Karpstryparn begår karaktärsmord i Podcast Nationella

Den högerradikala poddosfären har ett antal radarpar och trios som hängt ihop ett tag och utvecklat en personkemi som till och med ickesympatisörer kan uppskatta att lyssna till. I min personliga favorit just nu, Vita Pillret, håller exempelvis Christoffer Dulny och Gustav Hörngren låda varje vecka.

Den högerradikala miljön är ju dock knappast fri från interna konflikter och det gäller även deras poddprojekt. Ibland går det så långt att poddradioprofilerna måste gå skilda vägar. Mest känt är kanske när Motgiftsgänget splittrades på grund av vad som i alla fall på ytan enbart verkade röra sig om en konflikt som lika gärna kunnat utspela sig på ett mellanstadiums skolgård. Högerradikale veteranen Jonas de Geer kastades ut av Magnus Söderman och Dan Eriksson efter att ha snott en tjej från relativt nye kollegan Björn Björkqvist.

Nu har sammanhållningen brustit igen då ännu ett högerradikalt radarpar splittrats. Dock är det denna gång inget triangeldrama i bakgrunden och det handlar också om en betydligt mer obskyr podd, nämligen Podcast Nationella. Poddaren Karpstryparn meddelade i senaste avsnittet att han och hans bisittare Max gått skilda vägar. Att Karpstryparn stundtals irriterat sig på Max har varit uppenbart för poddens lyssnare. Att lyssna till när Karpstryparn (som själv inte alltid har full koll på saker och ting) mästrat Max (som oftast haft än mindre koll) har faktiskt varit en av få behållningar av podden.

I avsnittet inledde Karpstryparn sin kritik av den före detta poddkollegan försiktigt men det utvecklade sig till något som inte kan beskrivas som något mindre än en totalsågning av Max person. Det är inte annat än att man blir lite illa till mods när man tänker på att de två faktiskt poddat ihop i ett par år. Även om man inte gillar Max åsikter och tycker att han gjort en del dumma grejer, som exempelvis när han nyligen skrev saker på Twitter som föranledde SÄPO att kontakta honom, så är man inte människa om man inte får en klump i magen när hans före detta poddpartner karaktärsmördar honom på detta sätt. Den som är hårdhudad kan lyssna till Karpstryparns sågning i klippet nedan.

Att Karpstryparn i samband med detta föga smickrande personporträtt av sin före detta bisittare efterlyser en ny poddkollega blir också lite underligt. Vem kommer att bli sugen efter hans svada?

       

       

Hushållets trygghets- säkerhets- och utegångsförbuds- ansvarige

Jag lyssnar ibland på högerextrema mediaprojektet Motgifts olika podcasts, främst måndagssändningen då Motgifts fasta medarbetare brukar gästas av någon spännande person.

Även om man i programmet nog alltsomoftast är överens om det mesta (som att allt ont är judarnas fel till exempel) kan en del skillnader i ideologi och uppfattning om verklighetens beskaffenhet ibland bubbla upp till ytan. Jonas de Geer har till exempel en starkare dragning till olika typer av konspirationsteorier än vad de andra fasta Motgiftmedarbetarna har, vilket då och då kan ge upphov till lite småirriterade diskussioner.

I senaste måndagssändningen skulle Jonas de Geer lite överraskande dock visa sig vara den som faktiskt hade bäst kontakt med verkligheten. Han blev då oense med den färgstarke gästen Marcus Follin, mer känd som youtubeprofilen och kroppsbyggaren The Golden One, vars uppmaning till episk kamp för Moder Europas återuppväckande genom att inte titta på pornografi jag tidigare skrivit om.

Det var under en diskussion rörande övergreppen mot flickor och unga kvinnor på festivalen We are Sthlm som de två högerradikala profilerna rök ihop litegrann. Jonas de Geer är ju själv far till två döttrar och kanske baserade han sina åsikter på de erfarenheterna. Det är oklart varur Marcus Follins ståndpunkter var sprungna men man får i alla fall en intressant inblick i hur det går till i det Follinska hushållet. Så här lät det:

Marcus Follin: Var fan är fäderna!? Vilka är de här fäderna som låter sina tonårsdöttrar gå ut till en sådan här festival? Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte de sätter ned foten. Och där har vi också någonting i den västerländska kulturen som har varit hårt ansatt sedan Sigmund Freuds dagar med den auktoritära personlighetstypen, att det skulle vara någonting dåligt. Hundra år av attacker mot fadersgestalten har satt sina spår. Det här är någonting som vi måste bygga upp igen, att man respekterar sin fader, speciellt när det kommer till kvinnor. För om de inte gör det…

Jonas de Geer: Jag måste skrida till försvar faktiskt där, förlåt men…

Dan Eriksson: Till försvar för Sigmund Freud? (skratt)

Jonas de Geer: Nej, men för alla pappor till tonårsdöttrar, att det är omöjligt att göra! Man måste angripa det här problemet men att liksom säga till en sjutton- artonårig tjej att: Nej, det får du inte göra…

Marcus Follin: Men vad fan, det är väl bara att dra in barnbidraget eller vad fan som helst! Man får lov att vara kreativ. Som man är man till syvende och sist ansvarig för sin kvinnas välmående och säkerhet. Alltså, jag skulle aldrig låta min tjej gå ut klockan tre på natten i Stockholm och det borde väl vara liksom ”standard procedure”.

Jonas de Geer: Ja men, vill hon det så är det ju inget du kan göra liksom.

Marcus Follin: Alltså, nu vill hon ju självklart inte det men hade hon velat det så skulle jag sagt: Nej, men jag är ansvarig för din trygghet, du får vara ansvarig för andra saker men jag är ansvarig för det här och då får jag bestämma det!

Jonas de Geer: Jo men, försöker du tvinga henne så ringer hon polisen och då finns det inget du kan göra…

Marcus Follin: Ja men, då har man ju ett dysfunktionellt förhållande!

Avslutande diskussionsfråga: När har man ett dysfunktionellt förhållande?

Andra inlägg på denna blogg om poddar långt ute på högerkanten:
En podd under Motgifts paraply jag tidigare skrivit om är högerradikala sportpodden Passningen.
Öppet nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podcast Radio Nordfront har haft ett avsnitt om barn och barnuppfostran som jag skrivit om (För övrigt fick jag ju i slutet av Radio Nordfronts avsnitt 61 en mycket hedrande offentlig inbjudan att gästa deras program)

       

       

Penisstegar och sånt

Jag har precis läst Handen som gungar vaggan, en rykande färsk nyutgiven bok direkt från tryckeriet. Författaren Jonas Nilsson är nog dock egentligen betydligt intressantare än sin bok. Han tycks länge ha rört sig inom den högerextrema miljön, på senaste tiden i kretsen kring mediaprojektet Motgift. Boken är för övrigt också utgiven på deras förlag. Nilsson har dock många strängar på sin ideologiska lyra och förenar tydligen sina högerextrema böjelser med att vara både libertarian och jämställdist, det senare en sorts antifeminist. Han har dessutom nyligen åkt till Ukraina för att göra högerextremisten Mikael Skillt sällskap. Denne har ju under en längre tid stridit för Ukraina i högerextrema Azovbataljonen. När det uppdagades att Nilsson rest till Ukraina fick han skarp kritik på nynazistiska Svenska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Svenska Motståndsrörelsen hör ju till de inom den högerextrema miljön som nog tydligast tagit ställning för Ryssland i den pågående konflikten eftersom de menar att Ukraina är judekontrollerat. Att strida för Ukraina är närmast att betrakta som förräderi mot den nationella rörelsen tycks de mena. Det är dock oklart exakt vad Nilsson ska göra i Ukraina, det är faktiskt inte alls säkert att han ska strida. Detta är för övrigt inte första gången Nilsson hamnat i en intern konflikt inom den svenska högerextrema miljön.

I boken Handen som gungar vaggan är det dock inte högerextremisten Nilsson vi möter utan det är istället jämställdisten Nilsson som fått hålla i pennan. Det handlar alltså om någon sorts antifeministisk kampskrift. Redan i bokens inledning låter Nilsson oss få veta vilken hans grundläggande inställning till feminismen är.

Då feminismen som politisk ideologi baseras på (bortsett från möjligen liberalfeminismen, beroende på tolkning och definition) initierande av våld via tvång så är den att betrakta som ond per definition. Det är alltså korrekt att säga att desto mer feminism (radikalfeminism) desto mer ondska.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 11)

Nilssons syn på förhållandet mellan man och kvinna är vidare inte direkt tidsenligt och i flera av bokens resonemang verkar sådant som kvinnors inträde på arbetsmarknaden faktiskt gått honom helt förbi.

Man kan sammanfatta det med att kvinnan bidrar med skönhet (fertilitet och sex) till förhållandet och mannen med resurser. Mannen som alfahane karakteriseras just som statusfylld, resursstark och självklart gärna snygg, men det är mer ett önskemål än ett måste, samtidigt som alfahonan kan kännetecknas som den 19-åriga hejaklacksledaren, som alla fotbollsspelare suktar efter.

Kvinnans skönhet avtar med åldern och mannens resurser ökar istället, vilket medför att kvinnor är som mest attraktiva på marknaden upp till cirka 25 års ålder och för män från cirka 30 år och uppåt utan en egentlig övre gräns, vilket om något faktiskt skulle kunna tillskrivas som ett verkligt ”manligt privilegium”.

Kvinnan har därmed ett ganska smalt tidsfönster för att få så mycket valuta för pengarna som möjligt. Efter 25 riskerar de att inte längre vara förstahandssorteringen, så det gäller att göra det bästa av tiden.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 36-37)

Boken består dock inte bara av kritik mot feminismen och pläderande för ett föråldrat förhållande mellan man och kvinna. I baksidestexten utlovas att boken ska ge ”värdefull inblick i det kvinnliga psyket” och jag tycker att Nilsson då och då faktiskt går över gränsen till ren misogyni. Ofta beskrivs kvinnor som förslagna och opålitliga, som till exempel i resonemanget nedan angående fejkade graviditeter.

Man kan se det som att den unga kvinnan som attraherar männen via sin skönhet, vilket resulterar i en massa erigerade penisar runtomkring sig som hon kan klättra uppför, likt en stege.

Målet är att komma högst upp till den mest resursstarka penisen som hon tror att det är möjligt för henne att få. Men när hon blir äldre, när hon passerar 25-årsåldern och skönheten och attraktionen börjar avta, minskar också antalet chanser till vidare klättring, hennes förmåga till att få erigerade penisar har avtagit och kvar finns det bara några slaka alternativ. Hon gick från att klättra på en stege till att nu klättra på ett rep, och alla som har sett tjejer försöka klättra uppför ett rep vet att det inte längre handlar om att klättra, utan enbart att hålla sig kvar, att inte ramla ner.

Det händer att män ibland råkar ut för kvinnor som är beredda att lura och bedra eller gå över lik för att inte tappa taget om den slaknande penisen och trilla ner.

Att kvinnan hävdar att hon är gravid är en strategi som använts stundom. Bara i min egen bekantskapskrets har det hänt flertalet gånger med gravida flickvänner, som plötsligt får missfall. Det i sig är inget konstigt, det händer ibland att kvinnor blir gravida och får missfall, vilket givetvis är tragiskt om paret önskade en tillökning.

Det är inte det som är oroväckande, utan det är det först när det används som ett vapen mot killen för att antingen pressa honom, eller att ha en förevändning för att kunna bli sambo eller att hon vill få den där efterlängtade ringen.

Falskgraviditetsindustrin stannar inte bara vid lögner och svek, den omsätter även pengar. Kvinnor som känner att deras förtroendekapital är lågt gentemot deras man, kan nu stärka sitt påstående om sin graviditet med ett falskt graviditetstest. Ett test som visar positivt då kvinnan kan köpa urin från gravida kvinnor över internet.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 52-54)

Man kan givetvis undra hur vanligt förekommande det är att man över nätet beställer urin från gravida kvinnor, det torde väl inte röra sig om någon omfattande handel. Tankar kring graviditet är faktiskt något Nilsson ägnar flera kapitel åt. Han argumenterar bland annat för det något udda förslaget att kvinnor i konsekvensens namn under vissa omständigheter ska kunna tvingas till abort av mannen om denne inte vill bli förälder eftersom kvinnan ju har det valet. Det skulle vara intressant att få veta hur det skulle gå till när något sådant verkställs i praktiken.

Nilsson måste sägas vara ganska rabiat och målar med bred pensel boken igenom. Ej heller verkar han dra sig för att göra kvinnor kollektivt ansvariga för diverse saker.

Vill ni kvinnor istället inte bli objektifierade, vilket man får höra stup i kvarten att ni inte vill, eller den ständiga sexualiseringen eller att man först och främst kommenterar kvinnans utseende för att sen möjligtvis i andra hand att man kommenterar vad hon fört fram.

Det hela är väldigt enkelt; vill ni inte längre bli ”utsatta” för denna hemska behandling av iakttagande män som klär av er med blicken – det är bara att sluta med er förbaskade fördumning av er själva. Sluta framhäva att era främsta attribut skulle vara er putmun, rumpa och bröst. Sluta spexa ut er till sexiga clowner vars enda trick är att locka till er en resursstark penis.

Sluta med era statussymboler som visar att ni är för fina för förvärvsarbete, med era långa naglar, höga klackar, tajta kjolar. Allt för att visa männen att ni är så fina att ni inte behöver arbeta, ni är så fina så andra är beredda att arbeta åt er – vilket mannen gladeligen anmäler sig frivilligt till, och visar sig fullt kapabel till uppgiften genom att bjuda på drinken.

Grattis, du får saker ”gratis” och han får sex.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 40-41)

Inte ens i den här sortens litteratur saknas ju dock helt poänger. Ibland pekar Nilsson faktiskt på situationer där män är förfördelade på grund av sitt kön. Alltsomoftast är det dock resonemang som, likt i citaten ovan, känns som om de härrör från ett gäng berusade grabbar med knepig kvinnosyn.

Handen som gungar vaggan

       

       

Ny högerextrem sportpodd

Det fina med poddosfären är att det finns så många nischade poddar. Mitt senaste fynd i djungeln av poddar är Passningen, en nationalistisk och högerradikal podcast om sport. Det låter som en ganska skruvad och oväntad kombination men tittar man på bakgrunden så är det faktiskt inte så märkligt ändå. Passningen är nämligen en del av högerextrema webradiokanalen Motgifts storsatsning. Motgift, som ju numera har dagliga sändningar, tillämpar en strategi det länge talats om bland yttersta högerns sympatisörer, nämligen att sträva efter att bygga sin egen samhälleliga struktur bortom den etablerade i vilken man inte längre tror sig kunna nå framgång med sina idéer. Dessa svårigheter att nå framgång i huvudfåran blev för övrigt väldigt uppenbara i och med Svenskarnas Partis kollaps, ett parti som Motgift ju också alltid stått väldigt nära och som försökte nå makten på hyfsat konventionellt vis. I den alternativa strukturen har hur som helst också en sportpodd varje vecka sin plats då sportintresserade högernationalister kan lyssna på den istället för mainstreammedias sportsändningar som man säkerligen menar är styrda och alltför politiskt korrekta.

Jag har nyligen lyssnat på avsnitt sju av Passningen och det var en på flera sätt intressant upplevelse. Det blir lite av Flashbacks underforum för integration och invandring möter valfri sportkrönikör. Efter lite inledande ordinärt kallprat kring hockey halkar man in på den nyvalde ordföranden för svenska hockeyförbundet, Anders Larsson. Denne blev tydligen vald på bland annat Peter Forsbergs bekostnad. Jimmy och Henrik, killarna bakom Passningen, tycks inte vara alltför förtjusta över valet av Larsson som ordförande.

Jimmy: Anders Larsson trettioåtta, han är bög såklart! Och därav att han går ut och säger att han är öppet homosexuell. Och ja, han anser ju att samhället förändras och att vi inom hockeyn har sagt i många år att mångfaldsfrågor ligger högt på vår agenda och han tycker att det här då är ett symboliskt värde och lite så där då va. Det som retar mig är… Alltså för det första skulle jag vilja säga att jag skiter i vem han ligger med och jag är inte intresserad av hans sexliv. Jag bryr mig inte speciellt mycket om han är bög eller inte heller för den delen. Men det som jag blir så jävla upprörd på är att man fattar att de tar honom på grund av hans läggning. Jag menar, vem ska konkurrera med Peter Forsberg?

Henrik: Nej, det är precis som du säger. Vem fan kan det? Jag menar, Foppa är ju en sådan hockeylegend i det här landet så det liknar ingenting. Han är den perfekta galjonsfiguren och allting, att ha som ordförande. Men, men, det dög ju inte. Nu är det ju så att Peter Forsberg är ju faktiskt heterosexuell så att han har ju uppenbarligen inte samma kvalifikationer som Anders Larsson.

De två herrarna på Passningen tycks alltså vara helt övertygade om varför Larsson valdes till ordförande. Frågan är dock om man ska tro Jimmy när han påstår att han inte bryr sig om den nye ordförandens sexuella läggning, han verkar faktiskt ha en del åsikter om den.

Jimmy: Han har ju varit verksam inom förbunden en herrans massa år, som han säger, och han har aldrig stött på någon som tyckt att det var konstigt att han är bög då va, utan tvärtom har han då snarare fått uppmuntrande ord från kollegor. Och där är det ju också så här: när går jag till mitt arbete och får uppmuntrande ord för att jag har barn och familj!?

Henrik: Hahaha. Men nej som sagt, du är ju en sådan där normupprätthållare du vet.

Jimmy: Ja, just det.

Henrik: Han är ju en normbrytare Anders Larsson.

Jimmy: En duktig människa med andra ord då alltså?

Henrik: Ja, men hela grejen är ju helt bisarr. Det står ju väldigt, väldigt klart faktiskt tyvärr, att hade han inte varit bög hade han inte blivit förbundsordförande för svenska ishockeyförbundet.

Jimmy: Inte en jävla chans, inte en chans!

Henrik: Då snackar vi faktiskt om att det förekommer en… Återigen så kommer det samma människor som står och hyllar det här och säger: ”Åh, vi är så förtryckta och vi blir så undantryckta på grund av heteronormen bla bla”. Fan heller! Då har vi ännu ett exempel på att ni får en sådan jädra silversked rätt i munnen! Eller ja, ni kanske inte vill ha den i munnen, men skit samma!

Jimmy: Hahaha

Att den nye ordföranden dessutom gjort uttalanden om att det behövs större etnisk mångfald inom hockeyn gör honom inte populärare hos Henrik och Jimmy. Den utvecklingen riskerar tydligen att förstöra något väldigt rent, fint och skört enligt Henrik.

Henrik: Han är ju uppenbarligen inte intresserad av att förbättra hockeyn. Han är intresserad av att få in mer bögar och invandrare i hockeyn, det är ju det han säger! Men nej som sagt, det här är ju genomgående för hela samhället och man ska inte vara förvånad att ishockeyförbundet är påverkat med. Just hockeyn är en väldigt, väldigt vit sport och det vet vi alla. Det är en väldigt, väldigt svensk sport och det är en sport som har den här lite machoattityden. Den finns väl lite överallt, men jag tycker inte hockeyn haft den riktigt på samma sätt för att man är liksom karlar fast mer på normalt sätt, inte det här uppblåsta som vissa fotbollsspelare kanske präglas av, utan det har varit väldigt naturligt med hockeyn som vit och tydligt manlig men ändå väldigt ödmjuk sport sådär, tycker jag, som har präglats mycket av en skön och öppen attityd. Och det är precis det som blir tvärtom nu när han vill tvinga på de här grejerna. Hur ska man få in de med annan etnisk bakgrund? De kommer väl att kvotera till slut där med då. Det kommer ju att vara en massa ”tokens” i landslaget, sådana som inte håller egentligen men de är av en annan etnisk bakgrund än svensk och då måste de få spela liksom.

Man undrar vad det är Henrik ser för sin inre blick när han i sin dystopi ser framtidens kvoterade svenska landslag. Måhända är det ett gäng nyanlända somaliska flyktingar som inte kan stå på ett par skridskor. Hur som helst tycks den nye ordföranden Larsson få skylla sig själv om han får en drös med hatmejl på grund av sina uttalanden.

Henrik: Han har valt att politisera det här nu något så in i helvete. Då ska han ju fan inte stå och vara förvånad om han får en massa skit. Skulle han nu få en massa tveksamma mejl, jag uppmuntrar ingen att skriva sådana, jag tänker inte skriva några heller men jag menar, man förstår ju folk som gör det och då får han ju ta det!

Efter att ha beklagat sig över valet av ordförande i hockeyförbundet är det istället dags för lite fotbollssnack och man fortsätter kampen mot gaylobbyns inflytande genom att ondgöra sig över IFK Göteborgs deltagande i Göteborgs pridefestival. Jimmy visar sig vara en mycket besviken blåvittsupporter och Henrik uttrycker sitt deltagande.

Henrik: Nuförtiden så stödjer du ett lag som helt öppet går med och hyllar prideparad, hyllar ett fenomen där vuxna karlar fan går och visar upp sig så gott som nakna för fan och viftar med sina könsorgan i ansiktet på alla som de kan tänkas gå förbi oavsett om de är män, kvinnor eller barn. Det är ju på den nivån, det är ju för jävligt! De tvingar ju dig liksom att du inte kan vara en vanlig supporter längre. Du får ju inte vara det för dem, utan du måste vara en del i deras gemenskap av kärlek och blablabla. Fy fan, det är ju ren splittring och hat de sprider!

Att klaga på damfotboll verkar för övrigt vara något av en favoritsyssla hos Jimmy och Henrik, de högerextrema sportpoddarnas motsvarighet till Beavis and Butthead. Så sker också i detta avsnitt och de inleder snacket om damfotboll genom några ”höhö” kring Sundhages sexuella läggning.

Henrik: Eftersom vi nu är inne på fotboll och homosexuella, Pia Sundhage, kommer hon att få sparken nu eller?

Jimmy: Jag vet inte om han kommer att få det?

Henrik: Hahaha, han!?

Även om damfotboll inte är de två herrarnas kopp av te skulle man kunna tro att två sporttokiga nationalister i alla fall är svenska herrlandslaget i fotboll trogna intill döden. Den samhälleliga utvecklingen i vårt land har dock tyvärr fått dem att bli quislingar och hålla på andra landslag än moder Sveas. Efter att ha försvarat någon italienare som klagat på för många svarta spelare i italienska fotbollsklubbar kommer Henrik och Jimmy osökt in på svenska landslagets etniska sammansättning.

Henrik: Man bygger inga trevliga och bra och positiva känslor runt klubben. Det blir artificiellt, till slut blir supportrarna artificiella också. Det är vad man får om man tar bort själen och hjärtat och det gör man genom att bara ha en massa utlänningar i laget, så enkelt är det, det är inte svårare än så. Vad gäller utlänningar i laget så var det ju faktiskt inte så många i Sveriges vinst över Montenegro ändå. Det var ju en ganska svensk startelva för första gången på länge i EM-kvalet som spelades i lördags va? Eller fredags va, eller vänta nu ska vi se, eller söndags menar jag. Fan, gud vad jag rör ihop dagarna. I söndags var det ja, Sverige vann mot Montenegro med 3-1, ligger nu tvåa i sin EM-kvalgrupp efter Österrike. Och ja, hur tror vi det går för landslaget? Vi följer ju inte det så slaviskt längre varken du eller jag, men jag såg matchen i alla fall.

Jimmy: Det gjorde inte jag.

Henrik: Du gjorde inte det? Du är en hårding. Jag följde inte matchen noga men jag hade på den och tittade lite sådär och ja, jag var inte så exalterad, kan jag ju inte säga.

Jimmy: Nej, jag skulle se matchen men tyckte det var roligare att spela dator. Det är ju ungefär de känslorna jag ligger inne med för tillfället mot landslaget, mot SVFF överhuvudtaget. För att jag känner ingen samhörighet med det, faktiskt. Jag tycker inte det är kul att titta på dem överhuvudtaget, då gör jag inte det. Jag kollade däremot på England istället som började två och en halv timma innan tror jag, 18:00.

Henrik: Det kan man ju göra. Jag har vissa andra lag som man tycker är roliga, Island till exempel följer jag med behållning och tycker är kul. De går ju väldigt bra också. Men det är skoj, jag håller mer på Island än på Sverige nästan. Hahaha.

Jimmy: Men det är ju lite så. Landslaget avspeglar ju samhället, det är ju uppenbart. Det är trasigt, det är trött och det är… Det finns ingen… Nej jag vet inte… Kärleken försvinner.

Henrik: Den gör det. Ja, usch ja.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att fylla en sportpodd varje vecka med främlingsfientlighet, homofobi och utfall mot politisk korrekthet. Nu har jag förvisso bara lyssnat på del sju i sin helhet, som också verkar vara det mest politiskt orienterade avsnittet. Jag har dock gjort lite kortare nedslag i andra avsnitt och man verkar faktiskt ro projektet i hamn. Det blir dock oftast väldigt förutsägbart. När man till exempel i avsnitt åtta pratar om en rugbyturnering i Sydafrika är det inte svårt att lista ut att det kommer att sluta i att man landar i slutsatsen att allt nog ändå var bättre under apartheidregimen.