Hushållets trygghets- säkerhets- och utegångsförbuds- ansvarige

Jag lyssnar ibland på högerextrema mediaprojektet Motgifts olika podcasts, främst måndagssändningen då Motgifts fasta medarbetare brukar gästas av någon spännande person.

Även om man i programmet nog alltsomoftast är överens om det mesta (som att allt ont är judarnas fel till exempel) kan en del skillnader i ideologi och uppfattning om verklighetens beskaffenhet ibland bubbla upp till ytan. Jonas de Geer har till exempel en starkare dragning till olika typer av konspirationsteorier än vad de andra fasta Motgiftmedarbetarna har, vilket då och då kan ge upphov till lite småirriterade diskussioner.

I senaste måndagssändningen skulle Jonas de Geer lite överraskande dock visa sig vara den som faktiskt hade bäst kontakt med verkligheten. Han blev då oense med den färgstarke gästen Marcus Follin, mer känd som youtubeprofilen och kroppsbyggaren The Golden One, vars uppmaning till episk kamp för Moder Europas återuppväckande genom att inte titta på pornografi jag tidigare skrivit om.

Det var under en diskussion rörande övergreppen mot flickor och unga kvinnor på festivalen We are Sthlm som de två högerradikala profilerna rök ihop litegrann. Jonas de Geer är ju själv far till två döttrar och kanske baserade han sina åsikter på de erfarenheterna. Det är oklart varur Marcus Follins ståndpunkter var sprungna men man får i alla fall en intressant inblick i hur det går till i det Follinska hushållet. Så här lät det:

Marcus Follin: Var fan är fäderna!? Vilka är de här fäderna som låter sina tonårsdöttrar gå ut till en sådan här festival? Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte de sätter ned foten. Och där har vi också någonting i den västerländska kulturen som har varit hårt ansatt sedan Sigmund Freuds dagar med den auktoritära personlighetstypen, att det skulle vara någonting dåligt. Hundra år av attacker mot fadersgestalten har satt sina spår. Det här är någonting som vi måste bygga upp igen, att man respekterar sin fader, speciellt när det kommer till kvinnor. För om de inte gör det…

Jonas de Geer: Jag måste skrida till försvar faktiskt där, förlåt men…

Dan Eriksson: Till försvar för Sigmund Freud? (skratt)

Jonas de Geer: Nej, men för alla pappor till tonårsdöttrar, att det är omöjligt att göra! Man måste angripa det här problemet men att liksom säga till en sjutton- artonårig tjej att: Nej, det får du inte göra…

Marcus Follin: Men vad fan, det är väl bara att dra in barnbidraget eller vad fan som helst! Man får lov att vara kreativ. Som man är man till syvende och sist ansvarig för sin kvinnas välmående och säkerhet. Alltså, jag skulle aldrig låta min tjej gå ut klockan tre på natten i Stockholm och det borde väl vara liksom ”standard procedure”.

Jonas de Geer: Ja men, vill hon det så är det ju inget du kan göra liksom.

Marcus Follin: Alltså, nu vill hon ju självklart inte det men hade hon velat det så skulle jag sagt: Nej, men jag är ansvarig för din trygghet, du får vara ansvarig för andra saker men jag är ansvarig för det här och då får jag bestämma det!

Jonas de Geer: Jo men, försöker du tvinga henne så ringer hon polisen och då finns det inget du kan göra…

Marcus Follin: Ja men, då har man ju ett dysfunktionellt förhållande!

Avslutande diskussionsfråga: När har man ett dysfunktionellt förhållande?

Andra inlägg på denna blogg om poddar långt ute på högerkanten:
En podd under Motgifts paraply jag tidigare skrivit om är högerradikala sportpodden Passningen.
Öppet nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podcast Radio Nordfront har haft ett avsnitt om barn och barnuppfostran som jag skrivit om (För övrigt fick jag ju i slutet av Radio Nordfronts avsnitt 61 en mycket hedrande offentlig inbjudan att gästa deras program)

       

       

Hogwarts utan tjejer och magi

Tredje boken att läsa och recensera av de som inköptes på högerextrema arrangemanget Identitär Idé blev Tito Perdues Morning crafts, en roman med högerradikalt budskap. Även om boken inköpts någon helt annanstans hade man nog ändå anat att författaren hör hemma långt ute på högerkanten då det är ökända bokförlaget Arktos som är bokens utgivare.

Skulle man vilja veta mer om Perdues världsbild kan man lyssna till honom när han deltog i Henrik Palmgrens högerextrema och konspiracistiska podcast Red Ice Radio häromsistens. I avsnittet, som för övrigt hade den icke politiskt korrekta titeln The ills of equality & extreme democracy, sade Perdue bland annat: ”I would say the caucasian race is infinitely the most superior the world has seen and it wouldn´t be a bad thing if we ruled the globe”.

Fullt lika tydligt rasideologiskt är inte budskapet i Morning crafts, det är nog mer att betrakta som extremreaktionärt. Boken handlar om trettonårige Leland Pefley som tillsammans med en massa andra pojkar blir bortförd till en ensligt belägen skola. Första kvällen berättar en för dem okänd man vad de är där för att göra.

”That´s right – geometry. And poetry and philosophy, too. Oh! More of poetry than you thought your poor little heads could hold! Music! Music, botany, and Chinese. Who can throw the javelin best? We want no boy here who can´t run to Slocum´s Corner and back again in under ten minutes. Chess!”
”And not one single girl.”
“Yes, no girls. This is a thinking place, my friends.”

(Källa: Perdue, T., Morning crafts, s. 26)

Enligt uppgift från Tito Perdue själv i Red Ice Radio är det fru Perdue som bekostat hans levnad under författarskapet. Man måste säga att det är väldigt snällt av hustrun att sponsra ett författarskap i vilket det torgförs att hennes halva av mänskligheten inte hör hemma på platser där man tänker.

Snällt eller ej så rör det sig i alla fall om någon sorts elitskola med fokus på klassisk bildning som huvudpersonen Leland hamnat på. Skolan är mycket hierarkisk och de mindre framgångsrika eleverna behandlas som djur. Först är Leland och de andra bortförda pojkarna djupt skeptiska till verksamheten och han umgås med tanken på att fly. Mycket snart börjar Leland dock uppskatta tillvaron på skolan och man får följa hans anmärkningsvärt snabba väg från en vanlig, simpel gosse till en lillgammal, aristokratiskt lagd reaktionär som studerar omänskligt hårt och föraktar det jämlika samhället utanför skolans väggar. Morning crafts är nog därmed att betrakta som någon sorts bildningsroman, om än en udda och obehaglig sådan.

Det är väl just hur saker och ting utvecklas som gör romanen så udda. Bortförandet till den ensligt belägna skolan och hjärntvätten hade ju annars kunnat fungera som inledningen till en tämligen ordinär psykologisk thriller där man istället fått följa huvudpersonens frigörelse från den sektartade miljön.

Sammanfattningsvis kan man säga att Morning Crafts är en Harry Potter utan magi och tjejer men med ett ultrareaktionärt budskap. Att det i Morning Crafts går så lekande lätt att få en gosse i nedre tonåren att älska grekiska, botanik och klassisk musik gör dock att Harry Potter trots trolldom och fantasiväsen nog i slutändan ändå är den mer realistiska boken av de två.

Bildningsroman med reaktionärt budskap av Tito Perdue

       

       

Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin är en reaktionär, nationalistiskt sinnad rysk ideolog som är mycket hårdför. Han har bland annat välkomnat kriget i Ukraina. Dugin påstås vidare stå Putin nära men det är oklart exakt hur stort hans inflytande över den ryska politiken är.

Någon som bara ens påstås ha Putins öra är självklart intressant blott av den anledningen men Dugin tycks faktiskt vara populär lite varstans, exempelvis hos den identitära rörelsen som väl får sägas vara något av extremhögerns bokmalar då de ju intresserar sig för nya och gamla tänkare i betydligt större utsträckning än andra högerextremister. Dugin var bland annat inbjuden till svenska evenemanget Identitär Idé 2012.

Jag har tagit mig tid att läsa en av Dugins böcker, nämligen The fourth political theory. Dugins syfte med boken är att bidra till skapandet av en fjärde politisk teori bortom liberalism, kommunism och fascism, de tre ideologier som präglade förra århundradet. Av de tre står nu blott liberalismen kvar men den har på sätt och vis segrat sig till döds, hävdar Dugin. Något sorts apolitiskt vakuum har istället uppstått, ett vakuum som Dugin menar bör fyllas med den fjärde politiska teorin. Boken The fourth political theory är dock inte bara ett försök att bidra till skapandet av ett alternativ till liberalismen, den är faktiskt också ett frontalangrepp på liberalismen, dess fokus på individen och den postmoderna värld ideologin skapat.

Även om Dugin avfärdar 1900-talets tre dominerande ideologier vill han ändå se att den fjärde politiska teorin lånar utvalda delar från dem. Av nationalsocialismen och fascismen vill han låna fokuset på folket och nationen i bredare bemärkelse. Från Marxismen vill Dugin plocka kritiken av kapitalismen och det borgerliga samhället. Från liberalismen, slutligen, vill han låna idén om frihet. Frågan är dock hur mycket det är liberalismens idé om frihet som lånas ty det handlar absolut inte om frihet för individen. Istället handlar det hos Dugin om någon sorts dunkel idé om frihet för ”Dasein”, ett begrepp Dugin hämtat från filosofen Heidegger.

Frågan är hur mycket i den fjärde politiska teori Dugin drar upp riktlinjerna för som verkligen är nytt, det tycks mig snarare ofta handla om redan existerande radikalkonservativt tankegods. Där finns ett fokus på nation, traditioner och familj samt angrepp på de krafter som verkar för desammas upplösning. Ett annat radikalkonservativt drag hos den fjärde politiska teorin är att den tydligen ska ha en betydligt mer skeptisk inställning till framstegsoptimismen som Dugin menar på olika sätt präglar de tre andra ideologierna. Detta känns faktiskt ganska märkligt, ska den fjärde politiska teorin inte vara en ideologi som pekar mot en bättre framtid? Det brukar ju ändå vara något ganska centralt hos en politisk ideologi.

Kritik av den amerikanska geopolitiska hegemonin är också en central del av teorin. USA och deras allierade är ju de som står i vägen när ett alternativ till liberalismen ska utformas. Detta knyter an till en av Dugins andra käpphästar, nämligen hans variant av eurasianismen som han kanske är mer känd för än för sin fjärde politiska teori. Målet för Dugins eurasianism är att ersätta dagens unipolära värld där USA och deras bundsförvanter dominerar med en multipolär dito där ingen civilisation tillåts dominera över de andra. När det gäller vilka civilisationer som ska utgöra världens olika maktpoler överlappar Dugin i mångt och mycket världsbilden hos Samuel P Huntington, känd för sin idé om civilisationernas kamp. Det finns dock en viktig skillnad de två emellan och det är att Dugin anser att när det gäller västmakterna är det inte självklart att de bör betraktas som en enhetlig civilisation. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan det atlanticistiska väst bestående av USA, Kanada & Storbritannien och det klassiska kontinentala Europa bestående av bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien & Italien tycks Dugin mena. En sådan spricka skulle givetvis geopolitiskt gynna ett revanschistiskt Ryssland.

Ganska motsägelsefullt är det att samtidigt som Dugin kritiserar den postmoderna tillvaro liberalismen frambringat så är faktiskt den världsordning han förespråkar att betrakta som närmast postmodernistisk. Dugin tycks nämligen plädera för en ganska extrem kulturrelativism och han menar att var och en av världens civilisationer ska finna sin egen väg.

There will be no universal standard, neither in the material nor in the spiritual aspect. Each civilisation will at last receive the right to freely proclaim that which is, according to its wishes, the measure of things. Somewhere that will be man, somewhere religion, somewhere ethics, somewhere materialism.

(Källa: Dugin, A., The fourth political theory, s. 120)

Avslutningsvis kan man konstatera att individen inte tillmäts något större värde i Dugins idébygge och man undrar hur tillvaron blir för de individer som hamnar utanför ramarna och inte passar in i hans traditionsstyrda idealsamhällen. Svaret är nog tyvärr att det inte skulle bli så skoj alls.

Den fjärde politiska teorin

Vidare läsning om Alexander Dugin:
Läsvärd är Michael Winiarskis intervju med Alexander Dugin i DN i samband med Dugins besök i Finland våren 2014.

VICE har en kortare artikel, också från våren 2014, om Dugin och artikeln fungerar utmärkt som en liten introduktion till hans geopolitiska idéer och eventuella inflytande över rysk politik.

Joakim Andersen, mer känd under pseudonymen Oskorei, har också läst och skrivit om Dugins The Fourth Political Theory på sin blogg. Notera att Andersen är en företrädare för den identitära rörelsen och alltså huserar långt ut på högerkanten. Han hyser också stor sympati för Dugins idéer. Likväl kan det han skriver vara läsvärt men man får såklart ha detta i bakhuvudet.

       

       

All in på Rick Santorum

Jag upptäckte att jag hade 90 kronor som låg och skräpade på mitt konto hos bettingföretaget Unibet. Där gjorde de ingen nytta, jag ville självklart att pengarna skulle jobba för mig och generera ännu mer pengar. Trots att det inte gått något vidare hitintills bestämde jag mig för att satsa slantarna på spel om politik. Efter det inställda extra valet finns det inte längre några spelbara svenska alternativ så det blev att titta på oddsen för det amerikanska presidentvalet. Jag har förvisso redan satsat lite pengar på presidentvalet. I somras blev det ett spel på att den pragmatiske republikanen Jon Huntsman skulle bli USA:s nästa president. Denna gång satsade jag slantarna på ett betydligt mindre pragmatiskt alternativ, nämligen den stockkonservative Rick Santorum. Jag spelade dock inte på honom som slutlig segrare av presidentvalet, utan blott på att han skulle utses till republikanernas presidentkandidat. Det gav oddset 41 gånger pengarna och innebär att jag, om spelet går in, kan kvittera ut 3690 kronor när kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat är över.

41 gånger pengarna låter högt men det är troligen alldeles för lågt och jag tror nog faktiskt inte alls på mitt eget spel. Santorum är knappast någon valvinnare och att utse honom till presidentkandidat vore politiskt självmål av republikanerna. Santorum profilerade sig i förra republikanska primärvalet som den i särklass mest konservative kandidaten. ”Gay rights” och fri abort ger inte Santorum mycket för. Vidare tror han inte att människan orsakar klimatförändringarna och skulle gärna se att ”intelligent design” lärs ut i skolorna.

Det är dock inte alls säkert att republikanska partiet är helt rationella när de ska utse sin presidentkandidat och kandidater som uppfattas som alltför pragmatiska brukar ha svårt att hävda sig. Rick Santorum överraskade faktiskt förra gången det begav sig och för ett slag utmanade han faktiskt Mitt Romney. Och framförallt, lyckas Rick Santorum skramla fram en lika trallvänlig kampanjlåt som förra gången så kan vad som helst hända.

Observera att till skillnad från när jag skrev om den där sexbutiken har ingen ersättning utgått till mig för detta inlägg.

Rick Santorum
En glad Rick Santorum. Glad blev han dock inte när någon retsticka i gaylobbyn lanserade en tävling i syfte att skapa ett nyord av Santorums efternamn. Vinnare blev betydelsen ”the frothy mixture of lube and fecal matter that is sometimes the byproduct of anal sex” och vid sökning på Santorum kom sajter med nyordet och dess betydelse att överträffa Santorums egna sajt på de olika sökmotorernas träfflistor.
(Bildkälla: Wikimedia Commons)

       

       

Första maj i Uppsala ännu en gång

Ännu en första maj i Uppsala är avklarad. I år blev det att hänga på Kristdemokraternas manifestation för familjen som brukar dra förvånansvärt stora skaror. De hade imponerande uppslutning även i år. Marcus Birro inledde och beklagade sig på ett teatraliskt Birroskt vis över att inte ens Kristdemokraterna stod upp för kristendomen längre.

Näste man ut var kristdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Oscarsson som inte ville att några socialdemokrater, vänsterpartister eller folkpartister skulle bestämma över sådant som Oscarsson menade var familjens angelägenhet. Han redogjorde också för förslag som skulle stärka familjen. Han ville ha en ny konsekvensbeskrivning vid varje politiskt beslut, man skulle reda ut hur familjen påverkades av beslutet. Det skulle alltså gå till ungefär som när man gör en miljökonsekvensbeskrivning fast för familjen. Han ville vidare inte ha någon individuell föräldraförsäkring samt att vårdnadsbidraget skulle höjas.

Relativt färske kristdemokraten Lars Adaktusson pratade sedan bland annat om psykisk ohälsa bland barn och unga och behovet av trygga familjeförhållanden för att motverka detta.

I den avslutande utfrågningen klev förutom de tre ovan även barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin känd från P4-programmet Knattetimmen upp på scenen. Hon gjorde bland annat ett utfall mot statsfeminismen, ordet hen och genusforskare som fick publiken att jubla. Den intresserade kan lyssna på utfallet nedan.

Familjeplakat
Plakat från Kristdemokraternas tåg.

Finn ett fel
Intressant var för övrigt att Kommunistiska partiet i år skippade den nordkoreanska fanan som de haft i täten av sitt tåg både 2011 och 2012. Förutom partiets egna fana återfanns längst fram i årets tåg den palestinska, den kubanska och den sovjetiska. Man undrar om någon diskussion låg bakom bortplockandet av den nordkoreanska fanan. Övrigt värt att notera var att i Kommunistiska partiets tåg och på deras talarlista återfanns Mohamed Omar, aktuell med en progressiv moské. Hans tal skulle dock tydligen handla om Syrien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Axess magasin i retrospektiv

Jag såg senaste numret av Axess magasin i tidningsstället på Pressbyrån häromdagen. Temat var vår bild av döden, mycket passande nu när mörkret och kylan sänkt sig över Sverige. Trots det kommer jag inte att läsa numret. Axess magasin är nämligen numera död för mig, jag har avslutat prenumerationen och tidskriften trillar inte längre ned i min brevlåda. Det är kanske därför läge att blicka tillbaka och minnas den tid jag och publikationen hade tillsammans.

Förra hösten skrev jag i inlägget Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen om intervjun med filosofen Roger Scruton i tidskriften. Han var aktuell med en bok där han med utgångspunkt i konservatismen presenterade förslag till lösningar på vår tids miljöförstöring. Man kunde dock fråga sig hur kapabla de sammanslutningar han vurmade för, hembygd och nation, egentligen var när det gällde att ta itu med globala miljöproblem.

Mer naturresursproblematik, i Två rätt av tre för Axess magasin skrev jag om det nummer av Axess magasin som bland annat hade vår framtida livsmedelsförsörjning som tema. Två av artiklarna var mycket givande. Man gav sig dock i en tredje artikel i kast med att försöka försvara den på senare år så bespottade etanolproduktionen, ett ganska hopplöst företag.

I Axess magasin dissekerar feminismen som jag skrev i början av detta år tittade jag som hastigast på tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat. Jag var inte direkt saklig men det var inte de citerade harangerna från Axess magasin heller.

I det senaste inlägget, Axess magasin slår ett slag för porrberoende, skrev jag om när sexuella revolutioner var temat. I ledaren blev herr Lundberg närmast postmodernistisk när han menade sig ha genomskådat vår tids sexuella tabun. I en av temaartiklarna fick vi sedan lära oss av den kontroversielle populärvetenskaplige författaren Göran Burenhult varför kvinnor och män fungerar olika sexuellt.

Det är inte annat än att man blir lite tårögd när man tänker tillbaka på den tid jag och publikationen fick tillsammans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Game on

Via USAval.se hittade jag en färsk vallåt tillägnad republikanske presidentkandidaten Rick Santorum. Santorum, som blivit den kristna högerns favorit, är mycket konservativ när det gäller sådant som homosexuellas rättigheter och abort, även med amerikanska mått mätt. Han tror heller inte på mänskligt orsakad global uppvärmning och har velat se intelligent design läras ut i skolorna. Dock, är en låt så trallvänlig som denna spelar det ingen roll hur medeltida värderingar och verklighetsfrämmande världsuppfattning kandidaten ifråga har. Man dras med i alla fall och videon längre ned har snart miljonen visningar på Youtube.

Dock är det tveksamt om låten skulle fungera i Sverige, trallvänligheten till trots. Stroferna ”There will be justice for the unborn” och ”We´ve got a man who understands that God gave the Bill of rights” har jag faktiskt ganska svårt att tänka mig i ett svenskt partis vallåt. ”Göran Hägglund har förstått att Gud gav regeringsformen till oss” klingar fel på något vis.

Varenda rad i låten är tydlig och talar direkt till en, med ett enda undantag. En strof kan jag inte begripa hur jag än vrider och vänder på den: ”Oh there´s hope for our nation again, maybe the first time since we had Ronald Reagan”

Vad fan hände med George W. Bush!? Fanns det inte hopp då kanske!?!

Liknande inlägg på denna blogg:
Sverige jobbar, om MUF:s vallåt från valet 2010 och vad den betytt för mig.
Lite bakom, om en spelfilm finansierad av amerikanska kristna högern där deras världsbild kan skönjas.

Media: DN1, DN2, AB.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen

En bekant har haft den stora vänligheten att skänka mig en provprenumeration på kulturkonservativa Axess magasin. Nu ska man nog vara en lillgammal man kring trettio som innehar medlemskap i någon herrklubb samt ha en åsiktsprofil som en borgerligt sinnad nittioåring för att uppskatta tidskriften fullt ut. Dock hade även jag behållning av det första numret som kom häromveckan. I det fanns bland annat en intervju med den konservative filosofen Roger Scruton. Han är tydligen aktuell med en bok senare i höst där han utifrån ett konservativt perspektiv angriper miljöproblemen. Han ska där, enligt Axess magasin, föreslå lösningar som i mångt och mycket avviker från miljörörelsens huvudfåra.

Miljörörelsens vänsterperspektiv, tron på internationella avtal och förlitandet på experter, borde ersättas av en politik som baseras på lokala och nationella identiteter. Vi måste börja lösa miljöproblemen på hemmaplan.

Visst är Scrutons förhållningssätt inte helt utan poänger. Man kommer att tänka på nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om hur man framgångsrikt förvaltar allmänningar. Ett av hennes resultat är ju att det är en nackdel om gruppen som ska bruka allmänningen, till exempel ett fiskbestånd, är alltför heterogen. Antagligen är det därför enklare att bevara en allmänning om det kan lösas inom ett lokalsamhälle eller en nation.

Tyvärr är dock verkligheten oförskämd nog att ställa till problem som inte låter sig lösas inom ramen för Scrutons nationella och lokala identiteter. Främst, men långt ifrån enbart, klimatförändringarna är av sådan natur. Scruton tycks, om än ovilligt, kunna acceptera mänskligt orsakad global uppvärmning. Ovilligt gissningsvis för att hans universalrecept, de naturliga gemenskaperna och lojaliteterna som håller dem samman, inte biter på ett sådant globalt problem.

Han är dock kritisk och menar att många i hysterin kring den globala uppvärmningen ser chansen att tjäna pengar och göra karriär. Han erkänner dock att klimathotet skulle kunna vara reellt även om han hellre fokuserar på lokal miljöförstöring. Pressad att komma med en lösning på vår tids största miljöproblem kommer han dock med ett förslag till lösning utan direkt koppling till hans lokala och nationella identiteter. Förslaget lämnar en hel del i övrigt att önska, han menar att en ren energikälla skulle fixa det.

Vi vet också att om energiproblemet ska lösas så kommer det att ske i USA. Det är det enda landet i världen där investeringar av det slaget kan fungera. Vi borde uppmuntra dem till det men också uppmuntra våra egna forskare att delta. När väl en billig och ren energikälla upptäcks är jag övertygad om att amerikanerna kommer att göra den tillgänglig i resten av världen. Jag har ännu inte sett ett övertygande alternativ till att en sådan politik lanseras av någon miljöorganisation.

Vad den rena energikällan är för något framgår inte under intervjun. Det är i vilket fall som helst inte vindkraft som Scruton anser är en låtsaslösning som förfular landskapet. Hur amerikanerna ska uppmuntras att ta fram denna nya energikälla och hur de ska kunna göra det på beställning framgår heller inte. Kanske blir man klokare om man läser hans kommande bok.

I samma nummer av Axess magasin recenserar man en bok om experter och framtidsprofetior. En av huvudpoängerna i den ska tydligen vara att de experter som är försiktiga och utgår från ett bredare material oftare har rätt än de som högmodigt utgår från en enda stor teori. Nu är förvisso Scrutons tankar i detta fall inte någon utsaga om framtiden utan snarare ett recept för densamma. Dock tycks han ha en hel del gemensamt med den senare kategorin experter i sin envishet att låta sin dogmatiska konservatism och vurmande för gemenskaper som nation och hembygd vara lösningen på problem som uppenbarligen går över både nationsgränser och kontinenter.


Roger Scruton, brittisk gentlemannafilosof.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Angående politisk korrekthet

Så fort jag stöter på begreppet ”politiskt korrekt” eller dess förkortning PK i en text så brukar jag tänka för mig själv ”Se där, nu läser jag något skrivet av en rabiat idiot på högerkanten som tycker om att sätta klibbiga etiketter på sina meningsmotståndares värderingar och inte är intresserad av någon rationell diskussion”. Sedan brukar jag fortsätta läsa med denna nyvunna insikt om textförfattaren i bakhuvudet.

Då jag har stött på begreppet ett stort antal gånger så tror jag mig faktiskt kunna säga något om klientelet som brukar använda sig av det. För att vara en flitig användare av PK-begreppet bör man först och främst vara någon form av höger, men det finns enligt min erfarenhet stora skillnader även där. Man bör allrahelst vara någon form av konservativ eller nationellt sinnad för att nyttja sig av den formen av stämplar i någon större utsträckning. Vanliga mellanmjölksliberaler är istället ofta politiskt korrekta själva. Eller förlåt, de har värderingar som ofta brukar stämplas som politiskt korrekta. Nyliberaler/högerlibertarianer är lite mer svårklassificerade, de torde befinna sig någonstans mellan mellanmjölksliberalerna och de konservativa när det gäller frekvensen av sådana uttryck. I de fallen handlar det nog faktiskt mer om personligheten hos den enskilde debattören. De som tenderar att använda begreppet är alltså främst höger när det gäller värderingar, huruvida de står till höger i ekonomiska frågor är däremot mindre intressant.

Så långt mina egna, förvisso välgrundade, spekulationer. För att komplettera dem har jag gjort en högst vetenskaplig miniundersökning av några slumpmässigt utvalda högerbloggar av skilda slag. Jag har sökt på frasen ”politiskt korrekt” med citattecken för att se hur många inlägg jag får upp. Jag dividerar sedan detta sökresultat med antalet månader som bloggaren varit aktiv för att få en kvot. Detta borde ge en fingervisning om i vilken utsträckning den aktuella bloggen använder sig av den formen av argumentation. Visst finns många risker för mätfel här. Jag tar till exempel ingen hänsyn till hur många eller hur långa inlägg bloggaren författat, en flitig bloggare kommer att få ett orättvist högt antal inlägg med uttrycket. Likaså tar jag inte hänsyn till anledningen till att bloggaren använder sig av begreppet. Kanske använder han/hon uttrycket ”politiskt korrekt” i ett inlägg där begreppet problematiseras eller analyseras, som jag gör här. Slutligen blir det dessutom en ren stilfråga. Kanske föredrar bloggaren ifråga till exempel att förkorta begreppet till PK eller att tala om ”politisk korrekthet” snarare än om att vara ”politiskt korrekt”. Jag får då inga träffar alls. Med detta i åtanke rusar vi åstad till högerbloggarna och min högintressanta undersökning.

Först ut är den liberalkonservative bloggaren Dick Erixon. Eftersom han har en konservativ ådra kan man vänta sig att han nyttjar begreppet i relativt stor utsträckning. Så är också fallet, en sökning på ”politiskt korrekt” ger träff på 87 inlägg sedan januari 2008 vilket ger en kvot på 3,63 inlägg med frasen i månaden.

Bloggaren Henrik Alexandersson beskriver sig som libertarian. Han verkar dock vara någon form av klimatskeptiker vilket brukar borga för ett relativt flitigt nyttjande av den form av argumentation som jag är ute efter att mäta i min lilla undersökning. Min sökning ger träff i mindre utsträckning än för föregående bloggare, jag får träff på 32 inlägg sedan juni 2005. Det ger en kvot på 0,58 inlägg i månaden.

Federley beskriver sig som ”grön liberal som eftersträvar frihet, ansvar och god miljö”. Han är nog en skvätt mellanmjölksliberal och utöver det såpass mycket högerlibertarian som man kan vara som riksdagsman i Sverige. Min sökning ger häpnadsväckande nog inte en enda träff sedan september 2004 och hans kvot blir sålunda 0 inlägg i månaden. Federley står förvisso till höger när det gäller ekonomiska frågor men till vänster när det gäller värderingar, och det är det som är avgörande i detta fall.

Oskorei, någon sorts intellektuell högerextremist, är flitig när det gäller att angripa det politiskt korrekta etablissemanget. Så sent som i söndags åstadkom han ett inlägg där PK-begreppet förekom ett antal gånger i olika former. Han visar sig också vara vinnaren i min undersökning. Han har inte mindre än 222 inlägg med den specifika frasen ”politiskt korrekt” sedan juni 2005. Det ger en kvot på 4,04 inlägg i månaden vilket räcker för att slå Erixon.

Jag reserverar mig för att jag kan ha sökt eller räknat fel när jag genomfört min undersökning. Den visar dock hur det än är med all tydlighet att mina spekulationer visade sig vara välgrundade. Den liberalkonservative och den nationellt sinnade bloggaren var de som nyttjade begreppet i störst utsträckning. Det känns skönt att min uppfattning om hur världen är beskaffad står på än fastare grund än innan jag skrev detta inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .