat hela paletten med agg mot de etablerade samhällsinstitutionerna. Han föraktar organisationer som FN och EU och är även skeptisk till människans påverkan på klimatet. Han menar att en marxistisk agenda ligger bakom klimatlögnen, man vill använda det som en ursäkt för att överföra pengar från rika länder till fattiga.

Det som överskuggar allt annat är dock hotet från Islam och det är vad Breivik ser som sin livsuppgift att bekämpa. Större delen av hans manifest handlar om befrielsekriget för att rädda Europa från Islam. I problembeskrivningen ligger han faktiskt nära de främlingsfientliga partier som tagit sig in i de nordiska parlamenten. Hans recept är dock uppenbarligen något helt annat.

Breivik verkar faktiskt ändå inte hata muslimerna mest av allt. De han hatar allra mest är de som orsakat samhällets förfall och möjliggjort muslimernas invasion, de han kallar ”kulturmarxister”. De är sprungna ur Frankfurtskolan och har skapat den förtryckande politiska korrektheten vilket berett vägen för islamiseringen av Europa. Muslimerna vill han se deporterade, de så kallade kulturmarxisterna vill han istället se avrättade eftersom de förrått de europeiska folken. Breivik såg helt klart ungdomarna på lägret som sådana förrädare.

I Breiviks värld tycks idéer och ideologier vara det avgörande. Han tycks se sitt manifest som en motvikt mot de så kallade kulturmarxisternas decennier av hjärntvätt. Tanken med operationen tycks, som tidigare nämnts, delvis vara att få ut manifestet.

In order to successfully penetrate the cultural Marxist/multiculturalist media censorship we are forced to employ significantly more brutal and breath taking operations which will result in casualties.

Någon nationalsocialist är Breivik definitivt inte, även om man bara behövt slänga in lite antisemitism och rasteorier för att tankegodset skulle nå dithän. Ironin är dock att han ligger ganska nära radikala islamister i sin benhårda traditionalism och inställning till det moderna samhället. Till exempel har de en likartad syn på kvinnors roll i samhället, de vill båda flytta tillbaka dem till hemmets hägn.

Vad som förefaller lite märkligt är att Breivik i sin skrift anklagar radikala högerextremister för att använda olämpligt språkbruk, till exempel orden ”nationalism” och ”ras”. Han menar att det kan skrämma bort mer moderata sympatisörer från saken. Men vad ska inte en massaker på ungdomar då göra?

I don’t think individuals who use ”flagged rhetoric” understands the concepts of ”reputational shields”. In fact, I very much doubt they have studied modern right wing rhetorical strategies which is extremely important to individuals as well as for political parties. It is not the message itself but rather the credibility of the actor who delivers it that makes the crucial difference. An individual using ”flagged” rhetoric such as ”race”, race war”, white people, black people, Jews (in the same sentence as race f example), ethnic (in the same sentence as Jews) – are triggering every imaginable mine put up for him which in turn will completely obliterate his ”reputational shield” (if he ever had one). Therefore he is not only undermining his own efforts, but he risks pushing other ”moderate conservatives” away. They might distance themselves as it might affect their individual ”reputational shields” by being affiliated with flagged individuals.

Also, I’ve said this before several times. It’s a strategic mistake to use ”nationalist” or ”national” in a political party name – the case with BNP and National Front. There is too much stigma attached to the word and many people will subliminously see parallels with Nazi Germany.

Han anser också att man bör undvika kontakter med de mer extrema nationalisterna eftersom det gör att man kan få myndigheternas ögon på sig. Dock ska man se till att ha kontakter med de mer moderata elementen eftersom man enligt Breivik behöver dem som moraliskt stöd. De som menar att de mer städade främlingsfientliga rörelserna är myllan varifrån de mer extrema hämtar sin näring skulle alltså i nedanstående citat få vatten på sin kvarn.

The first of which is to surround yourself (either online or in real life) with people who support your political ideology but who at the same time does not jeopardise your security in any way. You should therefore avoid any affiliations with known extremists or such groups as they are most likely flagged (individuals and groups who are monitored by your national intelligence agency on so called “watch lists”). The reason why you should surround yourself with “moderate sympathisers” is because you will need a minimum of moral support.

När man slutligen hamnar i hjärtat av Breiviks fantasivärld blir det riktigt vansinnigt, när han går in på den tempelriddarorder han påstår sig vara en del av, de olika utmärkelser man kan få, händelseförloppet i det kommande frihetskriget och utformningen av det framtida fria Europa. Det är då, om inte förr, som det blir uppenbart att man läser något av en vansinnig människa som lever i en helt egen värld.

Slutligen, så här i pridetider, lite queera tips från Breivik till blivande befrielsesoldater. Först hur man för nära och kära lämpligen döljer förberedelserna inför ett terrordåd.

Say you think you are gay and are in the process of discovering your new self and that you don’t want to talk any more about this issue. Tell them that you are ashamed of it and you don’t want to talk any more about it. Make them swear to not tell anyone! (your ego is likely to take a dent unless you are secure in your own heterosexuality, because they will actually believe you are gay. However, it’s an extremely effective strategy for stopping questions and prevent people from digging in your life when you don’t want them to.

Det finns heller inga gränser för de uppoffringar Breivik väntar sig att hans tempelriddare ska göra, till exempel inför fotografering.

Use professional makeup artists and use make up on both female and male models. Yes, this sounds gay, but looking “attractive” will significantly benefit the impact of our message as it will act as a force multiplier

Prepare for the photo session;

(…)

– Visit a male salon if possible and apply light makeup. Yes, I know – this might sound repulsive to big badass warriors like us, but we must look our best for the shoot

Media: DN1, DN2, DN3, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
       

Angående mina sponsorer

Inspirerad av fjortisarna som verkar tjäna storkovan på sina bloggar satte jag mig ner för att söka efter potentiella sponsorer till min blogg, helst politiskt korrekta sådana. Jag trodde faktiskt att jag hittat en passande i möbelaffären PK Möbler i Borlänge.

Efter att ha klickat runt på deras hemsida ett slag frågade jag mig dock vad som egentligen var så PK med möblerna. Jag hade väntat mig regnbågsfamiljer och etniskt blandade par i soffgrupperna, men inget sådant fanns att skåda på hemsidan. Sofforna på hemsidan gapade istället alltsomoftast tomma. Inte heller stod det något om att möblerna var koldioxidneutrala, genuscertifierade, HBTQ-vänliga eller ens rättvisemärkta. Utöver det innehöll deras radioreklam könsstereotyper och det tycktes dessutom vara en arbetsplats utan några som helst kvinnor, även om säljaren med namnet Kim faktiskt skulle kunna vara en kvinna eller i bästa fall transperson.

Det fanns dock ett par saker som ändå antydde att företaget hade en politiskt korrekt profil. För det första kunde man i möbelkedjans katalog skåda en person med mörkare kulör än den klassiskt svenska i en av de saluförda sängarna. Dessutom återfanns ett företag med det kittlande namnet Leather Master bland PK Möblers leverantörer vilket skulle kunna innebära att man riktar sig till den sexuella minoritet som ikläder sig läder och har piskor och handklovar i garderoben.

Dessa två svaga PK-markörer tror jag dock tyvärr är rena tillfälligheter, snarare än resultatet av något medvetet mångfaldsarbete. Det som slutligen sköt en eventuell PK-profilering för företaget i sank var dock den recension av företaget som jag hittade på deras Facebooksida.


Denna förvisso svårtydda recension av PK Möbler på företagets Facebooksida får anses vara dödsstöten för företagets politiskt korrekta profil. För den som inte har förstoringsglaset framme lyder recensionen: ”pk,möbler gör en bra afär och sälja inte möbler till invandera,ni kan visa de som va har ni hjärta,”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .